Traditionell skinngarvning – seminarierapport. - naptek

34
Helen Tobie (bilden ovan) hör till indianstammen
Dogrib, som jagar och fiskar i området mellan Great
Bear Lake och Great Slave Lake. Hon har ärvt kunskaperna
att garva skinn från sin mor och skär först av pälsen
med en vass kniv, sedan skrapar hon bort narv och
hårrötter med ett S-format verktyg. Genom att inte sätta
igång någon förruttnelse för att få håret att släppa så
får hon ett starkare skinn. Liknade S-formade verktyg
har hittats i Sverige och används än i dag av samerna.
Samernas verktyg är dock kortare och skaftade.
Däggdjurshuden består av tre från varandra skilda
lager, överhud, läderhud och underhud. Den ur garvningssynpunkt
viktigaste delen är läderhuden. Läderhuden
är till stor del uppbyggd av kollagen, vilket är
särskilt tätt och slitstarkt i det översta skiktet, narvskiktet.
När hår och överhud avlägsnats framträder narvskiktet
som har en yta med för varje djurart karakteristiskt
utseende. När man vill göra läder och behålla
narvskiktet avhåras hudarna genom att en förruttnelseprocess
startas så att hår och överhud lätt faller av. Ett
enkelt sätt att starta denna process är att lägga skinnen
i vatten en tid. När pälsen lätt faller av tas skinnen upp
och avhåras på en s.k. skavbom med ett ej alltför vasst
verktyg, i detta fall tillverkat av skiffer. Även verktyg av
ben lämpar sig bra för avhårning.
S-formade skrapor från Lima (vänster) och Transtrand (höger)
i Dalarna, 7,9 cm respektive 5,4 cm. Bägge är daterade
till 400–550 e.Kr.