SDS-master 5.0.23 - Sydsvenskan

B10 Söndag 13 januari 2013
REPORTAGE
Världen i en
droppe grädde
Det finns en rad
i Nigellas tredje bok, alldeles efter receptet på
en glaserad chokladtårta i tre lager: ”Serves 10.
Or 1 with a broken heart.” Lagom till tio personer.
Eller en med ett brustet hjärta. Blott en
handfull ord, men i dem ryms nästan hela hennes
storhet.
Boken med chokladkakan heter ”Nigella Bites”
(en titel med mycket mer schvung än den
pragmatiskt svenska ”Nigella kort och gott”)
och jag köpte den 2001. På senhösten. Jag minns
att det var då, för livet i övrigt var inte så kul,
och värre skulle det bli. Jag skulle överdriva om
jag påstod att Nigella räddade mig. Men boken
var en av några livbojar under året som kom, en
genväg in i en snäll och väldoftande och sensuell
värld, en som möjligen inte lovade någon förändring
men som åtminstone kunde hålla mig
mätt och varm och sysselsatt i väntan på den.
Jag minns en lördag i mars året därpå, kanske
var det april, när jag efter veckovis av deppande
och en torftig diet av rostat bröd och baginbox
masade mig ur mitt inrökta lilla vardagsrum
och åkte in till stan. Jag köpte ett paket
FAKTA
Nigella Lawson
■ Föddes 1960 i en förmögen och prominent brittisk
släkt: hennes pappa var finansminister hos Margaret
Thatcher, hennes mammas familj ägde krog- och hotellkedjan
J Lyons & Co. Nigella studerade i Oxford och
åren efter sin examen jobbade hon för olika dags- och
veckotidningar. Hennes första kokbok ”How to Eat” publicerades
1998. Hon bor i London med sin andre make
Charles Saatchi (välkänd konstsamlare och gallerist) och
sina två barn.
Featureredaktör: Maria G Francke
E-post: helg@sydsvenskan.se Telefon: 040-28 12 00
Postadress: Maria G Francke, Sydsvenskan, 205 05 Malmö
Brittiska Nigella Lawson är en unik profil
i modern matkultur och har så varit sedan
första boken kom för snart femton år sedan.
Nyligen kom hennes nionde bok, ”Nigellissima”.
Anna Hellsten förklarar varför hon är
så mycket mer än sina jumperse.
svindyrt carnaroliris, två ovaxade citroner och
rosmarin i kruka. Sen åkte jag hem och lagade
citronrisotton på sidan 43, lutad mot spisen och
med träsleven rytmiskt ritande en evighetsåtta
mot kastrullbotten. ”Risotto måste vara en av de
mest trösterika saker som överhuvudtaget går
att äta” skriver hon i den inledande texten. På
bilderna intill breder ett mörkgult hav av krämiga
riskorn ut sig. Öar av nästan smält smör
flyter i det. Jag satt i skräddarställning i soffan
med en tallrik i ena handen och en sked i den
andra. Var det trösterikt? Det var oändligt trösterikt.
Nigella har varit en konstant i mitt liv ända sedan
dess. Jag har alla böcker utom den om julmat
(är ingen större julmatsätare). Skyddsomslagen
på böckerna är fransiga och blekta. Vissa
uppslag går inte att öppna utan att man försiktigt
petar in fingret mellan klistriga fläckar
av tomatsås och smält socker och bänder lite
grand. Andra faller upp alldeles av sig själv, flottfläckiga,
som vore de tantsnusksex i händerna
på en tonåring: uppslaget med mynta­ och fetaostfyllda
auberginerullar i ”Nigella Summer”;
uppslaget med chili con carne i ”Feast”, den som
innehåller kakao och ketchup och täcks av knaprigt
majsbröd. Den sidenmjuka citronlinguinen
och den chilibultande kambodjasalladen
i ”How to Eat”.
Och den genialiska béarnaisen ur samma
bok: ett recept där man inte måste skikta smöret
utan bara rör ner stora klickar rumsvarmt
smör i äggblandningen. Inget recept har jag
skrivit ner till vänner oftare än det. Béarnaisereceptet
har förresten en dedikation. ”Till Dominic”
står det. Jag har ingen aning om vem
Dominic är, men bara greppet att tillägna någon
en béarnaise. Och så carbonaran i ”Feast”,
bland oss Nigellister känt som ”den post­coitala
carbonaran”, ett recept som man anar skrevs ner
i samband med att hon träffade sin andra make
Charles Saatchi. Ingen bild finns, men hela texten
bubblar av det slags förälskelse som slutar
med att man får tillverka extranycklar och vänja
sig vid ett gäng nyförvärvade sambokilon. Och
så citronrisotton, då.
Somligt har funkat sämre: rätten där en kycklingfilé
ska gosa med chorizoskivor i ugnen var
som att slicka på ett svettigt lår (i ett komplett
osensuellt sammanhang, ska jag kanske tillägga);
kakan med det magiskt lockande namnet
Coca­Cola­kaka var platt i smaken och sockrig
så jag fick huvudvärk.
W Fortsättning på nästa sida