Uppsalas - Ergo

16 / NYHETER Ergo #2 / 2010
Gaybaren Destination, eller Desperation som den kallas, ligger i vad som utifrån ser ut som ett bostadshus i östra Peking. Foto: Veronika Skärlund
Mr Gay – inte okej i Kina
Enligt vissa beräkningar fi nns
det omkring 40 miljoner homosexuella
i Kina. Det är bra
mycket mer än hela Nordens
befolkning. Förbuden är borttagna,
men inte begränsningarna.
I januari stoppade polisen
tävlingen då Mr Gay China skulle
koras.
ERGO I VÄRLDEN
VERONIKA SKÄRLUND
Fredag den 15 januari. Förväntningarna
är höga i Peking. Biljetterna
till Mr Gay China på
den exklusiva baren Lan Club
i stadens östra delar är slutsålda
sen ett par dagar tillbaka. Genom en
vän med kontakter har vi trots det fått
platser vid ett VIP-bord (vilket vi bland
annat ska dela med europeiska diplomater
som inte är helt ute ur garderoben).
Artiklarna om tävlingen i internationella
media har duggat tätt de senaste
dagarna. De åtta män som tävlar om
titeln Mr Gay China och äran att få representera
hemlandet i den internationella
fi nalen i Oslo i mitten av februari,
har intervjuats otaliga gånger. Ingen
av dem vill dock gå ut med sina riktiga
namn. De heter Jay, Steven och Simon.
Anledningen? Deras föräldrar vet varken
om att de deltar i tävlingen eller att
de är bögar.
Homosexualitet var i Kina klassat som
en mentalsjukdom så sent som 2001.
Homofobi blandas med kraven på ett
ensamt barn att föra familjen vidare och
säkra föräldrarnas ålderdom. Stigmatiseringen
är fortfarande enorm.
UNDER DET GÅNGNA ÅRTIONDET har
mycket blivit bättre. Den senaste tidens
nyheter – om landets första statligt uppbackade
bögbar och om det första samkönade
paret som ”gift” sig (visserligen
utan stöd i lagen) – har setts som steg i
rätt riktning. Likaså Mr Gay-tävlingen.
Enligt ett pressmeddelande från arrangörerna
var syftet att ”genom en skönhetstävling
öka bögars synlighet och
själförtroende.”
Det är inte bara internationell press
som har uppmärksammat tävlingen.
Även de engelska upplagorna av statliga
kinesiska tidningar som China Daily har
publicerat intervjuer med både arrangörer
och deltagare.
”Jag skulle aldrig kunna berätta [om
min sexualitet] för mina straighta vänner
och kollegor. Det skulle förstöra
allt.” sa en av deltagarna till nyhetsby-
rån Xinhua och fortsatte: ”I mitt dagliga
liv beter jag mig som om jag var straight.
Jag pratar om snygga tjejer med mina
kollegor och slänger ur mig ett skämt eller
två om sex, och alla köper det.”
TILLBAKA TILL DEN 15 JANUARI. Tillsammans
med tjejen jag bor med tar jag en
taxi söderut. På vägen plockar vi upp en
annan vän, hon med kontakterna. Tyvärr
hinner hon inte mer än sätta sig i bilen
förrän telefonen ringer: ”Det är ingen
mening med att ni kommer. Polisen
har kommit hit och blåst av alltihopa”
säger kontakten.
Runt 150 personer hade precis samlats
på Lan Club för att delta i mottagningen
som skulle föregå själva tävlingen. Trots
att polisen sa åt alla att gå hem stannade
många kvar. Förhandlingar pågår,
meddelades det senare. Tyvärr förblev
de fruktlösa. ”Arrangörerna saknar tillstånd”
var polisens ursäkt. Få tror på
dem. Det är inte första gången arrangemang
för och av homosexuella utsätts
för repression i Kina.
Berövade på vårt ursprungliga mål får
vi taxin att vända om och köra oss tillbaka
dit där vi kom ifrån. Födelsedagsfest
med kollegor är nästa alternativ. Diskret
tar min vän av sig slipsen och slipovern
och byter ut dem mot ett halsband.
Timmar senare bestämmer vi oss för
att bege oss till Destination, Pekings
mest kända gaybar. Slipsen och slipovern
åker på igen.
Det är mörkt och svettigt på klubben,
längs väggarna står kinesiska män med
armarna om varandra. Dansgolvet rör
sig av sig självt.
Philu är född i Peking 1989. Sen dess
har han bott i Hebei, en av de närliggande
provinserna. Nu är han tillbaka i huvudstaden
för att studera. Huvudämnet
är engelska, namnet han presenterar sig
med har han hittat på själv.
Han har färgat luggen röd, det klär honom.
Fast själv är han mer imponerad av
mitt blonda hår.
– Jag blekte mitt hår en gång, men det
sliter så mycket så nu låter jag bli.
Han skrattar, kniper ihop ögonen och
säger att han kommer hit ofta. Han vill
gärna träffa någon.
– Fast inte här, det är omöjligt. Här är
det för mycket köttmarknad.
Det är inte för inte klubben bär smeknamnet
Desperation.
En av hans första frågor till oss är om
vi kommit ut inför våra föräldrar, vi svarar
genom att ställa samma fråga till honom.
– Jag försökte. Jag sa till min mamma
att jag är bög, men hon ville inte tro på
mig. Senare ringde hon och frågade om
jag inte hade hittat på. Hon fi ck mig att
säga att jag hade det. Jag blev tvungen
att säga ’Jo, det är klart att jag ska hitta
en fl ickvän’.
Ett par dagar senare kom beskedet att
Kina inte heller i år kommer att delta i
den internationella Mr Gay tävlingen.
Veronika Skärlund. är Uppsalastudent.
Under hösten gjorde hon praktik i Kina.