– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL

oberoende 

Han ger narkotika 

till narkomaner 

4-5 

Premiärkväll på 

Storbodaanstalten 

Psykopati – en 

tveksam diagnos 

”En sjuk medborgare blir inte friskare av lägre sjukpeng. Och en ensamstående 

förälder oberoende med lägre a-kassa kommer att bli fattigare, liksom hennes barn.” 

1/2007 internationalen 11/04 1 

19-21 

Nr 1/2007 

Utges av Riksförbundet för 

hjälp åt narkotika- och 

läkemedelsberoende, RFHL 

Lösnummerpris 20 kr 

ATT LEVA MED AUTISM: 

”Var är mittenspåret i 

mellanmjölkens land?” 

Karins oro och 

hyperaktivitet var ADHD: 

– Amfetaminet 

gjorde mig kolugn 

OBEROENDE HAR BESÖKT FINLAND DÄR SPRUT- 

40-41 

ledaren

oberoende 

Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt 

narkotika- och läkemedelsberoende, 

RFHL. Utkommer med fyra nummer 

per år. 

2 

oberoende/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 

Prenumeration: 145 kr/år 

PG: 70 93 54-5 

I redaktionen: 

Per Sternbeck 

Sonja Wallbom 

Camilla Svenonius 

Ansvarig utgivare 

Sonja Wallbom 

Layout 

Rikard Johansson 

För insänt, ej beställt 

material ansvaras ej 

Bli medlem i RFHL för 100 

kronor/år och få gratis 

prenumeration på oberoende. 

Ring, posta, faxa eller mejla in 

din ansökan till adressen angiven 

ovan. Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 kronor per 

år. Företag och organisationer 

som vill stödja RFHL betalar för 

ett stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Endast prenumeration på 

oberoende kostar 145 kr/år 

för privatpersoner, organisationer 

och företag. 

INNEHÅLL 1/07 

3 LEDAREN: DET GÅR BRA FÖR SVERIGE 

–MEN INTE FÖR ALLA 

4 HAN BEHANDLAR ADHD MED AMFETAMIN 

7 ADHD: DET FINNS INGA LUGNA DAGAR 

10 AUTISM: VAR ÄR MITTENSPÅRET 

I MELLANMJÖLKENS LAND? 

15 IGOR DRIVER TEATER I FÄNGELSERNA 

19 TEATERPREMIÄR PÅ STORBODAANSTALTEN 

22 KÅKTEATERPIONJÄREN ANDERS PEEDU: 

”ÖPPNA FÄNGELSERNA!” 

25 FÖRFATTAREN ÅSA MOBERG EFTERLYSER 

EN VÄRDIGARE PSYKVÅRD 

28 ELISABETH FICK BEHANDLA SIN SVÅRA SJUKDOM 

PÅ GATAN 

32 SPRIDDA TANKAR 

34 VANTÖRS MISSBRUKSSEKTION VÄRNAR OM ETIKEN 

39 SNART KAN PATIENTER REGISTRERA BIVERKNINGAR 

TILL LÄKEMEDELSVERKET 

40 PSYKOPATI – EN TVEKSAM DIAGNOS 

42 ”LÄKAREN SATTE DIAGNOS 

PÅ MITT MISSBRUKSBETEENDE” 

43 INKOMSTKLYFTORNA SKENAR IGEN – 

VÄLKOMMEN TILL FATTIGHUSET SVERIGE 

46 LÄST 

48 HÄR FINNER DU RFHL 

oberoende 1/2007

Det går bra för Sverige 

– men inte för alla 

I Alliansens Sverige minskar den sociala sammanhållningen 

och polariseringen och inkomstklyftorna ökar. 

EN POLITIK SOM ALLTFÖR mycket koncentreras 

på att lösa problem på individnivå riskerar 

att belasta och skuldbelägga enskilda för 

deras problem, och dessutom riskerar man 

att blunda för de samhällsstrukturer som leder 

till och skapar problemen. Många problem 

har sin grogrund i samhällsstrukturer 

och samhällsproblem som bara kan lösas genom 

strukturella åtgärder. 

I SVERIGE FÖRS SEDAN länge en medveten arbetsmarknadspolitik 

som syftar till ”jämviktsarbetslöshet”. 

Idén bakom den är att c:a 

4% av befolkningen ska vara arbetslösa. I 

dagsläget är arbetslösheten ungefär så stor. 

Många som inte är i arbete idag är alltså 

strukturellt arbetslösa och inte utanför arbetsmarknaden 

för att de är lata eller inbillningssjuka. 

”Jämviktsarbetslösheten” är också 

en del av finanspolitiken. 

Alliansregeringen har från dag ett av sitt 

regeringsinnehav drivit vad de kallar arbetslinjen. 

Den går ut på att alla skall i arbete – 

fast inte riktigt alla, eftersom några procent 

ska stå utanför om marknadskrafterna ska 

kunna få fullt svängrum. Allt har sin grund i 

en politik som stänger folk ute. Vi ska ha en 

viss arbetslöshet. Vi ska skära ner på den offentliga 

sektorn. Vi ska låta marknaden leva 

fritt och inte låta samhället reglera ojämnlikhet 

lika mycket. 

MEN I DEN OFFENTLIGA debatten drivs tesen 

om de lata svenskarna som skall piskas in i arbete 

genom sänkta ersättningar inom 

socialförsäkringssystemen. Priset betalar de 

fattiga, de som är beroende av den generella 

Sonja Wallbom 

ordförande i RFHL 

FOTO: INA DEVIK 

välfärden. De som redan 

lever på en låg inkomstnivå 

kommer att hamna ännu lägre, 

de redan fattiga måste sänka sin redan låga 

levnadsstandard. 

Samtidigt ökar hemlösheten, den psykiska 

ohälsan ökar liksom antalet missbrukare. 

Rätten till bostad blir ”tak-över-huvud-garanti”, 

och kortsiktiga lösningar 

som härbärgen. Antalet familjer med barn 

som vräks har ökat under 20000-talet, liksom 

antalet barn som lever i fattigdom. 

Rätten till arbete har bytts ut mot ”jobb-garanti” 

som ofta är en slags parallell arbetsmarknad, 

med mycket låga löner, där de 

som sysselsätts på detta vis inte kommer in i 

den vanliga arbetsmarknaden. Rätten till 

liv och hälsa har bytts ut mot ”vårdpeng”. 

MEDBORGAREN HAR förändrats till att bli 

kund eller konsument hos samhället, och 

ska själv ”välja”. Myndigheter som tidigare 

gav service åt samhällsmedborgarna 

skall nu framför allt kontrollera dem. Det 

som tidigare sågs som ett samhällsansvar, 

har gradvis kommit att bli en fråga för individen 

som allt mer både får skylla sig 

själv och klara sig själv. 

Men en sjuk medborgare blir inte friskare 

av lägre sjukpeng. Och en ensamstående 

förälder med lägre a-kassa kommer 

att bli fattigare liksom hennes barn. 

I Alliansens Sverige minskar den sociala 

sammanhållningen och polariseringen och 

inkomstklyftorna ökar. 7% av befolkningen 

lever i utanförskap och fattigdom. Är det ett 

rimligt pris för att ”det går bra för Sverige”? 

ledare 

oberoende 1/2007 internationalen 11/04 3

4 

Text & foto: 

Per Sternbeck 

Vem vågar skriva ut nark 

Sedan 2000 bedriver Stockholms Beroendecentrum en försöksverksamhet 

där man undersöker om vuxna amfetaminmissbrukare har 

ADHD. De som har diagnosen medicineras med låga doser långtidsverkande 

amfetamin. Försöket har fallit väl ut. Många missbrukare 

slutar missbruka. Nu ska metoden testas i kriminalvården. 

Läkaren Johan Franck var en av de första i Sverige som lät medicinera missbrukare med ADHD. 

Mellan en till två procent av barnen i 

Sverige får diagnosen ADHD. Den växer 

bort på hälften av dem. Den andra hälften 

har kvar problemen när de är vuxna. 

ADHD har länge varit en ifrågasatt di- 

agnos. Behandlingen, att ge narkotikaklassade 

preparat till barn likaså. Johan 

Franck, beroendeläkare på Stockholms 

Beroendecentrum, kan förstå en del av invändningarna 

och frågetecknen men 

oberoende 1/2007

otika till en narkoman? 

tycker inte att de håller längre: 

– ADHD är en genetiskt nedärvd problematik 

som påverkas av miljön. Man 

kan träna bort problemen till en del, men 

inte alla. ADHD sitter inte i psykologin 

utan i neurologin och biologin. Hjärnan 

är inte mogen. När man tar centralstimulerande 

preparat händer något som liksom 

strömlinjeformar trafiken i hjärnan. 

Plötsligt kan man läsa en bok, lyssna, 

prata, kommunicera. Man kan sitta tyst 

och vänta på sin tur. Vi har behandlat 

barn i 50 år med goda resultat. Vi har behandlat 

vuxna i tio år med goda resultat. 

Det finns mycket forskning på det. När det 

gäller vuxna missbrukare finns ingen 

forskning alls. Det är därför vi tillsammans 

med kriminalvården har satt igång 

projektet på anstalten Håga utanför Södertälje. 

Överrepresentation av ADHD 

På svenska fängelser råder kraftig överrepresentation 

av ADHD bland fångarna. 

Håga är en medelstor anstalt med 64 

platser. Många intagna sitter på kortare 

strafftider, de flesta är narkomaner. Amfetamin 

är den vanligaste drogen bland 

dessa. På Håga ska nu Johan Franck leda 

ett försök med medicinering av en grupp 

fångar med diagnosen ADHD: 

– Vi utreder intagna inne på Håga och 

delar upp dem i två grupper. Ungefär en 

vecka före frigivningen inleds behandling 

med verksam medicin eller placebo*. 

Johan Franck är entusiastisk inför försöket: 

– Vi går in i studien med tron att de 

med verksam medicin blir mer drogfria än 

placebogruppen. Vi ska även kolla återfall 

i brott så långt det är möjligt men det är 

inte huvudfrågan. Frågan vi ställer är om 

försöksdeltagarna kommer att fortsätta 

knarka eller inte. Vi vet att personer som 

får behandling löper mindre risk för missbruk. 

Nu ska vi försöka bevisa det! 

Tunga narkomaner blir drogfria 

Johan Franck har sex års erfarenhet av att 

behandla missbrukare med ADHD. År 

2000 började Stockholms Beroendecentrum 

behandla tunga amfetaminmissbrukare 

med långtidsverkande amfetaminer. 

Tanken bakom projektet var att 

många missbrukare förmodligen lider av 

en underliggande obehandlad ADHDproblematik 

och att det är den som driver 

på missbruket. 

– När vi började fanns det inga andra i 

landet som gjorde det: Vem vågar skriva ut 

narkotika till en narkoman? Vi började 

göra det som ett pilotprojekt och det har 

varit på det hela taget okomplicerat. De 

patienter jag träffar är i 35-40-årsåldern. 

Ett mönster är att många av dem har gått i 

PBU/BUP när de var unga. Där har de fått 

diagnosen DAMP eller ADHD. Man såg 

FAKTA *PLACEBO 

Placeboeffekten är den del av en medicins 

verkan som inte beror på substansen i sig. 

Exakt vari placeboeffekten består är svårdefinierat. 

För att minimera placeboeffekter i 

studier av läkemedel på patienter utförs 

dessa så långt möjligt som dubbelblint det vill 

säga varken läkare eller patient vet vilka patienter 

som får det riktiga medlet och vilka 

som får verkningslös placebo, ett ”blindpreparat” 

eller ”blindtablett”, som är ett 

medel som ser ut som ett läkemedel men 

som inte innehåller någon verksam substans. 

Placebopreparat brukar populärt kallas 

sockerpiller. Källa: Wikipedia 


6 

det här barnet, började behandla med centralstimulerande 

medel och sedan upphör 

behandlingen. Föräldrar flyttar, skiljer sej. 

Det är allmänt struliga förhållanden. Behandlingen 

upphör av olika orsaker och 30 

år senare finner man de här barnen på 

kåken som kriminella missbrukare. 

– I det här pilotprojektet har nästan 

hundra personer deltagit. Det har varit 

tunga, tunga missbrukare. Många är idag 

drogfria och det är väldigt uppmuntrande. 

Johan Franck är mycket noga med att 

påpeka att behandlingen hjälper många, 

men inte alla: 

– Det här är ingen mirakelkur eller 

hallelujalösning men ett stort antal patienter 

svarar jättebra på behandlingen. 

Sysslolöshet är ett problem 

Ritalin och Concerta heter de långtidsverkande 

amfetaminer man använder. 

– Våra patienter bestämmer själva 

dosen. Oftast kommer dosen kommer till 

en viss platå, ungefär 4-5% av en 

missbruksdos amfetamin, sen vill man inte 

ha mer, det räcker. 

Läkemedlen är inte särskilt gångbara på 

den illegala marknaden 

– De kommer inte i närheten av tjackets 

verkansgrad. Det finns ingen vinst av 

att kombinera medicin och amfetamin heller. 

Det som händer när patienter avbryter 

behandlingen är att de går ut i missbruk 

och kör rent amfetamin, berättar Johan 

och fortsätter: 

– Vårt stora problem är sysslolösheten. 

Vi kan inte fixa sysselsättning och arbete. 

Sjukvården har inte resurser till det. 

Vi kan hålla på med hur mycket psykoterapi, 

medicinering eller handpåläggning 

om vi vill, det kommer inte att fungera om 

det inte finns boende och vettig sysselsättning 

för våra patienter. 

Parallellt med projektet på Håga startar 

kriminalvården även ett ADHD- projekt på 

anstalten Norrtälje. 

FAKTA BEROENDECEN- 

TRUMS PILOTPROJEKT 

Kraven för att få vara med i Stockholms 

Beroendecentrums projekt är: 

❑ Lägst inackorderingshem. Att vara 

bostadslös fungerar inte. 

❑ Att socialtjänsten lovar att satsa på 

klienten. 

FAKTA FÖRSÖKET 

PÅ HÅGA 

❑ 54 fångar med diagnostiserad ADHD 

delas i två grupper. Hälften får verksamma 

läkemedel, hälften får sockerpiller. 

❑ Testet är dubbelblint. Bara apoteket 

vet vilka som är vilka. 

❑ Därefter fortsätter behandlingen i öppenvård. 

Patienten hämtar preparatet två 

gånger i veckan på lokala beroendemottagningar. 

❑ Övervakade urinprov genomförs under 

behandlingen så att inga andra droger 

tillförs. 

❑ En gång i veckan får patienten terapi i 

form av återfallsprevention och färdighetsträning. 

❑ Det kommer att ta cirka 2 år att sammanställa 

forskningen. 

FAKTA ADHD/ 

KRIMINALVÅRD 

❑ Undersökningar och enkäter tyder på att 

så många som en fjärdedel av intagna i kriminalvård 

har vuxen-ADHD och ungefär 

hälften har haft ADHD i barndomen. 

❑ Det är belagt att ADHD i barndomen, 

särskilt i kombination med uppförandestörning, 

ökar risken för kriminalitet och 

missbruk från tonåren och framåt. 

❑ Undersökningar och kliniska erfarenheter 

i svensk kriminalvård visar dramatiskt 

förbättrad funktion hos intagna som 

fått behandling på korrekt indikation. 

oberoende 1/2007

– Man ger amfetaminpreparat till barn med ADHD men inte till vuxna. Det tycker jag är konstigt, 

säger Karin Sörensen. 

Det finns inga lugna 

normala dagar 

Under hela sitt liv har Karin Sörensen från Göteborg aldrig känt sig 

lugn av sig själv. Hon har lyckats uppnå ett visst lugn med hjälp av 

olika kemiska preparat. Det har lett till ett besvärligt läkemedelsberoende 

för Karin. 

För ett par år sedan kom det fram att Karin har ADHD. Hon vill 

nu pröva att få medicinsk behandling för denna. Men först måste 

hon sluta använda de läkemedel hon är beroende av. 


8 

Text & foto: 

Per Sternbeck 

– Jag lever i ett inferno av tankar, uppslag, 

infall, idéer. Jag kan inte gå ner i varv. Jag 

får svårt att sova, blir trött och då blir det 

värre och så blir det ännu svårare att sova. 

Ska jag koncentrera mej på nåt, exempelvis 

att skriva måste jag prata högt för att ta 

bort alla tusentals tankar som anfaller mej 

samtidigt. Det är omöjligt att vara där jag 

är. Här och nu. Sen finns det ju en positiv 

sida. Om man engagerar sej i nåt så blir 

man väldigt enveten. Man är som en terrier, 

man hugger i, släpper inte taget. 

Ända tills hjärnan brakar ihop och man 

inte orkar längre. Jag har aldrig känt mej 

lugn av mej själv. Det finns inga lugna normala 

dagar. Jag har kunnat få lite lugn på 

Somadrilen. 

Prövat olika droger 

Karin Sörensen försöker beskriva sin tillvaro 

med ADHD. En tillvaro hon vill förändra: 

– Under många år har jag försökt att 

medicinerat mej till lugn och ro. Få hjärnan 

att gå ner på normalvarv utan bens 

och utan Somadril. 

Karins historia talar ett rätt tydligt 

språk: 

– När jag var 14 tog jag min första holk 

hasch. Sedan tabletter, sedan prövade jag 

amfetamin två gånger och blev kolugn. Jag 

hade aldrig mått så bra i hela mitt liv. Jag 

mådde för bra. Jag hade inte en aning om 

vad det berodde på. Jag fick en tankeställare. 

Jag blev rädd och la in mej på ett behandlingshem. 

Efter behandlingstiden var Karin 

drogfri ända tills hon fyllde 23: 

– Då klarade jag inte av hjärnspinnet 

längre, jag fick ångest. Tog mina första 

Sobril och sen var cirkusen i full gång. 

Stesolid, Xanor, Mallorol, Anafranil, alkohol, 

hela köret, men jag prövade aldrig 

amfetamin igen. Det vågade jag inte. 

Fick ADHD-diagnos 

För ett par år sedan genomgick Karin en 

ADHD-utredning på Sahlgrenska sjukhuset: 

– Det var väldigt mycket tester av läkare 

och psykologer. Det var rätt så jobbigt 

men mycket intressant och väldigt 

många aha-upplevelser, berättar hon. 

Utredningen visade att Karin har 

ADHD. Nu vill hon ha medicinsk behandling 

så att hon kan komma ifrån 

Somadrilen och de andra pillren hon äter 

för att få lugn. För att hon ska komma 

ifråga för behandling måste hon sluta med 

alla beroendeskapande läkemedel. De 

mediciner Karin tar för att kunna hantera 

symtomen av sin ADHD, måste hon ta 

bort för att överhuvudtaget komma 

ifråga för behandling av samma ADHD. 

– Jag ska trappa ur långsamt under läkares 

överinseende, berättar Karin, sedan 

ska jag vara medicinfri i nio månader. Sen 

ska min läkare be om dispens från socialstyrelsen 

för att se om jag kan komma 

ifråga för behandling överhuvudtaget. Jag 

har inte ens ett löfte om att jag ska få det. 

Socialstyrelsens krav för hårda 

Karin Sörensen är luttrad. Två gånger har 

hennes läkare fått avslag av Socialstyrelsen 

för att ge henne behandling med Concerta 

eller Ritalina. Socialstyrelsen anser inte att 

hennes läkare har tillräcklig kompetens, 

god kunskap eller tidigare erfarenhet av 

att ge behandling med dessa preparat. 

– Socialstyrelsens krav på läkares kompetens 

är alldeles för hårda, tycker jag. I 

princip kräver de en särskild avdelning för 

uppföljning av ADHD-patienter. Det 

finns inte ekonomi för det. Resultatet blir 

att människor med ADHD tvingas ut på 

den illegala marknaden. Frestelsen att gå 

och köpa amfetaminpiller är stark när jag 

mår som sämst. Det är lätt att få tag på. 

ADHD ger ofta värk i kroppen 

Karin och hennes läkare har nu hittat en 

läkare i Göteborg som har patienter som 

medicineras med Ritalina och Concerta. 

oberoende 1/2007

– Jag förstår inte varför det är så få läkare 

i Västsverige som får dispens för 

medicinen medan det är lätt att få i Stockholm 

och Malmö. Det verkar finnas regionala 

skillnader berättar Karin, som åtskilliga 

gånger varit i kontakt med Socialstyrelsen 

i ärendet. 

Karin Sörensen målar upp en dyster 

bild av vuxna ADHD-patienters tillvaro: 

– Man får ofta en värkproblematik för 

att man ständigt har en hög nivå av stresshormon 

i kroppen, det sliter oerhört. En 

annan del är självförtroendet. Man avbryter 

utbildningar, projekt, jobb, engagemang. 

Jag har känt mej så dum i huvudet 

så många gånger. Testerna visade att 

jag inte var det! 

VEM FÅR FÖRSKRIVA? 

De som i nuläget har förskrivningsrätt för Ritalin 

och Concerta är specialister i barn- och ungdomspsykiatri, 

respektive barn- och ungdomsneurologi 

med habilitering. Övriga specialister, t.ex specialister 

i psykiatri kan beviljas förskrivningsrätt efter 

särskild ansökan till Läkemedelsverket. Dispensen 

är personlig och beviljas för 1 år i taget. 

CLAES TOLIN jobbar på Socialstyrelsen och har 

hand om tillstånd och licenser: 

– Det finns mycket forskning som visar att 

Concerta och Ritalin är effektiva till barn med 

ADHD. Det finns få studier eller vetenskapliga artiklar 

som visar att de hjälper vuxna på samma 

sätt. Jag kan förstå att Läkemedelsverket inte 

vill ge dispens för de här preparaten till vuxna med 

missbruksproblem. Man löser inte ett missbruk 

med mer narkotika. 

– Jag tror dock att regelverket kommer att 

ändras. Det finns två vägar att gå, det ena är särskilda 

föreskrifter och det fungerar inte särskilt 

bra, det har vi sett när det gäller Subutex. Det andra 

alternativet är att släppa det med fri förskrivning. 

Vill säga med särskilt receptblock och ordinarie 

kontrollåtgärder. När det här kan tänkas inträffa 

vet jag inte! 

JOHAN FRANCK, beroendeläkare på Karolinska 

– Man ger amfetaminpreparat till 

barn med ADHD men inte till vuxna. Det 

tycker jag är konstigt. Men det beror väl 

på att effekten på barn är så pass stor. De är 

som virvelvindar och ställer till besvär, 

därför medicinerar man. Många av oss 

vuxna med diagnosen har lärt oss hantera 

det och då får vi inte den hjälp vi behöver, 

såvida vi inte faller igenom och hamnar i 

fängelse. 

Karin Sörensen trappar ner sina mediciner 

för fullt. Stilnocten är borta. Nu har 

hon börjat med Somadrilen. Sedan återstår 

nio månader av drogfrihet innan 

eventuell behandling med Concerta eller 

Ritalin kan börja: 

– Jag hoppas att jag klarar det! 

Institutet: – Det är välkänt från forskning att 

ADHD är en risk för missbruk. 

– Det är viktigt att se missbruket och kriminaliteten 

som en del av en större problematik, 

där ADHD också är en viktig del. 

ANDERS JOHANSSON på Läkemedelsverkets 

licensavdelning: 

– Förra året fick vi in 600 ansökningar 

från förskrivare om att få dispens att skriva 

ut Ritalin och Concerta till vuxna patienter. 

En majoritet av ansökningarna kom från psykiatriska 

kliniker. Vi prioriterar att patienterna 

ska kunna få en god kontinuitet i vården. 

Om förskrivande läkare blir sjuk eller går på 

semester måste det finnas andra som också 

har förskrivningsrätt. Det här gör det svårare 

för till exempel privatpraktiserande läkare att 

få dispens, men det är inte omöjligt. 

Anders Johansson menar att det inte råder 

någon särskild brist på förskrivare i Västsverige. 

– Bara i Göteborgsområdet finns minst 40 

stycken enligt våra listor, berättar han. 

Även Anders Johansson tror att regelverket 

kommer att förändras: 

– Fler och fler vuxna får diagnosen ADHD. I 

takt med det kommer läkemedlen att börja 

användas i öppenpsyk. Många vuxenpsykiatrer 

vill skriva ut det. Det är en tidsfråga. 


10 

Var är mittenspåret i 

mellanmjölkens land? 

Personer med autismspektrumtillstånd (AST) har långsamt fått det bättre 

i samhället. Förbättringen har kommit i takt med att sjukvården lärt sig 

allt mer om autism. 

Det nya samhällets krav på sina medborgare ställer till bekymmer. 

Inom områden där personer med AST behöver struktur och framförhållning 

för att fungera, kräver samhället snabbhet och flexibilitet. 

oberoende 1/2007

Riksföreningen Autism (RFA) bildades 

1973. Den fungerade först främst som en 

föräldraförening. I takt med att diagnostiseringen 

har blivit bättre har RFA 

blivit mer av en förening där personer 

med egen erfarenhet av funktionshindret, 

föräldrar och yrkesverksammma gemensamt 

arbetar för att förändra och förbättra 

livsvillkoren för gruppen: 

– Personer med autismspektrumtillstånd 

har alltid funnits, berättar Anna 

Sjölund som arbetar på föreningen. Förr 

fick de ofta andra diagnoser, som schizofreni, 

borderline eller både och. 

Nu finns det många bra team inom 

psykiatrin med kunskap om, en vilja att 

lära och erfarenhet av att diagnostisera 

personer med AST. Långsamt har kunskapen 

och villkoren förbättrats för gruppen i 

samhället. 

Många olika sorters problem 

Hos RFA:s medlemmar finns många olika 

sorters problem: 

– Vi är ett riktigt ”från vaggan till graven”-förbund, 

berättar Anna. Vi arbetar 

för såväl barn som ungdomar och vuxna. 

Bland våra medlemmar finns personer 

med klassisk autism som kan ha en utvecklingsnivå 

som hos en 1-2 åring, likaväl som 

personer med Aspergers syndrom, som 

kan arbeta kanske som forskare, men samtidigt 

ha stora svårigheter inom andra 

områden i vardagen. De kanske inte kan 

sköta hushållet eller inte ens knyta skorna 

själva. Dessa personer kan studera avancerade 

ämnen på KTH och samtidigt behöva 

boendestöd. Den ojämna begåvningsprofilen 

ställer till problem när kommunen 

ska bedöma de här människornas behov 

av stödinsatser. 

Personer med AST som behöver, men 

inte får stöd och hjälp i vardagen utvecklar 

ofta en rad olika psykiatriska symtom. Det 

kan röra sig om stress, ångest, eller depression. 

Hos kvinnor uppstår ofta ett självskadebeteende. 

– Akuta psykiatrikontakter leder ofta 

inte till att personer med AST får adekvat 

stöd och mår bättre. De borde kunna få 

hjälp med förebyggande vård och stöd 

men det fungerar inte riktigt så tyvärr, säger 

Anna. 

Psykiatrin fungerar inte 

– Det uppstår ofta stora svårigheter i 

övergången mellan barn- och vuxenpsykiatrin. 

Samverkan fungerar fint på pappret, 

men inte i praktiken. Tonåren är den 

period då våra medlemmar ofta mår 

sämst. Skolan har i många fall hittills gett 

en del struktur och man har fungerat någorlunda 

även om man ofta varit 

mobbad. I övergången till vuxenlivet rasar 

många av våra medlemmar, och söker 

hjälp av psykiatrin Den behöver fortfarande 

utvecklas oerhört. Det är svårt att 

komma in i psykiatrin utan att vara suicidal. 

Kommer man väl in får man stanna 

ett par dagar, blir ofta bombad med mediciner 

och sedan hemskickad med en påse 

piller. 

Anna Sjölund anser att psykiatrin ofta 

fungerar väldigt dåligt för människor 

med autism: 

– Det är inte ovanligt att personer med 

AST bedöms som utåtagerande och farliga 

och t ex därför blir lagda i bälte. Det 

kan vara helt förödande. Många personer 

med AST har en helt annorlunda perception. 

De har andra ”inställningar” på syn, 

hörsel, känsel, lukt och smakintryck. Att 

bli lagd i bälte kan till exempel, utöver 

känslan av att vara fångad, dessutom upplevas 

som extremt smärtsamt. 

Skolan har börjat förändras 

För barn med autism, autistiska drag eller 

Aspergers syndrom börjar det nu finnas 

olika alternativ när det gäller skolor. Särskolan 

finns, men det har även börjat 

komma anpassade Aspergerklasser i den 

vanliga skolan. 

– Barn med någon av de diagnoser vi 

Text & foto: 

Per Sternbeck 


12 

organiserar behöver extremt mycket 

struktur, berättar Anna. Jämför det med 

hur det ser ut i ett vanligt klassrum idag: 

hög ljudnivå, och barnen förväntas söka 

information själv. Vanligast är att våra 

ungar får stöd av en lågavlönad outbildad 

elevassistent som anställs på sex månader i 

taget och sedan försvinner. 

– Skolan är ett problemområde – rättvisa 

är inte att alla får samma sak utan att 

alla får det de behöver. Så är det inte idag, 

menar Anna. 

Många har funktionshinder 

Många personer med AST har andra samtidiga 

funktionshinder. 

Enligt professor Christopher Gillberg 

har troligtvis så många som 80 % av personer 

med Aspergers syndrom även diagnosen 

ADHD. 

– ADHD/OCD/Asperger. Man börjar 

mer och mer se hela spektrat, berättar Anna, 

de ligger så nära varandra, och fortsätter: 

– Väldigt många av våra medlemmar 

med samtidig ADHD självmedicinerar 

med droger, alkohol, Coca-Cola, kaffe. 

Man reglerar vakenhetsgraden. Många 

berättar att det känns som att de har en 

torktumlare i huvudet. Med Ritalin eller 

Concerta försvinner kaoset för en del. 

Äntligen känner man sig lugn och normal. 

Men ingen medicin botar. Det är ett komplement. 

Våra medlemmar behöver pedagogiska 

insatser. 

Boendestöd är en central fråga: 

– Boendet är en stor del av livet. När 

det inte fungerar rasar så mycket; när du 

inte förmår sköta hemmet, när du inte betalar 

hyran och när du inte kan tvätta kläderna, 

då blir livet väldigt svårt. 

Kvinnorna är i vanlig ordning särskilt 

utsatta: 

– Kriterierna för Asperger är gjorda på 

10-12 åriga killar. Stödet från samhället 

bygger på att du får en diagnos. Kvinnor 

klarar sej ofta genom att härma. Man uppfattas 

som social genom att imitera andra. 

Det gör att de är svårare att hitta. 

Min upplevelse är att kvinnor har det 

svårare att få boendestöd. Dels på grund 

av att det är svårare att hitta och diagnostisera 

men också för att kvinnor förväntas 

kunna sköta mer i hemmet. Det ställs 

större krav på dem. 

Diagnos för att få hjälp 

För en person som inte är så insatt är det 

lätt att uppfatta att alla olika diagnosförkortningar 

fullkomligt exploderat under 

de senaste åren. DAMP, ADHD, OCD, 

– Det är inte stigmatiserande att få en 

diagnos. Däremot kan omgivningens 

okunskap om, och syn på diagnosen bli 

stigmatiserande för personen. Många har 

känt hela livet att de varit annorlunda, och 

att få ett ord på, och en förklaring till varför 

har upplevts som en lättnad. Men samhällsutvecklingen 

spelar också en stor roll. 

Personer med AST behöver struktur, kontinuitet, 

lugn och ro för att må bra och 

fungera väl. 

– Informationssamhället är ofta svårt 

att hantera för våra grupper. Mer och mer 

information sköljer över oss. För den som 

inte kan sortera intryck är det mycket 

stressande. 

– Våra grupper klarade sig bättre förr 

då tempot i samhället var lugnare och 

man inte hela tiden utsattes för förändringar 

och omorganisationer. Där jag 

kommer ifrån, Storuman, har man större 

acceptans för den som är ”eljest”. Tempot 

är betydligt långsammare. Informationssamhället 

har inte slagit igenom lika tydligt 

där som till exempel här i Stockholm. 

Behöver man en diagnos? – Ja, i det 

moderna samhället behöver man det för 

att få stöd! 

Snabbt förändringstempo 

– Det är en utopi att alla ska kunna klara 

det här samhällets snabba förändringstempo 

i exempelvis arbetslivet. Arbetslöshet 

är ett stort problem för många av våra 

oberoende 1/2007

FAKTA AUTISM & ASPERGER 

Autism är ett allvarligt funktionshinder som 

beror på en medfödd eller tidigt förvärvad 

hjärnfunktionsstörning. I Sverige föds årligen 

cirka 100 barn med autism, de flesta av 

dessa är pojkar. 

Personer med autism har stora svårigheter 

att bearbeta och förstå information så att 

de får helhet och sammanhang i sina upplevelser. 

De har också bristande förmåga att 

förstå och leva sig in i andra människors tankar, 

känslor och behov. 

❑ 0,2% av invånarna i Sverige beräknas ha 

autism. 

❑ 0,2% beräknas ha autistiska drag. 

Aspergers syndrom är en diagnos inom 

autismspektrumet, som är ett samlingsnamn 

för flera diagnoser med liknande symtom. 

Funktionsnedsättningen innebär ett annorlunda 

sätt att tänka och uppfatta och bemöta 

sin omgivning. Aspergers syndrom beskrivs 

ofta som autism hos personer med 

normal eller hög begåvning men utan de allvarliga 

språkliga svårigheterna som finns vid 

autism. 

Det är framför allt inom två områden som 

funktionsnedsättningen innebär svårigheter: 

socialt samspel samt behov av rutiner. Det 

är också de två områden som diagnoskriterierna 

för Aspergers syndrom fokuserar 

på. 

❑ 0,6% av Sveriges befolkning beräknas 

ha Aspergers syndrom. 

medlemmar som har en diagnos med AST. 

Våra medlemmar har mycket att tillföra 

på arbetsmarknaden, men behöver andra 

förutsättningar för att deras kompetens 

ska kunna tas tillvara. Samtidigt drabbas 

många högpresterande människor på 

arbetsmarkanden av utbrändhet och 

utmattningsdepression. De som har ett 

arbete att gå till får ”slita ihjäl sig” medan 

andra inte får en möjlighet att ens komma 

in i arbete. Vårt samhälle är för mycket av 

antingen eller. 

Var är mittenspåret i mellanmjölkens 

land? 

För barn med autism är skolan ett problemområde. 


noterat 

14 

BARN ÄTER MER 

ANTIDEPRESSIVA 

Försäljningen av antidepressiva 

läkemedel till barn 

och ungdomar ökade stort 

under förra året. För barn i 

åldrarna 5 till 14 år var 

ökningen 15 procent och 

bland ungdomar mellan 14 

och 19 år var ökningen hela 

25 procent i Sörmland. 

Läkemedelsanvändningen 

mot depressioner 

har ökat bland barn och 

ungdomar i flera år. Och 

under 2004 var ökningen så 

mycket som 25 procent för 

ungdomar i övre tonåren. 

– Jag är inte förvånad 

över det. Efterfrågan är 

större och vi märker mer av 

de behov som finns. Föräldrar 

och skolpersonal uppmärksammar 

också de här 

behoven. Det efterfrågas 

mer och med all rätt, säger 

Anders Falk som är överläkare 

på barn och ungdomspsykiatrin 

i Eskilstuna. 

De flesta läkare verkar 

överens om att det är rätt 

utveckling och Anders Falk 

har tidigare gjort uttalanden 

om att man borde 

medicinera mer. Men den 

europeiska läkemedelsmyndigheten 

har också 

varnat för att antidepressiva 

mediciner kan orsaka 

självmordsförsök bland 

barn och att de ska skrivas 

ut med försiktighet. 

– Det är ju bra att man 

varnar och uppmanar till 

försiktighet. Vi är återhåll- 

samma och det är ingen 

förstahandsåtgärd från vår 

sida. Om det är avgörande 

för en ungdoms fungerande 

vardag och normala utveckling 

i dom kritiska tonåren, 

då kan vi inte frånhända oss 

det här hjälpmedlet. 

Anders Falk skulle vilja 

att skolsjukvården byggdes 

ut mer, på det sättet skulle 

man kunna fånga upp 

många fler tidigare 

och slippa medicinera 

i ett senare skede. 

– Framförallt om 

man kommer åt dom 

som har neuropsykiatriskastör- 

ningar tidigare i livet 

så är det mycket 

mindre risk att det blir 

komplikationer med 

depression, ångest, fobier 

och annat. Kommer vi in 

tidigare blir det mindre 

förskrivning av mediciner, 

säger Anders Falk. 

Källa: www.sr.se 

RÄTT MEDICIN – 

BARA DU INSER 

ATT DU ÄR SJUK 

”Havidol är det enda 

läkemedlet som hjälper mot 

den nyupptäckta sjukdomen 

Dysphoric Social 

Attention Consumption 

Deficit Anxiety Disorder”. 

Så står det på hemsidan som 

är en del av den australiensiska 

konstnärinnan Justine 

Coopers skapelse. Konstverket 

innehåller allt från 

diagnostisering av sjukdomen 

till företagslogotyp och 

utseende på tabletten. 

Besökare på havidol.com 

uppmanas att göra ett 

självtest för att se om man 

lider av sjukdomen. 

Symtomen är bland annat 

att man åldras, känner stress 

över sitt arbete eller att man 

tröttnat på att göra saker 

Havidol – det enda verksamma 

läkemedlet mot DSACDAD. 

man förr tyckte var roligt. 

Marknadsföringen av 

det fiktiva terapiområdet är 

så övertygande att flera 

människor trott att diagnosen 

finns på riktigt. Galleriet 

i New York som sköter 

hemsidan har enligt nyhetsbyrån 

Reuters uppgett att 

flera seriösa hemsidor om 

panik och ångestsyndrom 

börjat länka till havidol.com 

utan att ha förstått att det 

bara är ett påhitt. 

Konstnären Justine 

Cooper säger i ett pressmeddelande 

att konstverket är 

tänkt som en parodi på 

läkemedelsindustrins egen 

marknadsföring som ofta 

spelar på att behovet av ett 

läkemedel finns där, bara 

man inser att man är sjuk. 

Källa: 

www.lakemedelsvarlden.nu 

oberoende 1/2007

Teater i fängelse 

På Storbodaanstalten är straffen korta. Så när Teater 

Sandino repar in en ny föreställning måste det gå undan. 

Igor Cantillana försökte förändra det chilenska samhället. Militärkuppen 

1973 satte stopp för arbetet. Militären fängslade Igor, 

torterade och satte honom i koncentrationsläger. Han släpptes och 

flydde till Sverige. Här har han jobbat med kultur för att hjälpa och 

stötta ”värstingar”. Nu skapar han med sin Teater Sandino föreställningar 

tillsammans med intagna på Storbodaanstalten. 


Text & foto: Varje tisdag, onsdag och torsdag 

Per Sternbeck sätter sig Igor och hans fru Karin 

på pendeltåget ut mot Rosersberg. 

De ska till Storboda 

och repetera med intagna på anstalten 

där. Det har de gjort i fyra år. Repeterat in 

kortare pjäser på 3-4 månader med fångar 

som sitter ungefär lika länge: 

– Det finns ett stort behov av humor, 

att ha kul på fängelserna. I varje drama jag 

läser finns det alltid en moral, en predikan, 

en redovisning. De flesta pjäser som 

kommer till svenska fängelser är moraliserande. 

Därför sätter vi alltid upp en fars eller 

komedi, berättar Igor. 

Igor vill att teatern i fängelse ska skapa 

bättre levnadsförhållanden för de intagna 

trots att förhållandena är så extrema. 

– I teatern finns möjligheter att leka, 

att få ut barnet. Att få uttrycka sina känslor 

som är hämmade hos ”vanliga” människor, 

men är ännu mera hämmade på 

fängelset. Man har svårt med känslor därinne, 

man kramar inte varandra, man tar 

inte i varandra. 

– Via komiken pratar vi om allvarliga 

saker. 

Föreställningarna spelas två gånger. En 

för den egna avdelningen, Nyboda, och en 

för Storboda: 

– Så småningom skulle jag vilja att de 

fick spela för sina släktingar men det går 

inte just nu. Anstalten prioriterar säkerhet. 

Det vore mycket givande för dessa 

människor att visa sina fruar, barn, mammor, 

pappor hur duktiga de är, för de är 

verkligen duktiga. Det skulle påverka 

människor. Om bara anstaltsledningen 

kunde förstå det där, men det gör de inte. 

16 

Sattes i koncentrationsläger 

Det är tidigt 70-tal. Igor, som är utbildad 

skådespelare har slutat med teater och blivit 

revolutionär på heltid. Han är aktiv i 

den vänsterrevolutionära gruppen MIR: 

– MIR var långt till vänster om socialistpartiet 

och kommunistpartiet som 

hade makten i Chile på den tiden. Vi var 

konkurrenter till Allende. Vi trodde inte 

att en samhällsförvandling var möjlig med 

fredliga medel. Det skulle komma en reaktion 

förr eller senare. Därför hade vi beväpnat 

oss för att försvara oss mot ett väpnat 

angrepp. 

MIR var starka bland städernas fattiga 

och hemlösa, bland indianerna och småbönderna 

på landsbygden. 

– Vi var favoritmål för generalerna och 

militären när de slog till. Jag höll mej undan 

under lång tid men hamnade till slut i 

en tortyrcentral åtta månader efter kuppen. 

Efter att ha suttit isolerad ett år i 

bombflygets högkvarter som fungerade 

som tortyrcentral, förflyttades Igor till ett 

koncentrationsläger. 

– Där var det en person som kände igen 

mej. Han hade sett föreställningar jag 

gjort och frågade om jag inte kunde lära 

fångarna att spela teater: Mitt svar blev 

nej. Jag hade medvetet valt bort 

skådespelandet ett par år tidigare för att 

helhjärtat ägna mej åt revolutionen. Att 

börja med teater igen skulle kännas som en 

förlust, ett nederlag för mej och revolutionen. 

Jag tänkte i en vecka och beslutade 

mej trots allt för att börja med teatern 

igen. 

Teater för människovärdet 

I koncentrationslägret fanns flera hundra 

fångar. 40 av dem ville spela teater och 

Igor satte igång: 

– Vi steg upp varje morgon klockan sju 

och blev instängda igen vid 19.00 på kvällen. 

Vi höll på med teater hela dagarna. Vi 

hade premiär varje fredag. Vi började med 

pjäser jag kunde utantill i huvudet. Sedan 

fortsatte vi med pjäser som smugglades in 

av besökare. Till och med vakterna tyckte 

att föreställningarna var bra. Det kom militärer 

från andra förläggningar bara för 

att se på pjäserna. 

– Jag tror att teatern funkade så bra för 

oberoende 1/2007

Igor, John och Magnus förbereder sig inför premiären av den senaste föreställningen. 

att det var ett sätt att komma tillbaka till 

mänskligheten på. Vi levde, och hade levt, 

under en så svår situation under så lång 

tid att vi var i stort behov av terapi. Teatern 

skapade en terapeutisk situation, att 

jobba med egna känslor och tankar under 

den nedskrivna berättelsen, att hitta ett 

sammanhang. Det var ett sätt att få kontakt 

med det vackra och fina som finns 

inom oss alla. Det var en kraft som vi fick 

kontakt med igen. 

– Jag får fortfarande mejl från olika delar 

av världen från människor som var 

med i teatergruppen. Den gjorde ett starkt 

intryck på oss alla! 

Efter ett år i koncentrationslägret blev 

Igor frigiven. Han gick under jorden igen 

för att återuppbygga MIR. 1977 gick det 

inte längre. Militären var efter honom och 

han flydde. 

Jobbade med värstingar 

Första tiden i Sverige var svår för Igor: 

– Jag kunde inte och kan inte identifiera 

mej med de politiska partierna i Sverige. 

Vad skulle jag göra med min bakgrund? 

Med teatern? Med mitt politiska arbete 

med mobilisering bland ungdomar och 

fattiga människor? Här i Sverige var socialt 

arbete det som liknade den erfarenheten 

mest. 

– Politik och teater är mina stora passioner 

hittills. Frågan var: Skulle man kunna få 

igång samma processer med fångar eller 

”värstingar” som vi fick i lägret? 

1991 startade han och hans grupp, Teater 

Sandino, ett mellanvårdsprojekt som 

riktade sig till struliga ungdomar: 

– Jag trodde att det skulle gå bättre för 

andra generationens sydamerikaner än 

för oss från den första, men det blev inte så. 

Varför vet jag inte. På den här tiden samlades 

ungdomar från Latinamerika i stora 

gäng. De var stökiga. Lasermannen härjade. 

Många var rädda och beväpnade sig. 

Kanske kunde jag med min bakgrund 

hjälpa till? 

– Vi öppnade en friskola tillsammans 

med Fryshuset för några av de här ungdomarna. 

Vi jobbade mest i våra lokaler i 


18 

Rinkeby. Vi arbetade mycket med teater, 

musik och film. Resultatet blev jättebra. 

De hamnade i blickpunkten och det var 

bra för dem. De var inte vana att vara i 

centrum på ett positivt sätt och det påverkade 

dem. Vi fixade med lägenheter, arbete 

och mycket annat. Det 

har gått bra för många av 

dem 

1996 hade de hållit på ett 

par år. Verksamheten hade 

satt sej. Teatern var inte det 

som drog mest. Istället var 

det film och musik som 

lockade. Igor och Karin var 

plötsligt lediga med lön. De 

började besöka Hall och 

Norrtälje och satte upp pjäser 

med de intagna: 

– Vi jobbade gratis åt kriminalvården 

under ett år. Vi hade ju våra löner från 

mellanvårdsprojektet. 

Teater – alla är beroende av alla 

På Storboda är straffen korta. Det gör att 

repetitionsperioden per föreställning 

måste vara kort. Tre-fyra månader och sedan 

premiär. Igor har under sina fyra år 

på anstalten haft skådespelare som varit 

med om tre olika uppsättningar: Finns 

teatern kvar? frågar många återfallare. 

– Det finns mycket extrema personligheter 

inne på fängelserna. Det är mycket 

givande. Vi har det mycket roligt tillsammans. 

De känner att vi respekterar dem, 

att de blir lyssnade på. De är proffs på att 

avslöja om man föraktar dem. Ser ner på 

dem. Jag upplever att det finns stort förtroende 

mellan oss. De berättar saker för 

mej som de inte berättar för någon annan. 

Det är guld värt. 

I teatern är det den kollektiva processen 

som Igor betonar mest: 

”Många killar som 

varit med i teatern 

säger att teatern 

för första gången 

gjort så att de fått 

något med sig från 

fängelset. ” 

– Teatern är ett enda stort samarbete. 

Den kräver ord vilket kanske hjälper till, 

att spelreglerna blir så tydliga. Det blir en 

sorts organisk solidaritet. Ingen är viktigare 

än den andra. Alla är beroende av 

varandra. Det blir en unik upplevelse. 

Kanske kan det bli avgö- 

rande i människors liv? 

– Kriminalvården borde 

satsa mer på vård. På allvar. 

Men systemet prioriterar säkerhet 

framför relationer. 

Det verkar inte finnas möjligheter 

till något annat. 

Igor menar att det är viktigt 

att det kommer in fler 

vanliga människor till 

kriminalvården för att etablera 

vanlig kontakt med 

fångarna: 

– Men den vanliga kontakten funkar 

inte ens bra i samhället. Hur ska den då 

kunna göra det i den extrema situation 

som råder inne i kriminalvården? 

Det bästa betyg vi fått 

– Om vi accepterar att det finns människor 

som måste sitta i fängelse, så skulle jag vilja 

att kriminalvården gjorde så att det existerade 

teater på varje fängelse. Teatern höjer 

stämningen och förbättrar tillvaron 

för de intagna. Och så skulle jag vilja att de 

olika föreställningarna turnerade mellan 

olika anstalter. Tänk att ha en teaterfestival 

vartannat år! 

– Många killar som varit med i teatern 

säger att teatern för första gången gjort så 

att de fått något med sig från fängelset. Det 

bästa betyg vi någonsin fått var när en 

fånge kom fram till mej och sa: ”Igor, att 

hålla på med teatern härinne är som att 

öppna ett fönster och släppa in lite frisk 

luft”. 

oberoende 1/2007

Föreställningsdag på 

Storbodaanstalten 

Det är premiärdag. Och dags för sista föreställningen. Fångarna på 

Storboda spelar varje föreställning två gånger samma dag för sina 

medfångar. 

Magnus byter om inför föreställningen. 

Igor Cantillana, regissör, och Karin 

Wiklund, skådespelerska i Teater 

Sandino, sitter på pendeltåget ut 

mot Rosersberg. Karin Wiklund har 

arbetat med teater i 20 år. På Storbodaanstalten 

har hon varit med från början: 

– Skillnaden mellan att jobba med de 

här föreställningarna och andra är de speciella 

förutsättningarna. Annars är 

repetitionsarbetet sig likt. Vi trodde till en 

början att vi skulle ha en väldigt fast ensemble 

eftersom de konkret satt inlåsta. 

Riktigt så är det inte. Skådisar kan bli knallade*, 

eller flyttas mellan enheter på olika 

sätt, så det är tvärtom väldigt osäkert. 

Teater är till för alla 

– Omständigheterna är annorlunda men 

många av skådespelarna är väldigt talangfulla 

och verkligen hängivna till föreställ- 

Text & foto: 

Per Sternbeck 


20 

John spelar en 8-årig pojke, Leif spelar hans pappa. 

ningarna och teatern, säger Igor. 

Fyra år har de hållit på. Hur orkar man 

i längden? 

– Min drivkraft är väldigt enkel, berättar 

Karin. För mej är det en nödvändighet 

att spela teater. Arbetet med teatern har 

gett mig jättemycket och det måste ge 

fångarna jättemycket också. 

– Dessutom, menar Igor, är det ett ypperligt 

tillfälle att visa att teater verkligen 

är till för alla. Man behöver inte vara en 

stjärna för att spela teater. Man behöver 

inte tala perfekt eller ha gått i skola. Kärnan 

i teater är samspel, kommunikation 

och empati. Inte nog med att det är så roligt, 

man blir också tolerant mot sej själv 

och sina egna misstag, och man blir också 

mer tolerant mot andra. Man blir säk- 

rare, vågar mer. Får pondus och självförtroende. 

Brist på kultur i samhället 

Igor peppar mycket. Han försöker att vara 

så konkret som möjligt i regiarbetet: 

– Teater och kultur ligger långt ner på 

samhällets prioriteringslista. I fängelset 

finns många som länge velat stå på scenen 

men som inte fått tillfälle på grund av det. 

Det har skapat ett avstånd. Man ser på 

teater som finkultur. De kan uppleva oss 

som flummiga och kanske lite töntiga. 

– Det är olika hur fångarna tar sig an 

det hela. Vissa är återhållsamma. Misstänksamma, 

men vill ändå pröva. Andra 

kastar sej huvudstupa in i processen och 

säger: ”Vi har spelat teater i hela vårt liv.” 

oberoende 1/2007

De som varit med länge fungerar som en 

länk mellan oss och de andra. De hjälper 

oss så att de andra inte blir så blyga 

Igor och Karin betonar lusten i arbetet, 

att det ska vara roligt: 

– Ibland händer det att någon faller 

ifrån. Blir deprimerad men det är ovanligt. 

De flesta killar har vitalitet och lust. 

Många är redan hårt stiliserade typer: Var 

dej själv bara och kört hårt brukar jag 

säga, berättar Igor, ja, det är en fest. 

Nerslitna lokaler 

Man repar och spelar i Storbodas gymnastiksal. 

Lokalerna är nerslitna. Trista. Ett 

rutinartat arbete tar vid. Igor sätter upp 

lampor på stativ. Karin hänger tyger och 

Juan, filmaren, täcker fönster: 

– Det är viktigt att man anstränger sig, 

att det är på riktigt, säger Igor. 

Skådespelarna kommer in efter lunch. 

Det är en halvtimme innan premiär. Igor 

delar ut kostymer som han haft med sig. 

John har spelat amatörteater i Finland. 

Han är van och har hoppat in i 

föreställnigen med kort varsel: 

– Mamma och styvfarsan håller på med 

amatörteater. Självklart vill jag vara med på 

detta. Det är roligt att göra något man gillar. 

Magnus är veteran. Han har varit med 

i fyra uppsättningar hittills: 

– Jag har klippkort här. Det är femte 

gången jag sitter på Nyboda sen 2000... Igor, 

brallorna är ju för korta det ser inte bra ut. 

– Kan du dina repliker? frågar Magnus 

John. 

– Jag läste lite innan jag somnade igår, 

svarar John. 

– Man ska inte läsa på för mycket. Då 

snurrar det bara! 

– Jag söker mej hit för teatern, berättar 

Magnus, och för att det är självhushåll. Jag 

var kock i mitt gamla liv. 

Premiärnerver 

Stämningen är förväntansfull. En trött gestalt 

kommer in. Valentino har just vak- 

nat. Han sätter sig tungt på en pall. Igor 

bjuder på medhavd tårta. 

– Fan med dom här kläderna skulle 

man ju kunna gå ut som besökare, flinar 

Magnus till Tommy. 

– Visst, jag kan rymma, garvar Leffe 

och återgår till allvaret: 

– Igor ska vi köra igenom den där scenen 

nu, lite snabbt. 

Igor och Leffe försvinner till scenen. 

Det blir tyst ett tag. Valentino bryter tystnaden: 

– Jag vet inte om jag vill göra det här 

nu. Jag mår inte bra! 

– Äh, va fan, du var ju skitbra igår när 

du spelade full, säger Magnus. 

– Tycker du? 

– Javisst! Skitbra! 

– Jag känner att jag inte har riktig täckning 

idag. 

Eftersnack 

Trots att vissa är nervösa spelar man föreställningen 

Farsor. En pjäs som handlar 

om tre målare och deras relationer med 

varandra, sina kvinnor och sina barn. Det 

är en rolig komedi. På första föreställningen 

är det många skratt. På den andra 

föreställningen går det lite trögare. 

Efter de bägge föreställningarna hjälper 

alla till att packa ner scenografin. Alla 

är nöjda. Och trötta. Ännu en premiär är 

överstökad. Eftersnacket börjar. Och planeringen 

för nästa uppsättning. 

Juan har filmat hela föreställningen. 

Alla medverkande ska få med sej en kopia 

att visa för släkt och vänner. 

– När kommer filmen då, frågar Magnus. 

– Min dator är trasig och jag har inte 

råd med en ny så jag vet inte när det blir, 

svarar Juan. 

– Du behöver alltså en dator? Och Igor 

behövde nya strålkastare! Jag fixar det när 

jag kommer ut, säger Magnus med ett flin 

på läpparna. 

* Knallad: att plötsligt förflyttas till 

annan anstalt p g a olika orsaker 


Text & foto: 

Per Sternbeck 

22 

”Öppna fängelserna!” 

1982 började Gotlands Teater spela teater inne på fängelser. Sen 

dess har det blivit ett antal tusen föreställningar innanför murarna. 

Anders Peedu har varit med från början. Från en lite annorlunda 

position har han sett hur kriminalvården förändrats under mer än 

två decennier. 

Anders Peedu tror fortfarande på idéerna om en human kriminalvård. 

– Läste du i DN häromdagen?, frågar Anders 

Peedu. 

– Pinters Hemkomsten, ”Årets föreställning” 

stod det. Lysande. Alla borde se 

den var budskapet i artikeln. Det tycker jag 

med. Även grabbarna inne på Kumla. De 

har också betalat skatt och bidragit till 

Dramaten. De borde också kunna få tillfälle 

att se den. Man borde kunna utveckla 

någon form av kulturpermis där intagna 

under värdiga former fick se denna årets 

föreställning, och sedan, precis som alla 

andra, sitta och ta en kaffe och smälta det 

man just sett. Det är det bästa sättet. Det 

näst bästa sättet är att teatern kommer till 

anstalterna. Men det här diskuterar man 

inte. Istället tar man bort rättigheter för 

fångarna. Det är inte politiskt gångbart 

att hävda intagnas rättigheter, eller för 

den delen utsatta människors rättigheter. 

oberoende 1/2007

Jag träffar Anders Peedu en regnig eftermiddag 

på ett fik i centrala Stockholm. 

Det blir ingen särskilt svår intervju. Anders 

pratar, diskuterar, argumenterar, 

berättar. Jag skriver. 

Mindre fångkamp nu 

Att diskutera kriminalvård med Anders 

Peedu är annorlunda. Han har inte tappat 

visionerna, är inte bränd. Han tror fortfarande 

stenhårt på idéerna om en human 

kriminalvård. Utgångspunkten för Gotlands 

Teaters verksamhet är 1974 års 

kriminalvårdsreform. Dåvarande justitieministern 

Lennart Geijer genomförde en 

reform som fokuserade på omsorg och rehabilitering. 

– Lennart Geijer sa: ”Det enda vi tar är 

friheten. Det är det bästa vi har, näst livet. 

I övrigt ska intagna ha samma sociala och 

medborgerliga rättigheter och möjligheter 

som andra medborgare”. Det här 

tycker jag är bra och det är det vi fokuserar 

på, fångarnas rättigheter. 

Gotlands Teater startade sin verksamhet 

inne på fängelserna 1982: 

– Det var så annorlunda då. Om vi 

kom till Norrtälje så kunde vi mötas av ett 

gäng grabbar med mikrofonerna i högsta 

hugg som ville göra intervjuer med oss. De 

jobbade med internradion på Norrtälje 

och kunde göra program som man sände 

till hela anstalten. 

När man kommer nu finns ingenting. 

Inga radioprogram för fångar, inga tidningar 

som diskuterar kriminalpolitik eller 

fångars rättigheter. Samtidigt finns det 

ju en mängd politiskt medvetna fångar 

som kämpar och sliter för sina och andras 

rättigheter. De borde ha Nobelpris för att 

de orkar. 

Maxstraff på 5 – 6 år 

Anders Peedu är kritisk till hur kriminalvården 

utvecklats under de senaste åren: 

– Man blir generad när man kommer 

till Tidaholm med tio meter höga murar 

som omger en. Där mellan de höga murarna, 

finns ett fängelse i fängelset. Man 

förundras över hur nesligt samhället behandlar 

en del av sina medborgare. 

– Det finns undersökningar som visar 

att en fånge kan sitta i 5 – 6 år och anse att 

han är värd det. Att brottet han begått kan 

sonas med det, men efter den gränsen blir 

straffet bara destruktivt. Då kommer samhällshatet. 

Jag tycker att 5 – 6 år skulle vara 

maxstraff på anstalt. Sedan skulle man använda 

andra lösningar med boja och liknande. 

Det skulle fungera bättre i det långa 

loppet. 

– Det finns fortfarande ett humant klimat 

ute på kåkarna... Fortfarande kan 

Lill-Babs eller Carola, om de vill, åka in på 

vilken anstalt som helst utan att riskera att 

bli våldtagna. Reinfeldt skulle kunna åka 

in på ett fängelse och propagera för en hårdare 

kriminalpolitik utan att bli sönderslagen. 

Visst skulle han få mothugg men 

det skulle inte bli våldsamt. Det är så viktigt 

att den här sociala situationen bibehålls. 

Den ger möjligheter. Men jag är 

rädd att den kommer att försvinna om 

man inte väljer en annan väg. 

– Det är generationer av humanistisk 

personal som ligger bakom det här. Jag ser 

personalen som en stor resurs. Man borde 

utbilda personalen mer. De borde tillföras 

kunskap för att ta debatten för en human 

kriminalvård. Nu sitter de hellre tysta. 

Den här humanismen tycker jag finns rätt 

högt upp i kriminalvårdens hierarki. Hos 

politikerna finns ingenting. Den justitieminister 

som andas om humanare villkor 

för fångarna är politiskt död. 

Språket viktigt verktyg 

Språket är centralt för Gotlands Teater. 

Språket och ordet som medel för förändring: 

– Vid varje rättegång frågar domaren 

om den anklagade har något att tillägga. 

Har man ett språk som inte är stötande får 

man tala hur lång tid man vill. Jag träffade 


24 

– Alla pengar som läggs på säkerhet borde 

läggas på bättre mat, kultur, utbildning, vettig 

sysselsättning, säger Anders Peedu. 

en person en gång som vid sin senaste rättegång 

hade talat i 14 minuter vid det här 

tillfället. Han trodde sig ha talat ner straffet 

med flera år. 

– Språket kan förändra. Ska situationen 

inne på anstalterna förändras är språket 

ett viktigt verktyg. Se på de ekonomiska 

brottslingarna. På dem som har 

språket eller kommer från annan klass. De 

behandlas mycket bättre än gråtjuven. 

Jag har ibland roat mig med att ta ut 

permissionsframställningar. Så har jag 

läst högt ur dem för fångar och frågat vem 

som fick, och vem som inte fick, 

permissioner. Det är självklart. Språket 

förändrar, påverkar. Språk är makt. Det 

finns 126 000 ord i den svenska ordlistan. 

En svensk domare har kanske 100 000 ord 

innanför pannbenet och använder 25 000 

av dem när han talar. Hur många ord använder 

en intagen? 

Säkerhetspengarna till kultur 

– Det är läge att öppna fängelserna tycker 

jag. Att samhället kommer in i fängelserna 

och fängelserna kommer in i samhället. Vi 

måste föra in kulturkonsumtion eller för 

den delen fotboll, tennis, teater, allt. Alla 

pengar som läggs på säkerhet borde läggas 

på bättre mat, kultur, utbildning, vettig 

sysselsättning. 

– Tänk om det fanns Waldorffängelser 

– fullt ut Waldorf, målat och designat som 

ute i Järna, från skötsel och sätt att tänka, 

inne på anstalten. Att testa detta är en vision 

att jobba för. 

Man måste våga pröva det annorlunda. 

Inom Waldorf finns det en regel 

som säger att den som pratar är läraren 

och den som lyssnar elev. Så byts det där 

hela tiden i takt med att man pratar med 

varandra. Om den känslan kunde genomsyra 

anstalterna vore mycket vunnet. 

Fortfarande en glöd 

Efter 24 års turnerande inne på anstalter 

har Anders Peedu fortfarande hoppet 

uppe när det gäller kriminalvården. 

– Det finns två vägar, antingen kastar 

man sej i strömmen eller så lever man med 

den här situationen. Jag hoppas att Gotlands 

Teater är en av dropparna som till 

slut urholkar stenen. Visst känns det tröstlöst 

ibland med alla dessa krav på hårdare 

tag och längre straff men så kommer det ett 

brev, eller ett telefonsamtal: Ett förtroenderåd 

som vill att vi kommer och spelar. 

Människor som blivit påverkade av våra 

föreställningar och som håller kontakt. 

Det lever man länge på. Det är inte helt fel 

när de hör av sej. 

– Vi har inte facit ännu. Det pågår 

ännu politisk kamp i de här frågorna. Det 

finns en glöd därute som pågår hela tiden. 

Det måste man tro. 

Gotlands Teater startade 1974 och 

jobbar också i Norge, i svensktalande 

Finland samt på Island. 

oberoende 1/2007

”Landstingskolossen 

klarar inte av sitt jobb” 

Författaren Åsa Moberg efterlyser en värdigare psykvård 

Åsa Moberg rekommenderar anhöriga till psykiskt sjuka personer att själva söka hjälp. FOTO: TOVE FALK OLSSON 


26 

Text: 

Sonja Wallbom 

Åsa Moberg har alltid varit en skrivande person. Hon har producerat 

allt från artiklar i skilda ämnen, Tv-recensioner och böcker. 

Under senare år har hon genom sin bok om sitt liv med fotografen 

Adam Inczédy-Gombos – Adams bok – och boken Vara anhörig – 

bok för anhöriga till psykiskt sjuka blivit en stridbar röst i 

psykiatridebatten. 

Hennes privata upplevelser blir allmängods och därmed ett 

viktigt vittnesbörd om kampen för ett värdigt liv i en värdig vård. 

Både för den som behöver vården och för den som är anhörig. 

Åsa Moberg levde tillsammans med Adam 

Inczédy-Gombos i tolv år. Dessa år beskriver 

hon som fyllda av arbetsgemenskap 

och lust men också som kaos och förtvivlan. 

Adams psykiska sjukdom påverkade 

inte bara honom utan i lika hög grad hans 

omgivning. 

Varför bestämde du dig för att skriva 

en bok om dina erfarenheter? Den 

är ju en väldigt personlig berättelse 

som du lämnar ut till allmänt beskådande. 

– Medan det pågick var det mycket ett 

sätt att överleva, säger Åsa. Och tanken 

var inte i första hand att lämna ut, utan 

mera att tillsammans med Adam formulera 

vad som hände. Tanken från början 

var att det var Adam som skulle skriva om 

sitt liv, men när det blev för tungt för honom 

gjorde vi det tillsammans. Men det 

kändes också viktigt att informera resten 

av världen om hur det såg ut och hur eländigt 

psykiatrin fungerar. 

Omgivningen måste få veta 

När hon själv förstått på vilket sätt Adams 

sjukdom fungerade, så fanns det heller 

inget val. Familj, vänner och den övriga 

omgivningen måste få veta. 

– Det var nödvändigt. Tidvis var det så 

kaotiskt att jag inte kunde arbeta. Jag var 

tvungen att säga till mina uppdragsgivare 

som det var: Just nu kan jag inte åka hemifrån, 

just nu har jag inte haft en chans att 

sova på flera dygn. Jag måste ju förklara 

varför jag inte heller fungerade när det var 

som rörigast. Så för mig blev det lättare 

när alla visste hur det låg till. 

Kontakt med över 100 läkare 

Det visade sig vara en klok strategi. Åsa 

kan inte dra sig till minnes att någon enda 

person inte förstod och gav henne stöd. 

Nästan alla hade dessutom en egen erfarenhet 

att referera till. Någon i familjen eller 

vänkretsen som hade en psykisk sjukdom 

eller ett missbruk och det kanske är 

därför Adams bok berört så många att den 

sålts i mer än 40 000 ex. 

Så var det inte i kontakten med vården. 

Där var det få som förstod någonting. 

– Jag var permanent rasande, man blir 

mordlysten, aggressiv, ledsen och arg av 

att möta en sådan oförmåga och ovilja. 

När jag efter 10 år slutade att räkna de läkare 

vi haft kontakt med var de fler än 

hundra. Av dem kan jag säga att det var en 

enda som faktiskt hjälpte oss, snabbt och 

effektivt. 

Vad var det som hände i mötet med 

vården? 

– Mest var det en mur av oförståelse. 

Enkelt uttryckt kan man säga att systemet 

är fel och att personerna som arbetar där 

är lika fel. Om en person är på väg att bli 

psykotisk, så vet man det som anhörig, 

även om den som är sjuk själv inte ser det 

just då. Kanske inte vill se det, därför att 

oberoende 1/2007

det också ligger en lockelse i den maniska 

fasen. Då skall man först till Vårdcentralen 

för att få en remiss till psykiatrin. Läkaren 

där bryr sig inte om att detta är en person 

med en lång historia och en anhörig som 

har erfarenhet av vad som behövs. Det 

som behövs är några dagars inläggning för 

att få stopp på snurren, men läkaren man 

möter svarar oftast med att det nog inte är 

så farligt. Och så får man en tid till nästkommande 

tisdag… För oss kunde det ta 5 

veckor att få en sjukhusplats, och då hade 

det hunnit hända mycket alldeles i onödan. 

Och detta upprepas och pågår varje 

gång man möter vården. 

Du har sagt att du skulle vilja bygga 

upp ett privat alternativ till psykiatrin. 

Hur skulle det se ut? 

– Jag tror helt enkelt inte att den stora 

landstingskolossen klarar av sitt jobb. 

Man måste bryta ner i mindre enheter, finnas 

över hela landet och vara beredda att 

ge plats direkt. Och man skulle behöva en 

kombination av olika kunskaper och olika 

huvudmän, ungefär som man arbetar 

inom Spinalis och Frösundassistans i deras 

verksamhet för ryggmärgsskadade. Adam 

har inte fått något annat än piller, ingen 

har haft några alternativ till dem. Och 

ingen medicin har någonsin fungerat. 

Men du själv då, vilken del hade du i 

allt detta? 

– Jag lärde mig så småningom att det 

var bättre att hålla sig i bakgrunden, därför 

att man varken ville lyssna på vad jag 

hade att säga eller var beredda att ge mig 

något stöd. Om jag var hemma, så räknade 

man med att jag skulle ta hand om situationen, 

och då fick Adam ingen hjälp. 

Och ibland kunde det säkert verka som 

om jag var den som var galen, eftersom jag 

var så arg och förtvivlad. 

Och hur orkade du? 

– Till slut gjorde jag inte det. Men det 

insåg jag först när jag själv sökte hjälp och 

det är kanske det viktigaste jag har att säga 

till andra anhöriga: Sök hjälp för egen del! 

Åsa Mobergs Adams bok har sålt i 40 000 

exemplar. FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM 

I Vara anhörig – bok för anhöriga till 

psykiskt sjuka skriver Åsa Moberg om det 

och annat man kan behöva som stöd som 

anhörig. Som anhörig är man maktlös 

och ensam och kan behöva en bok att hålla 

i handen, när ingen annan håller den. 


Text & foto: 

Per Sternbeck 

28 

Narkotikaberoende personer blir ofta dåligt bemötta. Ibland kan 

det dåliga bemötandet få svåra konsekvenser. För Elisabeth Östlund 

från Sundsvall har det kostat mycket smärta och indirekt 

förvärrat hennes ögonsjukdom. 

Elisabeth fick behandla 

svår sjukdom på gatan 

En dag i början på februari 2007 

uppsöker Elisabeth Östlund 

ögonakuten på S: t Eriks sjukhus i 

Stockholm. Hon är blind på höger 

öga, och har psoriasis inuti det 

vänstra. När psoriasisen blommar upp 

ökar trycket inne i ögat och det riskerar att 

gå sönder. Det är viktigt att hon snabbt 

kommer in för vård när det sker. Annars 

riskerar hon att bli blind även på det ögat. 

Hon kommer in till en läkare. Elisabeth 

berättar: 

– Han sätter lapp för mitt vänstra öga 

och frågar: Kan du se vad som står på skylten? 

– Är du påläst? frågar jag. 

– Ja, säger han. 

– Jag är ju blind på höger öga. Jag ser 

ingenting. 

– Är du påtänd, frågar han, i såna fall 

får du gå härifrån. 

– Jag kan inte gå härifrån. Mitt öga kan 

ju brista! 

– Lugna ner dej annars får du åka härifrån. 

Alla ska behandlas lika 

Efter många om och men får Elisabeth den 

behandling hon ska ha. Hon är arg. Hon 

är också van. Elisabeth Östlund har en 

kraftig ADHD-problematik. Det är lätt 

att uppfatta henne som påtänd. Magnus 

Gjötteberg är medicinsk chef på S:t Eriks 

ögonsjukhus: 

– Vi har en allmän övergripande policy 

som handlar om att alla ska behandlas 

lika, säger han. Många tycker ju att det 

bara är en massa vackra ord men vi strävar 

efter det. Det är givet att även människor 

med ett udda beteende ska bli bra bemötta. 

Vi är det enda ögonsjukhuset i stan. 

Vi får ta emot alla patienter och jag skulle 

säga att vi är vana vid det. Och att vi tar 

hänsyn till människors olika egenheter. 

Får droppar mot torra ögon 

– En annan gång, berättar Elisabeth, 

kom jag in till S:t Eriks sjukhus med en 

uniformerad vakt från Färingsö. Själv 

hade jag kriminalvårdens kläder på mej. 

Ögonvitorna ser ut som köttfärs. Det rinner 

ur ögonen. Läkaren jag möter vill 

kasta ut mej eftersom han tror jag är påtänd, 

trots att jag har en uniformerad 

plit med mej. Pliten förklarar att jag inte 

är påtänd och då får jag komma in. Det 

slutar med att jag går därifrån med droppar 

mot torra ögon. 

– Vi är vana vid att behandla intagna 

med särskild bevakning, säger Magnus 

Gjötteberg. Har det varit problem för den 

här särskilda patienten tycker jag att hon 

oberoende 1/2007

Elisabeth Östlund tappade synen på ena ögat efter en lång tids sjukdom. 

ska anmäla det, eller åtminstone berätta 

för oss. Vi måste ju få reda på sånt här för 

att kunna bli bättre. 

Från Sundsvall till Stockholm 

Elisabeth har fram tills för ett år sedan levt 

i Sundsvall. Vid tolv års ålder prövade hon 

amfetamin, när hon var 13 togs hon av polisen 

första gången. Och så har det hållit 

på sen dess. Fängelse, missbruk, fängelse, 

missbruk och fängelse igen… 

För tio-tolv år sedan fick hon problem 

med ögonen: 

– Jag var i fullt missbruk då. Och hemlös, 

berättar hon, jag började få en massa 

inflammationer. 

Elisabeth försökte så gott det gick att 

själv vårda sina ögon. Det gick inget vidare. 

Näthinnor lossnade, hornhinnor 

gick sönder. Till slut gick det inte längre. 

Hon tog sig till akuten: 

– Jag såg inget. Jag hade fruktansvärt 


30 

ont och balansen var påverkad. De sövde 

mig och såg att det var alldeles vitt inne i 

ögat. Det var så stor skada. De trodde att 

jag varit utsatt för yttre våld eller att någon 

fimpat i ögat. Jag fick en 

ögonsalva och sedan körde 

de ner mej till avgiftningen. 

Där tog sköterskan av mej 

salvan. Jag fick ingen smärtstillande 

överhuvudtaget eftersom 

jag låg på avgiftningen. 

Efter tre dagar på 

avgiftningen kommer Elisabeth 

upp på ögonavdelningen 

på Sundvalls sjukhus. 

Där konstateras att 

hennes problem beror på en 

antibiotikaresistent svamp 

samt att hon har psoriasis inne i ögonen. 

Ställer inte upp med bostad 

Elisabeth ligger inne på sjukhus i tre månader. 

Hon är fortfarande hemlös när hon 

skrivs ut. Hon måste ha ögondroppar 

varje morgon och kväll, annars riskerar 

hon att bli blind. Socialtjänsten i Sundsvall 

vill inte ge henne en bostad utan hänvisar 

till härbärgen. Elsebritt Håkansson, 

överläkare på ögonkliniken på Sundsvalls 

sjukhus: 

– Elisabeth hade det så besvärligt. Hon 

måste ta sina salvor och droppar, annars 

hade det inte fungerat. Så vi fick göra lite 

special med Elisabeth. 

Elsebritt Håkansson skrev in Elisabeth 

på sjukhuset igen. Sjukvården fick ta över 

där socialtjänsten svek: 

– Så måste vi göra. Vi kunde ju inte 

skicka ut henne på gatan igen. 

Behandling får utföras på gatan 

Behandlingen är komplicerad. Olika kombinationer 

av mediciner måste ges med exakta 

tidsintervaller. Efter en och en halv 

månad är den slutförd. Trots det måste 

Elisabeth fortsätta besöka sjukhuset varje 

”Det var bara 

killar där, i fullt 

missbruk, och så 

jag. Jag fick bo i 

en garderob utan 

dörr. Mina grejer 

blev genomsökta 

varje dag när jag 

var på sjukhuset.” 

dag för kontroller. Socialtjänsten i Sundsvall 

vägrar fortfarande att ge henne en bostad. 

Hon tvingas bo på Stadsmissionens 

härbärge: 

– Det var bara killar där, i 

fullt missbruk, och så jag. Jag 

fick bo i en garderob utan 

dörr. Mina grejer blev genomsökta 

varje dag när jag 

var på sjukhuset. 

Efter en period stängs 

Stadsmissionens härbärge. 

Elisabeth slängs ut på gatan 

igen. Bor hos kompisar, sover 

ibland på sjukhuset, blir 

inlagd på sjukhuset, skriver ut 

sej. Hamnar i fängelse. Hennes 

liv är kaotiskt. Synen försämras 

stadigt. Höger öga 

säckar ihop fullständigt och hon blir blind 

på det. Stödet från socialtjänsten i Sundsvall 

är obefintligt. 

Kan bli blind 

Sommaren 2006 tar polisen in henne för en 

rad småbrott. Hon döms till fängelse i ett 

par månader som avtjänas på anstalten 

Färingsö utanför Stockholm. Hon har beslutat 

sej för att stanna i Stockholm. 

Nu har hon genomgått behandling, 

har ett boende och har påbörjat en 

ADHD-utredning. 

– Jag vet inte hur jag ska försörja mej 

bara, säger Elisabeth. 

– Jag har ansökt om förtidspension eftersom 

jag har läkarutlåtanden som säger 

att jag inte är rehabiliteringsbar och inte 

får bli stressad. Då kan psoriasisen blossa 

upp och göra att jag blir blind på bägge 

ögonen. Men försäkringskassan har 

avslagit min ansökan så jag måste väl hitta 

nåt jobb som jag orkar med och kan utföra. 

Elisabeth Österlund har varit på S:t 

Eriks ögonklinik flera gånger efter den första 

intervjun. Hon har då blivit bemött på ett 

bra sätt. 

oberoende 1/2007

NYA FRIGIV- 

NINGSREGLER 

När och hur man friges från 

fängelse har ändrats i den 

nya kriminalvårdslagen 

som gäller från årskiftet. 

Den gamla grundregeln om 

frigivning efter två tredjedelar 

av straffet gäller visserligen 

fortfarande. Men en del 

kommer att få gå ut tidigare 

och andra senare. De nya 

utvägarna heter utökad 

frigång, vårdvistelse och 

halvvägshus. Utökad frigång 

innebär att man kan få 

avtjäna resten av strafftiden 

i hemmet redan efter halva 

tiden, med eller utan fotboja. 

Förutsättningen är att 

man har fast sysselsättning 

och bostad. Vårdvistelse 

handlar om tillgång till 

vård och behandling eller 

andra insatser som inte 

finns inom kriminalvården. 

Framför allt gäller detta 

intagna som har drogproblem. 

Vårdvistelse ersätter 

det som tidigare hette § 34placering. 

Tanken är dock 

att intagna ska komma ut 

tidigare på behandlingshem. 

Om det funkar betyder 

detta att man slipper det 

gamla problemet att socialtjänsten 

måste gå in och 

betala för en del av behandlingen. 

Ytterligare en nyhet 

är att man kan få komma till 

ett halvvägshus efter halva 

strafftiden. Halvvägshus 

riktar sig till dem som 

saknar arbete och bostad på 

utsidan men inte har något 

behov av vård för drogproblem. 

Långtidsdömda 

prioriteras. Dessutom 

införs en ny bestraffning: 

uppskjuten frigivning. 

Uppskjuten frigivning 

ersätter det tidigare systemet 

med extra dagar, och 

innebär att alla regelbrott 

samlas ihop och bedöms 

mot slutet av strafftiden. 

Kriminalvården kan själv 

förlänga straffet med upp 

till sex månader i taget. I 

teorin kan man få sitta hela 

den utdömda strafftiden. 

SÄMRE HÄLSA 

I STORSTAD 

Den psykiska hälsan är 

oftast sämre hos storstadsbor 

jämfört med andra, 

visar en ny studie som 

kommer från 2006 års 

folkhälsoenkät från Statens 

folkhälsoinstitut. Sämst 

mår stockholmskvinnorna, 

nio procent av kvinnorna i 

storstaden lider av ångest 

och oro, jämfört med fem 

procent hos kvinnor som 

bor i glesbyggd och mindre 

tätorter. Bland männen 

kunde man se att storstadsmännen 

inte hade lika 

mycket självmordstankar 

som män i övriga landet. 

BESVÄRANDE 

BIVERKNINGAR 

Åtskilliga personer i USA 

har fått biverkningar efter 

att ha använt förfalskade 

läkemedel köpta på 

Internet. Läkemedelsverket 

rekommenderar den som 

har köpt läkemedel på 

Internet och fått biverkningar 

att kontakta sjukvården. 

Åtskilliga personer i 

USA har fått biverkningar 

efter att ha använt förfalskade 

läkemedel köpta på 

Internet. Biverkningarna – 

andningsvårigheter, 

muskelkramper och 

muskelstelhet – var så 

besvärande att de sökte 

sjukvård akut. 

De förfalskade läkemedlen 

såldes på Internet under 

följande beteckningar: 

❑ Ambien (zolpidem, 

ett sömnmedel) 

❑ Xanax (alprazolam, 

ett lugnande medel) 

❑ Ativan (lorazepam, 

ett lugnande medel) 

❑ Lexapro 

(escitalopram, ett 

antidepressivt medel). 

Läkemedelsverket 

rekommenderar den som 

har köpt något av dessa 

läkemedel på Internet och 

fått biverkningar att 

kontakta sjukvården. 

Kemiska analyser visade 

att de ovan nämnda läkemedlen 

i själva verket 

innehöll haloperidol, ett 

medel mot bland annat 

schizofreni. Haloperidol 

ska endast ges till patienter 

under noggrann medicinsk 

kontroll. 

noterat 


spridda tankar 

32 

Får anställda i svensk missbruksvård 

inte yttra sig om narkotikapolitik? 

STATENS INSTITUTIONSSTYRELSE, SiS, 

har valt att anmäla en av sina anställda till 

myndighetens personalansvarsnämnd för 

att ha skrivit en debattartikel om sin syn på 

svensk narkotikapolitik. Leif Nilsson, lärare 

och anställd vid 

Tunagårdens ungdomshem 

i Malmö, har nämligen 

betett sig tämligen 

”illojalt”, menar SiS: 

Dels genom att ge uttryck 

för en annan åsikt 

än arbetsgivarens egen i 

narkotikafrågan. Dels 

genom att ha fräckheten 

att i artikeln berätta var 

han är anställd. SiS går 

så långt att man hävdar 

att det finns risk att 

myndigheten till följd 

av Nilssons skrivelse 

kommer att lida ”stor 

skada i förhållande till 

såväl allmänhet som klienter, 

deras anhöriga och övriga anställda”. 

LEIF NILSSONS TABBE var att framföra en 

vad arbetsgivaren i anmälan betecknar 

som en ”kontroversiell syn på svensk 

narkotikapolitik”. I sitt inlägg i Skånska 

dagbladet (25/1-07) kritiserar läraren den 

restriktiva, svenska narkotikalagstiftningen, 

som han tycker bygger på en förvanskad 

verklighetsbild. 

Han skriver också att debattklimatet 

när det gäller droger i Sverige påminner 

om den brist på yttrandefrihet som rådde i 

Sovjet före Gorbatjovs glasnost (öppenhet). 

Att ha en avvikande uppfattning i 

drogfrågan är så tabubelagt, menar han, 

”Debattklimatet när det 

gäller droger i Sverige 

påminner om den brist 

på yttrandefrihet som 

rådde i Sovjet före 

Gorbatjovs Glasnost.” 

att vare sig poliser, vårdanställda eller andra 

inom den offentliga sektorn kan kritisera 

den svenska narkotikalagstiftningen 

utan att riskera både jobb och karriär. 

Han avslutar med att det är viktigt att 

ändå våga debattera ämnet 

– trots risken för 

”hätska reaktioner”. 

OCH HANS arbetsgivare, 

som uppenbarligen anser 

att det ingår i tjänsten att 

bevaka SiS ideologiska 

intressen i narkotikafrågan, 

har tagit i med 

storsläggan. Men på en 

viktig punkt har de gett 

sin anställde rätt: genom 

sitt snabba kvitto på att 

han mycket väl kan få 

sparken för sin frispråkighet. 

Anmälan till personalansvarsnämndeninnebär 

att man nu ska diskutera om läraren 

bör straffas. I förlängningen handlar det 

om huruvida det ska vara tillåtet för anställda 

i SiS att offentligt ge uttryck för en 

annan uppfattning i narkotikafrågan än 

den som SiS tycker att de ska ha. Om inte, 

finns tre vägar att gå: varna, dra av på lönen 

eller avskeda. 

Den ansvarige personalchefen på SiS 

har redan sagt att han inte vill utesluta avsked. 

Den 13 mars är det emellertid nämnden 

som ska fatta det slutgiltiga beslutet 

om Leif Nilssons framtid. Och om alla andra 

SiS-anställdas rätt att yttra sig i den 

fråga de rimligen borde vara bäst på: 

drogfrågan. 

Camilla Svenonius 

oberoende 1/2007

Grannsamverkan mot psykisk ohälsa 

Ibörjan av 90-talet startade staten en ny 

folkrörelse. Brottsförebyggande rådet, polisen 

och försäkringsbolagen gick samman 

och startade Grannsamverkan mot brott. 

Grannsamverkan mot brott innebär att alla boende 

i ett särskilt område gemensamt börjar 

samarbeta för att mota tillbaks en yttre fiende, 

brottsligheten. För att få något att utgå från började 

man göra trygghetsmätningar. 

”Polisen är ’motorn’ i Grannsamverkan. De 

utbildar kontaktpersoner i bostadsområdet och 

fungerar som informatörer och samordnare. 

Men det viktigaste är att de boende själva är aktiva 

för att det ska fungera. Det handlar mycket 

om att bry sig om varandra, engagera sig, iaktta 

och informera. Ju fler ’eldsjälar’ desto bättre resultat 

kan man få i form av färre inbrott och 

minskad skadegörelse.” 

Citatet är hämtat från Folksams hemsida. Vi 

ska bry oss om varandra, vi ska engagera oss. Vi 

ska vara ”eldsjälar” i kampen mot den gemensamma 

yttre fienden. Det är säkert ingen slump 

att kampanjen lanseras mitt under brinnande 

ekonomisk kris. Samhället håller på att splittras 

och behöver en yttre fiende att enas emot. Brottsligheten 

är en tacksam yttre fiende. Frågan är om 

den är samhällets farligaste fiende? 

Sedan flera år tillbaka står psykisk ohälsa för 

en växande andel av sjukskrivningskostnaderna. 

I olika hälsomätningar som görs berättar svenskarna 

att de upplever sig må allt sämre psykiskt 

Oj, vad trygga vi skulle 

känna oss om vi visste att 

det fanns en vakande 

granne bakom varje 

gardin i grannskapet. 

Gentlemannen ovan 

återfinns (som 

inspirerande föredöme?) 

på Folksams websida om 

Grannsamverkan. 

(jag skriver ”upplever sig må”, om man skriver 

att de faktiskt mår sämre, så blir man väl skälld 

för att vara flummig). Den psykiska ohälsan tär 

både på den svenska ekonomin och på medborgarna. 

Känslan av otrygghet är vida spridd. Men 

den här otryggheten är ingenting att ta på allvar. 

För när medborgarna känner sig otrygga av en 

press som finns från arbete, eller från en arbetslöshet, 

eller av att man blir jagad och kontrollerad 

av myndigheterna om man råkar vara sjuk, 

så startas det ingen statlig folkrörelse för att råda 

bot på den otryggheten. Istället är det alla 

otrygga, alla som mår dåligt, ”fuskarna” och 

”överutnyttjarna”, som är det yttre hotet vi alla 

ska enas mot. 

Har Andersson supit igen? 

Det vore verkligen på sin plats med en Grannsamverkan 

mot psykisk ohälsa. Tänk om medborgarna 

kunde bry sej om, engagera sej, iaktta 

och informera varandra: Nu isolerar sej Pettersson. 

Vi kanske borde gå dit, fika och fråga hur läget 

är? Nä, men nu har Andersson supit för 

mycket igen. Vi får ta ett snack! Jaha, nu håller 

Petrovic på att bli alldeles galen. Vi får ringa hennes 

dotter. 

Tyvärr är väl en Grannsamverkan mot psykisk 

ohälsa inte aktuell. Det är däremot en lag 

som tillåter tvång inom den psykiatriska öppenvården. 

Men det är ju inte riktigt samma sak. 

Per Sternbeck 


Text & foto: Iett gulmålat, nedlagt daghem i Råg- 

Per Sternbeck sved huserar Vantörs missbruksenhet. 

Chefen heter Åsa Malmgren. Vi 

har stämt träff för att hon ska berätta 

lite om verksamheten. Vantörs 

missbrukssektion har ett gott rykte bland 

medborgare som nyttjar den. Det har jag 

hört från flera håll. Vad beror det på? Det 

är frågan jag ska försöka få reda på under 

intervjun. Innanför en dörr pågår en hög- 

34 

Hur blir det med etike 

I Vantör, en stadsdel i södra Stockholm, bedriver 

missbrukssektionen ett framgångsrikt arbete mot 

hemlöshet och missbruk. Man driver många 

egna verksamheter och har gott rykte bland 

klienterna. Personalen stångas ständigt med 

frågor om den egna yrkesetiken och vad pengarna 

räcker till. 

ljudd diskussion. Åsa kliver ut och ber mig 

vänta ett slag i ett schavigt fikarum. Diskussionen 

därinne fortsätter. Efter ett tag 

kommer hon ut och vi kan börja. 

Många hemlösa i Vantör 

Vantör är en stadsdel i södra Stockholm 

där det traditionellt finns många hemlösa. 

Med jämna mellanrum ploppar det upp 

husvagns- eller tältläger i något av skogs- 

oberoende 1/2007

n när pengarna styr? 

partierna eller industriområdena som 

finns i stadsdelen. Åsa och hennes kolleger 

brukar snabbt få reda på det. 

– Vi har avdelat en särskild uppsökare 

som letar reda på nya boställen och tar 

kontakt. 

– Jag vet inte vad det beror på, säger 

Åsa. De som blir avhysta från sina bostäder 

stannar kvar i trakten. De är väl ovanligt 

hemtrogna. Många missbrukare vill 

tillhöra Vantör även fast många kanske 

inte får det för att de tillhör Enheten för 

hemlösa. 

Mycket verksamhet i egen regi 

Missbrukssektionen satsar medvetet på att 

driva många verksamheter i egen regi: 

– Vi driver själva öppenvård, boenden 

och en del annan verksamhet. Vi har 

bättre koll på det viset både när det gäller 


36 

innehåll men också ekonomi. För ett par 

år sedan stod det servicehus tomma. Ett av 

dem tog vi över och öppnade boende för 

hemlösa och missbrukare. Det är ett boende 

med utökat stöd. Det finns ett plan 

för kvinnor. 

– Ibland är det rätt turbo där uppe, 

men vi fokuserar på att det är ett eget boende. 

Vi har regelbundna husmöten med 

dem som bor där och det går faktiskt över 

förväntan. 

Åsa Malmgren tror att man sparar 

pengar genom att ge stöd på hemmaplan: 

– Inom våra egna öppenvårdsverksamheter 

har vi en verksamhetsutveckling 

efter behov. På andra ställen har 

nolltoleranspolitiken varit det som gällt. 

Klienter som tagit återfall har åkt ut. Så 

kör inte vi. Återfallen kommer, det vet vi 

alla. Jag kan inte tänka mej den missbrukare 

som ska sluta och sen inte tar återfall. 

Då skulle ju vi inte behövas om det vore så 

enkelt. 

– Vi jobbar med att minska alkoholintaget, 

minska narkotikaintaget, och att 

förkorta återfallen. Personalen släpper 

inte taget. 

Anmälde sig själva 

Vantörs missbrukssektion har en egen 

öppenvårdsbehandling för kvinnor: 

– Kvinnor är ju alltid i minoritet i den 

här branschen. En tredjedel eller vad det 

brukar vara? Det gör att de och deras behov 

nästan alltid får stå tillbaka. Hur 

kunde vi göra för att motverka det? Vi 

hade en liten kvinnogrupp samt personal 

som brann för frågorna, vi ville ge vård på 

hemmaplan istället för att skicka iväg 

människor på behandlingshem: Vi frågade 

kvinnorna vad de ville ha och utformade 

en särskild verksamhet för dem. 

Egna boenden, särskild kvinnoverksamhet, 

öppenvård i egen regi. Hur har 

man råd? 

– Vantör är väl inte direkt en stadsdel 

som är känd för att hålla sin budget. Vi har 

– Antingen rättar man in sig i ledet, sätter på sig skyg 

klar med att vi ska utgå efter behov och inte ekonomi. 

satsat mer än många andra på öppenvård i 

egen regi. Missbrukarvården har fått en 

hel del pengar. Jag tror att den anmälan 

personalen gjorde gör sin verkan än idag. 

Den anmälan Åsa Malmgren pratar 

om ägde rum 1999: 

– 1999 fick vi stora budgetneddragningar. 

Värre än vanligt. Den utlösande 

faktorn var att vi fick order om att skriva 

ut folk som bodde på olika inackorderingshem 

för att spara. Ett gäng socialarbetare 

tyckte att det var nog. De godtog 

inte att det var pengarna som styrde vem 

som fick behandling så de anmälde sej 

själva till länsstyrelsen. 

Länsstyrelsen gjorde revision. Deras 

rapport kom 2001. Man hade granskat 

oberoende 1/2007

lapparna och lyder order, eller så väljer man att förhålla sej till lagstiftningen, och socialtjänstlagen är 

En socialarbetare måste lyssna på sej själv och sin egen etik, säger Åsa Malmgren. 

verksamheten och enskilda klientärenden: 

– Det hela utmynnade i en rapport som 

innehöll flera saker än vi kunde ta till oss. 

Där fanns också tydliga uttryck för att det 

fanns missbrukare som inte hade fått vård 

på grund av ekonomin och inte efter behov. 

Anmälan ledde till debatt i stadshuset. 

Den satte missbrukarvården på den politiska 

kartan och ledde till att de lokala politikerna 

fördelade mer pengar till missbruksvården. 

En nedåtgående trend 

bröts. Nu, i den nya politiska majoritetens 

programförklaring, har missbrukarvården 

fått ett ordentligt genomslag. Det 

finns oerhört höga politiska ambitioner. 

Vi ska söka upp flera missbrukare och 

bygga vårdkedjor, men målen är inte 

kopplade till resursfördelningen. Om vi 

hittar och söker upp hundra missbrukare 

till: För vilka pengar ska vid då erbjuda 

dem vård- och behandlingsinsatser ? 

Pengarna styr 

Åsa Malmgren skrev inte under anmälan: 

– Är man chef ska man vara lojal mot 

sin arbetsgivare och sitt uppdrag. Men jag 

skriver ju inte ut klienter om det strider 

mot min egen etik och moral. I förlängningen 

måste man själv ta ställning till om 

man kan fullfölja sitt uppdrag eller om 

man ska kliva av. 

– Som socialarbetare kan man välja? 

Antingen rättar man in sig i ledet, sätter på 


ev och debatt 

38 

sig skygglapparna och lyder order, eller så 

väljer man att förhålla sej till lagstiftningen 

och socialtjänstlagen är klar med att vi ska 

utgå efter behov och inte ekonomi. En socialarbetare 

måste lyssna på sej själv och sin 

egen etik. Det är viktigt att ha pejl på hur det 

ekonomiska klimatet påverkar. Var går 

gränsen för vad man ställer upp på i denna 

besparingsiver? Samtidigt ska man ju inte 

slösa. 

Åsa Malmgren har jobbat som socialarbetare 

sedan 1979: 

– 79 hade man inte koll på någon budget. 

Allt betalades centralt. Det fanns inget 

budgetmedvetande. Det gick åt så mycket 

pengar som det gick åt. När man fick ut detta 

med budgetarbetet, att saker och ting kostade 

pengar så var det som en chock. Men 

jag tycker det är bra att ha koll på pengarna. 

Att kunna analysera vad som är effektivt. 

Men man kan prata hur mycket man vill om 

evidens, kvalitet och utvärdering. Det är 

kronor och ören som gäller till slut i alla fall. 

Åsa kallar konsekvent sig och sina 

kollegor för socialarbetare: 

– Vad skulle vi annars kalla oss? Vi är ju 

socialarbetare, sen har vi olika utbildningar 

men vi är ju socialarbetare. Om man 

inte vill fajtas mot det man tycker är orätt... 

Socialarbetaren är den yttersta fronten 

när det gäller att spara pengar. Man kan 

välja att gömma sig bakom yrkesroll, skriv- 

bord, titlar. Till sist handlar det om vem 

man är. De grundläggande värderingarna. 

Moraliska och etiska frågor är underordnade 

ekonomin. Hur mycket är man bredd 

att tumma på dem under det ekonomiska 

trycket? 

Framtiden osäker 

Åsa och hennes kolleger vet inget om framtiden. 

Vantör ska slås ihop med en annan 

stadsdel: 

– Jag vet inte vem som blir min chef, 

vilka lokaler vi ska ha, om vi ska omorganisera 

till någon köp/säljmodell. 

På vägen ut från intervjun ska Åsa skriva 

ut ett papper till mej. Hon går in i ett rum 

där en kollega sitter. Diskussionen från förut 

fortsätter: 

– ...nej, jag fattar inte. Visst är vi duktiga 

socialarbetare och allt det, men vi måste ju 

kunna ändra vårt sätt att arbeta, säger kollegan. 

– Ja, verkligen svara Åsa, Om vi kräver 

av våra klienter att de ska vara förändringsbenägna 

och bryta cirklar måste vi väl 

kunna göra det själva? 

– Ja, verkligen, säger kollegan. Vi måste 

prata vidare om det här... 

Ambitionerna är höga på Vantörs 

missbrukssektion. Ljudnivån på diskussionerna 

likaså. Kanske är det en av orsakerna 

till det goda ryktet bland klienterna? 

oberoende 1/2007

Snart kan alla 

registrera 

biverkningar till 

Läkemedelsverket 

Imånga länder har konsumenter sedan 

lång tid kunnat registrera biverkningar 

av mediciner till centrala register. 

I Sverige har man inte tyckt att det 

behövts, eftersom sjukvården haft rapporteringsskyldighet. 

Från brukarorganisationer 

har kravet funnits länge att själv få rapportera, 

eftersom man vet att det underrapporteras 

från sjukvården och att det som 

doktorn tycker är viktigt att rapportera inte 

självklart är samma sak som patienten. 

Nu har Läkemedelsverket äntligen bestämt 

sig för att också patienternas erfarenheter 

skall tas tillvara. Efter en försöksverksamhet, 

som fallit väl ut, i Uppsala kommer 

hela landet att kunna rapportera. Ambitionen 

är att verksamheten skall starta under 

det kommande året. Det återstår fortfarande 

att lösa en del tekniska frågor, och 

därför kan den ansvariga personen på 

Läkemedelsverket, apotekare och gruppchef 

Kerstin Jansson, inte säga exakt när det 

kommer igång. 

Komplement till övriga källor 

Kerstin Jansson betonar att det inte kommer 

att ersätta sjukvårdens rapportering 

utan bli ett komplement till de övriga 

kunskapskällorna man har om biverkningar, 

både från Sverige och rapporter från 

övriga världen. Framförallt ser man en 

möjlighet att få kännedom om eventuella biverkningar 

av egenmedicinering av receptfria 

medel och naturläkemedel och effekter 

av kombination av olika medel. 

– Vi ser det som ytterligare en kunskaps- 

källa, säger Kerstin Jansson, som tror att det 

kommer att bli ungefär lika många rapporter 

årligen från patienter som de som kommer 

från sjukvården. 

– Just nu arbetar vi med hur man skall 

distribuera blanketter och få databasen att 

fungera. Framförallt räknar vi med att 

blanketten skall kunna tas hem från 

Läkemedelsverkets hemsida, men för alla 

som inte har tillgång till datorer kan eventuellt 

Apoteken eller kanske Vårdcentralerna 

komma att ingå som en part i att trycka ut 

blanketter till kunderna. 

Blanketterna kommer att översättas till 

engelska och på sikt kanske även till andra 

språk, för att personer som inte är 

svenskspråkiga också skall ha tillgång till dem. 

För att ytterligare förbättre 

säkerhetsuppföljningen av läkemedel ger 

Läkemedelsverket nu även sjuksköterskor 

möjlighet att rapportera biverkningar. 

Sonja Wallbom 


40 

Psykopatibegreppets 

Psykopatibegreppet är både 

luddigt och vetenskapligt osäkert. 

Trots det är psykopater 

något som kriminalvården särskilt 

letar efter, och en diagnos 

kan avgöra om en intagen får 

tillgång till programverksamhet 

eller permissioner. 

Psykopati är ett begrepp som blivit 

populärt att använda. Ofta kan 

man läsa om olika ”test” för att se 

om din chef eller granne är psykopat. 

Att leta efter psykopater verkar vara 

inne. Vid sidan om det allmänna intresset, 

finns även en officiell användning av begreppet, 

inom kriminalvården och psykiatrin. 

Det är lätt att tro att det handlar om en 

vetenskapligt vedertagen diagnos där minimal 

osäkerhet råder kring användandet. 

Men så är inte alls fallet. Inom ramen 

för en d-uppsats i ämnet psykologi genomförde 

jag nyligen en enkätundersökning, 

riktad till landets främsta experter 

på psykopati. Av svaren framkommer 

tydligt att det saknas enighet kring avgörande 

frågor som: Hur lätt är det att ställa 

en diagnos? I vilken omfattning kan psykopater 

behandlas? Kan psykopati användas 

när man vill förutse framtida våldsbrottslighet? 

Oeniga experter 

Experterna är inte ens eniga om hur man 

ska ställa en diagnos. Vissa anser att det 

krävs minst tre samtal om vardera 45-60 

minuter i kombination med bakgrundsinformation, 

medan andra betraktar psykopati 

som en diagnos som inte bör an- 

vändas kliniskt överhuvudtaget. 

Behandlingsbarheten är inte heller något 

som det råder konsensus kring. Sakkunniga 

vid en av Sveriges största psykiatriska 

kliniker ser inga möjligheter att bota 

en psykopat, eftersom psykopati är en del 

av personligheten. En annan expert är 

dock av åsikten att det är svårt men fullt 

möjligt. Det enda område inom vilket visst 

samförstånd finns är användningen av diagnosen 

för att förutsäga framtida brottslighet. 

Den vanligaste ståndpunkten är att 

psykopati kan användas för att bedöma 

om det är troligt att en viss person kommer 

att begå våldsbrott. Skillnaden mellan experterna 

gäller främst om det krävs ytterligare 

information eller om diagnosen 

psykopat i sig räcker som underlag. Trots 

den generella samstämmigheten finns det 

fortfarande sakkunniga som anser att en 

psykopatidiagnos inte bör få användas 

över huvud taget. 

Speglar inte normala förhållanden 

Ett stort problem då man diagnostiserar 

psykopati inom svensk kriminalvård är att 

diagnosen oftast sker direkt efter att en intagen 

suttit isolerad en lång tid i häktet. 

Den intagne har precis transporterats från 

häktets isolering till anstalt och där 

släppts upp på en avdelning. Det säger sig 

själv att den intagne kan känna sig ur balans. 

Den bedömning som då görs speglar 

inte normala förhållanden. Detta är jämförbart 

med att man skulle göra en bedömning 

av sinnestillståndet hos ystra 

kvigor precis när de släpps ut på våren. De 

skuttar runt och verkar helt ifrån sig, men 

det är bara för att de precis kommit ut från 

sin vinterisolering. Detta är direkt jämförbart 

med när och under vilka omständig- 

oberoende 1/2007

många frågetecken 

heter riskbedömningen av intagna inom 

kriminalvården görs. De experter som tillfrågats 

om detta har dock klargjort att de 

anser att psykopati i sig troligen inte påverkas 

nämnvärt av en lång tids isolering. 

Men de tillfogar att man generellt bör 

vara försiktig vid diagnostisering av psykiska 

tillstånd efter lång tids isolering. 

Ingen vågar med säkerhet säga hur det är. 

Felmarginal på 25-30 procent 

Svensk expertis inom området har visat viss 

enighet då det gäller användandet av psykopati 

som grund för att förutsäga framtida 

våldsbrottslighet. Men enligt Statens 

beredning för medicinsk utvärdering 

(SBU) uppgår felmarginalen för riskbedömningar 

inom psykiatrin och rättspsykiatrin 

till 25-30 procent. Det betyder 

att vart tredje eller fjärde fall felbedöms. 

Detta innefattar alla typer av erkända 

riskbedömningsinstrument, inklusive psykopati. 

Hur kan konsensus råda när en 

uppenbar risk för felbedömningar finns? 

Psykopati som forskningsområde kan 

delas in i olika läger med olika forskare 

som tror på olika saker. Utifrån den osäkerhet 

som råder kan man ställa sig frågande 

till varför psykopati har blivit ett 

centralt begrepp inom bland annat den 

svenska kriminalvården. 

Psykopater är något som kriminalvården 

särskilt letar efter, och en diagnos 

kan avgöra om en intagen får tillgång till 

programverksamhet eller permissioner. 

Även förflyttningar till öppen anstalt kan 

förhindras av en diagnos. Dessutom kan 

psykopatiklassade nekas tillgång till behandling 

i dagens kriminalvård. 

Således kan en diagnos innebära att en 

person inte ges möjlighet att delta i rehabi- 

Ricard A R Nilsson menar att det är upprörande att en 

så osäker diagnos tillåts spela en så stor roll. 

literande verksamhet som kanske hade varit 

honom/henne till gagn. Inom svensk 

kriminalvård sällar man sig nämligen till 

den skara som anser att psykopater i princip 

är omöjliga att behandla, eller åtminstone 

är så pass svårbehandlade att inga resurser 

läggs på dem. Med tanke på den 

stora osäkerhet som råder i den vetenskapliga 

sfären är det skrämmande och 

upprörande att diagnosen psykopati tillåts 

spela en så stor roll. 

Ricard A. R. Nilsson 


42 

Sociopat, borderline med paranoia... 

Annika Wiklund är sociopat. Inte nog med det. Hon lider också av 

borderline och en kraftig paranoia. Åtminstone står det så i hennes 

papper. Att det är uppenbart felaktigt spelar ingen roll. 

Text: Trots sina diagnoser leder Annika 

Per Sternbeck Wiklund en verksamhet med sjuåtta 

anställda. Hon har hand om 

den dagliga driften av ett måleri, 

en transportservice, en second hand-butik 

och ett alternativboende med 24 platser. 

För sju år sen togs Annika in för tvångsvård 

på LVM—hemmet Ekebylund. Hennes 

mentala status kontrollerades av en 

psykiater: 

– Han påstod att de gjorde en test som 

utformades för piloter under andra 

världskriget. Vi träffades tre gånger 40 minuter. 

Första gången berättade jag om mej 

själv lite ytligt och avvaktande. Andra 

gången fick jag gå in i ett mörkt rum och 

titta in som i en kamera där det fanns en 

bild som var suddig men som hela tiden 

blev klarare. Under tiden skulle jag förklara 

vad jag såg. Den tredje gången vi 

träffades var det liksom klart. Jag gick därifrån 

med en tjock lunta papper. Jag visade 

den för min mamma. Hon sa att inte ens hon 

som känt mej hela livet skulle kunnat skriva 

så mycket om mej som psykiatern gjorde efter 

två timmar. En och en halv sida beskrev 

mej som person. I den stod att jag försökte få 

uppmärksamhet och att jag ville vara en 

pojke när jag var liten. När jag visade vad 

psykiatern skrivit om mej för de andra intagna 

tjejerna skrattade de och berättade att 

han skrivit samma saker om dom. 

Diagnos på missbruksbeteende 

Ett par månader och några rymningar senare 

togs Annika på nytt in enligt LVM. 

Den här gången hamnade hon på 

Runnagården: 

– Jag togs in på DOK-intervju en av de 

första dagarna. Det var en manlig sköterska 

som gjorde intervjun. Han bad mej berätta 

om min tillvaro tre månader tillbaka 

i tiden. Inte längre. Den tiden hade jag 

missbrukat amfetamin. Han frågade mej 

om jag under den tiden vågade vända ryggen 

åt människor, om jag skulle våga lägga 

en femhundralapp på bordet och lämna 

rummet. Såna frågor. Hade jag varit hos 

min mormor hade jag svarat helt annorlunda 

men i knarkarkretsar vänder man 

inte ryggen åt alla människor och man 

lämnar definitivt inte en femhundring 

obevakad. Han satte diagnos på mitt missbruksbeteende. 

– Kvalitetssäkringsinstrumentet DOK 

visade att jag var sociopat, hade borderline 

och var paranoid eftersom jag inte litade 

på någon. 

Diagnoserna har inte påverkat 

Annika är minst sagt kritisk: 

– Om jag nu hade de här diagnoserna 

varför fick jag ingen behandling mot dem? 

Jag pratade med en psykiater jag känner 

för en tid sen och frågade om jag hade någon 

av de här diagnoserna. Absolut inte, 

svarade hon. Jag borde ju ha protesterat 

mer men jag var så snurrig under den där 

tiden. Efteråt har jag inte orkat ta tag i det. 

Annika Wiklund har någonstans haft 

tur mitt i allt. Hennes uppenbara feldiagnoser 

har inte påverkat hennes liv. Åtminstone 

inte ännu: 

– Jag slutade missbruka en kort tid efter 

det att jag fick diagnoserna. Det har 

inte blivit aktuellt att de har kommit upp 

på bordet men jag vet ju att de finns där i 

papperna någonstans. 

oberoende 1/2007

Fattighuset Sverige 

Inkomstklyftorna är tillbaka på 70-talsnivå 

Finns det fattiga i Sverige? Länge har vi levt i föreställningen om 

att i Sverige behöver ingen lida nöd, att den svenska välfärdsmodellen 

ger rum åt alla. Och fortfarande ser vi oss gärna som ett 

land som inte är som andra länder, där skillnaderna mellan människor 

är stor. 

Men idag ser vi på gator och torg något som var otänkbart för 

några årtionden sedan: Folk som tigger. Folk som är hemlösa och 

sover ute. 

 


Text: ISocialstyrelsens ”Social rapport 

Sonja Wallbom 2006” och i den svenska strategirapporten 

för social delaktighet som 

regeringen lämnat i ny reviderad 

form till Bryssel, gör man en sammanställning 

av hur de sociala villkoren ser ut i 

Sverige. Och visst har vi fattigdom, både 

synlig och osynlig. 

Fattigdom kan definieras på många 

44 

sätt. Finansiell fattigdom beskrivs i Socialstyrelserapporten 

som ”den inkomstnivå 

vid vilken människor inte längre kunna 

sörja för sina grundläggande behov såsom 

de för tillfället definieras i en bestämd tid 

och ett bestämt rum”. Uttryckt på ett annat 

sätt kan man säga att en dollar kanske 

räcker att försörja en hel familjs behov under 

en dag i ett utvecklingsland, men det 

oberoende 1/2007

äcker inte ens till en liter mjölk hos oss. 

Fattigdomsgränsen varierar alltså mellan 

olika länder och tar sig olika uttryck. Ett 

barn i Sverige kanske inte svälter, men kan 

inte följa med på skolutflykten, en hemlös 

kan få tak över huvudet men inget hem. 

För att förstå fattigdom i vårt land räcker 

det inte med att beskriva den finansiella 

fattigdomen. Ser man den i sitt sammanhang 

innehåller den också dimensionen 

utanförskap. 

Polariseringen ökar 

För en majoritet av befolkningen har standarden 

blivit bättre men samtidigt har 6- 

7% av befolkningen inte fått del av 

förbättringarna. Risken för att vara fattig 

är 6% om du är född i Sverige men 10% 

om du är född utomlands. Fattigdomen 

har å ena sidan minskat sedan krisåren på 

90-talet. Å andra sidan har de fattiga blivit 

fattigare och klyftorna mellan fattiga och 

rika har ökat. Antalet fattiga i Sverige 

ökade från 5 till 11% mellan 1991-97 för 

att sedan sjunka något igen fram till 2003. 

Om man jämför med hur det såg ut under 

den djupa ekonomiska krisen under 

90-talet, stod fler utanför arbetsmarknaden 

och olika socialförsäkringar 2002 än 

under finanskrisen, trots det ekonomiska 

uppsvinget. 

Den etniska segregationen ökar. Ungefär 

2/3 av de vuxna som är födda utomlands 

eller har annan etnisk bakgrund är 

fattiga. Man anser att risken att förbli fattig 

är större för invandrare än för dem som 

är födda i Sverige. I de tre storstadsområdenas 

invandrartäta områden är risken fördubblad 

för att vara fattig, och det är en 

kraftig försämring under perioden 1990- 

2002. 

Redan fattiga får det fattigare 

I Sverige handlar fattigdom om att vara 

utanför arbetsmarknaden eftersom ett arbete 

också innebär att man får tillträde till 

socialförsäkringssystemen. Man kan hålla 

fattigdomen utanför dörren om man finns 

inom systemen som ger lön, a-kassa eller 

sjukförsäkring. Man kan överleva – fast 

knappt – om man är beroende av socialbidrag. 

Har du barn och tvingas leva på socialbidrag 

eller ersättning från a- kassa eller 

sjukförsäkring hamnar du under gränsen 

som ger mat för dagen. 

Fattigdom beror också på var du är 

född, var du bor och om familjen har en 

eller flera inkomster. Dessutom om du är 

studerande och om du är ung. Ungdomsarbetslösheten 

är fortfarande oproportionellt 

stor jämfört med andra grupper och 

vi har hårda krav på studerande som 

måste betala sina studieskulder vare sig de 

har inkomster eller inte. Vi har ett ökande 

antal fattiga unga. 

Barnfattigdom 

Nyligen har Rädda Barnen publicerat 

”Barnfattigdomen i Sverige – årsrapport 

2006”. I den framkommer att barnfattigdomen 

ökar i Sverige för första 

gången sedan 1997. Man beräknar att 250 

000 barn lever i fattigdom i Sverige. 

Barn med ensamstående eller utländska 

föräldrar löper störst risk att leva i fattigdom 

och om man både är av utländsk 

härkomst och har en ensamstående förälder 

är 50,3% av de barnen fattiga. Detta 

kan jämföras med svenska barn som har 

sammanboende föräldrar där endast 

3,5% lever i fattigdom. Efter 6-9 år lever 

fortfarande 40% av barnen med utländsk 

härkomst i fattigdom. Rapportens författare 

kallar denna utveckling för ”en social 

kungsväg till utanförskap längre fram i livet”. 

Men det går bra för Sverige… 

Bruttonationalprodukten har ökat under 

flera år med omkring 4% och man räknar 

med fortsatt tillväxt. De redan välbeställda 

har fått det bättre. Samtidigt har 

inkomstskillnaderna i Sverige inte varit så 

stora sedan 70-talet. 


46 

läst 

Helhetsgrepp på beroende 

borde bli standardverk 

BOK: Beroendekunskap 

FÖRFATTARE: Markus Heilig 

FÖRLAG: Studentförlaget 2004 

Beroendekunskap kom ut första gången 

tidigt nittiotal. 2004 kom denna nya uppdaterade 

utgåva. Sedan förra utgåvan har 

mycket hänt. Bokens författare, beroendeläkaren 

Markus Heilig har bland annat introducerat 

subutexbehandling för heroinberoende 

i Sverige. 

Generellt har kunskapen 

om beroende och beroendetillstånd 

ökat under tiden 

som gått mellan den första 

och den andra utgåvan. 

Markus Heilig har varit 

framträdande och drivande 

på detta område i landet. 

Det märks tydligt i boken 

som nästan dignar under 

tyngden av författarens 

kunskap och praktik. 

Tar ett helhetsgrepp 

Boken är riktad till blivande personal 

inom beroendevård. Det märks på språket 

som ibland kan vara en aning krångligt 

med långa meningar späckade av faktauttryck. 

Heilig tar ett helhetsgrepp. Redan 

i förordet gör han upp med den ideologiska 

och moralistiska syn som präglat 

svensk beroendevård under så många år. 

Snabbt tar han udden av diskussionen om 

arv, miljö och biokemi genom att klargöra 

att alla dessa faktorer självklart spelar en 

roll i en beroendeutveckling och att de 

interagerar med varandra på olika sätt. 

Sedan följer en genomgång av behand- 

lingsmetodik från alkohol, olika sorters 

narkotika till beroendeskapande läkemedel. 

Hur funkar de? Hur slår de mot människan 

som använder dem? Hur arbetar 

man kliniskt för att mildra abstinenser, 

undvika delirium och så vidare. 

Intressant om dubbeldiagnoser 

Läkarperspektivet är tydligt. Ibland så 

tydligt att det slår fel. Som när Heilig skriver 

att man utan större problem 

för patienten kan 

trappa ner stora doser 

Markus Heilig. 

bensodiazepiner på fyrafem 

veckor. När han skriver 

så går han emot många patienters 

egna upplevelser 

och berättelser. Det gör det 

lite svårsmält och får mej att 

tveka lite: Låter han inte lite 

för säker i sina bedömningar 

av hur patienter känner 

sej? Hur abstinenser 

slår? 

Men man behöver inte köpa allt. Det 

mesta är dock bra. Kapitlet om så kallade 

dubbeldiagnoser, vill säga psykiskt sjuka 

personer som missbrukar narkotika, är 

hyperintressant. Heilig menar att med en 

effektiv och väl utbyggd beroendevård 

skulle många psykiatriska diagnoser helt 

enkelt försvinna eftersom de är missbruksrelaterade. 

Beroendekunskap är bra. Som lekman 

lär man sig mycket. För blivande personal 

inom beroendevården har boken alla förutsättningar 

att bli ett standardverk om 

den inte redan är det. 

Per Sternbeck 

oberoende 1/2007

GÅ MED I RFHL! 

❑ Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få gratis 

prenumeration på oberoende 

❑ Jag är arbetslös eller sitter på institution och vill bli 

medlem och få prenumeration för 25 kr/år 

❑ Endast prenumerera på oberoende för 145 kr. 

❑ Jag prenumererar redan, men har bytt till nedanstående 

adress 

❑ Jag är NY medlem och får det första medlemsåret 

och tidningen GRATIS 

Namn:.................................................. 

Adress:................................................ 

Ort:...................................................... 

Telefon:...................E-post............................ 

oberoende 

Frankeras ej 

Porto betalt 

Svarspost 

Kundnummer: 

118044101 

110 34 STOCKHOLM 


48 

FÖRBUNDSKANSLI 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm, 

tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66, 

e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se 

LÄNSAVDELNING 

RFHL-Norrbotten 

Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

LOKALAVDELNINGAR 

Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg 

Seminariegatan 3 

tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42 

e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com, 

hemsida: www.rfhl-goteborg.com 

Jönköping Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping, 

tel/fax 036-12 39 38 (kansliet) 

036-19 07 76 (läkemedelsfrågor) 

e-post: rfhl.jonkoping@telia.com, 

Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona 

tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

www.rfhl.se/blekingegardar 

Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna, 

tel: 0980-15478 

Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor) 

fax: 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

www.rfhl.se/lulea 

Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11) 

tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02 

e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com 

Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08 

Boendekollektiven ComBoe: tel: 070-656 94 94, 

070-656 99 99, e-post: comboe3@hotmail.com 

Skövde tel: 070-651 58 98 

Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66 

e-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

Stockholm Afrikanska systerföreningen, Bergshöjden 

58, 174 45 Sundbyberg, tel: 0737-63 03 40 

Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala 

tel : 018-12 44 22 

e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala 

Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås. 

tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16. 

e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia 

OMBUD 

Eskilstuna Christina Hittrich, tel: 070-798 79 88 

Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136 

Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77 

Ljusne Håkan Fredriksson, tel: 0270-671 20 

Lomma Roland Sjöberg, tel: 040-41 46 88 

Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel: 031-16 10 56 

Nyköping Tomas Bengtsson, tel: 0735-81 78 93 

Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99 

Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85 

Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20 

Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21 

Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25 

Östersund Kerstin Olsson, tel: 063-381 44 

BEHANDLINGSHEM 

Iris Utvecklingscenter Mullsjö 

Box 113, 565 23 Mullsjö, (Hablahester Bjurbäck), tel: 

0392-375 00, fax: 0392-37548 

Iris Utvecklingscenter Enköping 

Storgatan 42, 742 59 Grillby, tel 0171-47 12 40, 

fax: 0171-47 12 41 

Iris utvecklingscenter Göteborg 

Götabergsgatan 20, 411 34 Göteborg 

tel: 031-708 32 40, fax: 031-708 32 41 

Iris utvecklingscenter Stockholm 

Västerlånggatan 54, 111 29 Stockholm, 

tel: 08-402 68 61, fax: 08-402 68 69 

e-post: info@irisutvecklingscenter.se 

FAMILJEVÅRD 

RFHL Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36, 

371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar 

RFHL Värmlandsgårdar Kolvgatan 5, 

653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171 

fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se 

hemsida: www.varmlandsgardar.se 

KOOPERATIV 

Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn, 

08-552 414 00, fax 08-552 410 65. 

e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se 

oberoende 1/2007

– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?