– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL
– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL
– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
26<br />
Text:<br />
Sonja Wallbom<br />
Åsa Moberg har alltid varit en skrivande person. Hon har producerat<br />
allt från artiklar i skilda ämnen, Tv-recensioner och böcker.<br />
Under senare år har hon genom sin bok om sitt liv med fotografen<br />
Adam Inczédy-Gombos <strong>–</strong> Adams bok <strong>–</strong> och boken Vara anhörig <strong>–</strong><br />
bok för anhöriga till psykiskt sjuka blivit en stridbar röst i<br />
psykiatridebatten.<br />
Hennes privata upplevelser blir allmängods och därmed ett<br />
viktigt vittnesbörd om kampen för ett värdigt liv i en värdig vård.<br />
Både för den som behöver vården och för den som är anhörig.<br />
Åsa Moberg levde tillsammans med Adam<br />
Inczédy-Gombos i tolv år. Dessa år beskriver<br />
hon som fyllda av arbetsgemenskap<br />
och lust men också som kaos och förtvivlan.<br />
Adams psykiska sjukdom påverkade<br />
inte bara honom utan i lika hög grad hans<br />
omgivning.<br />
Varför bestämde du dig för att skriva<br />
en bok om dina erfarenheter? Den<br />
är ju en väldigt personlig berättelse<br />
som du lämnar ut till allmänt beskådande.<br />
<strong>–</strong> Medan det pågick var det mycket ett<br />
sätt att överleva, säger Åsa. Och tanken<br />
var inte i första hand att lämna ut, utan<br />
mera att tillsammans med Adam formulera<br />
vad som hände. Tanken från början<br />
var att det var Adam som skulle skriva om<br />
sitt liv, men när det blev för tungt för honom<br />
<strong>gjorde</strong> vi det tillsammans. Men det<br />
kändes också viktigt att informera resten<br />
av världen om hur det såg ut och hur eländigt<br />
psykiatrin fungerar.<br />
Omgivningen måste få veta<br />
När hon själv förstått på vilket sätt Adams<br />
sjukdom fungerade, så fanns det heller<br />
inget val. Familj, vänner och den övriga<br />
omgivningen måste få veta.<br />
<strong>–</strong> Det var nödvändigt. Tidvis var det så<br />
kaotiskt att jag inte kunde arbeta. Jag var<br />
tvungen att säga till mina uppdragsgivare<br />
som det var: Just nu kan jag inte åka hemifrån,<br />
just nu har jag inte haft en chans att<br />
sova på flera dygn. Jag måste ju förklara<br />
varför jag inte heller fungerade när det var<br />
som rörigast. Så för <strong>mig</strong> blev det lättare<br />
när alla visste hur det låg till.<br />
Kontakt med över 100 läkare<br />
Det visade sig vara en klok strategi. Åsa<br />
kan inte dra sig till minnes att någon enda<br />
person inte förstod och gav henne stöd.<br />
Nästan alla hade dessutom en egen erfarenhet<br />
att referera till. Någon i familjen eller<br />
vänkretsen som hade en psykisk sjukdom<br />
eller ett missbruk och det kanske är<br />
därför Adams bok berört så många att den<br />
sålts i mer än 40 000 ex.<br />
Så var det inte i kontakten med vården.<br />
Där var det få som förstod någonting.<br />
<strong>–</strong> Jag var permanent rasande, man blir<br />
mordlysten, aggressiv, ledsen och arg av<br />
att möta en sådan oförmåga och ovilja.<br />
När jag efter 10 år slutade att räkna de läkare<br />
vi haft kontakt med var de fler än<br />
hundra. Av dem kan jag säga att det var en<br />
enda som faktiskt hjälpte oss, snabbt och<br />
effektivt.<br />
Vad var det som hände i mötet med<br />
vården?<br />
<strong>–</strong> Mest var det en mur av oförståelse.<br />
Enkelt uttryckt kan man säga att systemet<br />
är fel och att personerna som arbetar där<br />
är lika fel. Om en person är på väg att bli<br />
psykotisk, så vet man det som anhörig,<br />
även om den som är sjuk själv inte ser det<br />
just då. Kanske inte vill se det, därför att<br />
oberoende 1/2007
Change language