SDS-master 5.0.23 - Sydsvenskan
SDS-master 5.0.23 - Sydsvenskan
SDS-master 5.0.23 - Sydsvenskan
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
B12 Söndag 13 januari 2013<br />
REPORTAGE<br />
Nigella Lawson i tv-versionen av "Nigella Bites", som på svenska hette "Nigella kort och gott" och visades under 2002. ARKIV: CHANNEL 4/TV4<br />
Med Nigella får man strålglansen och bråddjupet i en<br />
och samma person, både lättsinnigheten och allvaret,<br />
både pannkaksmixen och pastamasinen.<br />
W Fortsättning<br />
Hon har alldeles för många recept på brownies<br />
(högst överskattad kaka) och boken med<br />
snabblagade recept var betydligt bättre som idé<br />
än praktik. Ändå är det något med en ny Nigellabok<br />
som får mig att känna som andra gör<br />
när det är dags för Nobelpriset i litteratur: fest,<br />
glam, årets roligaste händelse.<br />
Ibland hör jag någon beskriva andra kockar<br />
som ”en svensk Nigella”. (Populärt exempel:<br />
”Leila Lindholm är en svensk Nigella.”)<br />
Jag blir lika sur varenda gång. Det finns ingen<br />
svensk Nigella, ingen av någon annan nationalitet<br />
heller. För det finns ingen som gör riktigt det<br />
Nigella gör – nämligen förenar mat och liv, snarare<br />
än mat och lifestyle. Nog för att det finns<br />
en ansenlig dos lifestyle över fenomenet Nigella<br />
Lawson, förvisso. Håret. Jumperseten. De pastellbleka<br />
porslinsskålarna som bär henne namn.<br />
Den klassiska köksmaskinen från Kitchen Aid<br />
(varför har jag en Kitchen Aid? För att Nigella<br />
har en.).<br />
Allt det där visuellt anslående, hennes alabasterhy<br />
och slickepottslickande, har också på sitt<br />
sätt kommit att trivialisera eller åtminstone<br />
överskugga hennes verkliga geni – nämligen<br />
förmågan att göra mat och ätande till intellektuellt<br />
och själsigt närande sysslor. Något som<br />
dels kan fördriva tiden, men också vara en sysselsättning<br />
helt i egen rätt, fullt jämförbar med<br />
att uppslukas av en bok eller ett samtal. Hon<br />
emotionaliserar ätandet, skulle man kanske<br />
kunna säga. Vilket hon förstås inte är den enda<br />
som gjort, men hon är en av mycket få som så<br />
till den grad lyckats omsätta det i text. (Vill ni ha<br />
ett exempel till? Nigel Slater. Också britt. Nigel<br />
och Nigella, man skulle kunna tro att de är släktingar.<br />
Det är de inte.) Och det är en tradition<br />
vi inte riktigt har i Sverige ännu: våra matprofiler<br />
är bra på att vara smarta, eller bra på att<br />
vara praktiska, eller bra på att stajla snyggt, eller<br />
duktiga på mathistoria, eller duktiga på att<br />
vara folkliga, men aldrig allt på samma gång.<br />
Med Nigella får man strålglansen och bråddjupet<br />
i en och samma person, både lättsinnigheten<br />
och allvaret, både pannkaksmixen och<br />
pastamaskinen. Och man känner sig alltid inkluderad<br />
i hennes kök, tilldelad friheten att<br />
hitta egna vägar – till skillnad från till exempel<br />
de bitvis olidligt stränga River Café-böckerna,<br />
böcker som i likhet med Nigellas berett väg för<br />
det brittiska matundret, som även de i hög grad<br />
bygger på det italienska köket, men i allt väsentligt<br />
kräver puritansk perfektionism.<br />
Sannolikt är hennes tillgänglighet en konsekvens<br />
av hennes i sammanhanget otypiska bakgrund:<br />
hon är ingen utbildad kock utan ”bara”<br />
en hängiven och allt skickligare hemmamatlagare.<br />
Innan hennes karriär som domestic goddess<br />
tog fart i slutet av 90-talet var hon litteraturkritiker<br />
och krogrecensent, med en återkommande<br />
krönika om smink i The Times.<br />
Jepp, vi pratar om det som man i de här sammanhangen<br />
gärna sammanfattar som ”högt och<br />
lågt”, men som lika gärna skulle kunna kallas<br />
komplexitet – ett konkret bevis på att en människa<br />
är mer än det som först möter ögat. Och,<br />
vad hennes profession anbelangar, att det går<br />
alldeles utmärkt att älska såväl tryffel som färdigköpt<br />
salladsdressing. Det handlar inte om<br />
snobberi, men inte för den skull heller om dess<br />
Det finns ingen<br />
svensk Nigella,<br />
ingen av någon<br />
annan nationalitet<br />
heller. För<br />
det finns ingen<br />
som gör riktigt<br />
det Nigella gör<br />
– nämligen förenar<br />
mat och<br />
liv, snarare än<br />
mat och lifestyle.<br />
jantiga motsats: bara om ett kärleksfullt, nyfiket<br />
och inkluderande förhållningssätt till allt som<br />
går att laga, äta och ställa fram på ett middagsbord.<br />
Mat som en mycket konkret del av livet<br />
– och döden.<br />
I min älsklingsbok ”Feast” från 2004 – med<br />
undertiteln ”Food to Celebrate Life”, mat tillägnad<br />
livet – finns ett kapitel om begravningar<br />
och mat. Hon skriver om en väninna som kom<br />
förbi och ställde några matkassar med ett litet<br />
brev på trappan efter att hennes förste make<br />
dött i cancer, om hur ”det var något av det snälllaste<br />
någon kunnat göra”. Hon skriver att ”en<br />
männi skas gastronomiska persona ÄR den<br />
människans persona” – hur och vad man äter<br />
är en direkt representation av den man är. Och<br />
hon skriver om varför mat är viktigt när någon<br />
älskad gått bort: för att maten och ätandet är<br />
ett enkelt sätt att knyta de kvarlevande närmare<br />
varandra.<br />
I en intervju i Guardian samma år återgav<br />
hon för övrigt en liten scen ur hemmet tiden<br />
efter att hennes make John dött: hon stod och<br />
packade upp matkassar i köket medan hennes<br />
femårige son tittade på. ”Jag är så ledsen för att<br />
pappa dött”, sade pojken, för att bara sekunden<br />
senare få syn på en snackspåse och brista ut i ett<br />
lyriskt ”Ååååh! Twiglets!”. ”Om en vuxen skulle<br />
göra så skulle hon betraktas som sjuk”, sade Nigella.<br />
Hon fortsatte: ”Men det är inte sjukt. Det<br />
är bara fullkomligt ärligt”.<br />
TEXT: ANNA<br />
HELLSTEN<br />
helg<br />
@sydsvenskan.se
Change language