Uppsalas - Ergo

More documents

Recommendations

Info

24 / RECENSIONER Betygen sätts i skala 0–5 Kalmar nations tidigare förstekurator Daniel Åberg är klar med sin andra bok “Vi har redan sagt hej då“. Foto: Morgan Sturesson BÖCKER För lite fi ktion bland kultureliten Vi har redan sagt hej då Daniel Åberg (Sockerförlaget) Författaren till ”Vi har redan sagt hej då” är före detta kurator på Kalmar nation, något som märks i hans debutroman från 2005 vilken vimlar av referenser till Uppsala. Bok nummer två – den viktigaste i en författares karriär brukar det ju sägas – byter studentliv mot kulturliv och är ett ambitiöst, experimenterande utgivningsprojekt där författaren har gjort allt själv och inget förlag är inblandat. Det vill säga: ingen redaktör, ingen formgivare och ingen marknadsföringsavdelning. Ändå sticker Vi har redan sagt hej då formmässigt inte ut som mindre professionell än det mesta på marknaden. Ännu mer imponerande är att Daniel Åberg själv har spelat in romanen som gratis mp3-bok för datorer, läsplattor och mobiler. Detta nya sätt att tillverka och distribuera böcker på drivs i och med ”Vi har redan sagt hej då” till sin spets och är förstås mycket tidstypiskt. Mer klassisk är romanens plot: en troubled young man har en obegriplig dragningskraft på kulturkvinnor i Stockholms innerstad. Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu. När han väl hittar den rätta (i boken tilltalad som ”Du”) blir den stora frågan om han ska våga satsa på kärleken. Åberg gör en trogen samtidsskildring av innehållslöst storstadsliv där 70- och 80-talister har satt polygami i system, med facebook och sms som hjälpmedel. Några hippa krogar och kulturtidskrifter virvlar förbi, alltmedan bokens huvudperson Filip gråter i duschen istället för att klippa sig och skaffa ett jobb. Stockholmsmarkörerna är många, men i jämförelse med exempelvis Johan Klings högklassiga ”Människor helt utan betydelse” (2008) känns de märkligt omotiverade. Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Kanske har detta att göra med en mer allmän invändning som jag har mot boken – nämligen att den inte känns tillräckligt fi ktiv. Samtidigt som jag köper texten som samtidsdokument köper jag den inte som roman. Det är möjligt att detta är ett medvetet grepp av författaren för att (återigen) ställa de så populära frågorna om fi ktion och verklighet – inte vet jag. Dock vet jag att jag av en roman förväntar mig tankar, stil, undertext. Och att Åbergs plastvärld inte innehåller något av det där, men däremot alldeles för många sms, releasepartyn och hårslingor som stryks ur ansiktet på ett ”alldeles speciellt sätt”. Den uppbrutna kronologin är enligt en inledande anmärkning ett ”sätt att höja graden av fi ktion”. Det räcker inte. Kanske är den stora paradoxen i detta utgivningsprojekt att berättelsen i sig inte gör sig särskilt bra som tryckt bok. Kanske skulle Åberg istället vända sitt inspirerande och framsynta driv i en annan riktning. Romanen riktar sig smalt, men tyvärr måste kulturarbetarverkligheten i Vi har redan sagt hej då beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Vandrare i hemlösheten och du har inte tid för himlen Björn Ekdahl Nyår Förlag (2009) MALIN NAUWERCK Tiden mellan två dagar har ett mörker, en skymning, en tid för förändring. Det sägs saker som borde sagts tidigare eller kanske inte alls. Något ofattbart och undfl yende är det vi förnimmer, om vi står där vid trottoarkanten, i en otid innan gryningen. Asfalten och staden och alla andras liv. En mättnad av ting och skeenden som på samma gång bleknar bort och förstärks. Ovarandet blir påtagligt. Apokalyps senare Leve fortsättarna Stefan Helgesson Atlas <strong>Ergo</strong> #2 / 2010 Här har Björn Ekdahl redan befunnit sig och sett, och tänkt, och skrivit allt det jag hittar i diktsamlingen och du har inte tid för himlen. Jag ser honom längre ner på gatan; han rundar ett hörn men står samtidigt kvar, som frusen och rörlig på samma gång. Det falnande skenet från stadens lyktor, sorlet från publiken och det knakande scengolvet. Allt detta ligger skimrande kvar mellan husväggarna när vi står där och betraktar livet, en tystnande minut, en varaktig timme. Jag vet att när dagen kommer åter har diktens berättare redan rundat det där hörnet, han står där i mörkret i gränden, med ryggen vänd åt den ljusa och livliga gatan. Eller kanske fi nner jag honom i en skugga, under ett träd vid kyrkogården, osynlig för alla utom de mest skarpögda. Nattfjäril, säger han. Det är jag inte. Och han berättar för mig, och jag nickar. Ibland förlorar han mig som läsare, jag vacklar och tvekar, vänder blad. Jag söker åter den känsla jag fi ck i den inledande Askan profeterar det. En vemodighet, en förestående undergång. Det var där han fann mig, och när jag inte förstår vad han menar och inte känner igen rytmen i texten blir jag orolig. Men så här i efterhand vet jag att det inte var nödvändigt att oroa sig. Med stycken som Övergång sliter han mig bort från de förvillande skyltfönstren och allting tystnar igen. Jag är tillbaka i det skymningsland jag vaknade i. Poesin tar mig vidare in i livet, in i ett förhållande som känns allt annat än levande. Jag ser en samvaro bli till en frånvaro, en saknad. Banden ligger sönderklippta och blodiga på golvet, fortfarande fästa vid honom och henne, fortfarande närvarande. Men en förändring är oundviklig och säkert nödvändig. Kanske inte nu, inte i kväll, men snart. I mörkret fortsätter de kretsa kring varandra, men man får inte tro att de dansar. Smärtan i deras ansikten påbjuds inte av dans. MIKAEL WÄRLANDER Ingen bok har väl påverkat vår syn på det koloniserade Afrika så starkt som Joseph Conrads märkvärdiga Diktaren Björn Ekdahl är aktuell med diktboken “och du har inte tid för himlen”. Foto: Malin Nauwerck
<strong>Ergo</strong> #2 / 2010 Betygen sätts i skala 0–5 klassiker från 1902, mästerverket ”Mörkrets hjärta”. Där får vi följa sjökapten Marlows färd längs Kongofl oden i hans försök att nå kolonialmaktens sista utpost vilket visar sig vara en plats där samma makt nått sitt yttersta vansinne. Conrads roman drivs av en närmast besatt vilja av att förstå, tränga in i och avslöja, inte bara kolonialismens, utan hela mänsklighetens grymhet – dess mörka, dolda, dovt dunkande hjärta. Stefan Helgessons debutroman ”Leve fortsättarna” drivs av en liknande vilja till förståelse, men kanske framförallt, av en vilja till förändring och förbättring. Här är platsen dock det postkoloniala Afrika och ett land som aldrig nämns vid namn men som man snart förstår ska föreställa Moçambique. Helgesson, till vardags docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet med just postkolonial litteratur som främsta forskningsfält, kan givetvis sitt ämne. Att Helgesson dessutom är född och levt stora delar av sitt liv i Afrika skänker romanen ytterligare trovärdighet, en expertis som också märks tydligt i texten. Det känns som en ynnest att läsa en så initierad skildring av en kontinent vars egen litteratur åtminstone jag själv alltför sällan får tillfälle att möta. En åkomma jag knappast tror mig ensam om att lida av. Bara det gör boken läsvärd. Leve fortsättarna handlar om Peter och Solveig, barn av 70-talets revolutionstörstande, linsgryteätande och smått naiva vänsterrörelse. En dag bestämmer de sig för att förvandla sina idéer till verklighet. De reser och tar med sig dottern ner till den nyligen befriade och nu socialistiska afrikanska staten för att jobba som biståndsarbetare. Där möter de en hård verklighet där det råder brist på i stort sett allt, inte minst mat. Snart har ett inbördeskrig blossat upp och situationen blir alltmer kaotisk. Solveig och dottern reser hem medan Peter, som mer och mer försvinner in ett närmast psykosliknande tillstånd, fortsätter in mot landets och sitt eget maniska mörkerhjärta. Romanen handlar således inte så mycket om det politiska engagemangets ideologiska drivkrafter utan snarare om dess psykologiska, vad som får en människa att fortsätta, trots det ibland överväldigande eländet. Helgesson skriver en levande prosa som sätter in läsaren i karaktärernas psyken och som får en att känna deras förändringsiver, deras maktlöshet inför lidandet. Ändå blir frågan vad som driver Peter svårare och svårare att besvara ju längre romanen fortskrider. Om det beror på ett litterärt gestaltningsproblem eller om det är en medveten karaktärsutveckling är svårt att säga. Hursomhelst upplever jag Peter som mer förljugen ju längre in i texten jag kommer, som vore han ett offer för ett självbedrägeri. Istället är det Solveig, hon som inte klarar av att fortsätta, som framstår som romanens mest realistiska, mångbottnade och sympatiska person. Och jag tänker att ibland fi nns det inget sannare och modigare att göra än det som romanens Solveig gör, att faktiskt våga ge upp, att erkänna sig besegrad, att kapitulera inför de krafter mot vilka man står handfallen och hjälplös. Så kanske är det inte bara fortsättarna som är värda vår hyllning. Även de som vågar ge upp bör då och då föräras ett välförtjänt och rungande Leve. MUSIK JOHN SJÖGREN Mjukpop med mörk efterklang Vanja December Diaries (Naïve/Playground) Först Frankrike, sedan Sverige. Vanja Wikström är en lovordad singersongwriterstjärna i Frankrike, där hennes förstasingel ”Tired” redan spelats fl itigt på landets största radiokanaler. 24 februari är det så dags för Vanja att vända hemåt och inta Musiksverige på Vanja Wikström återvänder från Frankrike den 24 februari. Foto: Arnault Joubin riktigt, med den semesterdoftande, personligt berättande popplattan ”December Diaries”. Vanja inspireras av Simon & Garfunkel och har egentligen ingenting att skämmas för. Det var efter ett längre förhållandes avslut som svenskan bestämde sig för att dra till sydligare breddgrader ett tag, till en ödslig bergsby i södra Frankrike, där hennes familj brukar semestra. Det var också där hon upptäcktes som artist och handplockades av en slump i den franska byn. Vanja har en perfekt röst för radion, som genererar skönt skval för ett trött öra. Hon har rösten som säger sitt och är trovärdig när man hör henne sjunga poppärlor som Survive, Never be the same me och superhiten Tired. Inte blir det för lugnt, platt eller tråkigt heller, som jag befarade, när jag fi ck höra att hon sällar sig till skaran för skönsjungande svenska singersongwriterskor. Att hon satsar på mjukpop med en bitterljuv efterklang är svårt att undgå. Vanja har något eget i sitt sound, ett mörkare tvärdrag och uttryck i sin musik, som hon i princip skriver alldeles själv, vilket gör henne speciell. Musiken skapas med hjälp av en Yamaha PSR 70 Keyboard och en gammal Mac G4. Det kommer säkert att gå bra för Vanja, hon är härligt osvensk och vågar ta för sig, med målet väl formulerat för sig själv. Inte alls hattigt Fields of Grain In hats (Egen utgivning) ELLEN PERSSON Att kalla sig Fields of Grain och spela mörk elektropop borde vara motsägelsefullt. Med ep:n “In hats” visar dock Uppsaladuon som består av Alva Dahl och Aron Lamm igen att det går att göra musik som är kallt metallisk och varmt sädesfältig på samma gång. FILM Orytmisk farsa Farsan Regi: Josef Fares SF RECENSIONER / 25 Hemligheten är industrilokalsljudande elektronikainslag som klingar metalliskt, men styrs i samma r&b-riktning som sången. Jämfört med Fields of Grains förra ep ”Black box” är In hats mer avskalad. Ibland låter Alva Dahls stämma som ett ensamt rop på soul i ett milslångt industrilandskap. Att en del dynamik tappas bort i och med att musiken renodlats ger en oro för att Dahl och Lamm är på väg i fel riktning. I övrigt är In hats tre låtar som får en att tänka på kommande debutalbum och etablerade skivbolag och Europaturnéer. ANDREAS JAKOBSSON Någonstans i en svensk småstad arbetar tre män i en cykelverkstad. Ägaren Jörgen (Torkel Peterson) kämpar med sin manlighet och gör sitt yttersta för att framstå som en tuffi ng inför hustrun. Juan (Rodríguez) plågas av att hans labrador lever sina sista dagar. Aziz (Jan Fares) är en stolt och självsäker femtioplussare som fortfarande håller fast vid sin ungdoms raggningstekniker från hemlandet och ser fram emot att sonen (Hamadi Khemiri) och hans fru Amanda (Nina Zanjani) snart kommer ge honom ett barnbarn. Vad han inte vet är att Amanda går runt med en löskudde på magen och att paret i själva verket ska adoptera. Efter allvarligheter som ”Zozo” och ”Leo” är Josef Fares tillbaka i ”Jalla! Jalla!”- och ”Kopps”-svängen. ”Farsan” är en hyllning till pappor och deras egenheter. För de Fares-inbitna fi nns många bekanta element. Regissören har en egen ton i såväl personskildring som kameravinklar. Framför allt fi nns det alltid en charmig värme och ärlighet i hans fi lmer som är tilltalande. I Farsan fi nns det Fareska berättandet närvarande i högsta grad. Dessvärre sätter dock några faktorer krokben för hela upplevelsen. För det första ligger personskildringarna farligt nära karikatyrer hela tiden och ibland slår de över på rött. Vidare råder en genreförvirring. Stundtals är humorn svart och andra gånger är det ren fars. Den största invändningen måste emellertid riktas mot det orytmiska berättandet som fullständigt krossar illusionen och förhindrar åskådaren att ryckas med i händelsekedjan. Bitvis händer det just ingenting och man sitter med gäspningen i halsen. Själv föredrar jag den allvarlige Fares. Hans två senaste fi lmer berörde mig och uppvisade en ung regissör med stor potential. Men även för de som gillar den komiske Fares framstår Farsan som en ofokuserad berättelse med djupa svackor i dramaturgin. Det svaga manuset räddas dock delvis av en svart underton som med rätt hantering hade kunnat resultera i en skarpare skildring av faderskap och maskulinitet. HANIF SABZEVARI Jan Fares som farsan i fi lmen med samma namn. Foto: Peter Widing
Page 1 and 2: Uppsala studentkårs tidning. Grund
Page 3 and 4: Ergo #2 / 2010 ATT MÄTA JÄMSTÄLL
Page 5 and 6: Ergo #2 / 2010 Det viktigaste för
Page 7 and 8: Ergo #2 / 2010 Han varnar för godt
Page 9 and 10: Ergo #2 / 2010 Rackarberget är ett
Page 11 and 12: Ergo #2 / 2010 Rättad sida från p
Page 13 and 14: Ergo #2 / 2010 Per Löwdin Hövding
Page 15 and 16: Ergo #2 / 2010 bättre ord, säger
Page 17 and 18: STIPENDIER DEN BANALA KÄRLEKEN EN
Page 19 and 20: Ergo #2 / 2010 KULTUR / 19 journali
Page 21 and 22: Ergo #2 / 2010 De ville göra någo
Page 23: Farmaceutiska fakulteten Stipendier
Page 27 and 28: Ergo #2 / 2010 KALENDARIUM / 27 VÄ
Page 29 and 30: Ergo #2 / 2010 Pub Hyttan: mån-tor
Page 31: Tel: 018-480 31 00 reception@us.uu.

Uppsalas - Ergo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?