De utvecklingsstörda i det förgångna – vilka var de och hur många?

diagnostiken har bidragit till det, liksom minskat alkoholbruk, förbättrad
förlossingsvård och barnsjukvård m.m. En mindre del av de
för tidigt födda barnen har dock tillkommit.
Fram till 50-talet dog de flesta barn med hjärnskador före 5-årsåldern
och relativt få överlevde 10-årsåldern. Sedan dess lever det
färre antalet hjärnskadade barnen längre och längre. Som exempel
kan man ta de med Downs syndrom: På 1920-taler blev de endast
ett par år gamla, på 50-talet i genomsnitt ca 15, i början av 70-talet
ca 35 år och numera ca 57 år.
De som trots allt överlevde förr fick ett bristande omhändertagande
som är helt främmande för oss idag. De förvärvade ett ytterst primitivt
beteende och många blev livslångt sängliggande. Så här beskrev
år 1944 överläkaren på vårt största specialsjukhus för sinnesslöa
– Vipeholm i Lund – den grupp patienter som han kallade 0-gruppen
– de allra sämst fungerande: ”Det psykologiskt utmärkande för
0-gruppen är…att uttrycken för psykiskt liv i vanlig mening saknas.
De visa inga tecken till glädje eller sorg, de förefalla på något sätt
omänskliga, de kunna väl väcka människors nyfikenhet men knappast
deras medkänsla och sympati. Det gäller här individer, som inte
förvärvat förmågan att gå, knappast att sitta eller balansera huvudet,
ännu mindre att frambringa artikulerade ljud… Ljud och buller går
spårlöst förbi, de gripa icke efter föremål, de göra inga försök att
förflytta sig i rummet. Hela deras värld är sängen och hela deras
själsliv den absoluta tomheten…Här ifrågakommande människomaterial…är
i själva verket att betrakta som individer som kvarstannat
på embryonalstadiet, biologiskt sett lägre utvecklat än flertalet
djurarter”. – Ännu i mitten av 1960-talet mötte jag ett hundra helt
sängliggande patienter på Vipeholms sjukhus.
Kontrasten till hur personer med hjärnskador av samma svårighetsgrad
bor i gruppbostäder idag, i egna lägenheter med pentry och
hygienrum, är ofattbar stor. De har förvärvat en social förmåga, som
ingen trodde skulle vara möjlig uppnå. Denna skillnad torde vara det
starkaste beviset vi har för miljöns betydelse för barns och vuxnas
beteende.
136