NB2005 UB.indd - Nacka kommun

för mjölet, för besöket hos Erkebiskopen,…för
erbjudandet
af bostad wid Bo under nästa
winter…”
Rathsman fick hanka sig
fram tills dess han tagit pastoralexamen
och de större
förbättringarna fick vänta:
”…uppförande af matbod och
brygghus samt åtskilliga omändringar
i köket är planerade.
Byggnads- och sågtimmer
härtill har jag redan utsynat
i skogen, som innehåller mera
sådant än jag förmodade.
Plank och bräder får jag låna
af Wiberg, till dess jag hinner
få sågat.”
Man kan fundera över
vad en präst i en lantförsamling
måste kunna, eller vara tvungen att sätta
sig in i, för att ombesörja de olika arbeten, som
inte hörde till den egentliga prästtjänsten. Trots
svårigheter skriver Rathsman: ”Man är ju rik, när
man har en wän, och jag har två hjelpsamma wänner
inom Boo: Fru Montgomery och herr Wiberg, jag är
ju då mer än rik.” (Samuel Wiberg var välkänd
sockenpamp och mjölnare. Förf. anm.)
Men prästtjänsten måste ju skötas och Rathsman
skriver: ”I dag hafwa wi haft examenskalas, 52
inskrifna barn i terminen och några och fyratio närwarande
wid examen. Nattwardsbarnen äro 19, 10 flickor
och 9 gossar.”
I oktober år 1867 flyttade prästfamiljen in i Boo
herrgård. Sofie Montgomery befann sig i Paris,
Sofie Montgomery (1818-1900) var älskad och
vördad patronus i Boo kapellförsamling
i ungefär 51 år.
Porträtt i privat ägo.
och Gustaf Rathsman uttrycker
sin och sin hustrus
stora tacksamhet: ”Wi äro
hjertligt tacksamma för den
godhet, Fru Montgomery nu
sednast wisat oss genom att
bereda oss en sund, treflig och
bequem bostad för wintren.
Detta är en fördel, hwarpå
wi sätta stort wärde, och wår
tacksamhet är derför så mycket
större, och den näres för hwarje
dag genom jemförelsen af, huru
godt och bra wi nu hafwa emot
wid Ramsmora.”
Breven får en allvarlig ton.
Vintern år 1867 var en svår
tid för många. Rathsman
skriver: ”Jag tror ej, att det warit
bra, om stora byggningen wid
Boo stått obebodd i winter. Nöden blir säkert mycket stor,
och mycket löst folk drifwer redan omkring och föröfwar
öfwervåld, och wärre blir det wäl längre fram.”
Om arrendatorn Wetterlind står att ”…frosten
förstört nästan all hans winter- och wårsådd, så att han
får litet eller intet till afsalu…Hans wackra ärter togo
äfen så mycken skada af frosten, att han icke af dem får
hälften af hwad han eljest hade fått.” Rathsman avslutar
brevet med en tacksamhetens suck: ”…det är
en werklig hugnad att om söndagsmorgnarna få wakna
så nära kyrkan och ej behöfva den långa wägen från
Ramsmora i hvad wäder som helst.”
Efter inledande nyårsönskningar skriver Rathsman
den 16 januari 1868: ”Trefnaden här wid Boo
fortfar, och hafva rummen deruppe på ett utmärkt sätt
MIN HÖGT VÄRDERADE PATRONESSA!
73