Immateriellt kulturarv som begrepp och process - Doria

Abstrakt
Kulturarv har blivit något av ett modeord på senare tid. Immateriellt kulturarv är
dock en kategori som har fått förhållandevis liten uppmärksamhet. I denna folkloristiska
undersökning ligger fokus på immateriellt kulturarv dels som begrepp
och dels som process. Folkloristiken som vetenskap inriktar sig på icke-materiell
kultur. Det finns därför en stor potential i att sammanföra folkloristisk kunskap
med dagens teoribildning kring kulturarv för att nå ökade insikter om immateriellt
kulturarv.
I denna avhandling behandlas kulturarv som en symbolisk konstruktion, vilken
omtalas och omskrivs på bestämda sätt. Undersökningen av immateriellt kulturarv
som begrepp fokuserar på detta område. För att någonting ska upplevas som
kulturarv räcker det dock inte att använda begreppet immateriellt kulturarv. Det
krävs även att man under utdragna processer så att säga agerar ut kulturarvsstatus.
Detta klargörs i undersökningen av immateriellt kulturarv som process. Därmed
framstår performativitet som en nyckel till immateriellt kulturarv – då tillräckligt
många människor omtalar och agerar som om en immateriell kulturkomponent
skulle ha kulturarvsstatus så kommer den också att uppfattas som ett immateriellt
kulturarv.
Fenomenet immateriellt kulturarv undersöks kulturanalytiskt, närmare bestämt
genom diskursanalys. Jag undersöker hur begreppet kulturarv används
inom kulturinstitutioner, av kulturforskare samt i den Finlandssvenska tidningspressen.
I undersökningen av kulturarv som process använder jag folkmusik i
Finlands svenskbygder som mitt exempel. Jag undersöker hur folkmusiken, en
immateriell kulturkomponent, har omtalats, omformats, standardiserats och objektiverats
i en kulturarvsprocess.
Kulturarv i stort används för att signalera vilka kulturkomponenter, både immateriella
och materiella, som uppfattas vara värdefulla och som därför bör värnas.
Immateriella kulturkomponenter är beroende av performans, det vill säga av
att människor använder sin kropp för att agera ut sin traditionella kunskap i form
av sång, hantverk, berättande och så vidare. I en performanssituation kan de immateriella
kulturkomponenterna överföras till andra individer, men de kan också
dokumenteras. I Finland har man av hävd framställt dokumentering och påföljande
arkivering som bevarande av immateriell kultur. Om målet med bevarande
är vidmakthållen tradition, vilket är fallet med bland annat Unescos program för
immateriellt kulturarv, krävs dock andra insatser: bevarande i form av verksamhet
som understödjer performans och överföring.
Sökord: folkloristik, immateriellt kulturarv, performativitet, symbolik, symbolvärde,
bevarande, vidmakthålla tradition, folklore, immateriell kultur, praktisk
kunskap, performans, överföring, kulturarvsprocess, urval, värdeladdning, objektivering,
folkmusik, Svenskfinland
V