Immateriellt kulturarv som begrepp och process - Doria

More documents

Recommendations

Info

214 Immateriellt kulturarv som begrepp och process Samlare begå ofta det felet, att vid sina uppteckningar anlita personer som blott dunkelt minnas det som skall upptecknas, ja t.o.m. diktera orätt d.v.s. i en sådan form vari det aldrig förekommit. Att i sådant fall själf lägga till eller taga ifrån något är gifvetvis ännu oriktigare. Det enda riktiga är då, att samlaren från flere håll söker bekräftelse på det skrifna. ([...] I många fall är man visserligen tvungen att anlita oskickliga spelmän, sångare eller sångerskor, men det sålunda upptecknade får icke heller anses som äkta. [...]) 147 Andersson verkar ha utgått från att det fanns en korrekt version av varje text, det vill säga en urtext eller arketyp. 148 För att försäkra sig om en äkta version var kompetenta sagesmän eller jämförelser av många utsagor viktiga enligt detta synsätt. Enligt Andersson kunde en ”oäkta” eller ”ofullständig” text inte accepteras. Dylika förhållningssätt bygger på en diskurs där folkmusik betraktas som ett råmaterial. Genom kunnig behandling, här genom insamlarnas korrigeringar, kan detta förädlas. Denna uppfattning om äkthet, som förefaller ha varit dominerande bland de tidiga insamlarna, avviker betydligt från senare tiders, då autenticitet snarast betyder identisk likhet med informantens framförande. Därför kunde O. R. Sjöberg år 1909 sända in uppteckningar gjorda ur minnet till Svenska litteratursällskapet. Sjöberg hade blivit av med notuppteckningar genom, som han skrev, ”snatteri”, men han upplevde inte detta som något problem: ”Beträffande dessa melodier gjorde detta begångna fuffens mig endast ett obetydligt omak, enär jag mycket bra kunde utantill alla melodierna och sålunda kunde göra åt mig nya noter.” 149 Utsagan visar att Sjöberg inte ansåg det nödvändigt att i detalj återge informanternas framföranden. I stället skickade han in egna varianter av visorna. 150 Insamlaren A. P. Svensson inlämnade under 1900-talets första år en avskrift av en visbok från Mäntsälä till Svenska litteratursällskapet. Enligt Svensson torde originalet härstamma från 1800-talets mitt, men de ålderdomliga balladerna som den innehöll daterades till sent 1600-tal och kunde anknytas till ännu äldre tider – till hövisk medeltidsdiktning. Den svenskspråkiga kultureliten i Finland såg i balladerna ett bevis på sin egen kulturs förfining. Upprördheten var därför stor då nordiska visforskare hävdade att vistexterna grundade sig på tryckta förlagor som hade bearbetats av Svensson, vilket enligt rådande normer betraktades som oäkta förfalskningar. 151 De svenskspråkiga musikforskarna i Finland lade ner tid och prestige i frågan om Mäntsälävisbokens ursprung. Otto Andersson fastslog efter undersökningar flera gånger att texterna var äkta. 152 Vishäftet efterlystes av Alfhild Forslin år 1960 i både svensk- och finskspråkiga dagstidningar. Enligt notiserna var det önskvärt att originalhäftet skulle hittas ”emedan dessa i många avseenden säregna visvarianter just nu är av aktuellt intresse för balladforskningen både i Finland och i Sverige”. 147. SLS 97, s. 10 f. 148. Se s. 134 ovan. 149. SLS 125, s. 2. 150. A.a.:1. 151. Wolf-Knuts 2000:9–19. 152. A.a.:13–22.
Den traditionella musikens kulturarvsprocess Svenskt Visarkiv erbjöd 200 kronor i hittelön för vishäftet. 153 Någon originalvisbok återfanns dock aldrig, så forskarna fick nöja sig med A. P. Svenssons utsaga och avskrift. Ulrika Wolf-Knuts har framhållit att Mäntsälavisbokens värde bland annat ansågs ligga i att dess innehåll skiljde sig från rikssvenska varianter. 154 Genom tvivlen kring Mäntsälävisboken ifrågasattes värdet av folkmusiken i Finlands svenskbygder, eftersom visbokens ballader ansågs vara framstående exempel på den högtstående folkkulturen. Enligt Wolf-Knuts var autenticitetsperspektivet avgörande i debatten. 155 Agerandet kring Mäntsälävisboken tydliggör hur uppfattningar om autenticitet kunde användas för att antingen befästa eller avfärda en kulturkomponents värde. Denna episod visar också hur en kulturkomponents äkthet kan tillmätas väldig kulturpolitisk betydelse. Ändå kan den sentida betraktaren tycka att Svenssons och Sjöbergs sätt att behandla folkvisetexter var relativt likartade. 156 Över lag var autenticitet och variantbildning en ekvation som var svår att lösa för de tidiga övertagarna. Till de diskussioner som implicerade att musiken kunde göras mer autentisk genom korrigering kom nämligen en uppfattning som ifrågasatte att autentisk musik kunde förekomma i olika varianter. Regina Bendix har påpekat att de vetenskapligt skolade insamlarnas krav på autenticitet kunde vara främmande för deras informanter. Som Bendix uttrycker saken: ”(re-)inventions were considered a form of tampering with the ’genuine’ tradition”, en inställning som inte var förenlig med en tradition där variation utgjorde en av grundpelarna. 157 I en artikel av Andersson från 1912 framgår att folkliga varianter av melodier med känd upphovsman kunde uppfattas som oäkta: Ett allmänt känt sakförhållande är att melodier ur konstmusiken på mångfaldigt sätt varierande igenfinnes inom folkmusiken. Sådana folkliga varianter äro emellertid ingalunda, såsom mången tror, värdelösa för att melodierna äro ”oäkta”, för att de ursprungligen hade en känd person till upphovsman. Varianterna visa tvärtom på det mest slående sätt allmogens förmåga att uttrycka sig i toner. [...] Det må anmärkas, att de personer, efter vilka varianterna upptecknats, saknat all förmåga att läsa noter. Förändringarna måste således ses som rent folkligt-individuella. 158 I citatet ovan framhöll Andersson att även konstmusik som omformats genom traditionell variantbildning borde uppfattas som folkmusik. Intressant är att Andersson framhöll att variantbildningen skedde på gehörsbaserad basis eftersom noter inte varit inblandade. Kodningen kring autenticitet ledde till att en del traditionell musik framställdes som mer korrekt och därmed som mer värdefull eller verkningsfull än annan. Att hävda att någonting var äkta innebar snarast per automatik att dess värde ökade i 153. Forslin 1960a, 1960b (SMa). 154. Wolf-Knuts 2000:14. 155. A.a.:24. 156. Att ”korrigera” upptecknat materialet var tillåtet, men man fick inte gå för långt. James Macphersons Ossians sånger, som utkom 1761–63, betraktades t.ex. som ett falsarium eftersom sångerna, vilka vilade på traditionella teman, var diktade av Macpherson själv. Burke 1983:31 ff., Wretö 1984:75. Jämför även med processen bakom Kalevalas tillkomst. Se t.ex. Honko 1980:38–40. 157. Bendix 1997:12 ff. 158. Andersson 1912a:19. 215
Page 1 and 2:
JOHANNA BJÖRKHOLM Immateriellt kul
Page 3:
IMMATERIELLT KULTURARV SOM BEGREPP
Page 6 and 7:
CIP Cataloguing in Publication Bjö
Page 8 and 9:
VI Abstract Cultural heritage has b
Page 10 and 11:
VIII fantastiskt roligt att få ta
Page 12 and 13:
X Kultur, tradition och kulturarv
Page 14 and 15:
XII
Page 16 and 17:
2 Immateriellt kulturarv som begrep
Page 18 and 19:
Page 20 and 21:
Page 22 and 23:
Page 24 and 25:
10 Immateriellt kulturarv som begre
Page 26 and 27:
Page 28 and 29:
Page 30 and 31:
Page 32 and 33:
Page 34 and 35:
Page 36 and 37:
Page 38 and 39:
Page 40 and 41:
Page 42 and 43:
Page 44 and 45:
Page 46 and 47:
Page 48 and 49:
Page 50 and 51:
Page 52 and 53:
Page 54 and 55:
Page 56 and 57:
Page 58 and 59:
Page 60 and 61:
Page 62 and 63:
Page 64 and 65:
Page 66 and 67:
Page 68 and 69:
Page 70 and 71:
Page 72 and 73:
Page 74 and 75:
Page 76 and 77:
Page 78 and 79:
Page 80 and 81:
Page 82 and 83:
Page 84 and 85:
Page 86 and 87:
Page 88 and 89:
Page 90 and 91:
Page 92 and 93:
Page 94 and 95:
Page 96 and 97:
Page 98 and 99:
Page 100 and 101:
Page 102 and 103:
Page 104 and 105:
Page 106 and 107:
Page 108 and 109:
Page 110 and 111:
Page 112 and 113:
Page 114 and 115:
100 Immateriellt kulturarv som begr
Page 116 and 117:
Page 118 and 119:
Page 120 and 121:
Page 122 and 123:
Page 124 and 125:
Page 126 and 127:
Page 128 and 129:
Page 130 and 131:
Page 132 and 133:
Page 134 and 135:
Page 136 and 137:
Page 138 and 139:
Page 140 and 141:
Page 142 and 143:
Page 144 and 145:
Page 146 and 147:
Page 148 and 149:
Page 150 and 151:
Page 152 and 153:
Page 154 and 155:
Page 156 and 157:
Page 158 and 159:
Page 160 and 161:
Page 162 and 163:
Page 164 and 165:
Page 166 and 167:
Page 168 and 169:
Page 170 and 171:
Page 172 and 173:
Page 174 and 175:
Page 176 and 177:
Page 178 and 179: 164 Immateriellt kulturarv som begr
Page 278 and 279:
Page 280 and 281:
Page 282 and 283:
Page 284 and 285:
Page 286 and 287:
Page 288 and 289:
Page 290 and 291:
Page 292 and 293:
Page 294 and 295:
Page 296 and 297:
Page 298 and 299:
Page 300 and 301:
Page 302 and 303:
Page 304 and 305:
Page 306 and 307:
Page 308 and 309:
Page 310 and 311:
Page 312 and 313:
Page 314 and 315:
Page 316 and 317:
Page 318 and 319:
Page 320 and 321:
Page 322 and 323:
Page 324 and 325:
Page 326 and 327:
Page 328 and 329:
Page 330 and 331:
Page 332 and 333:
Page 334 and 335:
Page 336 and 337:
Page 338 and 339:
Page 340 and 341:
Page 342 and 343:
Page 344 and 345:
Page 346 and 347:
Page 348 and 349:
Page 350 and 351:
336 Register över uppslagsord Jag
Page 352 and 353:
338 Lista över signaturer och akro
Page 354 and 355:
340 Freudenthal, Axel Olof 205, 226
Page 356 and 357:
342 Smith, Laurajane 4, 24, 30, 33,
Page 358 and 359:
344 FMI 4 FMI 26 FMI 52 FMI 67 FMI
Page 360 and 361:
346 [Sociologiska institutionen vid
Page 362 and 363:
348 Arbetsplan 2005: Arbetsplan 200
Page 364 and 365:
350 Forslin, Alfhild 1958: Sveriges
Page 366 and 367:
352 Karunaratne, J. A. 1992: Väste
Page 368 and 369:
354 Resolutions 1955: Resolutions.
Page 374:
Kulturarv har blivit något av ett
show all

Immateriellt kulturarv som begrepp och process - Doria

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?