1 - Sydsvenskan

More documents

Recommendations

Info

B12 KARIN NYKVIST lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Praktisk litteraturteori. I allmänhetens ögon äger författaren ännu sin text. Vem äger berättelsen om berättelsen? Frågan ställdes bland de studenter som i veckan inledde sina studier i litteraturvetenskap i Lund. Om man inte förstår romanen man läst – då har väl författaren facit? Eller är texten allas? Kan också läsaren avgöra vad en text handlar om? Bara några timmar efter diskussionen i klassrummet publicerade den amerikanske författaren Philip Roth ett öppet brev på The New Yorkers hemsida med Wikipedia som adressat. Och frågan ställdes på sin spets. Roth, som tillsammans med Joyce Carol Oates och Don DeLillo brukar räknas till den amerikanska prosans främsta Nobelpriskandidater, hade tidigare skrivit till Wikipedias administratörer och bett dem ändra på artikeln om hans hyllade roman ”The Human Stain” från 2000. Romanen, som tematiserar rasism och identitet i det moderna USA, handlar om en universitetslärare vars karriär förstörs när han under lektionstid utan uppsåt fäller en kommentar som uppfattas som rasistisk. Till saken hör att läraren själv är afroamerikan men valt att gå igenom livet som vit, då han råkat födas med ljus hy. På Wikipedia kunde Roth och vi andra läsa att den kände New York Timeskritikern Anatole Broyards liv skulle ha inspirerat till romanen. Roth kallade detta för grundlöst skvaller, och hade bett att uppgiften skulle tas bort. Till Roths ilska hade Wikipedia svarat att man respekterade åsikten att författaren skulle vara den störste auktoriteten på sitt verk men att man arbetade med en kombination av källor. Roth såg sig därmed tvungen att skriva i The New Yorker och förklara för den bildade men möjligtvis Wikipedialäsande allmänheten hur det egentligen ligger till. I sin text redogör han noggrant för vad som har verklighetsbakgrund och vad som är påhitt i romanen. Och i ett slag aktualiseras så en av de stora litteraturteoretiska frågorna. Före 1900 var det självklart att en författare ägde sin berättelse. Men efter den moderna litteraturteorins genombrott menar många att det inte är så enkelt. Författaren är inte alltid medveten om sina inspirationskällor – tänk Freud! Dessutom kan de ekon som flera läsare uppfattar i texten också vara giltiga och bidra till läsningen. Även om Wikipedias administratör av litterära inlägg verkar vara litteraturteoretiskt intresserad – eller kanske bara är oimponerad av Roth – är användarna av en annan mening. Redan ett dygn efter Roths brev publicerats hade Wikipediasidan om romanen ändrats ett åttiotal gånger, alla i enlighet med Roths önskemål. Philip Roth kunde förstås själv ha gått in och ändrat – vem som helst kan ju skriva på Wikipedia. Men vem som helst kan inte skriva i The New Yorker – och Roth ville allt annat än anonymitet. ”Jag är Philip Roth”, skriver han, och åkallar därmed all den auktoritet hans namn bär med sig – någon rad senare står det ”jag, Roth”, för säkerhets skull. Litteraturvetarna må alltså tycka annorlunda. I den offentliga diskussionen äger författaren fortfarande berättelsen om berättelsen – långt efter att den publicerats. Philip Roth. FOTO: AP KULTUR Kulturchef: Rakel Chukri Redaktionssekreterare: Camilla Sylvan Redigering: Susanne Calogero E-post: kultur@sydsvenskan.se Postadress: Kultur, <strong>Sydsvenskan</strong>, 205 05 Malmö De flesta är så harmlösa att de mycket väl skulle kunna vistas utanför sina inre avspärrningar. STIG JOHANSSON RECENSION FÖRSMÅDD Hans Gunnarsson skriver så att läsaren vrider sig i njutningsfulla plågor över att dela jagets pinsamma horisont, skriver Niklas Qvarnström. Sorglustigt porträtt BOKEN Hans Gunnarsson Försmådd. Albert Bonniers förlag. Allting är sig likt i Hans Gunnarssonland. Ett land som ligger ”Någon annanstans i Sverige”, som hans förrförra roman hette. I Finspång till exempel, där författaren växte upp, även om småorterna brukar få förbli ickenamngivna i den kartläggning av försummade platser och existenser han ägnat sig åt sedan novellerna från mitten av nittiotalet. Så även i nya romanen, med den uttömmande titeln ”Försmådd”. Den här gången är det en ensamstående överårig historielärare som gläntar på normalitetens förlåt och gör omtumlande upptäckter både om sig själv och sin omgivning. Ingvar heter han, och den stående fras han möts med när han börjar göra sina ovälkomna besök hos skolans likaledes ensamstående rektor Stina (som inte verkar inse att de borde vara själsfränder) är: ”Ingvar? Vad gör du här?” Ja, vad gör han där? Varje gång har han ett nytt svepskäl. Kanske diskutera den där temaveckan om Förintelsen, Ingvars favoritämne; den verkar vara hotad av de historielösa halvilliteraterna bland lärarkollegerna som hellre vill ha en orienteringsdag eller ägna veckan åt konsthantverk. Kanske fråga om hon hunnit läsa hans essä än, den om ”intoleransen i folkhemmet”, men nej, det har hon visst inte hunnit med. Och så vidare. När det visar sig att Stinas manhaftiga granne Ragnhild har ett tryckeri får Ingvar snilleblixten att låta henne trycka upp en liten upplaga av essän, för spridning bland vänner han i stort sett saknar. Om inte annat så för att ha en anledning att vara i Stinas närhet. Det skulle han aldrig ha gjort. Inte utan att ha begärt en offert först, SYDSVENSKANh Fredag 14 september 2012 Hans Gunnarsson. FOTO: SOFIA RUNARSDOTTER och inte utan att ta reda på vad de mystiska tvillingbröderna som sköter pressen egentligen är för ena. Och när Stina ska resa bort erbjuder han sig – eller tjatar sig till – att få vattna hennes blommor. Det skulle han inte heller ha gjort, för då hade han sluppit gå in i hennes sovrum och bara liksom råka hitta en kartong under sängen, full av fotografier som i ett slag förändrar hans syn på den idealiserade kvinnan och slår sönder hans världsbild. I sina försök att lappa ihop den igen hamnar bitarna fel. Allting går fel. Ingvar förvandlas steg för steg från beskedlig, om än en aning misantropisk, historielärare till en fullfjädrad stalker, besatt av att han känner till en sanning om en människas privatliv som det inte verkar bekomma honom att han inte har något med att göra. Den fråga han själv aldrig ställer sig är: Vad gör jag här? I buskarna med utsikt mot kollegans fönster? Under hennes säng? I hennes liv? Som läsare vrider man sig i fåtöljen under de njutningsfulla plågor det kan innebära att dela en alltmer pinsam jagberättares horisont, om porträttet är tecknat med rätt sorts kombination av ömsinthet och grymhet. Det är en konst Hans Gunnarsson behärskar till fulländning. ”Försmådd” är en utsökt och sorglustig liten roman – om skrivna och oskrivna regler, synliga och osynliga gränser – som ger ett utomordentligt prov på det. NIKLAS QVARNSTRÖM författare och kritiker
SYDSVENSKANh Fredag 14 september 2012 Rasismhyllan Bättre synas än inte alls ■ När Nathan Hamelberg från föreningen Mellanförskapet menar att Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat i barnfilmen ”Liten skär och alla små brokiga” ger uttryck för rasistiska föreställningar om svarta kan man inte avfärda det som tramsigt och över- LÄKTARKATASTROFEN 96 människor dog på fotbollsstadion i Sheffield den 15 april 1989. Nu har de till sist fått upprättelse, skriver Tony Ernst. känsligt. Invändningarna måste begrundas och respekteras. Wirsén har valt att dra in en av filmaffischerna som väckt anstöt och förklarat att hon är ledsen över att några känner sig kränkta. Hon har inte något som helst rasistiskt uppsåt, tvärtom: Wirsén vill helt enkelt bidra till att också mörkhyade barn finns i barnlitteraturen. En bok, en tavla, en film, ett yttrande kan självklart vara rasistiskt även om intentionen inte är rasism. Så ser rasism ofta ut: omedveten, en så självklar del i vår föreställningsvärld att vi inte reflekterar över den. Å andra sidan: Hur ska vi få bukt med rasistisk exkludering om de försök till inkludering som görs omedelbart sågas? Vore B13 det inte ett tecken på en avexotisering om också mörkhyade människor kunde avbildas stereotypt på samma sätt som vita (tänk Alfons Åberg, med runt huvud, nordiskt tunt hår och en skär ton)? Och är det inte bättre att det faktiskt finns mörkhyade barn i barnböckerna – med eller utan tjocka läppar – än att de osynliggörs? ANN HEBERLEIN Mörkret över Hillsborough Kampen för rättvisa är över. De efterlevande till de 96 döda vid Hillsboroughkatastrofen 1989 fick äntligen rätt: myndigheter, polis och media hålls – enligt den oberoende rapport som presenterades i Liverpool i onsdags – ansvariga för dödsfallen, den efterföljande mörkläggningen och de smutsiga lögnerna. Alla närvarande Liverpoolfans frias helt. I England var det löpsedlar och krav på rättegångar. Det här är en händelse som kommer att kasta sin skugga över det engelska samhället under lång tid framöver. Henry Winter på The Telegraph konstaterade att det var the biggest cover-up in British history. Vi återvänder till den 15 april 1989. Liverpool FC ska möta Nottingham Forest i FA Cupens semifinal på neutral mark. Engelska fotbollsförbundet har utsett Hillsborough i Sheffield som spelplats, trots att de är fullt medvetna om att arenan inte på långt när uppfyller säkerhetsföreskrifterna. Po- lis på plats har ingen som helst plan för att ta emot Liverpools fans och pressar in fansen i de galler försedda burarna, som mest av allt liknar något man för in slaktboskap i. Tusentals Liverpoolfans kläms mot gallren och fastän det både hörs och syns så gör polisen ingenting. När fansen själva till sist bryter sig igenom en grind och väller ut på plan går polisen till attack med hundar. Efteråt ligger 96 döda inne på fotbollsplanen, majoriteten av dem är under 21 år. Det är den största läktarkatastrofen i modern europeisk historia. Under de efterföljande dagarna, veckorna och åren så utsätts de efterlevande för ett andra illdåd: genom flagranta lögner och grisaktig mörkläggning så inte bara undanhåller polis och myndigheter sanningen från supportrarna, man lägger dessutom skulden på de oskyldiga. Det allra vidrigaste är dock de nya bevis som visar att flera av liven på Hillsborough hade gått att rädda. Polis och rättsläkare bestämde nämligen gemensamt att samtliga offer skulle dödförklaras klockan 15.15. Detta var an- ”Allt det här reser frågan: Skulle det här ha kunnat hända i Sverige? Svaret blir olyckligtvis och otvetydigt ja.” LÄS MER ■ Läs mer om Hillsboroughrapporten på Världensidorna. ledningen till att ambulans och räddningspersonal inte släpptes in på arenan efter detta klockslag. Men det visar sig att 41 av de 96 offren fortfarande var vid liv och hade gått att rädda. Uppgifterna går knappt att ta in. Ser vi upplösningen av ett samhälle? Frågan är extremt politiskt laddad. I England har det från framförallt myndighetshåll höjts röster för att frågan inte ska politiseras. Vilket naturligtvis är en omöjlighet. Man måste förstå hur folk såg (ner) på Liverpool och dess invånare i slutet av 1980-talet för att kunna sätta det här i rätt kontext. Detta förakt för scousers genomsyrade alla lager av samhället, från läktarsånger från andra fans till ansvariga politiker. South Yorkshire Police, högst ansvariga för såväl dödsfallen på Hillsborough som för den efterföljande mörkläggningen, hade övat på lokalbefolkningen åren innan när man med våld slog ner strejkande gruvarbetare. Liverpool drogs vid den här tiden med högst arbetslöshet i landet, högst kriminalitet, flest socialbidragstagare. Den engelska regeringen var metodisk i sin kampanj att sprida my- ten om att Liverpoolborna var att likställa med skadedjur. Allt det här reser frågan: Skulle det här ha kunnat hända i Sverige? Svaret blir olyckligtvis och otvetydigt ja. Jag har själv rest land och rike runt i drygt trettio år för att se på allsvensk fotboll, ofta förflyttad likt olydig boskap av uppenbart okunnig polis. Flera gånger har tragedier på osäkra läktare förhindrats tack vare supportrars rådiga ingripande. De gånger polisen aktivt agerat har man kategoriskt förvärrat situationerna. Hillsboroughrapporten måste således få efterverkningar även här hemma. Nu har alltså familjerna till de 96 oskyldiga offren i England fått upprättelse, nu har en hel stad fått höra sanningen, nu har fotbollsfans över hela världen fått svart på vitt vem de skyldiga är. Men det viktigaste kvarstår: om England även fortsättningsvis ska kunna kalla sig en demokrati så måste de ansvariga ställas inför rätta. Detta gäller såväl ansvariga polismän, rättsläkare, politiker, arenaansvariga som medier. TONY ERNST frilansjournalist och tidigare ordförande för MFF Support FOTO: AP
Page 1 and 2: B-DELEN · 14 SEPTEMBER 2012 Nattru
Page 3 and 4: SYDSVENSKANh Fredag 14 september 20
Page 11: SYDSVENSKANh Fredag 14 september 20
Page 19 and 20: Fredag 14 september 2012
Page 21 and 22: Fredag 14 september 2012 BILJETTER
Page 23 and 24: Fredag 37-12_Layout 1 2012-09-05 19
Page 27 and 28: SYDSVENSKANh o Fredag 14 september
Page 31 and 32: SYDSVENSKANh Fredag 14 14 september

1 - Sydsvenskan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?