NB2005 UB.indd - Nacka kommun

get omöjligt för den som hade ett inrutat arbetsschema
att lita på båtförbindelserna.
Bron flöt på vattnet och var så låg, att tunga
foror tyngde ned den under vattenytan, och när
det blåste hårt, slog vågorna över bron. Landsvägstrafiken
försenades genom en ganska tids ödande
procedur, speciellt vintertid, när passagen för båtar
- ”slussen” kallades den - skulle öppnas av brovakten.
Han skulle också ta upp avgifterna för alla
passerande och göra åtskillnad på folk från Värmdö
och dem från andra sidan, det var värmdöborna
som hade fått dra det tyngsta ekonomiska lasset
vid brons tillkomst. En skolelev som varit med
sin klass i Boo hembygdsgård och sett den gamla
anslagstavlan med priserna skrev i en uppsats: ”Det
kostade tre öre att gå över bron, för oss som bodde i Boo.
Dom andra fick betala sex öre, för vi tyckte inte, att dom
hade något här att göra!”
Backarna på ömse sidor av bron var besvärliga,
28 meters höjd på Nackasidan och 39 på
Värmdösidan enligt myndigheternas beskrivning.
Till detta kom, att det började talas om ett nytt
transportmedel - automobilen.
Den tekniska utvecklingen gjorde, att myndigheterna
blev tvungna att ta brofrågan på allvar.
Järnvägar hade knutit samman bygderna i landet,
och spårvagnar som trafikerade Stockholms gator
nådde till och med ut till förorterna. På närliggande
håll hade Saltsjöbanan tillkommit 1893.
Saltsjö-Duvnäs och Storängens stationer kunde
SKURUBRON – EN NITTIOÅRIG SKÖNHET
Den första flottbron
över Skurusundet
tillkom 1832.
En ny bro byggdes
1875. Bilden från
förra sekelskiftet är
tagen från Skurusidan.
Längst till höger ligger
brostugan och Lars
Johan Anderssons
lilla handelsbod,
och till vänster,
den s.k. Montelius
villa.Värmdövägen
försvinner bland villorna
i backen.
Foto efter vykort
i Nacka lokalhistoriska
arkiv.
9