Traditionell skinngarvning – seminarierapport. - naptek

12
Skinngarvning är ett hantverk
med livet som insats
Aja Pettersson, Bäckedals folkhögskola, Sveg
För att man ska kunna garva en hud måste djuret
dö. Huden är vårt största organ, utan den kan vi
inte leva. När jag får skinnet i mina händer funderar jag
över vad som är möjligt, skrapar och bekantar mig med
skinnet. Jag funderar över olika tillvägagångssätt, vilken
kvalitet jag önskar och min egen tillgängliga tid, hur jag
ska kunna förvalta skinnet på bästa sätt för mina behov
och behag.
Hur och med vad man garvar beror på klimat, tillgång
på skinn och garvämnen. Människor kring polcirkeln
har varit tvungna att göra annorlunda än människor
kring ekvatorn. Behov och förutsättningar är delvis
olika.
Man kan utgå ifrån att frågorna: vem har tillvaratagit
skinnet? och när? och under vilka omständigheter,
har skinnet tillvaratagits?
En bonde och en jägare har inte samma råmaterial.
En nomad och en bofast har olika förutsättningar för
att utföra garvningen. Den bofaste kan arbeta med ett
långsiktigare arbetssätt än en nomad som måste jobba
snabbare och under enklare omständigheter.
Människan har på olika vis funnit lösningar för att
tillvarata hudar, fällar och skinn, för att skydda och
pryda sin hårlösa kropp och göra det möjligt att bosätta
sig på landytor runt hela planeten i många olika sorters
biotoper.
I forntiden hade inte livet i polarområdet, subarktis
eller vid inlandsisens kant varit möjligt om vi inte
tillvaratagit skinn från djur. (Naturligtvis har de textila
materialen också en enorm betydelse, men det är ett
helt annat och mycket stort teknikområde.)
Förutsättningar
Skinngarvning och pälsberedning i forna tider svarar
mot behoven av klädnad, bostäder, båtar samt att bära
och förvara.
Klimatet spelar också roll för hur skinnen tas till
vara. Ett fuktigt och regnigt klimat kräver andra metoder
än ett kallt och torrt klimat.
En bävers metamorfos från kadaver till uppspänt bäverskinn.
Foto: Martin Hallén (översta bilden) och Aja Pettersson de
nedre.