– Amfetaminet gjorde mig kolugn - RFHL

42
Sociopat, borderline med paranoia...
Annika Wiklund är sociopat. Inte nog med det. Hon lider också av
borderline och en kraftig paranoia. Åtminstone står det så i hennes
papper. Att det är uppenbart felaktigt spelar ingen roll.
Text: Trots sina diagnoser leder Annika
Per Sternbeck Wiklund en verksamhet med sjuåtta
anställda. Hon har hand om
den dagliga driften av ett måleri,
en transportservice, en second hand-butik
och ett alternativboende med 24 platser.
För sju år sen togs Annika in för tvångsvård
på LVM—hemmet Ekebylund. Hennes
mentala status kontrollerades av en
psykiater:
– Han påstod att de gjorde en test som
utformades för piloter under andra
världskriget. Vi träffades tre gånger 40 minuter.
Första gången berättade jag om mej
själv lite ytligt och avvaktande. Andra
gången fick jag gå in i ett mörkt rum och
titta in som i en kamera där det fanns en
bild som var suddig men som hela tiden
blev klarare. Under tiden skulle jag förklara
vad jag såg. Den tredje gången vi
träffades var det liksom klart. Jag gick därifrån
med en tjock lunta papper. Jag visade
den för min mamma. Hon sa att inte ens hon
som känt mej hela livet skulle kunnat skriva
så mycket om mej som psykiatern gjorde efter
två timmar. En och en halv sida beskrev
mej som person. I den stod att jag försökte få
uppmärksamhet och att jag ville vara en
pojke när jag var liten. När jag visade vad
psykiatern skrivit om mej för de andra intagna
tjejerna skrattade de och berättade att
han skrivit samma saker om dom.
Diagnos på missbruksbeteende
Ett par månader och några rymningar senare
togs Annika på nytt in enligt LVM.
Den här gången hamnade hon på
Runnagården:
– Jag togs in på DOK-intervju en av de
första dagarna. Det var en manlig sköterska
som gjorde intervjun. Han bad mej berätta
om min tillvaro tre månader tillbaka
i tiden. Inte längre. Den tiden hade jag
missbrukat amfetamin. Han frågade mej
om jag under den tiden vågade vända ryggen
åt människor, om jag skulle våga lägga
en femhundralapp på bordet och lämna
rummet. Såna frågor. Hade jag varit hos
min mormor hade jag svarat helt annorlunda
men i knarkarkretsar vänder man
inte ryggen åt alla människor och man
lämnar definitivt inte en femhundring
obevakad. Han satte diagnos på mitt missbruksbeteende.
– Kvalitetssäkringsinstrumentet DOK
visade att jag var sociopat, hade borderline
och var paranoid eftersom jag inte litade
på någon.
Diagnoserna har inte påverkat
Annika är minst sagt kritisk:
– Om jag nu hade de här diagnoserna
varför fick jag ingen behandling mot dem?
Jag pratade med en psykiater jag känner
för en tid sen och frågade om jag hade någon
av de här diagnoserna. Absolut inte,
svarade hon. Jag borde ju ha protesterat
mer men jag var så snurrig under den där
tiden. Efteråt har jag inte orkat ta tag i det.
Annika Wiklund har någonstans haft
tur mitt i allt. Hennes uppenbara feldiagnoser
har inte påverkat hennes liv. Åtminstone
inte ännu:
– Jag slutade missbruka en kort tid efter
det att jag fick diagnoserna. Det har
inte blivit aktuellt att de har kommit upp
på bordet men jag vet ju att de finns där i
papperna någonstans.
oberoende 1/2007