SDS-master 5.0.23 - Sydsvenskan

Söndag 13 januari 2013
Nu sätts Jonas Hassen Khemiris
roman ”Jag ringer mina bröder”
upp som pjäs på Malmö stadsteater.
Författaren tror att många i staden
kommer att känna igen sig.
■ Servitörerna på Café Ritorno på
Vasa stan kryssar under kristallkronor.
Den röda heltäckningsmattan
är sliten, på väggarna sitter oljemålningar
av varierande kvalitet. Över
hela stället vilar en känsla av 1990-tal.
Stammisen Jonas Hassen Khemiri
beställer strömming.
– Jag har varit här i så många stadier
i mitt liv. Suttit och rökt, hatat
mina ekonometriböcker och jobbat.
Det här längst in är mitt favorithörn.
Man kan ha ryggen fri, bli osynlig.
Precis som Amor vill.
”Jag ringer mina bröder” utspelar sig
under ett dygn efter bombdåden på
Drottninggatan i Stockholm 2010, och
handlar om Amor som rör sig runt
i staden och försöker smälta in. Inte
sticka ut på något sätt och inte bli en
misstänkt. När man gör det kan man
framstå som ganska bisarr, säger Jonas
Hassen Khemiri.
– Som med butiksvakter. Om man
försöker agera så att det ska se ut
som om man inte ska sno något, så
blir man i stället jättekonstig, börjar
ta upp varor och titta på dem på ett
märkligt sätt. Då försvinner normaliteten.
Amor instruerar sina småbröder
att ligga lågt och kommunicerar med
omvärlden via sin telefon och sin fantasi.
Han blir en allt mer jagad kameleont
och paranoian växer.
Upprinnelsen till ”Jag ringer mina
bröder” är en krönika som Khemiri
skrev bara några dagar efter bombdåden
på Drottninggatan. Men varför
gjorde han sedan den texten till både
en roman och en pjäs?
– Sedan jag skrev ”Montecore” har
jag gått och tänkt mycket på hur en
riktig roman ska se ut. Den ska vara
minst 250 sidor. Den ska bestå av
det här, och det här. Sen insåg jag att
många av de romaner som jag tycker
bäst om är korta, intensiva och blandformade.
Som ”Nedstörtad ängel” av
P O Enquist, en av mina absoluta favoriter.
– Jag är själv inte säker på om det
här är en dramatisering av en bok eller
en bokifiering av en pjäs. Men jag
bryr mig inte så mycket om det. Det
finns så många som skriver romaner
som ser ut som romaner.
Du vill inte det?
– Jo men jag tror inte att jag kan.
När jag ska förhålla mig till vad som
är normalt, då har jag inte roligt.
När man läser ”Jag ringer mina bröder”
i Malmö är det omöjligt att inte
tänka på dödsskjutningarna som skakade
staden samma höst som bomberna
briserade på Drottninggatan
i Stockholm. Hur det att sticka ut från
normen kunde bli en fråga inte bara
om fördomar, utan om liv eller död.
– ”Jag ringer mina bröder” handlar
om att bli utkastad ur en gemenskap
på grund av sitt utseende. Det känns
som att väldigt många i Malmö kommer
att kunna relatera till det, säger
Khemiri.
– Vet du, när jag är ute på gymnasier
och föreläser så är det jättemånga
som inte känner till dödsskjutningarna
i Malmö. Jag tror det är en konsekvens
av hur hans offer såg ut. Och att
det var i Malmö och inte i Stockholm
det hände.
Författarens mormor ringer på mobilen
och han går iväg en stund. Ser-
3
som format
Jonas Hassen
Khemiri
1 Gudrun
Khemiri (mamma)
för att hon gav
mig orden.
Richard Pryor
2 (amerikansk
skådespelare och
stand-up-komiker)
för att han var så
bra på att vara politisk
och humoristisk
på precis samma
gång.
Anna Kölén
3 (dramaturg
Riksteatern/Malmö
Stadsteater) för att
hennes smarta läsningar
tvingar mig
att steppa upp mitt
game.
PJÄSEN
Redigering: Jenny Rydqvist
B5
BÖCKER
Rapport från
rasismens gränsland
3 X KHEMIRI
■ 17 januari: Föreläser
på Lindängens
bibliotek i Malmö.
■ 18 januari: ”Jag
ringer mina bröder”
har premiär på
Malmö stadsteater.
■ 19 januari: Deltar
i ett teatersamtal på
Grand Hotel i Lund.
vitörerna bär ut falukorv och pannkakor.
Vid bordet bredvid diskuterar
några teaterarbetare sina tonårsbarns
kärleksliv.
När Jonas Hassen Khemiri var tonåring
blev han och hans kompisar rutinmässigt
kontrollerade av polisen.
De kanske satt utanför McDonald’s
och åt paj, och så svängde polisen
förbi och bad om leg. Han är noga
med att poängtera att han växte upp
i Hornstull i innerstan, att det inte
var synd om honom och att många
andra var med om värre saker. Men
ändå:
– Det var den sortens upplevelser
som å ena sidan var ett tydligt uttryck
för att inte passa in i en norm, men å
andra sidan något som vi internaliserade
som normalt. Och som så klart
skapade fördomar hos oss kring vilka
polisen var och vad de ville.
Varför vill du poängtera att det
inte var synd om dig?
– Det är svårt att prata om förtryck,
säger Jonas Hassen Khemiri, och funderar:
– Jag vet inte varför det är så. Känner
man sig som en lipsill? Eller att
det alltid finns människor som har
det värre? Men det kan vara en politisk
handling att peka på det som är
rasismens gränsland.
Det senaste året har det hänt det
mycket i det där gränslandet. Diskussionen
om Tintinböckerna på Kulturhuset,
om barnfilmskaraktären Lilla
hjärtat och dessförinnan om filmen
Play. Jonas Hassen Khemiri tycker att
många, inte minst i det snabba flödet
på sociala medier, resonerar naivt och
polariserat.
– De talar om rasism som om det
vore kemi. Som om rasism vore ett
grundämne och man skulle kunna
använda Kol 14-metoden för att definiera
den. Men det är mycket mer
komplicerat än så.
Jonas Hassen Khemiris pjäser har nu
satts upp i tolv olika länder. Den första,
”Invasion”, spelades under hösten
i San Francisco och har tidigare satts
upp i New York.
Tas de emot annorlunda där än
i Sverige?
– En skillnad är att i USA ligger erfarenheten
av att människor rör på
sig i nationens DNA. Det finns inte
i vår självbild. Vi glömmer att en
fjärde del av befolkningen lämnade
vårt land och flyttade till Amerika.
Vår självbild är mer statisk. Men därför
blir den också väldigt rolig att utmana,
skriva om och bråka med, säger
Jonas Hassen Khemiri.
TEXT: KARIN ARBSJÖ
karin.arbsjo@sydsvenskan.se
FOTO: LINUS MEYER
bild@sydsvenskan.se
Pablo Leiva Wenger, Gloria Tapia, Kardo
Razzazi och Angelica Radvolt medverkar
i pjäsen. FOTO: SAGA BERLIN
Jag ringer mina bröder
■ Pjäsen ”Jag ringer mina bröder” har
urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater
fredagen den 18 januari.
■ Regi: Farnaz Arbabi
■ I rollerna: Angelica Radvolt, Kardo Razzazi,
Gloria Tapia, Pablo Leiva Wenger.