Sveriges språk - vem talar vad och var?

1.1. Inledning
Inte sällan beskrivs Sverige som ett land där ”storebror” har inblick i allt
som försiggår, och där de mest obskyra aspekter av medborgarnas beteenden
är statistiskt kartlagda. Onekligen är införandet av befolkningsstatistik
från 1749 (då Tabellverket grundades) smått unik, och inga andra länder
(förutom Finland, som ju vid den tiden fortfarande utgjorde en del av det
svenska riket) har kontinuerlig befolkningsstatistik som löper över mer än
ett kvarts årtusende.
Emellertid existerar ingen svensk språkstatistik – ingen har med andra ord
någon större aning om vilka språk som utgör modersmål för Sveriges befolkning.
Förvisso är det rimligt att anta att de allra flesta av oss är modersmålstalare
av svenska, men hur många är egentligen uppvuxna med ett annat
förstaspråk? En fråga om detta ingår i de flesta länders folkräkning, men
inte i Sveriges1. 1.1.1. Statens ointresse för språkstatistik....
Intressant nog lät regeringen 1976 utreda behovet av språkstatistik i Sverige,
vilket ledde till att den tillsatta expertgruppen konstaterade att den
fann det ”angeläget att språktillhörighet ingår som en variabel i nästa folkräkning”
(Gustavsson 1984:3). Likväl skedde inte detta. På samma sätt redovisar
Eric De Geer (2004:11) hur han uppvaktat åtskilliga ministrar med
”förslaget att SCB skulle fråga om Sveriges invånares språk”, men utan resultat.
Senare har Europarådet kritiserat Sverige för underlåtenheten att kartlägga
befolkningens språkförhållanden. Sverige har utfäst sig att skydda åtminstone
vissa av sina språkliga minoriteter, och Europarådet har ställt den uppenbara
frågan huruvida ett rimligt sådant skydd kan erbjudas om de berörda
myndigheterna inte intresserar sig för hur många talare det finns av
minoritetsspråken och var i landet de är bosatta, eller ens vilka språk som
alls talas i landet (Vallius 2005: 221). Rådet uppmanade ånyo den svenska
regeringen att kartlägga språksituationen i landet, men än en gång har
kraven klingat ohörda.
De ministrar som De Geer (2004:11) talade med avslog hans förslag med
motiveringen att ”det skulle inkräkta på den personliga integriteten”, och
även den nuvarande regeringen (Regeringskansliet 2007:4) hänvisar i sammanhanget
till personuppgiftslagen (1998:204), som uttryckligen förbjuder
”behandling av [...] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung”.
Vad som dock inte nämns är
1) att lagen inte förbjuder registrering av språk, vilket ju är något som
kan, men inte måste korrelera med etnicitet,
2) att samma lag förbjuder registrering av exempelvis ”politiska åsikter”
eller ”medlemskap i fackförening”, trots att det uppenbart inte förelig-
1 Mitt påstående att den ingår i de flesta länders folkräkning bygger på inspektion av
webbplatserna för de länder där den statistiska myndigheten erbjuder en sådan (vilket
de allra flesta gör) samt korrespondens med vissa länders statistikbyråer. Tilläggas
kan att åtskilliga av de länder som inte konkret inkluderar en språkfråga i folkräkningen
likväl kartlägger befolkningens etniska identitet, vilket åtminstone ger en
fingervisning om språkförhållandena. Åter andra (t.ex. Frankrike) ställer inte några
dylika frågor i folkräkningen, men deras statistiska centralbyråer har likväl på eget
initiativ genomfört ganska omfattande enkätundersökningar om befolkningens modersmål.
3