ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

05 

BARRIÄRBYGGE 

OBSERVATÖRER I PALESTINA 

ARBETE MOT SLUMMEN 

SVENSK ARKITEKT I NAIROBI 

TIO SIDOR DEBATT 

OM UTBILDNING, DESIGN FÖR ALLA M.M. 

maj 2004 

ARKITEKTEN 

DET GÅR UTMÄRKT 

Idag kan vi konstatera att det går 

alldeles utmärkt att samtidigt vara 

facklig partsorganisation, förmedla 

företagarservice, bevaka bransch- och 

professionsfrågor samt värna arkitekturen 

och samhällsplaneringens intresse. 

En bred agenda förvisso, men absolut 

inte bestående av motstridiga åtaganden 

utan snarare åtaganden som går 

hand i hand. 

LEDAREN SID 62 

ROMANTISERADE IDEAL 

Det är paradoxalt att ju mer Europa 

och världen länkas samman, desto mer 

ska den nationella särarten betonas. I 

Sverige har vi en relativt hög invandring 

och bara i Malmö finns omkring 

150 olika nationaliteter. Vare sig där, 

i Stockholm eller någon annan svensk 

stad tillåts dessa kulturer lämna något 

direkt avtryck i stadsmiljöerna. Är det 

då planering för framtiden att skapa 

arkitektoniskt ”skådebröd” utifrån 

romantiserade ideal om en tid då äppleträd 

blommade i var mans täppa, far var 

rar och mor rodde? 

DEBATT SID 41

ARKITEKTEN 05/04 Det här numret av Arkitekten inleder vi med ett tungt, men 

viktigt, ämne. Tre arkitekter rapporterar från sin resa i Palestina. 

Det är Joanna Heilig, djupt engagerad i Palestinafrågan, 

Snorre Lindquist, arkitekt till fredcentret i Betlehem, och Johan 

Mårtelius, professor i arkitekturhistoria och ledamot i styrelsen 

för Kulturarv utan Gränser, som haft Sveriges Arkitekters 

uppdrag att fungera som observatörer. Nu kan du läsa deras 

rapport i Arkitekten och en fylligare version 

OMSLAGET: Palestina. I tättbebyggda 

lägen tar ”säkerhetsbarriären” formen 

av en åtta meter hög betongvägg, 

ofta rakt över privata innergårdar och 

befintligt gatunät. 

Foto: Joanna Heilig. 

Läs mer på sidan 5 

ARKITEKTEN 

Medlemstidning för Sveriges Arkitekter 

ISSN 0347-058X Medlem i 

ADRESS 

Ansgariegatan 5 

Box 9225, 102 73 Stockholm 

Telefon 08-5055 7700 

Telefax 08-5055 7705 

E-post: kansli@arkitekt.se 

Webb: www.arkitekt.se 

REDAKTION 

08-5055 7700, arkitekten@arkitekt.se 

Per Lander (ansv utgivare) per.lander@arkitekt.se 

Dan Hallemar (tjl) dan.hallemar@arkitekt.se 

Kerstin Persson kerstin.persson@arkitekt.se 

Annika Jensfelt annika.jensfelt@arkitekt.se 

Nina Gunne nina.gunne@arkitekt.se 

Ina Flygare (layout) ina.flygare@arkitekt.se 

PUBLICERING 

Allt material i Arkitekten publiceras också på Sveriges 

Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. Eventuellt 

arvode innefattar publicering på webben. 

PRENUMERATION 

Helår 450 kr + moms 

Studera kartorna på 

sidorna 8 och 10. 

ANNONSPRISER 2004 

Fullständig annonsprislista finns på www.arkitekten.se. 

Produktannonser, exempel: 

1/1-sida sv/v 16.000 kr, 4-färg 23.000 kr 

Platsannonser, exempel: 




Sättning/originalframställning debiteras extra. 

Moms och reklamskatt tillkommer ej. 

Alla Arkitektens platsannonser införs kostnadsfritt 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Annonsering enbart på webben kostar 3100 kr + moms. 

på www.arkitekt.se/palestina. 

Jag tror att alldeles oavsett vilken sida man 

anser sig stå på i den till synes eviga konflikten 

mellan Israel och Palestina, kan man inte 

undgå att uppröras över den förstörelse av mänskliga och kulturella 

värden som pågår i det sargade landet. Studera kartorna på 

sidorna 8 och 10, hur den så kallade säkerhetsbarriären vindlar 

sig fram och skapar isolerade enklaver som gör invånarna helt 

avskurna från det övriga landet. 

Vi fortsätter med ett lika tungt och lika viktigt ämne – den 

alltmer ökande andelen av världens befolkning som bor i 

slumområden. ”Den största resursen är människan”, säger den 

svenske arkitekten Lars Reuterswärd, som basar för UN HABI- 

TATs Global Division i Nairobi. 

Sen mjukar vi upp med Milanomässa och lite nackgympa, 

innan vi övergår till läsarnas egna sidor, i form av den vitala 

debatten. Och vidare till informationen från Sveriges Arkitekter, 

som denna gång domineras av rapporteringen om nytt avtal om 

löner och anställningsvillkor för 3000 privatanställda medlemmar. 

Nog så viktigt, det också. 

ANNONSBOKNING 

Produktannonser: 

Informa AB 

Margareta Karlsson, 08-34 03 06, 

margareta@informa.se 

Platsannonser: 

Ina Flygare, 08-5055 7700, ina.flygare@arkitekt.se 

Eller direkt på www.arkitekt.se/arkitekten/annonsera 

UPPLAGA 

TS-upplaga 2003: 9800 

TRYCK 

Tryckindustri Information, Solna 2004. 

UTGIVNINGSPLAN 

Nummer Annonsstopp Utgivningsdatum 

6/7.2004 4/6 24/6 

8.2004 (med årsbok) 6/8 26/8 

9.2004 3/9 23/9 

10.2004 1/10 21/10 

11.2004 29/10 18/11 

12.2004 3/12 23/12 

2 ARKITEKTEN maj 2004

Arbete mot slummen. FN-projekt 

i Nairobi. sid 19 

Omdiskuterade CAD-krav. 

Vissa upphandlare kräver en viss 

programvara. Frågan är om det är 

förenligt med LOU. 

Sid 28 

Arkitekt i hetluften 

Konny Kolping, stadsarkitekt 

i Mora, har 

mycket att stå i. Byggandet 

i kommunen 

har ökat drastiskt. 

– Det är samma 

byggrusch som i slutet 

av 1980-talet, säger Konny Kolping som 

räknar med att antalet bygglovärenden nu 

ligger på drygt 600 stycken per år. 

Sedan slutet på 80-talet har personalstyrkan 

på stadsbyggnadskontoret däremot 

minskat med cirka en tredjedel. 

Ornamentens återkomst. Senaste 

nytt från mässan i Milano. sid 31 

”Vi ska bli bättre på att sätta 

gränser för hur mycket 

vi engagerar oss. Vi måste 

delvis sänka lärarnärvaron 

för att få tid för möten och 

återhämtning.” 

Klas Eckerberg, prefekt på Ultuna, 

efter Högskoleverkets utvärdering av 

landskapsarkitektutbildningen. 

Nyheter sid 15 

– Så vi har mer än fullt upp. Särskilt nu 

under våren då alla vill börja bygga till 

sommaren och kommer med sina bygglovsansökningar 

i sista stund och tror att det 

ska gå fort. Sökt åtgärd är kanske planstridig 

eller är av en art så att vi måste ha 

remisssvar av länsstyrelsen och så blir sökanden 

sur för att det tar tid, säger Konny 

Kolping. 

Det är både villor och flerbostadshus 

som kommunen planerar för. När det gäller 

boende så är det centralt belägna strandnära 

tomter som efterfrågas. 

MER I DETTA NUMMER 

12 Nyheter: Nytt avtal. Ny 

utbildningspolicy. Utvärdering 

av landskapsarkitektutbildningarna. 

26 Sett, läst och hört: 

Sjungande rum. Vitsippor 

på Ulriksdal. Nytt på Medis. 

Sliten täppa. Vandring i 

Skövde stadshus. 

36 Arkitektgympa 

38 Kalendern: Träbiennal i 

Virserum. Vårutställningar. 

Vadstena forum. 

40 Debatt: Universal design. 

Påklädda damer. Planering 

för framtiden. Prat 

om skönhet. Ingenjören 

utanför arkitektens 

bubbla. Äntligen debatt om 

utbildningen. Arkitekter 

och projekteringsledning. 

Varberg i retur. 

58 Sveriges Arkitekter informerar: 

Nytt arkitektavtal. 

Resa till goda exempel. 

Nominera till årets priser. 

Lokalföreningsträff. 

62 Ledare 

64 Nära till himlen. 

– Alla vill kunna se en skymt av vatten. 

Vattnet är som en magnet. Just nu har 

kommunen ingen centralt belägen strandnära 

mark som är planlagd för villor, men 

kommunen har köpt mark som kommer 

att planläggas inom några år, säger Konny 

Kolping. 

Trots mycket jobb ser han mest det positiva 

med att byggandet tagit fart. 

– Det är mycket jobb men det är ju roligt 

också. Bygden lever upp, det blir ”go” i hela 

samhället, säger Konny Kolping. 

Annika Jensfelt 

ARKITEKTEN maj 2004 3


”Det är lätt för vem som 

helst, men ändå särskilt 

för oss arkitekter, att se 

hur det lilla som återstår 

av palestiniernas livsmiljö 

och kulturarv hotas av 

slutlig förstörelse.” 

Rapport 

från 

Palestina 

Tre svenska arkitekter – Joanna 

Heilig, Johan Mårtelius och 

Snorre Lindquist – har rest runt 

i Palestina som observatörer 

för Sveriges Arkitekter. Resan 

arrangerades av Palestinagrupperna 

med stöd av svenska UD. 

Text: Joanna Heilig 

Vi står på bergskrönet vid utkanten 

av byn Bitunia. Landskapet tar andan 

ur oss. Terrasserade kullar rullar bort 

i oändligheten. Cypresserna står som 

svarta streck i blågröna olivlundar. Mandelträdens 

vitblommande kronor svävar 

som molntussar i den mjuka luften. Vi 

ser Jerusalem, anar Medelhavet. Långt 

borta blänker en spikrak bypass road. 

Under våra fötter äter sig barriärbygget 

fram mot byn, ett 40 meter brett gult 

sår skär över kullarna. 70 procent av 

byns jordbruksmark ligger på fel sida av 

taggtråden. 

Vi är tre svenska arkitekter. Vi reser 

runt på uppdrag av vårt yrkesförbund 

för att ta reda på tillståndet för landets 

kultur- och naturarv. Vi färdas bekvämt 

på bypass roads med en israelskyltad bil. 

Vi går till fots genom spärrarna och hoppar 

in i en ny minibuss på andra sidan. 

Ibland klättrar vi över de stenhögar som 

blockerar de palestinska vägarna. Visst 

har vi köat i checkpoints, men nästan 

alltid kommit fram; vi har svenska pass. 

Yara Al Shareef som visar oss byn är 

en mycket ung kollega. I Bitunia har hon 

huvudansvaret för det lokala restaurerings- 

och bebyggelseutvecklingsprojektet, 

och förhandlar om allt från ägoskiften 

till kvaliteten på kalkbruket med gubbarna 

i byrådet. Yara har inget pass, utan 

”grönt kort”, vilket inte ger tillträde till 

östra Jerusalem. Där bor hennes familj, 

som hon inte sett på tre år. Avståndet är 

några kilometer. 

I tättbebyggda 

lägen tar 

”säkerhetsbarriären” 

formen 

av en åtta meter 

hög betongvägg, 

ofta rakt över 

privata innergårdar 

och befintligt 

gatunät. 


Hebron, bosättargraffiti på den tillbommade affärsgatan. 

Det är lätt för vem som helst, men 

ändå särskilt för oss arkitekter, att se 

hur det lilla som återstår av palestiniernas 

livsmiljö och kulturarv hotas 

av slutlig förstörelse. Västbankens 

tätt sammanvävda samhällen har 

blivit till isolerade öar utan utrymme 

för varje sund utveckling. Bosättningarna, 

”säkerhetsbarriären” och 

annekteringen av östra Jerusalem 

ingår härvidlag i samma destruktiva 

mönster. Bristen på vatten och mark 

i det tätbefolkade landet förvärrar 

konsekvenserna, men är inget naturgivet 

tillstånd, utan i sig resultatet 

av den israeliska expansions- och 

exploateringspolitiken. På vår resa 

har vi sett ockupationsmakten utövas 

med en förfärande likgiltighet för de 

mänskliga och miljömässiga konsekvenserna, 

och med en märklig 

blindhet inför landets mångkulturella 

historia. 

Betlehems mest akuta planeringsproblem 

är att hitta en ledig markplätt 

för ny soptipp. I Hebron ska 4000 

människors hem rivas för en bypass 

åt 400 aktivister. Bosättare släpper ut 

sitt avloppsvatten rakt på ett flyktingläger. 

Vi inbillar oss gärna att i 

ett sådant läge måste bekymmer för 

hotade stadskärnor, sprängda kulturbyggnader, 

nerhuggna olivlundar 

och eroderande jord framstå som en 

overklig lyx. 

Men vi har fel. Att inte ge upp sitt 

kulturarv handlar om både värdighet 

och överlevnad. Osannolikt framgångsrika 

projekt genomförs under 

osannolikt svåra yttre omständigheter 

– restaurering av hus och städer, 

inventering av historiska byggnader, 

kartläggning av vatten- och naturresurser, 

upplysningsverksamhet bland 

skolbarn, uppbyggnad av en fungerande 

lagstiftning. 

På vår resa har vi mött kunniga 

och hårt arbetande kollegor, som 

kämpar för att en framtid ska vara 

möjlig. De var glada att träffa oss. 

Vad de vill ha av oss är inte något 

”bistånd”. De har svårt att ens träffa 

varandra, men vill just därför upprätthålla 

vad vi skulle anse normala 

professionella kontakter med omvärlden. 

De har konkreta förslag på 

studentutbyte, praktik, seminarier 

och gemensamma projekt. De talar 

aldrig om sin personliga utsatthet. De 

gömmer kopior av sina ritningsarkiv 

hos vänner, använder svaga lås för att 

få dörrarna mindre sönderslagna vid 

razzior, och sköter jobbet med hjälp 

av satellitlänkar och färsk datateknik. 

Kontrasten mellan deras hängivenhet 

och verkligheten omkring dem är 

hjärtskärande men – vågar man tro 

– hoppfull? 

Timmar efter att jag sänt en första 

reserapport till Arkitekten ser jag i 

dagstidningen att den dolda agendan 

nu blivit öppen. Vad palestinierna 

länge vetat, och vi med vår yrkestränade 

blick så tydligt kunnat se på vår 

resa – på kartor och satellitbilder lika 

mycket som direkt ute i landskapet 

– får hädanefter nämnas vid namn. 

Mr Sharon har fått klartecken av 

allierad supermakt att ”i all evighet” 

behålla precis de 46 procent av Västbanken 

som håller på att stängslas 

in. Det kallas ”facts on the ground”. 

Konsekvenserna för landet och dess 

invånare kallas inte ”facts on the 

ground”. 

När allt som finns kvar av gamla 

byar är klungor av den livskraftiga 

kaktus som bönderna använt till 

djurinhägnad, och valda rester av 

Hebrons gamla stad, likt dagens Jaffa, 

blivit till ett Skansen – kommer vi att 

kunna säga att vi ingenting visste? 

”Food aid 

is bad 

for us. 

Help us 

building 

institutions” 

Jad Isaac, ARIJ 


Hebron, 

Guds 

stad 

Text: Joanna Heilig 

Vi är inte pigga på att köa i en checkpoint 

igen. Vi lämnar bilen vid ett 

obevakat litet roadblock på stadens 

baksida, klättrar över stenhögen och 

promenerar till centrum. Är checkpoints 

bara till för att göra livet 

outhärdligt? Bombkastare kan ju alltid 

göra som vi. 

Från några strategiskt belägna hus 

härskar en liten fanatisk bosättarfalang 

över vitala delar av stadskärnan. Israelisk 

militär stöttar genom att spärra 

stora områden runtom ”av säkerhetsskäl”. 

Familjer som inte kommer åt sina 

hus och affärer, och vars barn blivit hotade 

och slagna på väg till skolan, har 

flytt till förorterna, vilket är precis vad 

bosättarna vill. Den förr blomstrande 

handeln och hantverket ligger nere. De 

avspärrade husen går inte att underhålla 

och blir, med hjälp av en liten 

behändig ”lag om frånvaro”, nästa lätta 

bosättarbyte. Abrahamsmoskén/Patriarkernas 

Grav, en av både judendomens 

och islams viktigaste helgedomar, är 

avspärrad och fysiskt delad mellan de 

bägge samfunden sedan en bosättares 

mord på bedjande muslimer 1994. Rätt 

genom den täta stadskärnan planeras 

en bred ”bypass” till helgedomen 

för bosättarna i Kiryat Arba utanför 

staden. Från början ritades den som 

en lyxig ”promenad” av en israelisk 

arkitekt (!), men nu handläggs ärendet 

av den lokala arméstaben. 

Vi går ensamma på den igenbommade 

affärsgatan. Davidsstjärnor och 

slagord står klottrade på husväggar. 

Över gatan som leder till den muslimska 

delen av Abrahamsmoskén 

fångar ett uppspänt nät hushållsavfall, 

kastat av bosättare över deltagarna i 

fredagsbönen. På gatan som leder till 

den judiska delen har utfarter från 

hantverkarnas gårdar blockerats med 

stenhögar, skyltfönster och portar 

murats igen. En grabb med ryggsäck, 

sandaler och schäferhund går mitt på 

körbanan och pratar Brooklyn-engelska 

i mobilen. 

Dr Khalid Al Qawasmi och hans 

medarbetare i Hebron Rehabilitation 

Committee tar emot på kontoret, 

i egenhändigt restaurerat, typiskt 

Hebronhus med vacker innergård i två 

plan. Staden är efter Jeriko den äldsta 

konstant bebodda i världen. 

Palestinierna ser sig som arvtagare 

och ansvariga för landets hela, det 

vill säga mångetniska, kulturarv. Dr 

Qawasmi berättar generat hur de unga 

amerikanska aktivisterna struntar i 

Hebronöverenskommelsens klausul 

om ”respekt för historiska värden”. 

1983 schaktades lämningar av antik 

judisk bebyggelse bort för bosättarnas 

eget nybygge. 

En rundtur bland de många pågående 

renoveringsprojekten fyller mig 

med respekt för det tekniskt mycket 

professionella arbetet (se min artikel 

i Arkitekten, augusti/03). Sida har 

sedan länge stött kommittén, vars insatser 

räddar kulturarvet, skapar jobb, 

vidmakthåller den lokala hantverksskickligheten 

och gör det möjligt för 

palestinska familjer att stanna eller 

flytta tillbaka. Infrastrukturen upprustas 

parallellt. Fastighetsjuridiska 

knutar löses i förhandling med otaliga 

släktingar. Att få folk och byggmaterial 

genom avspärrningarna är en konst; 

ett av byggena står stilla för att man 

inte får ut rivningsmassorna. 

Nya projekt planeras. Jag får med 

mig tre genomtänkta förslag där samarbete 

med svenska kollegor vore meningsfullt 

för bägge sidor (projekten 

kommer att presenteras för Sveriges 

Arkitekters styrelse den 28 maj): 

• Expertis till det hett efterlängtade, 

övergripande revitaliseringsprogrammet. 

• Gemensam tävling eller “fallstudie” 

för Khamabit Al Natshi, en 

förstörd stadsdel i centrum. 

• Stöd till restaureringarbete i stadsdelen 

Haret Al Sheikh. 

Men blotta närvaron av utländska 

kollegor har egenvärde – främst på 

det intellektuella, men också på det 

mer handfasta planet. Att den kan 

underlätta framkomligheten till en och 

annan avspärrad byggplats, kryper 

det fram litet motvilligt. Här verkar 

det anses genant att beklaga sig inför 

vänner. Strax efter att vi sågs i Stockholm 

förra våren hade HRC en rätt 

dramatisk påhälsning av den israeliska 

armén, men det råkar jag höra från 

helt annat håll. Inte ett ord nämndes i 

alla mailen. 

Detta är dagen för de landsomfattande, 

fredliga demonstrationerna 

mot barriärbygget. Det glada stolta 

folkhavet verkar oändligt. Barn med 

fantasifulla egentillverkade kanalplastplakat, 

trummande scouter, flickor i 

skoluniformer... Det slutar med israeliska 

skarpskott och två döda. 

Ur Joanna Heiligs dagbok 

Hela dagboken finns på www.arkitekt.se/palestina 

”Väldigt vanliga 

hus”, Hebron. 

HRC renoverar 

med lätt hand. 

Tillfälligheterna 

får spela, 

möten mellan 

gammalt och 

nytt redovisas 

öppet. Måttfull 

anpassning till 

dagens standard 

och nya familjestrukturer 

accepteras. 

Däremot respekteras 

materialen 

och tekniken: 

kalkstenen, det 

mjuka kalkbruket. 

Gamla tunna 

stålfönster och 

smidesdetaljer 

bevaras eller 

nytillverkas. 

Regnvattnet 

värms av solen 

i takbehållarna. 

Den traditionella 

lösningen, och 

mest miljövänliga. 

Rubriken 

”Hebron, Guds 

stad” syftar 

på Hebrons 

arabiska namn 

Al Khalil al 

Rahman, vilket 

betyder ungefär 

”Guds vän 

Abraham”. 


Det system av stora snabba 

vägar, bypass roads, som 

knyter ihop bosättningarna 

med varandra och Israel får 

inte användas av palestinier. 

Palestinier får inte heller 

vistas på eller bruka sin 

mark närmare än 150 meter 

från en vägsida. Palestinska 

vägar, om de så utgör enda 

utfarten från en by, klipps av 

i korspunkterna med stora 

stenblockshögar. Folk kliver 

över till fots, sjuktransporter 

och livsmedelsleveranser får 

lastas om. Separata taxisystem, 

som lämnar och hämtar 

på var sida, har utvecklats 

vid större spärrar (checkpoints) 

runt städerna. 

”Säkerhetsbarriären” byggs 

inte, som namnet skulle antyda, 

på någon gräns som ska 

försvaras, utan djupt inne 

på Västbanken, i ett flikigt 

mönster för att inkorporera 

flesta möjliga bosättningar, 

tillhörande bypass roads, 

jordbruksmark och vattenresurser. 

Precis som bypass roads, 

bara mer effektivt, skär 

barriären igenom naturliga 

förbindelselinjer mellan palestinska 

samhällen. Förorter 

som hamnar ”fel” gentemot 

sina centra blir av med skolor, 

sjukvård och annan samhällsservice. 

Bönder blir avskurna 

från sina odlingar. Barriären 

byggs gärna tätt inpå 

bebyggelsegränser för att 

inkorporera all ledig mark. 

Bygget för med sig masskövling 

av oliv- och fruktträdplantager, 

och orsakar 

svårläkta, kanske eviga, sår i 

det erosionskänsliga landskapet 

där det plöjer rakt genom 

kullarna med sin 40 meters 

bredd. I tättbebyggda lägen 

tar det formen av en åtta 

meter hög betongvägg, gärna 

rakt över privata innergårdar 

och befintligt gatunät. 

Blå och vita områden på 

kartan är helt oåtkomliga för 

palestinier. De är enbart till 

för israeliska bosättare. 

Befolkningstäthet (pers/km 2 ) 

Israel 238 

Bosättare på israelkontrollerad 

mark, 

Västbanken 60 

Dito, Gaza 51 

Palestinier på återstående 

mark, Västbanken 725 

Dito, Gaza 4464 


Om Nablus och 

stenvalvens bräcklighet 

Text: Johan Mårtelius 

Bland konstarternas produkter verkar 

arkitekturen med sin jordfasta materialitet 

gärna som den mest beständiga, minst 

flyktiga. Den brukar stå kvar där man ställt 

den. Inte utan skäl ägnar sig forskningen 

om tidiga kulturer med förkärlek åt att 

kartlägga husgrunder och murrester. Där 

allt annat skingrats finns ändå bebyggelsens 

spår i marken. 

Likväl visar sig arkitekturen gång på 

gång som den sköraste av kulturens yttringar. 

I krislägen kan den varken smugglas 

undan och grävas ner eller reproduceras och 

spridas i minnets eller notationens form. Att 

återuppföra den är kostsamt och problematiskt. 

Därför bildar arkitekturen tacksamma 

och strategiska träffmål i krig och 

konflikter. Monumentförstörelsen och den 

systematiska utplåningen av åtråvärda och 

symbolstarka byggnader har blivit en del av 

den moderna historien. Så i andra världskrigets 

demoleringar i Warszawa eller Dresden, 

i angreppen på moskéer och basarer i de 

senaste krigen på Balkan, och nu i Palestina. 

Den senaste intifadan utlöstes när Sharon 

med anhang demonstrativt förgrep sig på 

Haram-al-Sharif, med al-Aqsamoskén och 

Klipphelgedomen i Jerusalem. Vad vi bevittnade 

under vår palestinska resa i februari 

var hur samma strategi på olika sätt yttrat 

sig i andra städer och byar. Det som pågår 

är en arkitekturförstörelse i olika skalor, 

där bosättningarnas och den nya barriärens 

förvridning av det stora landskapsrummet 

har sina lokala motsvarigheter i angrepp på 

historiska stadskärnor i Hebron, Ramallah, 

Betlehem eller Nablus. 

En särskild position intar Nablus. Även 

om den palestinska myndigheten har sitt 

säte i Ramallah är det snarare Nablus som 

kulturellt och historiskt är Västbankens 

huvudstad. Inklusive flyktinglägren är 

folkmängden 150.000, kanske mer. Läget i 

en dalgång mellan omgivande gröna sluttningar 

liknar Sarajevos, lika vackert men 

också lika sårbart för kontroll och attacker 

från höjderna. 

Nablus är en upplevbart åldrig stad, 

grundad som ett romerskt Nea Polis, under 

kejsar Nero. Då fanns dock redan en 

tvåtusenårig äldre föregångare på platsen. 

Om den romerska staden vittnar delar av 

ett rätlinjigt gatunät, resterna av en teater 

och diverse återanvända kolonner. Några av 

stadens trettio moskéer var ursprungligen 

bysantinska kyrkor. 

Starkare kvarlever ändå antikens kultur i 

stadskärnans enorma skatt av murar och gator 

kring tunnvälvda gångar och kryssvalvsrum. 

Dessa stenhus i bostäder och basarer är 

till största delen byggda under osmansk tid, 

1500-talet och framåt. Men de uttrycker en 

kontinuitet, kanske den mest slående påminnelsen 

om att den välvda stenarkitekturen i 

Palestinas städer och byar har antika rötter. 

Mer levande än i någon annan region har den 

grekisk-hellenistiska kvaderstensarkitekturen 

överlevt genom århundraden i dessa delar av 

Mellanöstern. Härifrån spreds den på olika 

vägar till medeltidens Europa och Nordafrika. 

I Nablus lever den obrutet. 

Dock, de senaste åren har staden utsatts 

för en mängd attacker, nattliga räder och 

angrepp i ett tillstånd som mest liknar belägring. 

Den historiska bebyggelsen har inte 

sparats. Anfallet i april 2002 totalförstörde 

ett sextiotal av stadskärnans gamla bostadshus. 

Hundratals butiker i basaren skadades 

illa, likaså tre moskéer, en hammam från 

1600-talet och stadens stolthet från 1700talet, 

den stora karavanserajen Khan Al 

Wakala. Operationerna har sedan fortsatt i 

mindre skala. I julas, några veckor före vårt 

besök, hade stora delar av det remarkabla 

Abdul Hadis palats förvandlats till en stenhög. 

I substruktionernas valv och gångar 

påstods terrorister kunna ha tagit skydd. 

Nablus med sin tredimensionellt vindlande 

organisation av kryssvälvda kvaderstensbyggnader 

förblir i sitt åtgångna skick 

ännu en historisk stad i världsklass. Den har 

förts fram som objekt för Unescos världsarvslista. 

Där finns nu mer än 750 miljöer och 

byggnader, dessutom en särskild kategori för 

sådant som anses utsatt för hot, ”Heritage in 

Danger”. Så skulle det åtgångna Nablus kunna 

hjälpas till internationell uppmärksamhet. 

Men ingen av de palestinska städerna 

eller arkeologiska platserna finns ännu på 

Unescolistan, utom Jerusalem som i sådana 

sammanhang inte räknas till Palestina. Här 

finns en pådrivande uppgift för vår svenska 

stiftelse, Kulturarv utan Gränser, som fått 

observatörsstatus i Unesco. Om Unesco ska 

behålla sitt internationella anseende måste 

det palestinska världskulturarvet erkännas. 

Nablus är en kulturstad och universitetsstad. 

På arkitekturskolan arbetar man med 

Nablus. Al Qasim-palatset vakar över landskapet. 

Restaurering pågår, ledd av Riwaq och Nablus 

arkitektskola. 

att i sin lokala isolering hitta kontakter med 

omvärlden. Den historiska bebyggelsen är 

ett arbetsområde, stadens utbredning och 

gränser mot det omgivande landskapet av 

sluttningar och odlingar ett annat. Föreståndaren 

Eman Amad berättar om en 

grupp franska studenter som varit där i ett 

projektarbete och dokumenterat historisk 

bebyggelse. Hon skulle välkomna en liknande 

grupp från Sverige. 

Några restaureringsprojekt pågår i 

staden, bland annat i utkanten ett palats där 

Sida stöder iståndsättande till ett byggnadsvårdscentrum. 

Men punktinsatserna hinner 

inte ikapp förstörelsen. I brist på sådana 

möjligheter finns då åtminstone förhoppningen 

att dokumentera och bevara vetskap 

för framtida bruk. För detta arbetar olika 

krafter. Arkitekten Naseer Arafat driver 

ett entusiastiskt restaureringskontor, men 

med små medel. Arkitekteleverna bidrar på 

sin kant och det nationella institutet Riwaq 

från sin position i Ramallah. Kan det internationella 

samfundet stödja dessa krafter är 

det alltid något. 

Men i det stora perspektivet är det en 

defensiv verksamhet. Uppmätningar, dokumentationer 

och punktvisa restaureringar 

är viktiga men beskedliga insatser mot de 

storskaliga operationer som hela tiden pågår. 

De kryssvälvda stadspalatsen i Nablus har 

blivit slutvärn mot en ockupation som successivt 

kringskär palestiniernas rörelsefrihet och 

historiska mark. Det internationella arkitektursamfundet, 

om ett sådant finns, har just 

nu knappast någon mer trängande uppgift än 

att försvara öppenheten och existensrätten 

för dessa gamla och nya palestinska rum. 


Betlehem och herdarnas marker 

Text: Snorre Lindquist 

”Säkerhetsbarriärens” 

utbredning runt 

Betlehem. 

Som en fridfull och glad oas minns 

jag ”mitt ” Betlehem första gången 

hösten -97. Trillingstäderna Beit Jala, 

Betlehem och Beit Sahour hörde till 

en självstyrande zon, undantagen från 

den israeliska krigsmaktens intima 

närvaro. Lättnaden att åtminstone för 

ett litet tag på en konstlad ö få smaka 

på friheten från främmande soldater 

sjöng i luften. Pengar från biståndsländer 

och exilpalestiniers investeringar 

strömmade till, men förgäves: Israels 

handelshinder och checkpoints utsatte 

palestiniernas ekonomi för ett fortskridande 

förfall alltmedan israelernas 

blommade upp. Byggandet av bosättningarna 

och deras vägnät accelererade. 

Osloavtal och folkrätt kunde trotsas 

som en följd av att omvärlden teg. 

Fredsprocessen fick ju inte störas. 

Ingen ortsbo kunde undgå att se 

hur bosättarstaden på Abu Ghnaim 

växte fram vecka för vecka. Den av Israel 

konfiskerade mäktiga kullen mot 

Jerusalem var omdöpt till hebreiskans 

Har Homa. Den hade tidigare ägts av 

folk i Beit Sahour. 

Kullen var trillingstädernas 

enda skogklädda 

utflyktsmål. Den 

sista egna vägen 

till Jerusalem 

klipptes av och 

cirkeln av belägrandebosättningar 

på kullarna 

runt om slöts. De 

flesta insåg att 

utvecklingen gick 

åt fel håll. Ändå 

vilade en stämning 

av feberhet 

förväntan över 

Betlehem. Som 

om trots allt 

millennieskiftet – då världens ögon 

riktades mot den lilla staden och 

pilgrimerna strömmade till i tusental 

– skulle bli vändpunkten då världens 

kristna skulle få insikt i vad som höll 

på att hända. 

Så återser jag då tillsammans med 

svenska kollegor i februari 2004 ett 

Betlehem inne på sitt tredje katastrofår 

– Al-Aqsa-intifadans skede. 

Torget och Fredscentret som jag 

ritat framför Födelsekyrkan är kvar 

– lagat, uppsnyggat och i avsett bruk 

genom svenska skattemedel efter att 

ha använts som stridsvagnsparkering, 

skyttevärn, kommandocentral och 

soldatlatrin (israelerna sköt sig in 

och nekar både ursäkt och gottgörelse). 

Turister och pilgrimer är borta, 

således noll inkomster för staden. När 

som helst, men mest på nätterna, kan 

Israels armé dyka upp för att jaga 

verkliga eller förmenta terrorister. Då 

råder total rättslöshet. Barn, kvinnor, 

åldringar, sjukvårdspersonal och 

andra som råkar komma i vägen för 

eldgivningen får skylla sig själva. 

Mina före detta kollegors arkitektkontor 

är i gång varje arbetsdag det 

går för razzior och utegångsförbud 

– som om det funnes nog med arbete 

och en framtid att arbeta för. Detsamma 

gäller all annan civil verksamhet vi 


såg. Min unge före detta kontaktman 

Khalil Handal undgick en kula genom 

huvudet på någon decimeter när, trotsigt 

sittande kvar vid sitt arbetsbord 

vid en överraskande israelisk attack 

på Hebronvägen. Jag har fotograferat 

kulhålen genom rutorna. Vid samma 

tillfälle sköts kusinen till den unge 

arkitekten Habib Mura ihjäl under 

matköp medan hennes små barn såg 

på. Att hårdnackat försöka upprätta 

ett anständigt civilt liv och försvara 

kulturarvet är också ett sätt att göra 

motstånd och att mentalt överleva ett 

till synes oändligt tillstånd av förtryck. 

”We are trying to survive” säger 

min vän och tidigare projektpartner 

Hussam Salsa men bekänner samtidigt 

en mental botten av mörk ångest vid 

tanke på barnens framtid. 

Ett nytt för de tre syskonstäderna 

förfärande ”fact on the ground” såg 

vi nu mot jerusalemsidan – barriärsystemet. 

Gigantiska sår skärs upp 

kors och tvärs genom dalar och kullar, 

mandelträd och olivlundar i detta det 

heligaste av heliga kristna landskap 

– ”herdarnas marker”. Israels kolonialiseringsplan 

– så katastrofal för 

både palestinier som upplysta judar 

– tar gestalt inför våra ögon. Uppe 

på höjden Abu Ghnaim reser sig den 

nya landvinningen med arrogansen 

hos en härskare: en befäst förstad till 

Jerusalem för judar enbart, byggd på 

stulen mark. Syner som denna fyller 

Västbanken mer och mer. 

Strax österut byggs en ny bekväm 

bypass road ledande till de södra bosättningarna. 

Vi ser brutala schaktsår 

i landskapet och bropelare som påbörjats. 

Bron ska garantera att judar 

och palestinier aldrig behöver mötas. 

Under bron en ny checkpoint. Västerut 

finns redan en bro och en tunnel 

under Beit Jala. Barriärsystemet byggs 

vidare och inom ett år fullbordas den 

planerade inneslutningen av trillingstäderna. 

Den slutliga utsvältningen 

kan påbörjas. 

I Jerusalem söker vi upp den 

respekterade och modiga israeliska 

människorättsorganisationen B`Tselem, 

som med befriande rättspatos satt som 

mål att informera Israels medborgare 

om de brott som begås på ockuperad 

mark. Vi frågar en av ledarna, Rachel 

Greenspahn, om israelernas syn på 

bosättningar och barriärbygge. 

”Mina landsmän förses med lögner 

av media och vill egentligen inget 

veta” berättade hon. ”Man sätter sin 

lit till militären, bara det blir lugnt 

till slut. Barriär- och mursystemet är 

det mest omvälvande projektet i vårt 

lands historia, men planeringen sker 

utan insyn. Projektet har föga med 

säkerhet att göra. Tillsammans med 

nya bosättningar byggs systemet ut i 

accelererad takt för fabulösa belopp. 

Det handlar om landrov.” 

Brådskan kommer av den palestinska 

befolkningstillväxten. Snart har 

målsättningen, en judisk stat fram till 

Jordanfloden, omöjliggjorts. Palestinierna 

når majoritet trots att många 

ändå tvingas lämna sitt land. Därför 

förbereds Israels folkopinion nu för 

en forcerad ”transfer” (nyspråksordet 

för folkfördrivning) av palestinierna. 

Redan föreligger opinionsmajoritet 

och i Knesset används ordet flitigt, vilket 

sällan får komma fram i svenska 

media. 

Vi gjorde en tur mellan Jerusalem 

och Gaza. Åkrar, skogar, kibbutzer, 

moderna stadssilhuetter vid horisonten 

passerade vår syn. Ytligt sett – ett 

europeiskt landskap. Så ter sig också 

i stort det mesta av Israel. Alla spår 

som skulle tyda på en annan närvaro 

än den judiska har om möjligt dolts 

eller utplånats. Omkring 400 byar 

och städer övergivna av flydda palestinier 

är judaiserade eller bortschaktade 

och övervuxna. Själva huvudstaden 

Tel Aviv är byggd på marken 

för rivna palestinska byar. Detta är 

mörka fakta, lätta att dokumentera 

men förträngda i både Israel och 

västvärlden. 

Av det vi sett och erfarit kan en 

slutsats dras. Forcerad eller ej – uppenbart 

är vad den redan nu pågående 

transfern leder till, förutom ett brott 

mot mänskligheten: samma etniska 

rensning av landskapsbild och bebyggelse 

som man kan bevittna i det 

existerande Israel. Något som speciellt 

borde angå oss som ansvarskännande 

arkitekter i en internationell värld. 

Här i ”herdarnas 

marker” med 

olivlundar och 

blommande 

mandelträd 

spred Herrens 

ängel enligt 

Lukasevangeliet 

glädjebudskapet 

att en frälsare 

fötts. Nu 

ringlar sig det 

dödsbringande 

barriärystemet 

fram i dalen 

likt ett nutida 

drakmonster, 

annekterande 

maximalt av 

obebott land. 

På höjden till 

vänster ses Betlehemsutkantsbebyggelse, 

till 

höger tronar den 

fästningslika 

bosättningen 

Har Homa på 

den konfiskerade 

Abu-Ghnaimkullen. 

Läs mer om 

situationen i 

Palestina på 

wwwarkitekt.se/ 

palestina 


NYHETER 

Nyhetsredaktör: Annika Jensfelt 

annika.jensfelt@arkitekt.se 

Färre uppsägningar 

Antalet förhandlingar om arbetsbrist i arkitektföretag 

har minskat kraftigt under våren. 

I januari blev 67 personer uppsagda efter förhandlingar 

som Sveriges Arkitekter var involverade i. 

Sedan har siffran sjunkit successivt, via 38 i februari, 

nio i mars till sex uppsagda i april och första halvan 

av maj. 

Nyfikna på Sveriges Arkitekter 

Kommunförbundet och Landstingsförbundet vill 

veta hur det gick till när Sveriges Arkitekter bildades. 

Förbundsdirektör Staffan Carenholm inbjöds i mitten 

av maj till den ledningsgrupp som förbereder sammanslagningen 

av de två stora förbunden. 

Även den brittiska arkitektorganisationen RIBA 

är nyfiken. Katarina Nilsson var nyligen inbjuden 

för att berätta om processen bakom Sveriges Arkitekter. 

– Impressing, var den brittiska kommentaren, säger 

Katarina Nilsson. 

Komplett arkitekturråd 

Regeringens råd för arkitektur, form och design är 

komplett sedan formgivaren och Beckmans rektor 

Tom Hedqvist samt industridesignern John Grieves 

blivit utsedda till ledamöter. 

Sedan tidigare ingår arkitekterna Catharina 

Gabrielsson (ordförande), Christer Malmström och 

Louise Nyström, inredningsarkitekt Jonas Bohlin, 

landskapsarkitekt Monika Gora samt keramikern 

Päivi Ernkvist. 

Fantasi kompletterar regler 

– Det räcker inte om arkitekter och formgivare bara 

följer de byggregler och den lagstiftning som finns. 

Man behöver ha fantasi för att utveckla ett bättre 

samhälle som verkligen är tillgängligt för alla. 

Det sade Elaine Ostroff, amerikansk pionjär 

inom projektet Design för Alla vid en internationell 

konferens i Stockholm i maj. Konferensteman var 

formgivning och handikapp med fokus på utbildning 

och transporter. 

Elaine Ostroff har inspirerat tio svenska arkitektur- 

och designhögskolor att utbilda om Design för Alla i 

ett projekt som inleddes 2001 och avslutas i höst. Idén 

är att ge arkitekter ett perspektiv som bland annat 

innefattar mänskliga förmågor och behov. 

Arrangörer var Nordiska Handikappolitiska Rådet 

och EIDD Sverige, en ideell organisation där arkitekter 

och formgivare möter funktionshindrade för 

diskussion och kunskapsutveckling. 

Nytt avtal klart 

Sveriges Arkitekter har träffat ett nytt kollektivavtal om 

löner och anställningsvillkor med Almega STD. Avtalet är 

treårigt och löper under perioden 1 april 2004 -31 mars 2007. 

Avtalet gäller för arkitekter anställda i arkitekt-, teknik- 

och industrikonsultföretag anslutna till Svensk Teknik 

och Design (STD). Avtalet gäller också dem som jobbar 

i arkitektföretag som inte är med i STD, men som har så 

kallat hängavtal. Totalt omfattas cirka 3000 privatanställda 

arkitekter av avtalet. 

Löneavtalets uppbyggnad har inte förändrats från det föregående 

avtalet. Lönesättningen är liksom tidigare individuell 

och differentierad. Individuella utvecklings- och målsamtal 

med varje anställd ska enligt avtalet ingå i processen. 

De lokala potterna för de tre åren är 1,6, 1,8 respektive 

1,9 procent. 

– Det är ett bra avtal, säger Sveriges Arkitekters chefsförhandlare 

Christer Fritzell. Särskilt viktigt är det att vi kunnat 

behålla den modell för lönesättning som vi haft några år, 

och som är specialanpassad för vår bransch. 

Avtalet om anställningsvillkor innehåller bara några små 

ändringar. Ersättningen för övertidsarbete höjs. Havandeskapslön 

för kvinnliga arkitekter ändras till föräldraledighetstillägg 

för såväl män som kvinnor. 

Per Lander 

Med och påverkar LOU 

Give me five! 

Handslag för ett 

”modernt avtal”. 

Läs mer om avtalet 

på sidan 58 och i 

ledaren på sidan 

62. 

PRESSTOPP! 

Avtalet med 

Fastigo är också 

klart. Läs mer på 

www.arkitekt.se. 

Regeringen har tillsatt en särskild utredare, förre regeringsrådet Leif Lindstam, 

med uppdrag att ge förslag på hur de nya EG-direktiven om offentlig 

upphandling ska genomföras i svensk lag. 

I en referensgrupp till utredningen ingår bland andra Staffan Carenholm 

från Sveriges Arkitekter. 

12 ARKITEKTEN maj 2004 

Foto: Annika Jensfelt

Ny utbildningspolicy 

Ett utkast till Sveriges Arkitekters 

utbildningspolicy presenterades vid 

årets utbildningsforum som hölls på 

Ultuna. Utbildningarnas företrädare 

var över lag positiva i sina omdömen. 

– Vi vill bevara bredd och kvalitet. 

Utbildningspolicyn är ett verktyg för 

Sveriges Arkitekter att kunna diskutera 

utbildningarna med skolor och myndigheter 

och ska också fungera som ett 

stöd för utbildningarna, sa Sveriges Arkitekters 

ordförande Johan Nyrén när 

han inledde seminariet. 

Det utkast till policydokument som 

presenterades och diskuterades har arbetats 

fram av förtroendevalda grupper 

som representerar fysiska planerare, 

inredningsarkitekter, landskapsarkitekter 

och arkitekter. Dokumentet 

innehåller en gemensam inledning 

med bland annat svar på frågan ”Vad 

gör en arkitekt?” samt en omvärldsbild. 

Därefter följer målbeskrivningar för de 

olika utbildningarna. 

De närvarande företrädarna för 

de olika utbildningarna var positiva 

till att Sveriges Arkitekter tar fram 

en policy. 

– Det är bra för er och för oss! sa till 

exempel Konsfacks rektor Ivar Björkman 

och tyckte att det som står i dokumentet 

verkar rimligt och vettigt. 

Tiina Sarap, prefekt vid institutionen 

för landskapsplanering i Alnarp, 

påpekade att policydokumentet kan 

få stor betydelse för de utbildningar 

som inte leder till någon reglerad 

yrkesexamen. 

Hans Lindgren, dekanus på Chalmers, 

tyckte att det dryga 30 sidor 

tjocka utkastet till dokument kunde 

bli mer fokuserat och fåordigt. 

– Det fi nns mycket som är gemensamt 

för alla yrkesgrupper och det borde få 

träda fram mer, sa han. 

Sveriges Arkitekters utbildningsutskott 

arbetar nu vidare med policydokumentet. 

Meningen är att policyn ska 

kunna antas av styrelsen i höst och att 

dokumentet kan läggas fram på Sveriges 

Arkitekters stämma i november. 


ACE fi rar nya medlemmar 

I sin handbok för de 

nya EU-parlamentarikerna,Architecture 

and Quality of 

Life, uttrycker ACE 

hur man vill att den 

goda arkitekturen 

ska få så goda förutsättningar 

som 

möjligt. 

Redan vid årsskiftet blev alla de nya EU-länderna fulla 

medlemmar av ACE, Architects´Council of Europe. I och 

med utvidgningen den 1 maj fi rades de nya medlemmarna 

särskilt vid ACE:s generalförsamling den 8 – 9 maj i Milano. 

Från Sveriges Arkitekter deltog Johan Nyrén, Staffan Carenholm 

och Katarina Nilsson, ordförande i ACE under 

förra året. 

En av de frågor som togs upp var det nya tjänstedirektivet 

som syftar till ökad rörlighet och etablering av företag inom 

EU. Principen för det nya direktivet är att de regler som gäller 

i ursprungslandet också ska gälla i etableringslandet. 

– I Sverige har bland annat de fackliga organisationerna 

varnat för att detta kan inverka negativt på arbetsvillkoren för 

dem som kommer till Sverige. Under ACE:s möte framkom 

oro för att det kommer att påverka möjligheterna att behålla 

de arvodesskalor som fortfarande fi nns i några länder, bland 

annat i Tyskland, säger Katarina Nilsson. 

Ett nytt direktiv för offentlig upphandling har antagits 

under våren och ska nu implementeras i nationell lagstiftning. 

ACE antog under mötet en policy för hur detta ska göras. 

Direktivet innehåller bland annat reglering av ramavtal 

och en ny upphandlingsform, så kallad konkurrenspräglad 

dialog. 

– Sveriges Arkitekter har nu blivit inbjudna till en referensgrupp 

på fi nansdepartementet som ska arbeta med implementeringen 

av det nya direktivet, säger Katarina Nilsson. 

Nina Gunne

NYHETER 



Remiss om 3+1 eller 2 

Utbildningsdepartementet vill indela all högre utbildning 

i kandidatexamen på tre år och masterexamen 

på ett eller två år. Detta är en anpassning till den så 

kallade Bolognaprocessen. Den innebär ett samarbete 

mellan 40 olika länder i Europa för att stärka internationell 

samverkan mellan högre utbildningar. 

Enligt förslaget ska det bli möjligt att avsluta 

sina studier efter tre år med en kandidatexamen och 

kanske ta en master på någon annan utbildning. På 

samma sätt kan det komma studenter från andra 

kandidatutbildningar för att ta en masterexamen vid 

någon av arkitektutbildningarna. 

För de yrken som regleras i svensk lagstiftning eller 

i EG-rätten vad avser krav på examen, ska utbildningarna 

även fortsättningsvis leda till yrkesexamen. Det 

innebär att arkitektutbildningarna på KTH, Chalmers 

och LTH, vars examina regleras i det europeiska arkitekdirektivet, 

kommer att behålla sina yrkesexamina. 

Man tar alltså arkitektexamen. 

Landskapsarkitektexamen regleras däremot inte 

i direktivet. Det nya systemet innebär att landskapsarkitektexamen 

ersätts av generella examina, till 

exempel en master i landskapsarkitektur. 

Förslaget innebär också att det nuvarande svenska 

poängsystemet, där en poäng motsvarar en veckas 

studier, ersätts med ett system där en veckas studier 

motsvaras av 1,5 poäng, det så kallade European Credit 

Transfer System (ECTS). 

Det nya examenssystemet föreslås träda i kraft i 

juli 2007. Sveriges Arkitekter ska lämna sitt remissvar 

till förslaget i början av juni i år. 

Sveriges Arkitekter ska även svara på en remiss om 

hur forskningsnivån kan samordnas med kandidat- 

och masternivåerna. Enligt förslaget ska masterutbildningen 

bli tvåårig för att kunna fungera som forskningsförberedande. 

Fortsatt populära utbildningar 

Antalet sökande till högskoleutbildningarna har ökat 

med 4 procent inför hösten 2004. För arkitektutbildningarna 

har intresset varit i stort sett oförändrat. 

Samtidigt tillhör arkitektutbildningarna fortfarande de 

högskoleutbildningar som har flest sökande per plats. 

Till Arkitekturskolan KTH söker 647 i första 

hand. Antalet elevplatser dras ned från 100 till 60. 

Till LTH söker 477 till 60 platser och CTH har 655 

sökande till 60 platser. 

Alnarp har i år 115 sökande i första hand till 50 

platser och till Ultuna söker 115 till 40 platser. Fysisk 

Planering på BTH har fått 78 ansökningar till 65 platser. 

Till Konstfack i Stockholm sökte i år 212 personer de 15 

platserna på linjen för Inredningsarkitektur och Möbeldesign. 

HDK har inför hösten 427 sökande till 40 platser 

på utbildningsprogrammet i Design. 

Högskoleverkets utvärdering av landskapsarkitektutbildningen: 

”Två bra utbildningar 

men trötta lärare” 

Landskapsarkitektutbildningarna på 

Ultuna och Alnarp är mycket bra men 

det finns problem, konstaterar Högskoleverkets 

utvärderingsgrupp. De 

anser att en grundläggande framtidsfråga 

är om utbildningen ska vila på 

naturvetenskaplig eller annan grund 

och de tycker att meriter för högre 

lärartjänster måste omvärderas. 

– Varför är det bara en A4-text som 

meriterar till högre tjänster inom landskapsarkitektur? 

Det är ju inte klokt! 

Så säger landskapsarkitekt 

Bengt Schibbye, 

som varit sakkunnig 

i Högskoleverkets 

bedömargrupp 

Bengt Schibbye 

har varit med 

och utvärderat 

landskapsarkitektutbildningarna. 

som utvärderat 

utbildningarna 

vid lantbruksuniversitetet, 

SLU. 

Bedömargruppen 

konstaterar i 

sin rapport att det, särskilt på Ultuna, 

finns för få lärare med högre tjänster 

inom kärnämnena landskapsarkitektur 

och formlära. ”Att undervisningen 

hittills hållit hög kvalitet beror på 

’överkvalificerade adjunkter’”, skriver 

de. Bedömargruppen vill att institutionerna 

och universitetet tydligare 

ska värdera andra meriter än doktorsexamen 

för högre tjänster, till exempel 

designproduktion. Ett första mål vore 

att tillsätta en designinriktad professor, 

skriver de. 

I rapporten framgår också att ett av 

de största problemen i utbildningen är 

trötta lärare. ”Entusiastiska lärare slits 

ner. Även studenterna har observerat 

att lärarna är bra men trötta”, skriver 

bedömargruppen. 

UTVÄRDERARNAS REFERENSRAM 

1. För att lyckas med sin verksamhet är det 

nödvändigt för universitetet att ha mål som 

relaterar till samhällets behov och strategier 

för att nå målen. 

2. Hur utbildningarna är utformade är naturligtvis 

viktigt för deras kvalitet. 

3. Internationalisering är nödvändig för 

högre utbildning och kommer att bli allt 

viktigare. 

– Lärarnas arbetssituationer är ohållbara. 

Skolorna kan inte bara lita till lärarnas 

engagemang, utan måste erbjuda 

bättre villkor, säger Bengt Schibbye. 

Enligt rapporten handlar det bland 

annat om att ledningen måste se över 

balansen mellan adjunkter och fast 

anställda professorer och lektorer och 

se till att kursansvar inte läggs på en 

lärare som inte är fast anställd. 

Bedömargruppen uppmärksammar 

också snedrekryteringen av studenter till 

utbildningen. Universitetet måste försöka 

nå underrepresenterade grupper, som 

i detta fall är män och personer med 

invandrarbakgrund. Ett sätt att bredda 

rekryteringen är enligt bedömargruppen 

att ändra förkunskapskraven. Idag krävs 

naturvetenskaplig gymnasiekompetens, 

men bedömargruppen frågar sig om man 

inte borde kunna rekrytera studenter 

även från mer konstnärligt inriktade 

utbildningar. 

– Varför ska man kunna till exempel 

kemi för att bli landskapsarkitekt? 

I Norge har man tagit bort kraven på 

naturvetenskapliga förkunskaper, säger 

Bengt Schibbye. 

Avslutningsvis konstaterar bedömargruppen 

att utbildningarna på 

Alnarp och Ultuna är mycket bra. De 

är också imponerade över forskarutbildningen; 

i ämnet landskapsplanering 

har det sedan 1981 examinerats 

20 doktorer och 7 licentiater. De ser 

strategiska fördelar med att det finns 

två utbildningar med delvis olika profil, 

men Alnarp och Ultuna måste samarbeta 

bättre. ”Samordning och ännu 

hellre samhörighetskänsla mellan 

institutionerna är önskvärd!”, skriver 

bedömargruppen. 


4. God utbildning är beroende av goda 

organisations- och beslutssystem. 

5. God utbildning är också beroende av 

system för att säkra kvaliteten. 

6. Lärarnas kompetens och möjligheter 

till kompetensutveckling är avgörande för 

utbildningens kvalitet. 

7. Fysisk miljö och infrastruktur är viktiga 

kvalitetsfaktorer. 

Hela rapporten finns på www.hsv.se. 


”Inte bara en konstnärlig utbildning” 

Anna Gustafsson, Elisabeth 

Hagströmer och 

Anders Larsson tycker 

inte att man kan ta bort 

kravet på naturvetenskapliga 

förkunskaper 

för landskapsarkitektutbildningen. 

– Det är just kombinationen 

naturvetenskap och 

estetik som lockade mig 

till utbildningen, säger 

Elisabeth Hagströmer, 

som går i årskurs ett på 

Ultuna. 

Hon får medhåll av 

kompisarna vid lunchbordet 

på gården vid 

institutionen för landskapsplanerings 

lokaler. 

– Vissa naturvetenskapliga 

kurser, som 

markvetenskap, är redan 

Hur kommenterar du Högskoleverkets 

utvärdering? 

– Det viktigaste för oss är att 

vi får stöd att fortsätta att sträva 

efter att driva en utbildning med 

en tydlig professionsinriktning, 

en yrkesidentitet. (Trots det 

nya Bolognasystemet, se notis i 

spalten. Reds. anm.) Vi vill inte 

tappa de studenter som söker utbildningen 

med syftet att bli just 

landskapsarkitekter och professionsorienteringen 

har betydelse 

för att kunna rekrytera lärare 

med konstnärliga meriter och 

yrkeserfarenhet. Detta väljer vi 

att fokusera på. 

Att lärarna är trötta, vad gör ni 

åt det? 

– Vi måste ompröva våra pedagogiska 

metoder. Vi kan inte lita 

på att få mer pengar från finansdepartementet, 

även om vi fortsäter 

att jobba för det. Vi har påbörjat 

ett pedagogiskt utvecklingsarbete 

ganska grundläggande. 

Skulle de bli ännu mer 

grundläggande skulle 

det inte vara särskilt 

kul för oss som läst natur 

på gymnasiet, säger 

Anna Gustafsson. 

Anders Karslsson går 

i årskurs två. 

– Då blir det svårare 

och en förutsättning att 

man läst matte, kemi och 

biologi för att klara vissa 

kurser, säger han. 

I övrigt håller de med 

om vad som framkommer 

i högskoleverkets utvärdering 

av landskapsarkitektutbildningarna. 

Det tycker att utbildningen 

är bra men 

känner av att lärarna är 

stressade och att det ofta 

Fyra frågor till prefekterna 

Tiina Sarap, 

prefekt 

institutionen 

för landskapsplanering 

i 

Alnarp 

strular med schemaläggningen. 

– En typisk situation 

var för ett tag sedan när 

studierektorn cyklade 

runt på sena eftermiddagen 

för att sätta upp 

lappar och informera 

oss alla om en schemaändring 

morgonen 

därpå, berättar Anders 

Larsson. 

Så verkar det inte gå till 

på andra institutioner. 

– När jag läste på 

institutionen för markvetenskap 

fungerade 

det alltid perfekt med 

schemat, det var kontrast 

att sedan komma 

tillbaka hit, säger Anna 

Gustafsson. 


för lärarna för att komma på nya 

sätt att få studenterna att lära sig 

landskapsarkitektur. 

Hur ska ni samarbeta bättre med 

Ultuna? 

– Vi samarbetar. De konflikter 

som funnits har berott på gamla 

personmotsättningar. Nu är vi nya 

prefekter på båda utbildningarna 

och vi talas vid varje vecka. 

Högskoleverkets utvärderare 

ifrågasätter naturvetenskapliga 

förkunskapskrav för studenterna. 

Hur ser du på det? 

– Jag tror att det är bra att 

studenterna kommer in på 

bred front. Än så länge har jag 

dock inte sett något system som 

skulle kunna ersätta betyg och 

högskoleprov. Men redan idag 

har vi flera studenter som läst 

samhällsvetenskaplig inriktning 

på gymnasiet, men som har 

kompletterat precis med den naturvetenskap 

som krävs. Att som 

i Norge slopa naturvetenskapliga 

förkunskapskrav vet vi för lite om 

konsekvenserna av. Det är svårt 

att veta hur det skulle vara att 

vara utan kunskap man själv har. 

Det är absolut intressant att följa 

upp Norges erfarenheter. 

Anders Larsson, Elisabeth Hagströmer och Anna Gustafsson är 

representanter för ArktiektStudenterna på Ultuna. 

Klas Eckerberg, 

prefekt 

institutionen 

för landskapsplanering 

Ultuna. 

Vad tycker du om Bolognaförslaget 

att ta bort yrkesexamen från 

landskapsarkitektutbildningen? 

– Jag ser både för och nackdelar 

med det föreslagna systemet 

med kandidat- och masternivå. 

Det är ingen ödesfråga för vår 

del, vi kommer att fortsätta att 

utbilda landskapsarkitekter. Men 

får vi inte tillräckliga resurser för 

färdighetsträningen måste vi dra 

ner på den delen, och det blir en 

stor omställning. Då måste vi diskutera 

med branschen – kanske 

måste det då införas hårdare krav 

på praktik efter examen. 

Vad gör ni åt att lärarna är 

trötta? 

– Vi ska bli bättre på att sätta 

gränser för hur mycket vi engagerar 

oss. Vi måste delvis sänka läraranärvaron 

för att få tid för möten 

och återhämtning. Det innebär att 

ge studenterna mer ansvar, att till 

exempel studenter i högre årskurs 

med överinseende av lärare kan 

hjälpa de lägre årskurserna. 

Högskoleverkets utvärderare 

efterlyser på Ultuna fler höga 

tjänster inom landskapsarkitektur 

och formlära, som tillsätts 

på annat än akademiska meriter. 

Hur ser du på det? 

– Vi har flera sådana högre 

tjänster. Det har varit krasst 

ekonomiska problem som gjort 

att vi inte haft dem tillsatta. Jag 

tror på en kombination av vetenskapliga 

och andra meriter. För att 

få in duktiga, erfarna praktiker 

hoppas jag att vi framöver ska 

kunna permanenta ett system 

med gästprofessurer. Nu i höst 

får vi en gästprofessor med 

konstnärlig inriktning inom 

landskapsarkitektur. 

Vad tycker du om förslaget att 

slopa naturvetenskapliga förkunskapskrav 

för studenterna? 

–Landskapsarkitekturen har 

sin grund i kunnandet om biologi 

och naturvetenskap, så en 

viss naturvetenskaplig grund behövs. 

Exakt vad och hur mycket 

man ska kräva kan kanske omprövas, 

men det är ingenting vi 

har diskuterat. Det är en stor, 

resurskrävande apparat att ta in 

studenter på annat än betyg, så 

att till exempel ta in studenter 

enbart på arbetsprover känns i 

dagsläget inte aktuellt. 


ARKITEKTEN maj 2004 15 

Foto: Annika Jensfelt

NYHETER 



Katsan prisas igen 

White arkitekters nya kontorshus i kvarteret Katsan 

i Hammarbyhamnen i Stockholm har redan vunnit 

Sveriges Arkitekters Kasper Salinpris och blivit utsett 

till årets bygge av Sveriges Byggindustrier. Nu har huset 

även tilldelats Betongvaruindustrins arkitekturpris för 

2004. Priset är 150.000 kronor samt en minnesskulptur. 

Whites hus får priset ”för dess vackra och tekniskt 

innovativa helhetslösning där prefabricerad betong 

spelat en avgörande roll för avancerad installationsteknik, 

intresseväckande konstruktion och spännande 

arkitektur”. Arkitekterna är Bengt Svensson och Linda 

Mattsson. 

Träpris till Universeum 

Träpriset 2004 gick till Universeum i Göteborg, som 

ritats av Gert Wingårdh. Priset delas ut vart fjärde år 

av Skogsindustrierna. Juryn fick in 151 förslag, tittade 

på 40 och nominerade tio. Wingårdhs utforskar träet 

till dess yttersta gräns och visar att trä kan byggas 

stort, skriver juryn. 

Managementarkitekt 

Arkitekt Lise-Lott Söderlund på BSK arkitekter har 

fått utmärkelsen Framgångsrikt ledarskap inom byggsektorn, 

som delas ut av Centrum för Management 

inom Byggsektorn, CMB. Enligt juryn är hon ”en 

ung och stark målinriktad arkitekt med förmåga att 

bryta barriärer i en traditionsbunden bransch”. 

Lise-Lott Söderlund är ansvarig arkitekt för Postens 

nya huvudkontor. 

Sammanslagning 

Cinnober Arkitekter AB och Husplan arkitekter AB 

har gått samman och bildat HusplanCinnober arkitekter 

AB. Det nya företaget får cirka 50 anställda, varav 

30 arkitekter. 

– Ambitionen är att tillhöra det tiotal kontor som blir 

tillfrågade när det gäller de mest krävande arkitektuppdragen 

i landet, säger företagets vd Kurt Axelsson. 

Nyhetsbrev om träbyggande 

Tränätverket har startat ett nyhetsbrev på Internet, som 

ska komma ut två gånger i månaden. Där ska finnas 

information om bland annat nya träbyggnadsprojekt, 

tävlingar, material, produkter, seminarier och litteratur. 

– Intresset för träarkitektur och träbyggande är 

stort i dag och vi har sett att det finns många som är 

intresserade av det som händer inom området, säger 

Hanne Weiss Lindencrona, som är ansvarig för Tränätverket 

och initiativtagare till nyhetsbrevet. 

Webbsidan heter www.wood-web.info. 

Höjdare sjunker i Skåne 

Det omstridda 325 meter höga hotellet 

med 85 våningar i skånska Hyllie 

utanför Malmö blir inte byggt. Och 

lägenheterna i Turning Torso blir inte 

sålda. 

Projektet Scandinavian Tower, som 

ritats av Gert Wingårdh på beställning 

av den norske byggherren Arthur 

Buchardt, läggs ned. Förutsättningarna 

för hotell har ändrats sedan planerna 

presenterades första gången. 

Nu har beställaren bett Gert Wingårdh 

rita ett trevåningshotell istället. 

Som kanske blir byggt – om andra 

byggplaner i området fullföljs. 

– En byggnad behöver inte vara 300 

meter hög för att sticka ut, förklarade 

Gert Wingårdh vid en presskonferens 

och liknade sitt nya förslag vid en 

elegant villa. 

Vädjan för lagerhus i Eslöv 

Den europeiska kulturarvsorganisationen Europa Nostra 

i Sverige har skrivit brev till kulturministern där man 

vädjar om att hon värnar om Gunnar Asplunds spannmålsmagasin 

i Eslöv, byggt 1918. 

”I första hand måste en rivning förhindras och byggnaden 

säkerställas mot fortsatt förfall. Men vår uppmaning 

är att staten tar över ägandet av den av staten ursprungligen 

uppförda byggnaden och att tillräckliga medel avsätts 

så att den kan återställas och ges en framtida användning.”, 

skriver Europa Nostra. 

Europa Nostra är en landsövergripande sammanslutning 

för bevarande av Europas gemensamma kulturarv. 

Federationen bildades 1963 och omfattar idag ett 250-tal 

ideella föreningar och organisationer i över 35 länder. 

Gert Wingårdhs 

nya ”villa” i Hyllie 

– istället för 

hotelltorn. 

Försäljningen av lägenheter i 

Santiago Calatravas bostadsskulptur 

Turning Torso i Malmö ”tar en 

paus”, meddelade HSB Malmö i slutet 

av april. Av de 159 lägenheterna var 

bara ett tiotal sålda. Nu ska HSB 

analysera vilken boendeform huset 

ska ha. 

Samtidigt meddelade HSB att Turning 

Torso är det första bostadshus i 

landet som beviljats tredimensionell 

fastighetsbildning. Därmed kan de 

två nedersta kuberna, med sammanlagt 

tio våningar som innehåller kontor, 

bli en egen fastighet som köps av HSB 

Sundsfastigheter i Malmö. 

HSB-stämman i Malmö i maj beslöt 

att inte ge sin vd, Torsoentusiasten 

Johnny Örbäck, ansvarsfrihet. 

Kerstin Persson 


Bild: Wingårdh Arkitektkontor

Svensk arkitekt leder 

arbete mot slummen 

År 2000 formulerade FN tjugosex mål (millenniummålen) för att 

bekämpa fattigdomen i världen. Ett av målen handlar om att öka 

levnadsstandarden för 100 miljoner sluminvånare i världen innan år 

2020. Lars Reuterswärd, till vardags professor i arkitektur vid Lunds 

Tekniska högskola, är en av dem som leder arbetet. 

Text: Erik Halkjaer Foto: Magnus Rosshagen 

Lars Reuterswärd ska under två år leda 

arbetet för UN HABITATs (FNs bostadsorgan) 

Global Division. Det är hans avdelnings 

arbete att kartlägga världens slumområden. 

– Min avdelning hanterar bostads- och 

markfrågor, urbana frågor, vatten och avlopp 

och utbildning, berättar Lars när han 

tar emot på sitt kontor bland korridorerna i 

FN-komplexet i norra Nairobi, i Kenya. 

Det går inte att se slummen från Lars 

kontorsfönster, men runt omkring det 

natursköna och lugna FN-området i Kenyas 

huvudstad ligger flera slumområden. I stadens 

södra delar ligger Afrikas näst största 

slumområde, Kibera, med ungefär 800.000 

invånare. Totalt räknar UN HABITAT med 

att det finns en miljard sluminvånare i hela 

världen. 

I slumområdet 

Soweto, i Kiberas 

utkant, reser 

sig ett av många 

gamla statliga 

slumuppgraderingsprojekt 

över slummen. 

På grund av 

korruption står 

husen än så 

länge tomma 

som ett hån mot 

sluminvånarna. 

Hur ska man kunna stoppa utbredningen 

av slummen? 

– Om inget görs kommer det att finnas 

två miljarder människor som bor i slumområden 

i världen om 20 år. Om 30 år kommer 

de att vara tre miljarder, säger Lars 

Reuterswärd. Men det behöver inte bli så. 

Om vi tittar globalt, till exempel på Kina, 

så bygger dom 1,4 miljarder kvadratmeter

Att bygga hus är inte svårt. Det svåra är att skapa förtroende för de legala systemen så att folk vågar investera. Det säger Lars Reuterswärd på UN HABITAT i Kenya. 

bostäder där just nu. Det är en kvadratmeter 

per kines. Det är precis vad vi orkade med i 

Sverige under miljonprogrammet. 

Lars Reuterswärd menar att makthavare 

i stora delar av Asien håller på med det man 

gjorde i Sverige: De bygger bort slummen. 

En del av lösningen på problemet är att 

identifiera stategier och tekniker för att 

minska slummen och sätta dem i funktion, 

anser han. 

Alla länder har dock inte råd eller tillräckligt 

väl utbyggda statliga institutioner 

för att kunna göra som svenskarna eller 

asiaterna. I sådana fall måste man finna 

andra sätt: 

– Den största resursen är människan, 

säger Lars Reuterswärd. Familjen och hennes 

nätverk. Har man inte de resurser som 

vi hade i Sverige får man se till den enskilda 

människan och hennes intellektuella, fysiska 

och materiella tillgångar. 

Han ger ett exempel: 

– I en tredjedel av alla världens u-länder 

får inte kvinnor äga mark eller hus. Om de 

inte råkar vara väldigt rika eller välsituerade. 

En kvinna kan inte räkna med att ärva 

mark om mannen vill skilja sig eller om han 

dör. Hur påverkas kvinnans vilja att investera 

i fast egendom då? Skulle du investera i 

din hyreslägenhet? 

Lars fortsätter sitt resonemang med att 

det i flera länder är långt ifrån självklart att 

kunna använda sin fastighet som säkerhet 

för ett banklån, för att kunna investera i 

sitt företag. Ytterligare ett tekniskt hinder 

på detta område är att många länder över 

huvud taget inte har någon fungerande 

kapitalmarknad. 

Flera länder, som till exempel Kenya, 

har inte heller något fastighetsregister värt 

namnet. I de register som finns framgår det 

inte heller vem som äger vad. I sådana fall 

är det svårt att skapa en fastighetsmarknad 

som faktiskt fungerar. 

– Att bygga hus är inte så svårt, säger 

Lars. Det svåra är att få de legala systemen 

och tolkningen och förtroende för dem att 

funka så att folk vågar investera. Här i Kenya, 

till exempel, hade man under 28 år en 

väldigt korrupt regim där man inte kunde 

lita på någon. 

Den nya regeringen i Kenya har upp- 

märksammat korruptionen. Tillsammans 

med UN HABITAT håller regeringen även 

på att ta fram en policy för hur man ska 

hantera markfrågan och skapa ett fastighetsregister, 

som också ska vara tillgängligt 

för den fattigare delen av befolkningen. 

Regeringen har även frigjort mark för att 

bygga bostäder åt sluminvånare. 

För bara tio år sedan var det vanligt att 

slumområdena i Nairobi brändes ner. Innan 

röken lagt sig gjorde någon med goda kontakter 

med regeringen anspråk på marken. 

Marken såldes sedan för shoppingcenter 

eller till enskilda hyresvärdar som byggde 

små dåliga bostäder för uthyrning till höga 

hyror. Idag tvingar istället regeringen folk 

att flytta, rika som fattiga, eftersom de bor 

på statlig mark. 

– Bygger man hus på mark som är reserverad 

för gator och parker, så får man räkna 

med att de husen kommer att tas bort, säger 

Lars Reuterswärd. Samtidigt kan man inte 

bara gå in i slumområden med bulldozers, 

utan man måste ta hänsyn till de boende 

och deras bräckliga situation. De måste 

erbjudas någon form av alternativ. 


Kibera är 

det näst 

största 

slumområdet 

i hela 

Afrika och 

man tror 

att det lever 

ungefär 

800.000 

människor 

här. Människorna 

lever 

på varandra, 

soporna 

ligger i 

travar och 

sjukdomarna 

frodas. 


Slumuppgradering i praktiken 

Peter Chegge har bott i Nairobislummen Huuruma sedan 1973. Hans del av området, Kambi 

Moto, har brunnit ner tre gånger under den tiden. I början bodde han i en nylonkoja, sedan i 

en plåtcontainer och nu i ett litet trångt rum med sin fru och barn, men i maj i år flyttar de 

in i ett av 34 nya hus, byggda av invånarna själva. 

Peter Chegge tar emot med kepsen på sne, en 

hammare i näven och ett stort smittsamt leende. 

Han har all anledning att vara nöjd. Medan han 

borstar av sig byggdammet visar han oss runt på 

byggarbetsplatsen. Varje hus ser likadant ut, med 

ett rum och ett litet kök på nedervåningen. Alla 

får egna vattenkranar, elektrictet och på andra 

våningen är det förberett för toaletter. 

– Det ska bli tre våningar, men vi flyttar in i den 

första våningen och får sedan bygga de två andra 

våningarna i egen takt, beroende på hur mycket 

pengar vi har, förklarar Peter. 

Bygget finansieras genom ett lån som den 

kenyanska organisationen Pamoja Trust har tagit. 

Invånarna i Kambi Moto sparar pengar i en fond 

som ska betala av lånet och det fortsatta bygget. I 

början var folk misstänksamma, men i takt med 

att de nya husen vuxit fram har intresset bland 

Kambi Motos 539 hushåll blivit större. Det enda 

sparkravet är att alla försöker lägga minst någon 

slant per dag. Har man inga pengar en dag får 

man låna av de andra eller betala mer en annan 

dag. 

– Detta är en av de första uppgraderingserfarenheterna 

av det här slaget i Kenya, säger Peter 

Chegge stolt. Vi vill dela med oss av detta till 


andra och till folket i Kibera så att regeringen och 

FN ser hur det skulle kunna fungera. 

Pamoja Trust hoppas att deras uppgraderingsmetod 

ska sprida sig som ringar på vattnet, men 

slumuppgradering är lättare sagt än gjort. Det har 

tagit fyra år från det att invånarna i Kambi Moto 

satte sig ner och diskuterade projektet med Pamoja 

och Nairobis kommun. Samtidigt har antalet 

sluminvånare i Nairobi ökat i tusental. 

Slumuppgradering handlar om att kartlägga 

området som ska uppgraderas, inte bara fysiskt, 

utan även socialt. Vilka är det som egentligen bor 

i området, vilka äger husen, vem äger marken, vad 

Barnen i Kambi Moto leker framför den blå container där Peter 

Chegge, Pamoja Trusts representant i Kambi Moto, tidigare bodde. 

finns det för förutsättningar att låna och spara 

pengar? När det är klarlagt ska de boende organisera 

sig och tillsammans komma överens om hur 

de ska förbättra sin levnadssituation. 

Pamoja låter bland annat invånarna rita sina 

drömhus. Många ritar hus med flera rum, pool 

och garage. Pamojas representanter frågar vad de 

behöver ett garage till, när de inte har en bil? Och 

om någon ska ha ett hus med fem rum hur ska de 

andra 33 familjerna få plats? Marken de ska leva 

på är densamma som tidigare. Den har inte blivit 

större. 

Tillsammans med Pamojas arkitekter ritar se- 

ARKITEKTEN maj 2004 23 

FAKTA 

En femtedel av alla världens 

sluminvånare bor i Afrika, söder 

om Sahara. Bara i Nairobi har 

antalet slumområden ökat från 

50 till 137 sedan år 1971, och ut- 

gör idag fem procent av stadens 

totala yta. Idag räknar man med 

att ungefär två miljoner, eller 60 

procent, av stadens invånare lever 

i slummen. 

Liksom i hela Afrika är det få kenya- 

ner som har papper på marken de 

bor på. En procent av kontinentens 

mark ägs formellt av någon. Lika 

många procent av Afrikas befolk- 

ning äger någon form av land. Den 

som inget äger kan inte heller ta 

ett banklån. Utan banklån, inga 

investeringar. 

UN Habitat arbetar med slumupp- 

gradering i hela världen, men foku- 

serar framför allt på policyarbete 

och påverkansarbete gentemot 

politiker. Den 13 – 17 september, 

i år, ordnar UN HABITAT World 

Urban Forum i Barcelona där bland 

annat slumuppgradering kommer 

att disktueras. 

Pamoja Trust arbetar i de flesta 

av Kenyas slumområden och ingår 

även i den internationella organisa- 

tionen Slum Dwellers International 

(SDI). SDI bildades 1996 av flera 

organisationer från fattiga länder 

i Afrika, Asien och Latinamerika. 

Det är ett nätverk som arbetar 

för att förbättra levnadssitua- 

tionen för världens sluminvånare. 

Liksom SDI arbetar Pamoja Trust 

mycket med nätverkande, varför 

invånare från olika slumområden 

möts regelbundet och delar med 

sig av varandras erfarenheter.

Överst: Här stod tidigare slumkåkar, men sedan ett år 

tillbaka reser invånarna i Kambi Moto nya hus, som en del 

av Pamoja Trusts slumuppgraderingsprojekt. 

Mitten: Robinson äger tretton bostäder i Kibera. Han hyr ut 

dem för 800 till 1 000 shilling i månaden och tjänar mycket 

pengar. Ändå hävdar han att han tycker slumuppgradering 

är bra, trots att det kan innebära att han förlorar sitt 

levebröd. 

Underst: Lucy Wangiku bor i Kambi Moto och deltar i 

slumuppgraderingsprojektet. Här visar hon sin nuvarande 

bostad. Trångt, men ombonat. 

dan invånarna de hus som passar bäst för alla. För 

att lösa trängselproblemen blir det hus på höjden. 

– Invånarna bor trångt som det är idag, så vi 

letar efter alternativ, förklarar Joseph Mukeku, en 

av Pamojas tre arkitekter. Lösningen är att bygga 

vertikalt. Samtidigt är det viktigt att påpeka att 

husen inte är ett mål i sig, utan ett medel för organisering. 

Därför tar det tid. Om allt varit toppstyrt 

hade vi hunnit bygga 150 hus vid detta lag. 

På UN HABITATs huvudkontor tar man 

Pamojas arbete på högsta allvar, men i motsats till 

Pamoja anser FN att man måste arbeta mer med 

påverkansarbete gentemot regeringen. Annars går 

det aldrig att lösa slumproblemen. Peter håller inte 

med: 

– Problemet i bostadsområdet Soweto, i Kibera, 

där UN HABITAT arbetar med uppgradering, är 

att FN inte arbetar med folket, säger Peter Chegge. 

För att något ska hända måste man jobba med 

gräsrötterna. FN jobbar med regeringen. Andra 

organisationer har jobbat med regeringen tidigare, 

men projekten har fastnat där. 

Peter Chegge oroar sig för att FN-projektet 

är för toppstyrt. När vi talar med Pamoja Trusts 

ordförande, Jane Weru, håller hon med. Men 

hon påpekar samtidigt att FN utför ett mycket 

viktigt jobb, genom att skapa policydokument och 

påverka regeringar. Och som Lars Reuterswärd på 

UN HABITAT säger finns det fler lösningar än en. 

Jane Weru delar hans åsikt att markfrågan 

måste lösas för att man ska kunna komma någon 

vart med slumfrågan. Hon delar dessutom lundaprofessorns 

optimism: 

– Kan man förbättra levnadsstandarden för 100 

miljoner sluminvånare kan man förbättra den för 

en miljard. 


SETT, LÄST, HÖRT 

Redaktör: Nina Gunne 

nina.gunne@arkitekt.se 

Foto: Dan Hallemar 

Det finns en plats i Stockholm som heter 

Medborgarplatsen. Bara namnet. Nu har den 

byggts om. Resultatet kan inte beskrivas som 

annat än bedårande. Stockholms stad har de senaste 

tio åren haft en hårt plastikkirurgisk inriktning på 

sin omgestaltning av platser. Men nu har man hittat 

musikaliteten igen. ”Riv allt, bygg nytt” har ersatts av 

”lyssna och fortsätt berätta”. 

Plats för åldrande och sorgkanter på Stockholms 

offentliga platser. 

Inte en dag för tidigt. 

Efter Kungsträdgården, Odenplan, Nybrokajen, St: 

Eriksplan och, kanske, Slussen, platser som rensats, 

förenklats, banaliserats, förlorat sin historia, eller bara 

valt att berätta en historia, är Medborgarplatsen det 

exempel som kan leda Stockholm vidare. 

Små tillägg i hörn som varit döda gör hörnen levande 

igen. Som de nya svartvita serveringsbyggnaderna i 

hörnet nere vid ett av Stockholms kanske hopplösaste 

hus: Arkenhuset. Eller som att man vågade plocka 

bort konstverket Gryning för att få en ren yta, en linje 

bort mot Södra Station. Och, viktigast, samtidigt 

vågade behålla en massa märkliga misslyckanden, från 

thaikrogar till permanentade isbanor via nedgångar 

till p-hus, som blivit en del av torgets berättelse. 

Alltför ofta är gestaltningen av offentliga rum sorglös. 

Den är perfekt. Den ser åldrandet, skavankerna, 

sorgkanterna som ett hot. Den är, för att nu tala i 

bilder, en drygt medelålders man som om och om igen 

lämnar sin åldrande hustru för 23-åriga äppelkindade 

praktikanter. Det vita, oskrivna arket, perfektionen, 

eller drömmen om den, är målet. 

Ett besök på Medborgarplatsen kan lära om. Medborgarplatsen 

2004. Platsen där Stockholm hittade 

tillbaka till musikaliteten. Örat mot marken, nyfikenheten, 

berättelserna. De fullklottrade arken. 

Dan Hallemar 

Ansvarig arkitekt för ombyggnad av Medborgarplatsen är Gunnar 

Åsell, Åsell & CO arkitekter. 

Arkitekter för projektering av ny entré mot Repslagargatan är 

Carl Bro landskapsarkitekter, genom Anders Falk och Sofia Nylén. 

Beställare är Gatu- Fastighetskontoret, Stockholm genom Anneli 

Wallgren. 

Våren byter plats 

På nya handmålade tapeten i hallen 

till Ulriksdals Värdshus sitter en liten 

tapetvåd fastnålad. Mönster skapas 

av vitsippor förminskade till olika 

storlekar. Istället för menykort sitter 

nu vitsippsbilder i hållarna på borden. 

Vitsipporna sipprar också in i 

lokalen i form av utstansade plastark. 

Konstnärsgruppen Love and 

Devotion visar fram till den 6 juni 

de två verken Vitsippor Ulleråkers 

sjukhus, våren 2002, och Konglomerat 

av vitsippor för golv och vägg, 

på Ulriksdals Värdshus som en del 

av konstprojektet Väsen. Verken 

är utvalda delar av det projekt som 

konstnärsgruppen utförde på Ulleråkers 

psykosavdelning våren 2002. 

Love and Devotion analyserar 

platser och miljöer och gör ingrepp i 

dessa på ett sätt som liknar arkitektens. 

Men de arbetar utifrån vad de 

ser och upplever på platsen och inte 

med en ritning som verktyg. 

På Ulleråker mötte konstnärerna 

en rörig miljö, med slitna möbler som 

plockats in efter en renovering av 

lokalerna och bilder som hängts utan 

tanke. 

– Det var ingen bra miljö för 

patienter som har särskilt stort behov 

av en ordnad tillvaro, berättar Karin 

Johnson från Love and Devotion under 

vernissagekvällen på Ulriksdal. 

De gjorde punktinsatser i miljön 

efter att ha analyserat brister och behov. 

En sådan var göra en öppning i 

en balkong med trappa ner till parken 

utanför, som inte använts tidigare. 

De slängde ut trasiga möbler och nya 

köptes in. För att vidga patienternas 

gräns mot omvärlden fotograferades 

miljön utanför. Bilder av bland annat 

en korvkiosk, en fågelholk och blommande 

vitsippor fördes in i psykosav- 

Love and Devotion på Väsen, 

Ulriksdals Värdshus, Ulriksdals 

Slottspark, Solna. Till 

den 6 juni 

delningen. 

Till Ulriksdal tar Love and 

Devotion bara med sig bilderna av 

vitsipporna och frågar sig: Är våren 

densamma på olika platser? Vad har 

vi gemensamt? Vilka upplevelser kan 

vi/kan vi inte dela med andra? 

Men när bara vitsipporna visas 

på Ulriksdal förändras innebörden i 

verken. Kopplingen till de vitsippsskogar 

som omger Värdshuset denna 

vår blir självklar. Effekten blir snarare 

att den yttre romantiska parken 

tränger in i Värdshuset och blir än 

mer påtaglig. 

Väsen är ett projekt som bjuder 

in konstnärer och arkitekter att 

arbeta och förhålla sig i den befintliga 

miljön. Arkitekt och glasformgivare 

Sylva Neiglick och arkitekt och 

curator Ann Bexelius arbetar med 

projektet på Ulriksdals Värdshus 

under hela 2004. 

– Vi vill vara som ett sorts husdjur 

här. Värdshuset vill gärna att vi 

för lite väsen. När vi började prata 

om atmosfären här ute kom också 

namnet Väsen upp. Vi tycker att det 

passar bra som samlingsnamn för 

konstprojekten här ute, det får en 

dubbel betydelse, förklarar de två. 

Men Love and Devotion för inte 

mycket väsen. De smyger sig försiktigt 

in och smälter snarare samman 

med platsen än bråkar med den. 

Matgästerna på platsen riskerar att 

helt missa att här pågår en konstutställning. 

En viss förståelse för gruppens 

arbetssätt och varifrån verket 

kommer blir nästan nödvändig för att 

se något mer än vackra vitsippor på 

väggen. Och då lockar de doftande 

sipporna utanför Värdshuset desto 

mer. 

Nina Gunne 


Foto: Martin Cederblad 

Miss Dottie möter musiken 

Säg den inredningsarkitekt som inte 

skulle drömma om att få sin inredning 

tonsatt – om man bara kom på 

tanken. 

Eller applådera att den tjänade 

som utgångspunkt för kompositörer 

och artister att göra en hel cd med 

rumsmöbleringen som inspiration. 

Låt vara att det handlade om att 

göra reklam för ett hotell, som satsar 

på svensk design och form för att 

locka japaner och andra. Nog kittlar 

tanken? 

Säg att en arkitekt från Wien gör 

slingrande blomrankor som pryder 

tyger som säljs i en exklusiv affär 

i Stockholm. Hur häpen bleve han 

inte om han fick veta att en artist 

70 år senare inspireras av rankorna, 

gör en låt om storstadsdjungeln som 

sen spelas i ett hotellrum inrett av 

affären ifråga. 

Gissade du rätt? 

Young and beautiful. 

Blackcell i 

rum 337, ”Matisserummet”, 

av Tom 

Hedqvist. Musik 

Fredrik Jonsson, 

Blackcell och Pontus 

Winnberg. Text: 

Fredrik Jonsson, 

Mattias Axelsson, 

Pontus Winnberg, 

Earl Sparks. 

Säg att en inredningsarkitekt från 

Stockholm ror till Paris. Kommer 

hem, får inreda hotellets dyraste svit 

med möbler som påminner om vattendroppar 

och vågor. Han signerar 

en åra från rodden och sätter upp 

den på väggen. Sen bor en kompositör 

i rummet, inspireras av åran och 

skriver en låt om vatten – som spelas 

i rummet. 

Säg att du desajnar tapeter med 

stora färggranna prickar, att de sätts 

upp i ett rum som får nummer 709 

och döps till Miss Dottie. Och att sen 

hela cd:n får detta namn. 

Skulle du tacka nej? 

Och vad som blir nästa steg? Om 

man fick önska… 

Boka rum 706 och lyssna på dess 

låt. Den heter Wish. 

Kerstin Persson 

Thomas Sandells prickiga Miss Dottierum tonsattes av Fredrik Jonsson, som gjort texten till All 

about love tillsammans med sångerskan Annika Thörnquist. 

Jonas Bohlins inredning i vinbärs-sviten har tonsatts av Fredrik Jonsson, som även skrivit texten 

till Early Morning thoughts tillsammans med Charlotte Berg, som framför den. 

Josef Franks inredning i Svenskt Tenn-sviten på Hotel Birger Jarl har tonsatts av Fredrik Jonsson. 

Papa Dee framför låten Want you med text av Jonsson/Dee samt Emma Nilsdotter. 

” 

För oss som golvföretag är krav på 

kvalitetsplaner och miljöledningssystem 

realiteter. Nästan lika viktigt som att vi 

kan lägga golv. Därför 

Lars Jonsson 

MiljöGolv i Stockholm AB 

är vi auktoriserade. För 

våra beställare blir det 

enklare i och med att 

deras och våra system 

passar ihop. Och för 

bostadsrättsföreningar, 

fastighetsförvaltare och våra privatkunder 

är det en extra trygghet. Dom vet att vi 

kan våra saker och är ett företag att lita på. 

I dag finns det 140 auktoriserade golvföretag över 

hela landet som gör det lättare att välja rätt. 

Ett auktoriserat golvföretag: 

arbetar med kvalitets- och miljöledningssystem 

har dokumenterad läggningsteknisk kompetens 

kan kretsloppsmärka golvkonstruktioner 

är anslutet till GBR Golvåtervinning 

granskas genom extern revision 

Golvbranschen, GBR ansvarar för auktorisationssystemet 

www.golvbranschen.se 

Aktivt stödjande leverantörer: Altro Nordic . Armstrong 

BonaKemi . Bostik Findley . Casco . ege . Forbo Flooring 

Freudenberg . Interface . Kiilto . Kährs . maxit . Mondo Nordic 

Pergo . Stosett . Lyckeby Industrial . Tarkett . TM-Progress 


SETT, LÄST, HÖRT 


nina.gunne@arkitekt.se 

Glasbrukstäppan – 

sliten och misskött 

Stockholmspärla 

”Det är med förvåning och besvikelse vi konstaterar 

hur en av landets mer framstående parkanläggningar 

hanteras. Det är av största vikt att alla inblandade 

inser värdet av Glasbrukstäppan som en representant 

för svensk trädgårdskonst i allmänhet och för Stockholms 

och Erik Glemmes parkarkitektur i synnerhet. 

Glasbrukstäppan är en allmän park med enastående 

kvaliteter, dessa får inte äventyras.” 

Så skriver Akademin för landskapsarkitektur inom 

Sveriges Arkitekter i ett brev till Stockholms Stad. 

Akademin har tagit upp vad som händer vid parken 

Glasbrukstäppan på Södermalm. I parken har slitaget 

ökat kraftigt genom att en skola byggts ut intill. 

Skötseln har inte alls följt med utvecklingen. Samma 

tendens kan man se över hela staden sedan skötseln 

lades ut på stadsdelsnämnderna, påpekar akademien. 

Brevet har undertecknats av Bengt Isling, ordförande 

i Akademin för landskapsarkitektur. 

”En undangömd oas” kallar Anna-Maria Blennow Glasbrukstäppan 

i sin bok Europas trädgårdar (Bokförlaget Signum 1995). 

I ett avsnitt om modernismens trädgårdskonst beskriver hon 

Erik Glemmes anläggning på Glasbruksklippan (1948 – 1952) på 

Söders höjder i Stockholm. 

Parken, som är en bit överbliven mark mellan klippor och bostadshus, 

består av tre delar, alla utformade med stor omsorg 

om detaljerna. 

Den nedre är stensatt kring tre runda vattendammar. På 

en brandmur intill hade Glemme låtit måla skuggan av ett träd. 

Granittrappor leder till nästa nivå där det fi nns en träpaviljong 

med toppigt spåntak under en stor ek. Parken avlutas med ett 

övre rum med en sitthörna vid en damm. 

Foto: Thorbjörn Andersson 

Verktyg i rörelsens händer 

LUMA-fabriken, Katarinahissen, 

bostäder och industrier på Kvarnholmen 

i Stockholm, men också butiker, 

bensinmackar, folkparker och Folkets 

Hus runt hela Sverige. Det kooperativa 

Förbundets Arkitektkontor 

lämnade under sina första decennier 

tydliga avtryck i Sverige och vissa av 

1920- och 30-talens byggnader räknas 

till några av den svenska funktionalismens 

höjdpunkter. 

80 år efter att arkitektkontoret 

inrättades i Sverige kommer boken 

Det svenska Folkhemmet, Kooperativa 

Förbundets arkitektkontor, ut på 

Arkitektur Förlag. Författaren Lisa 

Brunnström porträtterar här det mest 

produktiva arkitektkontoret i Sverige 

genom tiderna. Hon beskriver kontoret 

som ett verktyg i den kooperativa 

rörelsens händer men presenterar 

också arkitektkontorets bidrag till 

både den svenska arkitekturscenen 

och utvecklingen av det svenska 

välfärdssamhället. 

KFs arkitektkontor placeras i 

ett sammanhang av de kooperativa 

idéerna och den generella sociala och 

arkitektoniska debatten under den tid 

när kontoret inrättades. Undersökningar 

om människors levnadsvanor, 

som gjordes inom KFs arkitektkontor, 

syftade till att förbättra 

bostadsstandarden. KF-byggnaderna 

Det svenska folkhemsbygget. 

Om Kooperativa Förbundets 

arkitektkontor 

Lisa Brunnström 

Arkitektur Förlag 2004 

ISNB: 9186-050-261 

kännetecknades av enkelhet, ordning, 

hygientänkande, rationalitet och 

standardisering. I den kooperativa 

ideologin låg också en idé om den 

modernistiska arkitekturens enkelhet 

och reduktion av formen. Arkitekterna 

strävade efter att fi nna generella, 

ekonomiska bostadstyper för 

framtiden, gärna i form av terrasshus 

eller i smala lamellhus. Men kontoret 

ritade också Folkparker, Folkets Hus, 

restauranger och hotell. I linje med 

kontorets sociala ambitioner ägnade 

man stor omsorg åt arbetsmiljöer på 

fabrikerna. 

Tyngdpunkten i boken är lagd 

på perioden 1924 – 58, den period 

som räknas som kontorets guldålder, 

och då Eskil Sundahl var kontorets 

ledare. Men studien beskriver utvecklingen 

ända fram till arkitektkontorets 

nedläggning 1993. 

Boken lyfter fram bilder ur arkiven 

av byggnader som rivits, byggts 

om eller bevarats. Ett perspektiv ur 

KFs arkiv visar hur Katarinahissen 

med restaurang Gondolen skulle se 

ut. Än idag är hissen och restaurangens 

gestalt fortfarande någorlunda 

intakt. Som en högrest konstruktivistisk 

fågel som vakar över uppfarten 

till Södermalm. 

Nina Gunne 


Samhället speglas i stadshus 

Arkitekturen förmedlar värderingar. 

Det är en av utgångspunkterna i 

boken Offentlighetens materia, kulturanalytiska 

perspektiv på kommunhus. 

Bebyggelsehistoriker och etnolog 

Karin Avastson och Cecilia Hammarlund-Larsson, 

beskriver här 

svenska stads- och kommunhus som 

materialiserad historia och hur de har 

speglat tidens samhälleliga ideal då 

de byggts. 

Studien redogör för hur kommunalhusen 

varit symboler för maktutövning, 

demokrati och för staden 

eller kommunen. Byggnaderna har 

ofta fått en gestaltning som markerar 

att de är viktiga byggnader i staden. 

Utifrån Jürgen Habermas kategorisering 

av privat och offentligt och 

Michael Foucaults arbeten om institutionalisering 

i det moderna samhället 

går skribenterna vidare i sina 

arkitekturanalyser av de kommunala 

byggnadernas betydelse som bärare 

av värderingar. Författarna har låtit 

samhället och kulturen vara utgångspunkten 

i studien, inte arkitektur och 

stilelement i sig. 

Att det är framförallt de offentliga 

byggnaderna som speglar ideologier, 

sin tid och samhället och som 

fungerar som maktens arkitektoniska 

uttryck ger studien exempel på. 

Författarna vandrar genom stadshuset 

i Skövde som invigdes 1990, och 

konstaterar att ”…utövningen av 

makt här går ut på att upprätthålla 

och demonstrera det perfektas överordnande 

karaktär över det mänskliga, 

vardagliga eller kvinnliga i 

arbetslivet.”. En tjänsteman som varit 

engagerad i byggnadens tillkomst tar 

på sig ansvaret att se till att inga ”ir- 

Offentlighetens material. Kulturanalytiska 

perspektiv på kommunhus 

Karin Avastson och Cecilia Hammarlund- 

Larsson 

Carlsson Bokförlag 2003 

ISBN: 91-7203-520-X 

rationella och störande ting kommer 

in i byggnaden”. Författarna upplever 

efter samtal med de anställda att det 

ständigt pågår en kamp om ”de rosa 

tygblommorna och de små dukarna. 

De rör sig sedan genom historien, 

förbi Sigtuna rådhus från 1744, en 

lågmäld byggnad som genom sin 

placering vid torget ändå intar en 

förnäm plats i stadsbilden, förbi 

Helsingborgs rådhus, en monumentalbyggnad 

i medeltidsromantisk stil 

från förra sekelskiftet. 

I Västerås modernistiska stadshus 

från 1950 markeras fullmäktigesalens 

placering i byggnaden genom höga 

fönster i fasaden. Träder man in i 

fullmäktigefl ygeln möter marmorklädda 

väggar och en rad porträtt av 

stadens stadsfullmäktigeordföranden 

genom tiderna. 

Författarna har talat med användare 

av byggnaderna och med invånare 

i städerna för att höra hur de 

uppfattar byggnaderna. Om Partille 

kommunhus från 1970, har de fått 

fram många åsikter om att byggnaden 

är enformig och sluten och att 

den utstrålar ”byråkratisk centralstyrd” 

arkitektur. 

Genom arkitekturanalyser har 

författarna velat skapa förståelse för 

samhällsförändring och värderingar. 

Med de utgångspunkterna blir byggnaderna 

symboler för den svenska 

offentliga sektorn och för demokrati. 

Den monotona arkitekturen i sjuttiotalets 

kommunalhus tolkas som en 

logisk följd av en förändrad offentlighet 

när den borgerliga offentligheten 

ersattes med ”den allmänna opinionen”. 

Nina Gunne 

 

 

 

 

 

 

 

 


Miele 

Sveriges bästa 

vitvaruleverantör 

I en nyligen genomförd marknadsundersökning, tillfrågades ett urval av arkitekter, 

byggherrar, byggentreprenörer, byggkonsulter och partihandlare om branschens 

bästa leverantörer. 170 leverantörsföretag i 15 varugrupper ingick i undersökningen. 

Frågorna gällde kundservice, produktkvalitet, prisnivå, produkturval, snabba och säkra 

leveranser, informationsverksamhet och pålitlighet. 

Miele kom på första plats inom gruppen vitvaror för andra året i rad. 

Vi är glada och stolta över resultatet och fortsätter att ständigt förbättra oss. 

Tack för uppskattningen. 

www.miele.se Stockholm 08-562 29 000 Göteborg 031-742 12 90 Malmö 040-98 77 70

Fernando och 

Humberto 

Campana 

CORALLO 

för EDRA 

Ornament och prakt 

2004 års möbelmässa i Milano ställer frågor kring 

ornament och dekoration. Paralleller kan dras till 

sekelskiftets jugend och art nouveau där ornamentet 

stod för ett subjektivt och personligt uttryck. 

Text: Andreas Ferm och Jani Kristoffersen 

Under 1900-talets början hade 

jugend och art nouveau sin 

absoluta högperiod. I och med 

att industrialiseringen bredde ut 

sig kom de då rådande idealen 

i konflikt med den nya maskinestetiserande 

modernismen. 

Medan jugend verkade som ett 

sorts allkonstverk där alla objekt 

och rum utsmyckades och 

ornamenterades, lyfte däremot 

modernismen fram det nakna 

och osmyckade bruksföremålet. 

Då jugend stod för hantverk, 

personlighet och subjektivitet, 

kom modernismen att stå för 

maskinproduktion, identitets- 

löshet och generalitet. 

Under 60-talet fördjupades 

modernismens diskussion i takt 

med att maskiner och datorer 

blev mer och mer raffinerade. 

John Cage, en av de stora 

innovatörerna inom den experimentella 

musiken, myntade 

uttrycket ”Only computers can 

understand the beauty of a computerised 

poem”. En kommentar 

på dåtidens nya estetik. 

Under John Cages aktiva 

period undersöktes maskinella 

produktioner inom flera fält 

och konstarter. Den kreativa 

produktionen bestod ofta i 

SUS av Moooi 


att de maskininspirerade processerna undersöktes 

med de på den tidens nya verktyg. OULIPO 

(Ouvroir de Littérature Potentielle), en fransk 

författargrupp grund av matematiker och författare, 

undersökte regler för skapandet av poesi och 

litteratur. Texter sammanställdes med hjälp av 

matematik och kombinatorik i ändlösa konstellationer. 

OULIPO fascinerades av konceptet bakom 

algoritmen, där möjligheten och nyckeln till de 

ändlösa kombinationerna fanns. 

Det var 60-talets problemställningar och frågor, 

så vilka frågor ställer man sig idag? Då stod 

de båda idealen i skarp konflikt. Så var befinner vi 

oss nu under en allt mer digitaliserad era? 

Vi verkar i en tid när datorer och maskiner 

blivit vardag och inte betraktas som något unikt 

i sig. Tekniken har nu blivit transparent. Med 

teknologins nya position (över-allt-i-allt) har 

tröskeln till det digitala minskat och tiden mognat 

för ett experimenterande med de nya verktygen. 

Ett experimenterande som en gång påbörjades 

under 60-talet men som nu sker under ett omvänt 

förhållande. Ornament och verktyg har börjat 

följa varandra och verka ihop. 

Samtidigt har många äntligen tröttnat på det 

modernistiska uttrycket och dess sterila generalitet. 

I ett försök att hitta det ”nya” har ögonen 

vänts tillbaka till det modernismen en gång gjorde 

uppror mot, det ornamenterade och utsmyckade. 

Det vi en gång lämnade har återuppstått men anpassat 

efter moderna verktyg. Ornamentiken har 

blivit ett resultat av våra tekniska begränsningar 

men också som ett resultat i våra försök att förstå 

de produktionstekniska möjligheter vi står inför. 

Formerna vi idag ser är hämtade från mjukvarans 

värld där komplexa geometrier förenklas 

genom att man håller nere antalet sidor hos objekt. 

(I datorer består alla geometrier av trianglar 

eller linjer eg. mindre sidor). Den sortens förenkling 

har gett ett tydligt ett formspråk som kan 

hittas i mycket av dagens design. Vad man nu kan 

se i den datorgenererade produkten och möbeln är 

ett undersökande av datorns och mjukvarans sätt 

att beräkna och generera form. Genom att göra 

datorns formspråk till sitt kan man förstå och lära 

sig det redskap man har möjlighet att avancera 

med. Datorn har öppnat upp för en ny estetik. 

Tillståndet kan närmast liknas vid den utveckling 

mobiltelefoner har haft sen det första exemplaret 

släpptes på marknaden. Då var den en avbildning 

av knapptelefonen medan vi nu återfinner mobiler 

som närmast liknar amorfa objekt (idag har Xilibri 

släppt en mobiltelefon som ser ut som en puderdosa). 

Samma scenario fanns i början av bilens 

historia tills man förstod att bilen inte behövde se 

ut som en hästkärra, dess historiska föregångare. 

Essensen i Jugend och Art Nouveau låg i hantverket, 

personligheten och subjektiviteten. Modern 

design föranleder frågor kring vems subjektivitet 

som kommer till uttryck här när datorn dikterar 

estetik och form, när möbler och design så tydligt 

blivit ett resultat av enkla funktioner i ett dataprogram. 

 


CHAIR_ONE för MAGIS av Konstantin Grcic (till vänster) 

Fernando och Humberto Campana CORALLO för EDRA 

Ron Arad för DuPont Corian 


Lagliga 

eller olagliga 

CAD-krav? 

På senare tid har flera offentliga upphandlare i sina förfrågningsunderlag krävt att handlingar 

ska upprättas i programmet AutoCAD. Utvecklingen oroar arkitektkontor som valt att 

jobba med andra CAD-program. Sveriges Arkitekters förbundsjurist anser att upphandlarnas 

agerande strider mot lagen om offentlig upphandling. Men så länge inget arkitektkontor 

vill göra en anmälan blir det ingen rättsprocess. 

Text: Annika Jensfelt 

– Vi vill kunna använda det program 

vi tycker fungerar bäst! 

Det säger arkitekt Christer Liljewall 

på Liljewall arkitekter i Göteborg. 

För tre år sedan valde kontoret 

med över 50 anställda att gå över till 

programmet ArchiCAD. Nu är han en 

av flera arkitekter som oroas över att 

beställare kräver att arbetet utförs i 

programmet AutoCAD. 

– Om vi ska kunna konkurrera 

om uppdragen måste vi köpa dubbla 

licenser och utbilda medarbetare 

även i AutoCAD. Men vi vill inte ha 

flera system på kontoret, vi vill att 

alla ska kunna och använda samma 

program för att slippa dubbelarbete, 

öka flexibiliteten inom kontoret och få 

ett bättre slutresultat för beställaren, 

säger Christer Liljewall. 

Arkitekter som valt att jobba i 

andra system än AutoCAD, som 

upptar cirka 80 procent av marknaden, 

har sedan länge fått anpassa sig 

efter att beställare kräver att ritningar 

levereras i programmet AutoCAD:s 

filformat DWG. Detta har också varit 

möjligt eftersom det går att konvertera 

till exempel en ArchiCAD-ritning till 

en open source-variant av DWG, även 

om viss information och intelligens då 

går förlorad. 

I de förfrågningsunderlag som dykt 

upp på senare tid nöjer sig dock inte 

beställarna med slutleverans av ritningar 

konverterade till DWG-format. 

I sina förfrågningsunderlag kräver de 

att arbetet utförs just i AutoCAD i en 

viss version och med en viss applikation 

av POINT. En sådan offentlig 

upphandlare är RegionFastigheter 

i Skåne. Enligt Patrik Gertsson, IT-ansvarig 

på RegionFastigheter, är det för 

att de ska kunna använda ritningarna 

som relationshandlingar. 

– Vi har haft problem med vårt 

fastighetsregister. Det är när projekten 

ska in i förvaltningssledet som det inte 

fungerar med andra CAD-program. 

Det är till exempel inte alla program 

som klarar areamätningar enligt 

svensk standard, säger han. 

Han påpekar också att användandet 

av olika program som inte är fullt 

kompatibla fördyrar och komplicerar 

även i projekteringen. När ritningar 

konverteras finns det två original. 

– Det bästa vore förstås om alla 

kunde använda de program de vill, 

att vi till exempel skulle kunna låta 

en Archicaddare rita vidare på en av 

våra POINT-modeller, att vi kan vara 

öppna för fler program. Men då måste 

de programvarorna visa att de kan 

leva upp till våra krav, säger Patrik 

Gertsson. 

Han förstår de arkitekter som 

gärna vill rita i något annat program. 

Men RegionFastigheters krav bygger 

på att de sedan länge är utrustade 

med just AutoCAD och POINT och 

att flera andra konsulter jobbar i det 

programmet. 

– Visst är POINT gammalt och 

kanske inte det roligaste att rita med. 

Men vi måste se till helheten framför 

spetsprogramvara eller spetskompetens 

inom ett visst område. Vi startar 

och avslutar ett projekt varje dag med 

flera yrkesdiscipliner inblandade och 

vi kan inte ha ett system som bara är 

jättebra för arkitekter. 

Enligt lagen om offentlig upphandling, 

LOU, får beställare inte kräva 

ett specifikt system eller ha krav som 

gynnar en viss leverantör. Branschorganisationen 

STD Svensk Teknik 

och Design skrev i januari i år ett brev 

till teknikkonsultupphandlare där 

man uppmärksammade dem just på 

att deras CAD-krav gynnar en viss 

mjukvaruleverantör. Men enligt Patrik 

Gertsson strider inte RegionFastigheters 

handlande mot lagen. 


– Vi har fått det här granskat av 

Region Skånes jurister och de hävdar 

att vi har rätt till detta. Enligt LOU 

får man inte ställa krav utan saklig 

grund. Men vi har väldokumenterade 

sakliga grunder för att kräva Auto- 

CAD, säger Patrik Gertsson. 

Sveriges Arkitekters förbundsjurist 

Ulrik Östling tror inte att Region- 

Fastigheters argument för att kräva 

AutoCAD skulle hålla i en rättslig 

prövning. 

– Av lagtext, förarbeten och 

rättspraxis framgår tydligt att upphandlare 

ska använda sig av neutrala 

tekniska beskrivningar och vedertagna 

standarder. Varumärken och diskriminerande 

tekniska beskrivningar är inte 

tillåtna, säger Ulrik Östling. 

Han skulle gärna se en rättslig 

prövning av en offentlig upphandling 

där beställaren kräver ett visst CADsystem 

såsom RegionFastigheter gör. 

Problemet är att få ett arkitektkontor 

att stämma en stor potentiell uppdragsgivare. 

– Jag tycker att lagen borde ändras 

så att det blir möjligt för organisationer, 

som till exempel Sveriges Arkitekter, 

att driva liknande ärenden i rätten, 

säger Ulrik Östling. 

HALLÅ... 

... Patrik Durvik på Autodesk! 

Grattis, flera stora offentliga upphandlare har börjat kräva att anbudsgivarna 

använder AutoCAD. Vad säger ni om det? 

– Detta är egentligen ingen nyhet utan dessa krav fanns med hos beställare 

redan i början av 90-talet. Anledningen är att POINT-applikationerna, 

som bygger på AutoCAD, snabbt blev accepterade och mycket 

populära i byggbranschen. Vi uppskattar förstås att de vill ha ritningar i 

vårat format. 

Tänker ni lämna ut koden till ert DWG-format så att andra CAD-program 

kan skriva konverterare? 

– Autodesk har utvecklat och investerat stora resurser i DWG-formatet 

under många år och jag kan inte se att vi kommer att ge bort 

DWG-formatet till andra leverantörer inom branschen. Om man pratar 

om vikten av att kunna kommunicera information mellan olika system, 

tar Autodesk ansvar för att våra kunder kan importera och exportera 

information till Autodesks bygglösningar, till exempel AutoCAD eller 

Architectural Desktop. När kunderna önskar kommunicera med andra 

system i branschen är den leverantörsoberoende IFC-standarden en väg 

att gå. Architectural Desktop stöder IFC. 

... Robert Priller på Lasercad! 

Flera stora upphandlare börjat kräva att arkitekterna använder AutoCAD. 

Hur ser ni som leverantörer av AchiCAD på det? 

– Det är mycket oroväckande. När det gäller offentliga beställare är 

jag dessutom övertygad om att det strider mot LOU. Om det i CADanvisningarna 

föreskrivs en AutoCAD-applikation som till exempel 

POINT, utestängs per automatik inte bara vissa svenska arkitekter utan 

också flertalet arkitekter inom EU, eftersom POINT såvitt jag vet endast 

används i Norden. Just nu har Malmö Stadsfastigheter en ny CADmanual 

ute på remiss där det finns krav på AutoCAD och POINT. Vi 

har påpekat att om manualen antas i sin nuvarande form kommer vi att 

anmäla dem i samband med deras nästa upphandling. Det är anmärkningsvärt 

att inte offentliga beställare målmedvetet och i samverkan 

agerar för att få fram standarder som alla kan följa. 

Om man bortser från stridighet mot LOU, vad gör ni för att era kunder 

ändå ska kunna leverera till beställare som kör med och kräver AutoCAD? 

– Vi informerar beställare om vad ArchiCAD är och hur programmet 

hanterar DWG. Vi är också anslutna till svenska IAI, en global organisation 

för öppna plattformar inom byggindustrin som har tagit fram den 

öppna standarden IFC. 

... Väino Tarandi från projektet IT Bygg och Fastighet! 

Hur går det med visionen om den gemensamma IT-plattformen och IFC-formatet som ska 

göra det möjligt att alla jobbar på i sina program utan att det uppstår några konverteringsproblem? 

– Utvecklingen och implementeringen av IFC fortsätter. Men i Sverige har det inte 

varit någon större aktivitet sedan projektet IT Bygg och Fastighet 2002 (se Arkitekten 

01.2003. reds. anm.) då flera stora företag var med och drev på utvecklingen. I Norge 

däremot är det stor aktivitet. Där har också flera offentliga upphandlare börjat kräva 

eller i alla fall önska objektorienterad information och ritningar i 3D i ISO-formatet 

ISO/PAS 16793 (IFC 2.x). I september ordnar svenska IAI en nordisk konferens där vi 

visar exempel på upphandlare i Finland och Norge som börjat efterfråga IFC. Det är 

ett sätt att bryta beroendet av en viss leverantörs mjukvara, vilket är ohållbart i längden 

då det hämmar utvecklingen av projekteringsmetodik och effektiv produktion. Ska 

det bli verklighet av alla fina tankar om en gemensam IT-plattform inom byggbranschen 

finns utöver IFC i dagsläget inget alternativ till helhetslösning. 


Monica Nyberg visar favoritövningarna 

Värm upp musklerna genom att klappa över hela kroppen, från armarna och 

axlarna till bröstet, magen rumpan och ner på benen. Omväxlande med handflatorna 

och knytnävarna. 

Mjuka upp handlederna genom att 

knäppa händerna och rulla händerna. 

Stretcha översidan av underarmen 

(musarmen). 


Arkitektgympa 

Arkitekten tog en paus och hängde med på arkitektkontoret Södergruppens 

morgongympa. Ett uppskattat inslag för att läka och motverka 

gamnackar och musarmar. 

Text och foto: Annika Jensfelt 

Jens Deurell, 

Marcus Axelsson, 

Ingela Gustén, 

Kristina Ödling, 

Linda Santesson 

och Staffan Gezelius 

följer Monica 

Nybergs rörelser 

och instruktioner. 

Armen bakom ryggen och luta huvudet 

åt sidan och sedan framåt för att 

sträcka ut nacken. 

En kvart varje dag. Kvart i tio till 

klockan tio. Då blir biblioteket på arkitektkontoret 

Södergruppen i Stockholm 

pausgympasal. Alla 17 på kontoret är 

inte med varje gång och vissa väljer att 

aldrig vara med. Men ledningsgruppen 

uppmuntrar och för många har det blivit 

ett viktigt inslag för att balansera den 

ofta ensidiga arbetsställningen framför 

datorn. 

– När vi inte haft gympa på ett 

tag, som nu på sistone när vi har haft 

ombyggnad och det har varit för stökigt, 

känner många av att de får ont och 

blir stela och kommer och frågar om vi 

inte ska dra igång igen, säger Monica 

Nyberg. 

Vrid huvudet åt vänster, sedan åt 

höger för att stretcha halsen. 

Hon arbetar på kontoret som ekonomiassistent 

och det är hon som håller i 

pausgympan. Eftersom hon är intresserad 

och kände till andra som hade pausgympa 

på jobbet, blev det hennes uppdrag 

efter en personalvårdsdag för tre år sedan, 

då frågan kom upp. 

– Jag kör en blandning av övningar 

hämtade från Tai Chi, Qi-gong, Yoga och 

vanlig stretching, säger Monica Nyberg. 

Hon står uppflugen på en soffa och 

demonstrerar övningarna. Sätesmusklerna, 

ryggen, nacken, armarna och ansiktet 

bearbetas. Lugnt och stillsamt, ingen 

svett. Men efteråt känner sig deltagarna 

mjuka och sköna i kroppen, lagom till 

morgonfikat. 

Mjuka upp hals och nacke genom att 

långsamt tippa huvudet framåt och 

bakåt ett par gånger. 

Glöm inte att andas 

med magen! 

Massera tinningarna och käkmusklerna 

för att släppa spänningar. 


KALENDERN 


nina.gunne@arkitekt.se UTSTÄLLNINGAR OCH FÖRESLÄSNINGAR 

2 – 4 juni. Vadstena FORUM 2004. Krävs energi i 

samhällsplaneringen? Om energi, välfärd och samhällsplanering. 

Vadstena Forums symposium 2004 syftar 

till att, med utgångspunkt i vetenskapliga studier, 

belysa hur energiproduktion och energianvändning 

påverkar välfärdsutveckling och samhällsplanering. 

Anmälan senast 22 april via www.vadstenaforum.com 

Upplysningar: Gösta Blücher 0455-52242 eller Brittmarie 

Gunnarsson 013-282772 

19 – 29 augusti. Parkutställning i Hammarby Sjöstad 

i Stockholm. Temat är ”Det gröna, det sköna, det 

hållbara – den moderna staden”. 

6 juni – 19 september. Träbiennalen i Virserum 2004. 

I sommar arrangeras Träbiennalen 2004 på Virserums 

Konsthall. Det är landets största träutställning. Här 

visas arkitektur, byggdetaljer, forskning, broar, båtar, 

konst, konsthantverk, möbler, design, böcker, papper 

– allt som har med skog, trä och papper att göra. 

Ledorden är innovation, ekologi, upplevelse. 

Virserums Konsthall, Kyrkogatan 34, 570 80 Virserum. 

För mer information: tra@virserumskonsthall.com, 

www.virserumskonsthall.com 

9 juni. Designåret 2005 – nya uppdrag och samarbeten! 

Formgivare och designer välkomnas till information 

och diskussion om deltagande i Designåret 2005. 

Designforum Svensk Form, Skeppsholmen, Stockholm, 

kl 15.00-17.00. Anmäl dig senast den 4 juni till: 

9juni@svenskform.se. 

Kulturdepartementet har lämnat uppdrag till ca 150 

myndigheter och organisationer att förbereda och genomföra 

insatser under Designåret 2005. Kanske har 

ni också konkreta idéer på vad de kan göra inför och 

under Designåret 2005. Organisationen Mer Design 

har ställt samman en lista med kontaktuppgifter till 

dem som fått regeringsuppdrag för att underlätta nya 

samarbeten. Tanken är att dessa uppdrag ska skapa 

fler samarbeten med formgivare och designer runt om 

i Sverige. 

För information kontakta kampanjkontoret 

anna.rygard@svenskform.se eller christina.nilsondag@svenskform.se, 

Läs mer på hemsidan om Designåret 

2005 www.merdesign.se 

27 – 28 augusti. Choices, internationellt Alvar Alto 

designseminarium. Åtta designers och arkitekter berättar 

om de val de gör i sitt arbete. Anmälan senast 15 juli. 

För mer information kontakta: Mari Kovanen, Alvar 

Aalto Academy, Tiilimäki 20, FIN - 00330 Helsinki, ma 

ri.kovanen@alvaraalto.fi, www.alvaralto.fi/conference/ 

designseminar/choices/. En utställning på Museum 

of Central Finland i Jyväskylä 28 aug – 26 sept visar 

arbeten av de utvalda föreläsarna. Samtidigt öppnar utställningen 

”Transparent Wall” av konstnären Markku 

Pääkkönen på Alvar Aalto Museum i Jyväskylä. 

18 – 30 maj. Vårutställning 2004 på Konstfack, Stockholm. Öppet: vardagar 

kl 12–19, helg 12–16. Valhallavägen 191, Stockholm. 

22 maj – 6 juni. Examensutställningar HDK, Göteborg. Magisterstudenter 

design och tillämpad konst på Röhska museet, Göteborg. Kandidatstudenter 

design på HDK, Göteborg. 

25 maj. Den portugisiske arkitekten Eduardo Souto de Moura. Föreläser 

kl. 18.00, Auditoriet, Moderna Museet, Skeppsholmen, Stockholm. 

26 maj – 12 sept. Huskatalogernas landskap - träindustri, kataloger 

och villadrömmar. Jönköpings läns museum. 

Info: britt-marie.borjesgard@jkpglm.se 

27 maj – 8 augusti. De stora Restaureringarna. Fotografier av Gunnar 

Smoliansky visas tillsammans med ritningar och fotografier av andra 

kallbadhus och friluftsbad i Stockholmstrakten från sekelskiftet 1900 

till 1950-talet. 

28 maj – 22 augusti. Territories. Malmö Konsthall, S:t Johannesgatan 

7, Malmö. Utställningen presenterar en rad projekt som handlar om hur 

arkitektur och mark används runtom i världen som verktyg för manifesterande 

av makt, kontroll och ideologi. 

3 – 5 juni. Landskapelser. Institutionen för landskapsplanering. Vårutställning 

i Orangeriet, Botaniska trädgården, Uppsala. 

26 maj. Kl 19. Matali Cresset, fransk formgivare, kommer till Designforum 

Svensk Form, Skeppsholmen, Stockholm, för att tala om objekt och 

möbler ur sin produktion genom åren. 

27 maj. Magasin 3 Projekt öppnar på Djurgårdsbrunn. Konst, arkitektur, 

design och kafé av Matali Crasset, John Bock, Maureen Mooren 

& Daniel van der Velden, Block architecture m fl. Adress: Djurgårdsbrunnsvägen 

68, Stockholm. Buss: 69, mot Blockhusudden, hpl. Djurgårdsbrunn. 

Tel: 08 661 54 80. E-post: projekt@magasin3.com. http: 

//www.magasin3.com/projekt. 

5 juni - 25 juli. Friluftsbadet i Saltsjöbaden. Friluftsbadet av Torben 

Grut från 1924-25 har fotograferats under en längre tidsperiod av Gunnar 

Smoliansky. Arkitekturmuseet, Skeppsholmen, Stockholm. 

Till 30 juni. Design i trä - under 5000 år. Medelhavsmuseet, Fredsgatan 

2, Stockholm. Möbler och arkitekturelement ur Medelhavsmuseets samlingar 

med tyngdpunkt på egyptiska föremål. Under utställningstiden visas 

även de nominerade till och vinnaren av Träpriset 2004. För fullständigt 

program under utställningsperioden se www.medelhavsmuseet.se 

TÄVLINGAR 

Tävlingssekreterare: 

thomas.nordberg@arkitekt.se 

Tävling om 

Vänerns strand 

Mariestads kommun kommer att 

anordna en allmän tävling om förnyelse 

av strandområdet vid Vänern. 

Tävlingen kommer att utlysas i slutet 

av sommaren. Mer information om tävlingen 

och tävlingsområdet kommer på 

www.arkitekt.se/tavlingar 


DEBATT 

Debattredaktör: Kerstin Persson 

kerstin.persson@arkitekt.se 

Tel 08-5055 7734 

Södertull i Malmö – kunde ha varit bättre. Landskapsarkitekt LAR/MSA Thorbjörn Andersson. 

Universal Design eller bara Design? 

Brist på tillgänglighet borde väcka lika stor uppståndelse som lättklädda damer på annonspelare, 

tycker Magnus Lundkvist. Han kritiserar prisbelönta Södertull i Malmö. 

Som landskapsarkitektstudent 

och deltagare på kursen ”LandskapsarkitekturensMiljöpsykologi” 

på SLU, Alnarp kan jag 

inte låta bli att reagera när jag 

läser Karin Månssons debattartikel 

”Trappor – symbol för 

otillgänglighet” i marsnumret av 

Arkitekten. 

Min kritik riktar sig inte 

mot trapporna som sådana och 

inte heller mot Karins åsikter 

utan snarare mot den oförmåga 

och ovilja att skapa tillgängliga 

miljöer och produkter som stora 

delar av de formgivande yrkeskårerna 

tycks stå för. 

Frågan som jag då ställer till 

landets alla arkitekter är varför 

det är så svårt att vilja? Är 

det för att rörelsehindrade och 

gamla är lägre stående varelser 

som inte förtjänar att ta del av 

era skapelser eller är det för 

att psykiskt handikappade och 

synskadade ändå inte kan förstå 

uttrycket i de produkter och 

miljöer som skapas? 

Södertull i Malmö är en 

nygestaltad och prisbelönt plats 

där stor tyngd legat på att göra 

stadens vatten mer tillgängligt 

för folket. Om FFNS har lyckats 

med utformningen får ni själva 

avgöra men frågan är om en i 

efterhand monterad rullstolshiss 

verkligen berättigar platsen till 

första pris om tillgänglighet ska 

vara med på bedömningslistan. 

Att den dessutom tagits bort på 

grund av brister i funktionen gör 

inte saken bättre. 

Visst, Södertull har blivit 

väldigt mycket trevligare än vad 

det var innan, men det kunde ha 

varit ännu bättre. 

Varför nöja sig med halvbra? 

Jag anser att alla människor är 

av lika värde. Diskriminering 

handlar inte bara om lika lön 

mellan könen och om hudfärg, 

utan även om tillgänglighet för 

folk med funktionshinder. 

Därför tycker jag att det 

borde bli lika mycket uppståndelse 

när funktionshindrade 

förbises i tillgänglighetsfrågor 

som när Hennes & Mauritz visar 

lättklädda damer på annonspelarna 

vid jul. 

För att vända på den negativa 

inställning som jag tycker mig 

känna när det gäller tillgänglighetsfrågor 

och universal design 

tror jag att det krävs att man 

slutar se problemen och istället 

letar efter möjligheter. Det som 

är nödvändigt för funktionshindrade 

underlättar ofta även 

för människor som inte anser 

sig ha något handikapp. Engreppsblandaren 

är ett strålande 

exempel på en produkt som 

utvecklats för rörelsehindrade 

men som tack vare den geniala 

konstruktionen kommit att bli 

snudd på oumbärlig för alla. 

Universal design är inget nytt 

begrepp och dess innebörd står 

nog klar för de flesta, att skapa 

produkter, tjänster och miljöer 

som är tillgängliga för så många 

som möjligt. Ralp Caplan 

skriver i sin artikel ”Disabled 

By Design” i Interior Design, 

augusti 1992, att i en rationell 

värld skulle inte begreppet universal 

design behöva användas 

eftersom det är vad design i sig 

skulle vara. 

Magnus Lundkvist 

Studerandemedlem 


Foto Magnus Lundkvist

Svar till Magnus Lundkvist 

Påklädda damer i 

verkligheten 

Vi kunde ha gjort annorlunda, svarar Thorbjörn 

Andersson, landskapsarkitekt på FFNS arkitekter. 

Tack Magnus för att du tog upp 

denna fråga. Jag är dig helt enig om 

att staden är till för alla och jag delar 

självklart också din grundsyn att alla 

människor har lika värde. 

På landskapsarkitektutbildningen 

under 1970-talet var tidsandan sådan 

att ord som empati och solidaritet 

inte betraktades som vänsterretorik 

utan faktiskt var sådant som gav 

återklang i pedagogiken. Och som vi 

försökte leva efter. 

Vi tillbringade många dagar i 

rullstolar och med ögonbindel och 

försökte utföra vanliga vardagssysslor 

för att förstå och lära. En 

kantsten på tre centimeter kändes 

oöverstiglig, kan jag säga. 

Det där har jag försökt se som en 

aspekt bortom diskussion på de torg 

och i de parker som jag ritat sedan 

dess. Daniaparken, exempelvis, vilken 

ligger bara ett par stenkast från den 

miljö du beskriver, har en relativt 

högt belägen utsiktspunkt som 

likväl är tillgänglig utmed lutningar 

flackare än 1: 20. 

Om jag ska försöka säga något 

om Södertull utan att gå i ofruktbar 

försvarsposition – men kanske 

hamnar jag ändå där – så är det att 

den stora trappan, som skapar platsen 

Södertull, inte är som andra trappor. 

Den är tänkt att tjäna som en enda 

gigantisk sittmöbel och är även utformad 

så, med relativt låga men breda 

steg. Det är alltså inte en gångtrappa. 

Det är inte en trappa som leder 

någonstans, den blockerar inte bort 

någon målpunkt utan är utformad 

som en serie långa parketter där man 

kan sitta med utsikt över stadslivet, 

ansiktet mot söder och kanalvattnet 

i motljus rakt framför sig. Så är det 

tänkt. Denna tanke framgår också av 

den bild som du har tagit. 

Den översta av dessa parketter är 

barriärfri och tillgänglig för alla. De 

övriga nivåerna erbjuder egentligen 

inget som man inte kan få från de 

översta, kanalens vatten kommer 

man ändå aldrig fysiskt åt eftersom 

det finns en kajkant. Projektet var 

resultatet av ett parallellt uppdrag 

som jag gjorde tillsammans med PeGe 

Hillinge och som du nämner fick det 

Malmö stads stadsbyggnadspris 2003, 

tror jag det var. 

Men det är klart, vi hade kunnat 

gestalta det annorlunda och det skulle 

vi kanske gjort. Det är bra att du tog 

upp frågan, som alltid är lika viktig 

som aktuell. Södertull är emellertid 

idag en plats som under den varma 

årstiden nästan alltid är full med folk 

som sitter, umgås, lever stadsliv. Såväl 

damer som herrar – nästan alltid 

påklädda – kan då ses paradera förbi 

längs Förstadsgatan utmed detta 

aktiva stråk. 

Thorbjörn Andersson 

Landskapsarkitekt LAR/MSA 

Planering för 

framtiden 

Sverige är inte särskilt svenskt längre 

och det kanske är där utgångspunkten 

om planering för framtiden bör ligga, 

skriver Karin Lindgren, arkitekturstuderande 

vid LTH. 

Tony Ebrahimi uppmanar oss i Arkitektens aprilnummer 

att delta i en debatt om god arkitektur på kommunal nivå. 

Då jag ännu går på skolan har jag inte sett så mycket av 

den kommunala verkligheten i praktiken men vill gärna 

reagera på hans visioner om stadsplanering inför framtiden. 

De går i korthet ut på att betona städernas regionala 

särart genom historiska kopplingar som ”skulle kunna 

sätta individuell prägel på olika stadsmiljöer och framhålla 

deras karaktär”. Medlet är att utifrån nationalromantiska 

ideal utforma byggnadernas detaljer och skapa 

trädgårdsstäder för att ”hävda sig i det framtida Europa.” 

Liknande tankegångar genomsyrade stadsbyggnadskursen 

vi i årskurs tre på LTH hade i höstas för Johan 

Rådberg, som kan sammanfattas i: trädgårdsstäder, new 

urbanism och ovilja från lärarnas sida att diskutera alternativ, 

vilket tyder på ett ointresse för att få oss studenter 

engagerade i ämnet. 

Det är paradoxalt att ju mer Europa och världen 

länkas samman, desto mer ska den nationella särarten 

betonas. I Sverige har vi en relativt hög invandring och 

bara i Malmö finns omkring 150 olika nationaliteter. Vare 

sig där, i Stockholm eller någon annan svensk stad tillåts 

dessa kulturer lämna något direkt avtryck i stadsmiljöerna. 

Är det då planering för framtiden att skapa arkitektoniskt 

”skådebröd” utifrån romantiserade ideal om en tid 

då äppleträd blommade i var mans täppa, far var rar och 

mor rodde? 

Den 3 maj gästföreläste det dansk-svenska arkitektkontoret 

UiD som när detta skrivs har en utställning om 

Öresundsregionen på Dansk Arkitektur Center i Köpenhamn 

(se DN:s kulturdel söndagen den 2 maj). Deras föreläsning 

gav upphov till en livlig diskussion om regional 

utvidgning över nationella gränser, migration, förändringar 

av välfärdssamhället och dessa olika fenomens 

konsekvenser för den fysiska planeringen. Det var första 

gången under mina snart tre år på skolan som vi har haft 

en angelägen debatt om planeringsfrågor, med ett tydlig 

samtids- och framtidsperspektiv. 

Vad som skulle vitalisera diskussionen om planering 

på kommunal nivå idag är inte i första hand en fråga om 

utformning av detaljer utifrån historiska mönster, utan 

en koppling till omvärlden och samtiden och ett tillvaratagande 

av de influenser som så kallat ”nya svenskar” för 

med sig. Sverige är inte särskilt svenskt längre och det 

kanske är där utgångspunkten om planering för framtiden 

bör ligga. 

Karin Lindgren 



DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

Visst ska vi prata om skönheten 

Nina Gunne skriver i Arkitekten nr 

4 att skönheten gick som en röd tråd 

genom årets stadsarkitektdag, men att 

vi knappt lyckades snudda vid vad det 

sköna i arkitektur och stadsplanering 

egentligen är. Och att vi inte ens 

berörde att det är en kulturell fråga. 

Stadsarkitektföreningen vill gärna 

medverka till att begreppet skönhet 

kommer till heders igen. Därför 

använder vi ordet. 

Men den här gången handlade 

stadsarkitektdagen om hur projekt 

utvecklas i plan- och lovprocesserna 

och hur vi kan agera för att påverka 

dem till det bättre. Processerna, 

samarbetet och verktygen (planbestämmelser, 

kvalitetsprogram och 

exploateringsavtal) var alltså vårt 

huvudtema. Skönheten fick helt enkelt 

stå för allt det där goda som vi arkitekter 

vill förverkliga. Det framgick 

av inbjudan och inledningen. 

Visst är skönhet en kulturell fråga 

och visst har Kjell Forshed rätt i att vi 

har ett ansvar för att prata om skönhet 

och utveckla vad vi menar. Det är 

förstås en uppgift för hela arkitektkåren. 

Men eftersom vi kommunala 

arkitekter har ett särskilt ansvar 

för helhet och kontinuitet i bebyggelsemiljön 

är det en viktig fråga för 

oss. Vi har haft den uppe förr, och vi 

kommer säkert tillbaka till den. 

Nina Gunne frågar också vem 

som uppfostrar oss att tycka lika. För 

några år sedan hade vi en stadsarkitektdag 

med underrubriken Modearkitektur 

kräver stadsarkitektmod. 

Den handlade just om de kommunala 

arkitekternas svåra uppdrag att 

balansera tendenserna i tiden mot 

behovet av kontinuitet i den lokala 

miljön. 

Leif Sjögren, Arkitekt SAR/MSA 

Ordförande, Sveriges Stadsarkitektförening 


Foto Kajsa Löf 

Entré till A-och V-sektionerna på Chalmers. Nära varandra rent fysiskt, men långt från varandra mentalt, anser Kajsa Löf, som gått båda utbildningarna. 

Ingenjören når inte in i arkitektens bubbla 

Tekniska kunskaper verkar inte stå lika högt i kurs som estetiska färdigheter i arkitektutbildningen. 

Lärares och äldre arkitekters värderingar påverkar tidigt arkitektstudenterna, skriver 

Kajsa Löf, som är både arkitekt- och väg-och vattenstudent på Chalmers. 

Som student på Chalmers har jag i många 

år arbetat för att bli en bra arkitekt. När nu 

utbildningen når sitt slut har jag både civilingenjörs- 

och arkitektutbildning i bagaget, och 

jag tror mig ha en god beredskap att tackla 

mina kommande arbetsuppgifter. 

Det intressanta är att skolvärlden ofta 

signalerat en helt annan syn på tekniska 

kunskaper; som om de inte vore lika högt stående 

som arkitekters estetiska färdigheter. 

Denna inställning är såvitt jag kan förstå 

inte någon tillfällig trend. Det är dock värt 

att reflektera över varför arkitektstudenter så 

tidigt som i årskurs ett bildat denna uppfattning. 

En stor del av ansvaret ligger hos 

lärarlagen och äldre kollegor. Trots en hel del 

undantag är andelen ingenjörsmotståndare 

hög. Likt barn som uppfostras av sina föräldrar 

matas studenter dagligen med kunskaper, 

ideal och inställningar genom omgivningen, 

och trots att man antas vara vuxen och 

kritiskt tänkande är det därigenom ens form 

och identitet som yrkesmänniska antas. Få 

vuxna skulle frivilligt välja att indoktrinera 

sina barn med motsättningar, trots det fostras 

många studenter med negativa attityder. 

Visst, motviljan till samarbete finns även 

i ingenjörslägret, men tyvärr upplever jag 

arkitektursidans aversion starkare. 

Att motståndet verkar vara djupt grundat 

i arkitekturtraditionen är inte ett tillräckligt 

gott skäl att låta detta fortgå. Faktum är att 

arkitekten vanligtvis inte har mer tekniska 

kunskaper än vad som krävs för att kunna 

kommunicera med angränsande tekniska 

yrkesgrupper, varför denne är beroende av 

dessa så fort arbetslivet äntras. Ett utbrett 

vedertaget motstånd mot andra sektioner 

och samverkan med dessa redan under studentåren 

ger näring åt ett fortsatt problematiskt 

samarbetsförhållande. 

Ett ökat givande och tagande skulle 

gynna alla: studenter, lärare och inte minst 

branschen. Ingenjörsstudenter som läser på 

arkitektursektionen borde uppmuntras och 

undantagslöst ses som en tillgång; Att inte 

utnyttja deras kunskapsbas är ett otroligt 

slöseri med resurser. 

Det torftiga utbud av sektionsgränsöverskridande 

kurser som finns idag borde 

kompletteras med mer marknadsanpassade 

samarbetsprojekt, där man sammanväver 

kunskaper och utvecklar en gemensam förståelse 

för varandra. 

Nyligen inträffade en intressant incident 

på skolan, där en namnkunnig arkitekt 

kritiserade just en sådan gästande ingenjörsstudents 

projekt. Projektet hade baserats på 

en byggnads tekniska lösningar, varpå även 

kritiken grundades på dessa. Det märkliga 

var att arkitekten gav ett intryck av att hennes 

åsikter vägde mycket tyngre än ingenjörsstudentens 

faktiska vetanden. Utan pardon 

förkastades lösning efter lösning och nya sådana 

föreslogs utan att kritikern alls verkade 

vilja lyssna på de skäl som ingenjörsstudenten 

grundat sina beslut med. Förutom bristen 

på respekt för den enskilde studenten och 

dennes tekniska utbildning var flera lösningar 

som föreslogs rent felaktiga och därigenom 

enbart förtydliganden av arkitektens brist på 

kunskaper. 

Genom att nonchalant avbryta ingenjörsstudenten 

med ett ”vänta lite, jag vill leka 

ingenjör lite till..”, gav arkitekten dessutom 

intryck av att vilja förminska ingenjörsstudenten 

till något banalt och oseriöst. 

Att behandla ingenjörsstudenter på detta 

sätt är illa; att göra det inför arkitektstudenter 

är helt förkastligt. Hur ska trenden kunna 

brytas om studenternas främsta förebilder, 

lärarna och arkitekterna, visat att detta 

beteende är acceptabelt? 

Att se ingenjörer som motarbetare till projekt 

är trots allt en väldigt subjektiv åsikt. Att 

få den att framstå som allmän uppfattning 

skadar arkitekternas rykte som vettiga samarbetsparter. 

Istället för att låta detta fortlöpa 

borde vi aktivt välja att sätta en norm av 

respekt och ödmjukhet för andra sektioner. 

För är verkligen ett tekniskt lösande av 

en arkitektuppgift någonsin något annat 

än en nödvändig vidareutveckling? Då den 

tekniska infallsvinkeln påverkat ett projekt 

i en påtagligt negativ riktning är det väl 

även ibland arkitektens fel? Varför har inte 

den teknikkunniga tagits in i projekteringen 

tidigare? Hade allt detta kunnat undvikas om 

arkitekten själv haft mer kött på benen när 

det gäller teknik? 

Det kan tyckas att arkitekter ibland lever i 

en drömvärld, i en bubbla dit inga ingenjörer 

kan nå. Är ignorerandet av vårt behov av 

andra professioner ett tecken på att skolprojekten 

blivit alltför fiktiva? 

Kajsa Löf 



DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

Pressgrannar 

”Två tredjedelar av enkätsvaren innehöll klagomål 

om drag. För att undersöka orsakerna utförde vi 

provtryckningar i åtta lägenheter och av dem var 

fem så otäta att de inte uppfyller byggreglerna.” 

Annika Nilsson intervjuas av Bitte Nord i Byggindustrin 16 april 

2004. Hennes avhandling på LTH visar att husen på Bo01 i Malmö 

drar mycket mer energi för uppvärmning än beräknat. 

”Förmodligen är tiden mogen för att slakta en gammal 

helig ko, det vill säga tanken att ha ett generellt 

subventionssystem som alla kan ta del av och i stället 

införa det som i andra länder kallas ”social housing”. 

Robert Lavelid, arkitekt MSA, vd Modern line arkitekter i Byggindustrin 

16 april 2004. 

”…har regeringen glömt att det i Sverige finns andra 

inhemska byggmaterial? Förstår man inte att man 

arbetar på samma marknad och att konstlat gynnande 

av ett material automatiskt missgynnar andra?” 

Anders Olsson, VD på Stålbyggnadsinstitutet kritiserar regeringens 

träsatsning i byggingenjörernas tidning Husbyggaren nr 2 

2004. 

”Jag har sett hur arkitekturstudenter drabbas av 

mental kortslutning inför projekt i miljonprogramsförorterna. 

Många möter nämligen här en för dem 

helt okänd typ av stadsmiljö, som de därför har 

svårt att se nyanserat på. Några föreslog rakt av att 

låta riva Gårdsten, därför att det skulle vara cyniskt 

att tvinga folk att bo så. Samma vecka hade jag just i 

Gårdsten träffat ungdomar som älskade sin stadsdel.” 

Anna-Johanna Klasander, forskare och lärare i stadsbyggnad och 

arkitektur vid Chalmers i Göteborg, försvarar hyreshusen i Vår 

bostad nr 4 2004. 

”I den mån vi har åldrats tycker vi själva att det 

är med behag. Utom möjligen på en punkt: Vårt 

namn.” 

Svenska Föreningen för Byggnadsvård föreslås byta namn till 

Svenska byggnadsvårdsföreningen, skriver föreningens ordförande 

Ingela Broström i Byggnadskultur nr 1 2004. Beslut fattas på 

årsmötet i maj. 

”Temaplan AB har gjort en studie, ”Flyttkedjor i 

Malmö”, som på ett tydligt sätt visar hur framförallt 

nyproducerade villor samt större bostads- och hyresrätter 

sätter igång välgörande flyttkedjor i och med 

att de nygbyggda objekten tas i besittning. Flyttkedjorna 

slutar med att nytillträdande på bostadsmarknaden 

kan finna fina lägenheter i det äldre beståndet 

till låga hyror.” 

Lars Birve, vd, i MKB Fastighets ABs nyhetsbrev maj 2004. 

Äntligen – men 

Även om det mesta återstår visar policydokumentet 

om arkitektutbildningarna att Sveriges Arkitekter 

äntligen börjat inse att utbildningsfrågorna är 

viktiga för kårens överlevnad, skriver Sven Thiberg. 

Just det. Äntligen har Sveriges Arkitekter 

tagit sig an arkitektutbildningen 

som under många år fått leva sitt eget 

liv utan insyn, utvärdering eller krav 

från ”praktiken”? Utbildningsforum 

på Ultuna den 5 maj i år gav offentlighet 

åt Utbildnings- och forskningsutskottets 

arbetsmaterial till ”Policy 

för arkitektens, inredningsarkitektens, 

landskapsarkitektens och den planerande 

arkitektens/fysiska planerarens 

utbildning”. Här skulle alltså debatten 

kunna börja. 

Förbundsordförande Johan Nyréns 

huvudbudskap vid presentationen var 

att policyn bör betona arkitektens 

generalistroll och bredden i utbildningen 

på en marknad som störs av 

politisk ryckighet och dramatiska 

omställningar. Utskottets ordförande 

Klas Brunnberg antog optimistiskt att 

ur den allmänna förvirringen växer 

nya positiva arkitektroller. Han ansåg 

att Bologna-processen med ”blandad 

utbildning” kommer att generera nya 

intressanta utbildningsalternativ. 

De fyra utbildningarnas målbeskrivningar 

satsar på att hitta en 

lagom brygd av vision och pragmatism 

i de traditionella dimensionerna kommunikation, 

gestaltning, konst, teknik, 

samhälle och etik. Två studenter var 

påfallande nöjda med resultatet men 

krävde bland annat bättre utbildningsbeskrivningar, 

underlättad rörlighet 

mellan skolorna, möjlighet till ”blandad 

utbildning”, breddad antagning 

och en arkitektskola i Norrland. 

Avslutningsvis valde skolornas företrädare 

att berätta om sina egna planer 

i stället för att diskutera dokumentet. 

Några nyckelord från denna del av dagen: 

Mer långsiktighet, fokusera och 

gör dokumenten lättare jämförbara, 

total akademisering är farlig, professionsorientera 

utbildningen … 

Man kan fråga till vem Utbildningsforum 

riktade sig. Snarast en 

terminsavslutning där bara ”Den 

blomstertid nu kommer” saknades. 

Tankarna sattes aldrig på prov. För 

de ”externa” iakttagarna, möjliga att 

räkna på ena handens fingrar, fanns 

ingen rimlig tid för kommentarer. 

Man kan inte diskutera utbildningens 

innehåll och form på allvar innan 

en rad grundläggande frågor är besvarade. 

De finns antydda, men inte 

utredda, varför mycket av innehållet 

i policyn hänger i luften: 

• Vad gör en arkitekt till arkitekt? Är 

arkitekt en profession? Omfattar 

den i så fall de fyra arkitektslagen 

i policyn? Eller utgör dessa fyra 

skilda professioner? 

• Hur byggs föreställningarna och 

praxis för professionerna upp 

historiskt, politiskt, ekonomiskt, 

kunskapsmässigt? Hur mycket bör 

policyns flyktiga ”omvärldsbilder” 

och ”framtidsscenarier” styra de 

långsiktiga utbildningsstrategierna? 

• Vem kommer i framtiden att de 

facto bestämma utbildningens 

innehåll, form, längd och legitimitet? 

Vilken frihet kommer att återstå 

för Högskoleverket, Sveriges 

Arkitekter och skolorna själva när 

de internationella, EU och globala, 

regelverken byggts upp? 

• Vilket syfte, vilket innehåll, vilken 

form och vilken praktisk användning 

ska Sveriges Arkitekters 

utbildningspolicy ha? Hur ska den 

byggas upp, förvaltas, tillämpas 

och förändras över tid? 

Trots Anders Bodins (från gruppen 

för arkitekutbildningspolicy) energiska 

uppmaningar till kommentarer 

blev dagens mest angelägna frågor 

obesvarade: 

• Generalistutbildning eller Specialistutbildningar, 

horisontellt mellan 

de fyra arkitektslagen, vertikalt 

och/eller diagonalt under utbildningarnas 

gång. 

• Visionär utbildningspolicy för 

en framtida professionalism eller 

Instrumentell utbildningspolicy för 

kontinuerlig information om, ut- 


ara en början 

värdering av och reformering av skolornas 

verksamhet. 

Tyvärr är läggspelet generalitet/specialisering 

knappast meningsfullt utan att de övergripande 

regelverkens begränsningar av den 

nationella friheten klarlagts. Hur starkt nationellt 

inflytande kan vi behålla över utbildningen 

och till vilket pris i form av minskad 

internationell utbytbarhet och legitimitet? 

De internationella regelverken ingriper både 

horisontellt och vertikalt/diagonalt. 

• Horisontellt i meningen att det inte är 

självklart att de fyra professioner som Sveriges 

Arkitekter nu identifierar överlever 

den internationella likriktningen. Accepterar 

EU fyra arkitektprofessioner i Sverige? 

Öppnar redan Sveriges Arkitekters federala 

organisationsidé för etableringen av 

Allarkitekten – Den Sanna Generalisten? 

• Vertikalt i meningen att skilja kandidat- 

och masternivåerna åt med en bottensats 

av generalistutbildning och en överbyggnad 

av specialisering. 

• Diagonalt, enligt Bologna-processen, 

med möjlighet till ”blandexamina” över 

gränserna mellan arkitektidentiteterna. 

De närvarande eleverna talade starkt för 

en individualiserad utbildning. Den kan 

leda till obehagliga överraskningar efter 

examen om de institutionella strukturerna 

kräver rättning i ledet. 

Kanske är strukturen i arbetsmaterialet – 

med en gemensam ”vision” och fyra konkreta 

”målbeskrivningar” – en rimlig kompromissmodell 

att arbeta vidare på. 

I dagslägets kaos, när varken allmänhet, 

utredare eller elever förstår vad som händer 

i utbildningarna och valet av inriktning och 

skola måste bygga på rykten, är de instrumentella 

målbeskrivningarna nödvändiga. 

Men också en framtidsvision som inspirerar 

blivande arkitekter att utbilda sig för yrkesroller 

som samhället behöver men som kåren 

är på väg att spela bort. 

Låt oss ändå se positivt på att Sveriges 

Arkitekter visar sina kort. Då blir det möjligt 

att syna buden. I acceptera inte (Bokskogen 

2003) tar Björn Klarqvist och jag upp grundutbildningen. 

Med utgångspunkt från arkitekturmanifest 

och utredningar kritiserar vi 

dagens arkitektutbildningar för bristande 

samhällsansvar och svag etik. I boken finns 

också ett ”Program för socialt medvetna 

arkitektskolor” med fyra professionella ”utmaningar” 

– det ekologiska imperativet, det 

sociala imperativet, bostadsimperativet och 

det demokratiska imperativet. 

Anders Bodin hävdade under kaffepausen 

att han jämfört policydokumentet med våra 

krav på utbildningen och konstaterat att vi nu 

i stort sett bör var överens. Det är vi inte. När 

det gäller de sociala och etiska utfästelserna 

har han möjligen rätt, nyckelorden finns där. 

När det gäller konkretiseringen av de framtida 

arbetsuppgifterna återstår mycket innan 

elever och medborgare kan få en uppfattning 

om vad arkitektyrkena egentligen handlar om. 

Ett av de sex påståendena i acceptera inte 

är att Sveriges Arkitekter ”tillåter en utbildning 

som bygger på falska yrkesideal och 

föreställningar”. Även om det mesta återstår 

visar policydokumentet att organisationen 

börjat inse att utbildningsfrågorna är viktiga 

för kårens överlevnad. Äntligen. 

Sven Thiberg 

Arkitekt SAR/MSA 


DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

”Frågan är om en så tafflig beställarprocess någonsin 

ägt rum i Sverige. Nu försöker man mörka sina 

misstag genom att skylla på svårigheterna att kommunicera 

med utlänningar….Regeringen har de 

senaste åren slagit sig för bröstet som designernas 

och arkitekternas vän. Att statens representant Peter 

Ohrstedt tycker att bara svenska arkitekter är goda 

nog att bygga i Sverige är ett motsägelsefullt budskap. 

Ett ruttet budskap.” 

John Peter Nilsson i Aftonbladet 24 april 2004 i en kommentar 

till ett inslag i Kulturnyheterna på STV 2 där Peter 

Ohrstedt vill se över utländska arkitekters närvaro i Sverige 

efter problemen med Rafael Moneos Moderna Museum. 

”KFOR måste genast se över sina rutiner, säger Bengt 

O H Johansson, ordförande i kulturarv utan gränser, 

KuG. Speciellt värdefulla platser och byggnader sades 

vara skyddade. Så skedde inte. Det är djupt beklagligt 

att FN-soldater inte förmådde ingripa då skatter som 

klarat 600 år, två världskrig och inbördeskriget 1999 

nu förstördes.” Kravallerna i Kosovo i mars förstörde 34 kyrkor och 

kloster från olika epoker. DIKforum nr 7-04. 

”Nyblivna föräldrar kan direkt på BB trycka på en 

knapp varvid en vacker ljusslinga tänds vid fontänen 

på Larmtorget och hälsar den nya medborgaren 

välkommen.” 

Bengt Skoog vid gatu- och parkkontoret i Kalmar kommun tog 

initiativet, berättar tidningen Vi nr 10, 13 maj 2004. 

”Att datorn i grunden har förvandlat arkitekturen är 

tydligast hos FOA (Foreign Office Architects, reds 

anm). Få andra kontor definierar bättre framtidens 

arkitektroll. De förkastar en gång för alla idén om en 

ensam konstnär med ett personligt uttryck. Arkitekturen 

är hos dem ett utfall av en grupprocess, något som 

föds på vägen när en rad olika fakta, förutsättningar 

och röster korsas.” 

Tomas Lauri om den nya arkitektgenrationen som 

skapar allt i datorn, DN 2 maj 2004 

”Logiskt sett måste vi för att stoppa gettobildning 

blanda hyres- och bostadsrätter med villabebyggelse, 

uppmuntra nyanlända invandrare att bosätta sig utanför 

storstadsregionerna, och satsa mer på utveckling 

i områden som redan har problem. De misstag som 

begåtts kan inte göras ogjorda, men vi behöver inte 

upprepa dem.” 

Ledare i Vår bostad nr 5 maj 2004. 

”Ge inte pengar till dem som tigger i tunnelbanan. De 

säger att de behöver pengar till härbärge, men den 

avgiften betalar socialtjänsten. Ge en macka, frukt, 

cigaretter eller godis istället när någon tigger.” 

Rolf Nilsson, vice ordförande i föreningen Stockholms Hemlösa, 

intervjuas av Sandra Grossman i Bofast april 2004 

Något liknande får inte hända igen, skriver Peter Ohrstedt. 

Ursäkt och förslag 

I Arkitekten nr 04 framförde jag 

kritik mot Statens fastighetsverks sätt 

att sköta sitt uppdrag till kvalitetsansvarig 

och sin kontrollplan enligt PBL 

i Skeppsholmsbygget. Peter Ohrstedt 

klargjorde i samma nummer att 

projektet genomfördes enligt gamla 

PBL varför någon kvalitetsansvarig 

ej tillsattes. Jag ber om ursäkt för att 

jag inte kollade fakta innan jag kom 

med kritik. Egentligen tycker jag att 

Fastighetsverket borde ha en så kvalitetssäkrad 

verksamhet att den inte 

borde behöva lagkrav för att fungera 

men min fadäs ger underlag till en 

viktig fråga: 

Hade det blivit färre fel om 

Skeppsholmsbygget hade genomförts 

enligt PBL 95? Om svaret blir JA så 

är ju lagstiftarna att gratulera. Då 

kunde det vara intressant att kort 

få veta hur Fastighetsverket driver 

sina senare projekt med avseende på 

kvalitetsansvarig och kontrollplan 

enligt PBL. 

Svar till Bengt Humble 

Jag har just nu endast möjlighet att 

svara mycket kort: Våra erfarenheter 

av kvalitetssäkringssystemet enligt 

PBL är att det inte att ger någon 

större förbättring. Jag tror därför 

inte att det hade varit någon skillnad 

om vi tillämpat detta i Moderna 

Museet-fallet. Jag har även informellt 

framfört det till PBL-kommittén. 

Tillsammans med några andra 

större byggherrar har vi nyligen inlett 

en diskussion om hur vi ska kunna få 

till stånd en bättre kvalitetssäkring 

av byggande, men kanske framför 

Om svaret är NEJ så finns det 

brister i PBL:s kapitel 9 om tillsyn 

och kontroll. Det är vi många som 

tycker, särskilt inom KARF, men det 

kunde vara intressant att ta del av 

Statens fastighetsverkets förslag om 

förbättringar till den sittande PBLkommittén. 

Förslag: Använd Skeppsholmsbygget 

som ett praktikfall för att testa 

frågan hur tillsyn och kontroll ska gå 

till för att en liknande skandal ej ska 

kunna upprepas. 

PBL bör vara något för medlemmarna 

av Sveriges Arkitekter att 

debattera. PBL är den lagliga grunden 

för jobben. Ni vet väl att ni kan följa 

PBL-kommitténs arbete på http: 

//www.sou.gov.se/pbl/ ? 

Bengt Humble 


Medlem av KARF, 

Kvalitetsansvarigas riksförening 

allt av projektering. Något liknande 

som inträffade för oss med Moderna 

Museet får inte hända igen! 

Vi hoppas framför allt på att 

arkitekterna kan gå i bräschen för en 

sådan uppryckning av projekteringen. 

Vi skulle önska att arkitektkontoren 

ökade sin tekniska kompetens 

och på ett säkrare sätt kunde svara 

för projekteringsledning och kvalitetssäkring. 

Peter Ohrstedt 


Statens fastighetsverk 


Foto Åke E:son Lindman

Arkitektkontoren har de 

bästa projekteringsledarna 

Att ifrågasätta arkitektkontorets lämplighet och förmåga som projekteringsledare 

och projektör utifrån projektet Moderna Museet har sina svagheter, skriver 

Anders Thalberg, chef för Whites Stockholmskontor. 

Det är bra att Peter Ohrstedt (Fastighetsverkets 

chefsarkitekt, red: 

s anmärkning) efterfrågar projekteringsledning 

(Arkitekten april 2004). 

Efterfrågan är annars inte stor. 

Få beställare förstår projekteringsprocessen 

och än mindre hur 

den leds. Finns begreppet projekteringsledare 

i organisationsplanen är 

det ofta som ett mindre tillägg till 

projektledartiteln ”projektledare (och 

projekteringsledare)”. 

Denne person har i allmänhet sina 

kunskaper från entreprenörssidan och 

är huvudsakligen inriktad på byggprocessen. 

Är projekteringsledaren 

en särskild person är han ofta ung 

och oerfaren, eftersom rollen anses 

mindre viktig. En typisk projekteringstidplan 

kan här bestå av ett 

antal tidpunkter för upphandlingar 

och igångsättning, och därav följande 

avropstider för förfrågningshandlingar. 

Tiderna stäms i bästa fall av på 

projekteringsmöten: är handlingarna 

klara i tid eller inte? Vem är orsak till 

försening? Det är det hela. 

I praktiken organiserar och leder 

arkitekten, det vill säga arkitektkontoret, 

nästan alltid projekteringen 

i kraft av sin större överblick och 

helhetssyn. Arkitekten beskriver 

arbetsgången med skiss- och utredningsskeden, 

med systemens inbördes 

beroenden, tider för kritiska beslut, 

samordning och granskning. Arkitekten 

väljer väg och driver fram 

lösningar. 

I stora projekt blir mötena många 

och informationsflödet stort. Den 

handläggande arkitektens och ingenjörens 

tid räcker inte till för att hålla 

koll på allt. Då behöver arkitekten 

avsätta en administrativ resurs som 

sköter uppföljning och framförhållning 

och håller rätt på all information, 

ändringar och nya tider. Utrus- 

tad på detta sätt kan arkitekten leda 

projekteringen i de flesta uppdrag. 

En reell projekteringsledning förekommer 

emellanåt också i form av 

en kunnig och administrativt skicklig 

person anlitad direkt av beställaren. 

De stora ingenjörskonglomeraten anser 

sig ha sådana kompetenser och tar 

gärna på sig denna roll. Vi har också 

stött på duktiga personer från sådant 

håll. Bristen har varit att även deras 

kunskap och intresse främst varit 

inriktat mot bygge och byggledning. 

För att kunna leda projektering 

måste man förstå projekteringsprocessen 

och för att förstå projekteringsprocessen 

är det en stor fördel 

att ha en gedigen erfarenhet som 

projektör. Den bästa bakgrunden till 

denna förståelse ger arkitektkontoret 

med dess skissmetodik och sammanfogning 

av estetik och teknik. Inom 

arkitektkontoren finns också de mest 

kvalificerade projekteringsledarna. 

Fråga är om de försvinner i brist på 

efterfrågan. 

Att ifrågasätta arkitektkontorets 

lämplighet och förmåga som projekteringsledare 

och projektör utifrån 

projektet Moderna Museet har sina 

svagheter. Projekteringen hade en 

mycket speciell organisation med 

en friseglande stjärnarkitekt som 

hade beställarens öra, och en projekteringsledare 

och projektörer som 

spelade i en helt annan division. När 

projektörerna hade problem att få 

besked i tid eller avrådde från tekniska 

äventyrligheter fick man inte något 

gehör från beställaren och gentemot 

Moneo hade man inga befogenheter. 

Endast ansvar att samordna arbetet 

med honom. Det finns också skäl för 

Ohrstedt att rikta uppmärksamheten 

bort från brister hos sig själv och den 

egna organisationen. Alla vet hur 

otroligt viktigt det är för resultatet 

med en bra ledning, att byggherre och 

projektledning kan skapa bra förutsättningar 

för projektet. 

Fel kommer alltid att förekomma, 

även med kvalitetssystem. De fel som 

tillskrivs projektörsgruppen har på 

grund av projektets utsatthet fått 

större konsekvenser än brukligt. 

En del av dem måste vi utan tvekan 

självkritiskt ta på oss. Flera är enkla 

missar och förbiseenden som inte 

bottnar i bristande kunskap vilket leder 

till viss eftertanke. De engagerade 

och kunniga projektörer och projekteringsledare 

hos oss som omyndigförklaras 

i Ohrstedts inlägg har ändå 

rätt att känna sig orättvist behandlade. 

En av dem plockades av banan 

av Moneo personligen som varande 

alltför påstridig, de övriga jobbade 

hängivet efter Moneos önskningar i 

en alltmer påfrestande situation ända 

till slutet. De två projekteringsledare 

från oss som arbetade i projektet hör 

till branschens skickligaste. Jag tror 

inte någon säger emot mig. 

Peter Ohrstedt tror på en projekteringsledare 

knuten till beställarens 

organisation. Med rätt kompetens 

kan det fungera väl. Vi tillhandahåller 

gärna både projektledning och 

projekteringsledning. Som separata 

ledningsuppdrag eller som ett samlat 

åtagande inom arkitektuppdragets 

ram. 

Inom White tror vi också att ekonomiskt 

tänkande, tekniskt kunnande 

och vackra detaljer väsentligt bidrar 

till det arkitektoniska uttrycket. Hade 

vi inte kunnat ta ansvar för ekonomi, 

teknik och detaljutformning, hade 

vårt eget hus Katsan inte fått något 

Kasper Salinpris. 

Anders Thalberg 



DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

”Men den infekterade debatten efter tävlingen 

låter ana att det under ytan finns en mängd lokala 

motsättningar och missnöjen som nu blivit grogrund 

för misstänkliggörande av snart sagt varje detalj i 

hela tävlingsprocessen. Detta är i så fall trist, men 

knappast något som Sveriges Arkitekter kan eller bör 

spekulera i.” Katarina Nilsson, Sveriges Arkitekter, jurysekreterare 

i tävlingen om Kulturens hus i Luleå. Norrländska 

Socialdemokraten/Debatt 4 maj 2004. 

”Kanske blir huset lite tråkigt, men det blir funktionellt.” 

Arkitekt Hans Tirsén om det vinnande förslaget till Kulturens hus i 

Luleå vid ett möte med en lokal socialdemoratisk förening. 

Norrländska Socialdemokraten/Nyheter 4 maj 2004. 

”Det här borde vara en väckarklocka för hela 

Sverige, säger Bo Larsson och tillägger att Luleå 

missat en chans att få ett stycke samtidsarkitektur 

som skulle kunna väcka intresse långt utanför kommunens 

gränser. Bo Larsson konstaterar att det inte 

räcker med att utlysa tävlingar. Man måste kunna 

hantera dem också.” 

Stadsarkitekten i Luleå intervjuas av Elisabet 

Andersson i Svenska Dagbladet 7 maj 2004. 

”Att (tvingas) frångå vanor, ovanor och rutiner kan 

vara smärtsamt och omskakande. Men allt tyder 

väl på att vi alla i byggsektorn behöver ruskas om. 

Vi behöver helt enkelt mer crossover – mellan olika 

aktörer och kanske mellan olika skeden i byggprocessen 

– och säkerligen från andra samhällssektorer. 

För visst kan mammas köttbullar också göras på 

lammkött eller smaksättas med vitlök, fetaost eller 

spiskummin.” 

Arkitekt Hanne Weiss Lindencrona i Byggindustrin 30 april 2004. 

Insikt och förnuft i 

Varbergs upphandling 

Vi kan inte se att vi gått vilse i den offentliga upphandlingen, 

skriver Bo Larsson, byggansvarig för 

skolprojekt på Varbergs kommuns ekonomikontor. 

Han reagerar på Staffan Carenholms kommentarer 

till upphandlingen av ett skolprojekt i Varberg. 

Artikeln i marsnumret av Arkitekten, 

om upphandling av arkitekt för 

gymnasieskolan i Varberg, beskriver 

väl den situation som råder med stor 

spridning av prisbilden. Orsaken i 

detta fall var uppenbart marknadssituationen 

då ingen av de 18 anbudsgivarna 

hade några som helst 

invändningar eller reservationer mot 

förfrågningsunderlaget. 

Fem bedömningskriterier tilllämpades 

vid utvärderingen men 

artikeln fokuserar endast på två av 

dessa nämligen timkostnader och den 

budgeterade arbetsinsatsen vilken 

varierade mycket stort. 

Förvånande är förbundsdirektören 

Staffan Carenholms raljerande i sin 

kommentar till upphandlingen och i 

sin ledare. Han efterlyser känslan att 

kunna välja rätt arkitekt, skriver att 

matematik ersätter insikt och förnuft 

och att upphandlaren måste bejaka 

ett självklart subjektivt inslag. 

Tre av de angivna kriterierna gällde 

arkitektens erfarenhet och nytänkande 

för gymnasieskolor, relevanta 

referensobjekt, kontorens kompetens, 

resurser och system. Granskningen 

visade mycket stor skillnad mellan 

anbudsgivarna. Av de 18 anbuden bedömdes 

endast tre uppfylla dessa bäst 

– Wingårdhs, ABAKO och White. 

Några hade överhuvud taget inte 

arbetat med gymnasieskolor. Bedömningen 

av vilken anbudsgivare som 

har bäst förutsättningar att leverera 

bästa lösningen är just en bedömning. 

För att bringa ordning i detta 

krävs bedömningsmall av något slag. 

Därför användes poängskala. Eller 

hur ska man annars utvärdera? 

Dessa ”subjektiva” kriterier 

utgjorde således 60 procent och de 

övriga två, timkostnader och budgeterad 

arbetsinsats, ”matematik”, 40 

procent. 

Beträffande timkostnader är det 

ofta av mindre betydelse vad den 

erfarne ”chefsarkitekten” debiterar 

om dennes arbetsinsats endast utgör 

5-10 procent av den totala budgeterade 

tiden. 

Av intresse är däremot vad medeltimkostnaden 

blir för hela uppdraget. 

Det är således inte så som förbundsdirektören 

uttrycker det en ”ovidkommande 

parameter” för uppdrag 

med rörligt arvode som budgeteras 

upp till 7 000 timmar. 

Metoden för poängsättning av 

budgeterad arbetsinsats beskrives väl 

i marsartikeln. 

Efter den samlade värderingen av 

de fem kriterierna kvarstod ABAKO, 

White och Fredblads. Tre kontor som 

alla har stor erfarenhet och referensobjekt 

för gymnasieskolor. Alltså tre 

kontor som alla har en dokumenterad 

förmåga att leverera bästa lösningen. 

Efter intervju med dem valdes 

ABAKO för sin förmåga och för att 

vi kände att de var rätt arkitekter för 

just detta objekt. 

Utfallet ger dessutom förutsägbarhet 

både för beställare och arkitekt 

vad gäller avtalad budget med rimlig 

arbetsinsats. 

Vi kan inte se att vi ”gått vilse” 

i den offentliga upphandlingen som 

Staffan Carenholm uttrycker det. 

Det vore intressant om förbundsdirektören 

utvecklade sina tankar 

om insikt, förnuft och känsla vid 

utvärdering av arkitektanbud i sin 

helhet och kravet på transparens utan 

att använda sig av några siffror. Att 

beakta är att arkitektkåren är mycket 

medveten om villkoren för offentlig 

upphandling med krav på annonsering 

och redovisning av underlag för 

tilldelningsbeslut. 

Bo Larsson 

Varbergs kommun. Ekonomikontoret 


Varberg 

– fortfarande ett vardagexempel 

Problemet är att många offentliga upphandlare tolkar LOUs regler på tok för snävt, skriver 

förbundsdirektör Staffan Carenholm på Sveriges Arkitekter i ett svar till Bo Larsson. 

Upphandlingen i Varberg har inte presenterats 

för att den framstår som särskilt 

anmärkningsvärd. Det framgår tydligt av 

min kommentar till upphandlingen, där jag 

framhåller att förfaringssättet vare sig framstår 

som bättre eller sämre vid en jämförelse 

med vad vi brukar se i dessa sammanhang. 

Ett tämligen normal upphandling med andra 

ord, varför jag inte tycker att Bo Larsson 

behöver känna sig särskilt utpekad. 

Den aktuella upphandlingen tjänade endast 

som illustrationsexempel till ett allmänt 

resonemang om de många principiella problem 

som finns när det gäller att hitta bra 

former för upphandling av arkitekttjänster. 

Jag anser inte att man i Varberg har gått 

vilse, men även Bo Larsson bör nog reflektera 

över resultatet av den poängsättningsmodell 

som tillämpats. 

Det visar sig nämligen att om det kontor, 

White, som kom tvåa i upphandlingen 

hade kalkylerat med ytterligare 300 timmar 

arbetstid i sitt anbud hade man fått en högre 

totalpoäng och sammantaget den högsta 

totalpoängen och därmed också rimligen 

uppdraget. 

Exemplet framstår som en ganska god 

illustration av hur ett till synes väl övervägt, 

och förment objektivt, poängsättningssystem 

kan leda till tveksamma resultat. 

Vad jag velat framhålla i min kommentar 

är att många offentliga upphandlare i 

dag väljer utvärderingskriterier som man 

tror kommer att kunna visa att man till slut 

väljer den objektivt sett bästa leverantören 

för uppdraget. Man bortser ifrån att en 

kvalificerad kunskapstjänst alltid måste 

upphandlas på basis av ett betydande mått 

av subjektivitet. Man måste till slut visa att 

man vågar göra ett val med utgångspunkt 

från en bedömning, inte en kalkyl, av vem 

som är lämpligast för uppgiften. Många 

gånger handlar det idag istället om att välja 

kriterier och poängsättningsmodeller genom 

vilka man kan visa att man med en objektiv 

ansats gjort allt för möta upphandlingslagens 

krav. Rädslan för att beslås med att ha 

gjort fel tillsammans med en upphandlingsperfektionistisk 

strävan styr mer än ambitionen 

att våga göra ett klokt val. När det är så 

har man gått vilse enligt min uppfattning. 

De offentliga upphandlarna måste våga 

mera och skaffa sig tillräcklig sakkunskap 

för att göra mer självständiga val i upphandlingssammanhang. 

Mindre matematik 

och mer sunt förnuft – och känsla! 

Det förutsätter att man i arkitektupphandlingar 

har tillgång till sakkunskap som 

kan bedöma det verkliga innehållet i det som 

anbudsgivarna erbjuder. Många gånger tas 

sådan sakkunskap inte in, med konsekvens 

att man fastnar i en poängsättning av främst 

timpriser utan att någonsin kunna få grepp 

om anbudsgivarnas verkliga förmåga att lösa 

en förelagd uppgift. 

Lagen ger en ram och allmänna grundprinciper 

för upphandlingen som upphandlaren 

måste hålla sig till. Inom denna ram 

och dessa principer har dock upphandlaren, 

med känsla för vad situationen kräver, goda 

möjligheter att lägga upp en process som gör 

att man inte fastnar i halvpoängsmatematik. 

Och timersättning är, det vidhåller jag, 

det minst relevanta av alla kriterier för val 

av en intellektuell tjänst. 

Särskilt uppenbart är det när det gäller 

ramavtalsupphandlingar. Här utgår värderingen 

nästan alltid från timpriset, trots att 

man aldrig i förväg vet för vilka uppdrag 

man upphandlar. Ett val i huvudsak utgående 

från timpriser anser jag kan kollidera 

med LOUs grundläggande krav på affärsmässighet 

i upphandlingen. Om man avstår 

från att pröva vilket som är det totalt sett 

mest ekonomiskt fördelaktiga anbudet och 

istället väljer utifrån momentant pris har 

man inte levt upp till kravet på affärsmässighet 

i upphandlingen. Inget säger att ett lägre 

pris har ett bättre värdeinnehåll och därmed 

representerar ett mer affärsmässigt val. Det 

kan mycket väl förhålla sig precis tvärtom. 

Även i Varberg och i liknande upphandlingssituationer 

måste timpriserna bedömas 

vara av sekundärt intresse. Man måste i första 

hand urskilja de lämpliga leverantörerna 

med hjälp av mjuka parametrar med subjektiva 

inslag och inte låta priset bli utslagsgivande. 

Poängskalan måste tillåtas bli vidare 

när det gäller de mjuka parametrarna och 

på motsvarande sätt snävare när det gäller 

poängsättning utifrån pris. Om samma 

måttstockar används blir risken uppenbar 

att priset i realiteten ändå fäller avgörandet 

efter som prisdifferensen normalt är vidare 

än kvalitetsdifferensen mellan leverantörerna, 

åtminstone gällande dem som har en 

reell chans att bli utvalda. 

Staffan Carenholm 

Förbundsdirektör Sveriges Arkitekter 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

SVERIGES 

INFORMERAR 

ARKITEKTER 

INFORMERAR Nytt arkitektavtal 

Löneavtalet 

Avtalet gäller från den 1 april 2004 

till den 31 mars 2007. Till sin tekniska 

konstruktion ansluter avtalet helt 

och hållet till det avtal som gällt för 

den senaste treårsperioden, tecknat 

mellan tidigare ArkitektFörbundet 

och Almega/STD. 

Avtalet har tre fasta lönerevisionstillfällen, 

den 1 april 2004, den 

1 april 2005 och den 1 april 2006. 

Lönerevisionstidpunkterna är fasta 

och kan alltså inte senareläggas. För 

varje löneförhandlingstillfälle finns 

en garanterad lägsta lönepott samt 

en regel om när förhandlingar senast 

ska inledas 

Arbetstidsförkortning 

Avtalet innehåller också regler om 

en möjlig arbetstidsförkortning det 

sista av de tre avtalsåren. Om lokal 

överenskommelse om arbetstidsförkortning 

inte träffas ökas lönepotten 

med 0,5 procent för år 2006. 

Strukturöversyn 

Avtalet innehåller regler om en så 

kallad strukturöversyn i samband 

med varje års löneförhandlingar. 

Strukturöversynen är den egentliga 

Ett nytt treårigt avtal om löner och allmänna anställningsvillkor har 

träffats för arkitekter anställda i privata arkitekt- och teknikkonsultföretag. 

Avtalet gäller medlemmar i Sveriges Arkitekter anställda i 

företag anslutna till Almega/STD och i företag som har hängavtal. 

Sammanlagt omfattas ca 3000 medlemmar av avtalet. 

kärnan i avtalet och utgör själva 

startpunkten för förhandlingarna. 

Strukturöversynen innebär att arbetsgivaren 

tillsammans med lokala 

fackliga företrädare går igenom 

lönestrukturen för arkitektgruppen, 

dvs Sveriges Arkitekters medlemmar, 

i syfte att bibehålla eller uppnå 

en lönestruktur som överensstämmer 

med företagets lönepolicy. 

Det är vid denna inledande 

genomgång man granskar om lönebilden 

är den önskade och om några 

särskilda justeringar behöver göras 

till följd av ökade krav, befogenheter 

och större ansvar hos olika personer. 

I strukturöversynen ska också 

granskas om lönestrukturen blivit 

för sammanpressad med konsekvens 

att vederbörlig hänsyn inte tagits 

till ökat ansvar, självständighet och 

befogenheter i befattningen eller 

utökat ansvarsområde. 

En viktig fråga att granska 

i strukturöversynen är frågan 

om könsneutral lönesättning. En 

genomgång av kvinnors och mäns 

löner ska göras för att säkerställa 

att könsbetingade löneskillnader inte 

föreligger. 

Sammanfattningsvis erbjuder 

arkitektavtalets skrivningar om 

strukturöversyn en möjlighet att gå 

igenom alla aspekter på löneförhållandena 

för arkitektgruppen i företaget 

och diskutera de särskilda behov 

av löneökningar som finns. Detta är 

arkitektavtalets kärna och steg 1 i 

den lokala löneförhandlingen. 

Avtalet byggs underifrån 

Det nya arkitektavtalet byggs underifrån. 

Det är genom resultatet av 

strukturöversynen och de individuella 

utvecklings- och målsamtalen som 

grunden läggs för löneöverenskommelserna 

i varje företag. Eftersom 

resultaten av strukturöversynen 

kommer att variera från företag till 

företag blir utfallet av förhandlingarna 

olika i varje enskilt företag. 

Detsamma gäller resultaten av de 

enskilda utvecklings- och målsamtalen. 

Det ligger i sakens natur att 

resultaten av individuella lönesamtal 

summerar sig olika i olika företag. 

De lönepotter som avtalet innehåller 

för vart och ett av avtalsåren 

är garanterade potter, som minst 

måste uppnås som ett resultat av 

strukturöversynen och det individuella 

samtalet. 

Avtalet är alltså inte värt 1,6, 

1,8 respektive 1,9 procent. Avtalet 

i varje företag blir vad det blir i 

varje enskilt företag efter avslutad 

Lönerevisionstidpunkt Garanterad lägsta lönepott Förhandlingar inleds senast 

1 april 2004 1,6 %* 31 maj 2004 

1 april 2005 1,8 % 1 mars 2005 

1 april 2006 1,9 % 1 mars 2006 

* av detta utrymme har parterna disponerat 0,1 % till förbättringar av övertidsersättningarna. 

strukturöversyn och genomförda 

individuella samtal, dock alltid lägst 

nämnda siffror. Avtalet får alltså 

inte tillämpas så att man utgår 

från dessa siffror och fördelar den 

garanterade potten på de enskilda 

arkitekterna. Att göra så strider mot 

avtalet. Hela idén med avtalet är att 

åstadkomma en lokal lönebildning 

utgående från avtalets grundvärderingar 

och den lönepolicy som gäller 

i det enskilda företaget. Utifrån 

dessa utgångspunkter görs översynen 

av lönebilden i företaget och de 

individuella samtalen genomförs. 

Vad ger avtalet? 

Med hänsyn till vad som ovan sagts 

går det inte att ge något entydigt 

svar på den frågan. Förutsättningarna 

i det enskilda företaget bestämmer 

utfallet. En viss löneglidning 

tillkommer dessutom alltid vid lokal 

tillämpning av löneavtalet. Här har 

marknadsutvecklingen avgörande 

betydelse. Är marknaden god ökar 

löneglidningen, medan den minskar 

när marknaden blir sämre. Nu är 

marknaden på väg uppåt, vilket sannolikt 

resulterar i en viss löneglidning. 

För 2004 räknar vi med att 

avtalet kommer att ge i genomsnitt 

c:a 3 %, medan det är svårare att 

göra prognoser för 2005 och 2006. 

Bedömningen avser ett genomsnittligt 

löneutfall. Det kan bli både lägre 

och avsevärt högre i olika företag 

beroende på gällande förutsättningar 

i respektive företag. 

Löneökningstalen i år blir dock 

med all sannolikhet tämligen små. 

Allt måste dock relateras till inflationstakten, 

som nu är historiskt låg. 

Det nya avtalet har därför alla möjligheter 

att ge reallöneförbättringar 

för det stora flertalet medlemmar. 


Den lokala löneförhandlingens 

fem steg 

Avtalets konstruktion ger följande 

naturliga steg för de lokala löneförhandlingarna: 

Steg 1. I förhandlingen görs först 

en gemensam genomgång av avtalets 

principer för lönebildning och 

lönesättning, företagets lönepolicy 

samt arkitektgruppens lönestruktur. 

Överenskommelse träffas om 

uppläggning och form för genomförande 

av löneprocessen. Överenskommelse 

träffas också om lokala 

kriterier för lönerevisionen. 

Steg 2. Individuellt utvecklings- och 

målsamtal genomförs mellan lönesättande 

chef och medlem i Sveriges 

Arkitekter såvida sådant samtal inte 

redan genomförts. 

Steg 3. Lokal löneförhandling 

genomförs mellan företaget och arkitektgruppens 

fackliga företrädare. 

Underlaget för den lokala 

löneförhandlingen utgörs av den 

gemensamma strukturöversynen, 

fördelning av lokal lönepott samt 

resultatet av de individuella utvecklings- 

och målsamtalen. 

Steg 4. Varje medlem i Sveriges Arkitekter 

informeras av företaget om 

sin nya lön och motiven redovisas. 

Steg 5. De lokala parterna utvärderar 

gemensamt löneprocessen 

och söker gemensamt utveckla en 

företagsanpassad modell för lokal 

lönebildning baserad på ovanstående 

steg. 

Vad sker nu? 

De lokala löneförhandlingarna kan 

nu inledas i enlighet med ovanstående 

uppläggning. Sveriges Arkitekters 

lönestatistik för 2003 finns 

tillgänglig på www.arkitekt.se. Där 

kan var och en gå in och granska 

statistiken och även göra individuella 

löneanalyser. 

Hela avtalstexten finns också tillgänglig 

på www.arkitekt.se. Ett särskilt 

avtalstryck förbereds och kommer 

att skickas ut till medlemmarna 

under andra hälften av maj månad. 

Avtalet om 

allmänna 

anställningsvillkor 

Det nya avtalet om allmänna 

anställningsvillkor innehåller förbättrade 

villkor när det gäller övertidsersättning 

och föräldrapenning 

(hette tidigare havandeskapslön). 

Förbättringarna innebär att Sveriges 

Arkitekter nu har likalydande villkorsavtal 

som CF och Sif utom i två 

avseenden där Sveriges Arkitekter 

har lyckats behålla tidigare gällande 

bättre skrivningar. Avvikelserna 

avser rätt till ITP för visstidsanställda 

där arkitekter har rätt till 

ITP från första anställningsdagen 

om visstidsanställningen varar minst 

två månader (andra förbund har tre 

månader som kvalifikationskrav). 

Den andra avvikelsen avser en 

protokollsanmärkning som begränsar 

arbetsgivarens rätt att avtala 

bort övertidsersättningen för andra 

än chefer och arkitekter som har en 

liknande ställning i företaget. För att 

möjliggöra samtryck av villkorsavtalet 

för Sveriges Arkitekter, CF 

och Sif har dessa två avvikelser 

skrivits in i löneavtalet respektive i 

protokollstexten. 

Ersättningen vid övertidsarbete 

har höjts till 1,93 gånger timlönen 

vid s k enkel övertid. 

Havandeskapslön för kvinnliga 

arkitekter i nittio dagar efter ett 

års anställning ändras till föräldraledighetstillägg 

för såväl män som 

kvinnor. Efter ett års anställning är 

man berättigad till ersättning i två 

trettiodagarsperioder och efter tre 

års anställning är man berättigad till 

tre trettiodagarsperioder. Ersättning 

ges för trettiodagarsperiod 

som infaller inom 24 månader från 

barnets födelse. 

Jämfört med tidigare gällande 

avtal har en rad anpassningar genomförts 

med anledning av ändrad 

lagstiftning om sjuklöneperiod, som 

ändrats från två till tre veckor, och 

pensioneringsålder som höjts till 

67 år. 

Jämställdhet, arbetsmiljö mm 

I avtalet finns en skrivelse om att 

ett aktivt arbete ska bedrivas i företagen 

för att undanröja eventuella 

osakliga löneskillnader mellan män 

och kvinnor. Det står uttryckligen 

att föräldralediga ska omfattas av 

lönerevisionen på samma villkor som 

övriga medarbetare. 

Under avtalsperioden ska parterna 

inleda ett djupare samarbete 

inom arbetsmiljöområdet om gemensamma 

aktiviteter och informationssatsningar 

angående medarbetarnas 

arbetssituation. 

Ett arbete ska också bedrivas 

rörande arbetstidsfrågorna, eventuell 

gemensam lönestatistik och 

förtroendevaldas villkor. 


Christer Fritzell 

Frågor om avtalet besvaras av 

Christer Fritzell, Ulrik Östling, 

Ulrika Paulsson, Rita Georgiadis 

och Anna Lindvall. 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

SVERIGES 

INFORMERAR 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Foto Marie Hult 

Resa till 

goda exempel 

Miljögruppen inom Sveriges Arkitekter 

anordnade den 23 april en 

studieresa till Göteborg. Målet för 

resan var Lindås – 20 energisnåla 

radhus utan värmesystem, Solhusen 

i Gårdsten – en ombyggnad av ett 

miljonprogramsområde, och Ekocentrum 

– ett pedagogiskt centrum 

för ekologiskt byggande. Många 

kom från Göteborg, andra från 

Skåne och några från Stockholm och 

Eskilstuna. 

I Gårdsten guidades gruppen 

genom två färdiga kvarter av 

arkitekten för projektet Christer 

Nordström. Vid Ekocentrum höll Jerker 

Olsson, miljöledare för ombyggnaden 

av centret, en föreläsning om 

arbetsprocesser och hur man motiverar 

byggare att vilja genomföra 

miljöprojekt. Eftermiddagen ägnades 

åt ett besök i Lindås radhusområde, 

ritat av Hans Eek som guidade gruppen 

genom området. 

– Lindås och Gårdsten är projekt 

som har projekterats som kommersiella 

projekt, inget experimentbyggande, 

berättar Rickard Nygren 

från miljögruppen. I både Gårdsten 

och Lindås har arkitekterna lyckats 

driva igenom såväl sina arkitektoniska 

som sina ekologiska idéer utan 

större kompromisser. Man har inte 

behövt nagga på idéerna som i en 

del andra miljöprojekt. 

Tio av husen, med sammanlagt 

255 lägenheter, är de så kallade Solhusen, 

där ombyggnaden har skett 

med tonvikt på energibesparing, 

kretsloppsanpassning och förnybar 

energi. Projektet har genomförts 

med stöd från den Europeiska Kommissionen 

för genomförande av de 

energi- och kretsloppsrelaterade 

åtgärderna. Taken till områdets 

loftgångshus har försetts med prefabricerade 

solfångarelement som 

används för att värma tappvatten i 

lägenheterna. 

– Det vi kunde studera på plats 

var framförallt hur de har byggt in 

balkongerna mot söder bakom en 

glasvägg, berättar Rickard Nygren. 

Här värms luften innan den förs in i 

lägenheterna. Dessutom kunde vi se 

hur det nya växthuset har fungerat 

som en social mötesplats. 

Under eftermiddagen vid Lindås 

deltog arkitekten Hans Eek och resenärerna 

fick besöka ett visningshus. 

Radhusen är resultat av ett flerårigt 

forskningsprojekt i samarbete med 

Chalmers, Byggforskningsrådet (Formas), 

Lunds Tekniska Högskola och 

Sveriges Provnings- och forskningsinstitut. 

Lägenheterna är 11 meter djupa 

och har få och välisolerade ytterväggar. 

Ett takfönster tar in ljus mitt i 

husets mörka kärna. Solfångare på 

taket värmer hälften av tappvattnet 

och gårdsfasaden åt söder har stora 

fönster för att ta tillvara solvärmen. 

Tilluften till lägenheterna värms i en 

värmeväxlare, resten av värmebehovet 

täcks av värmen från människor, 

apparater och belysning. 

– Det är ett tyst hus, påpekar 

Rickard Nygren. Dessutom får man 

en inredning fri från radiatorer och 

rördragningar. 

Varför bygger inte fler så här? 

– Det är obegripligt, säger 

Rickard Nygren. Det blir inte mycket 

dyrare att bygga och det blir rejält 

lägre energikostnader på lång sikt. 

Merkostnaden per lägenhet i 

Lindås har blivit ca 50.000 kronor 

beräknat på den extra isolering, dyrare 

fönster och ventilationssystem 

som används. Men då är kostnaderna 

för energiförbrukning betydligt 

lägre än i ett normalt boende. 

– Det är därför det är så viktigt 

med goda konkreta exempel där 

man kan visa att det verkligen 

fungerar, vad det kostar och vilka 

miljövinster som faktiskt görs, säger 

Rickard Nygren. 

En annan fråga är varför man 

inte i större omfattning använder de 

tekniker som finns för att ta tillvara 

solenergi, till exempel solfångare 

som inte är särskilt dyra. 

– Det är märkligt att fler inte 

nappat hittills, tycker Rickard Nygren. 

Troligtvis beror det på att initialkostnaderna 

fortfarande är högre 

än i vanliga projekt. De långsiktiga 

vinsterna är svårare att motivera 

entreprenörer med eftersom det inte 

kommer dem till godo. 

– Det gäller att motivera med 

att det ger goodwill åt företaget att 

arbeta miljömässigt. Arkitektkontor 

som nischar in sig på miljötänkande 

har helt klart en konkurrensfördel. 

Byggföretagen skulle också kunna 

ha det. 

En stor poäng med en studieresa, 

förutom att få studera goda exempel, 

tycker Rickard Nygren är de nya 

kontakter som knyts. 

Arkitekt Hans Eek visar 

husen utan värmesystem 

i Lindås utanför 

Göteborg. Sveriges 

Arkitekters miljögrupps 

studieresa april 2004. 

Nominera till årets 

arkitekturpriser 

Akademierna för arkitektur, 

inredningsarkitektur, landskapsarkitektur 

och fysisk planering utlyser 

nominering till årets arkitekturpriser. 

Nomineringar ska skickas till Sveriges 

Arkitekters kansli, Box 9225, 

102 73 Stockholm. Märk kuvertet 

med respektive prisnamn. 

Till årets Planpris kan medlem 

eller lokalförening i Sveriges Arkitekter 

samt länsarkitekt nominera 

en plan eller planeringsarbete inom 

samhällsplanering eller stadsbyggnad 

som är ”ett förslag till lösning 

av en ur arkitektkårens synvinkel 

angelägen fråga”. Nominering före 

30 juni. 

Till årets Kasper Salinpris sker 

ingen nominering, men förslag kan 

inlämnas före 30 juni. 

Till årets Kritikerpris kan medlem 

i Sveriges Arkitekter nominera 

”upphovsmannen till den bästa 

arkitekturanalysen som publicerats 

under senaste året eller till den eller 

de som gjort den mest anmärkningsvärda 

insatsen för att stärka ett 

initierat samtal om arkitektur och 

samhällsplanering under de senaste 

åren”. Nominering före 30 juni. 

Till årets Guldstol kan beställare 

respektive producent eller arkitekt 

SIR/MSA nominera egna alster 

i kategorierna Bästa interiör och 

Bra klassiker. För att kunna delta i 

den senare kategorin ”ska produkten 

vara minst tio år gammal och 

fortfarande funktionell”. Nominering 

före 30 augusti. 

Till årets Sienapris har envar 

rätt att föreslå objekt för nominering 

av goda utemiljöer i Sverige 

med avseende både på planering, 

projektering, förverkligande och 

utförande. Inlämningar ska omfatta 


epresentativa fotografi er, ritningar 

som visar förslaget och dess relation 

till omgivningen samt kort skriftlig 

beskrivning. Materialet ska vara 

lätt att mångfaldiga. I anmälan 

ska anges tillblivelseår för objektet 

samt dess adress. Vidare ska anges 

ansvarig projektör, byggherre och 

entreprenör för utemiljön. Ansvarigt 

kontor ska framgå både för utemiljön 

och de eventuella andra delar som 

ingår i en anläggnings helhet. Insänt 

material kommer inte att återsändas 

till avsändaren, om inte förslagsställaren 

särskilt anger det. Anmälan 

ska märkas med förslagsställarens 

adress och ha inkommit till Sveriges 

Arkitekter senast 28 maj. 

Sture Ljungqvist död 

SAR:s tidigare 

ordförande Sture 

Ljungqvist har 

avlidit. Han var 

ständigt engagerad i 

arkitekternas frågor 

och innehade fl era 

förtroendeuppdrag inom SAR, bland 

annat som ordförande 1980-83. 

Efter pensioneringen var han en outtröttlig 

motor i SAR:s seniorgrupp. 

Lära om platser 

tema för forskare 

Plats och lärande var temat för 

ett forskarseminarium som hölls på 

Lidingö i april. Sveriges Arkitekters 

skolgrupp var arrangör tillsammans 

med Movium/SLU och forskare från 

en rad högskolor och universitet. 

Syftet var att knyta kontakter 

och bidra till att bygga upp kunskap 

om vad den fysiska miljön betyder 

för människor och hur pedagoger 

kan använda den i undervisningen. 

Ett 60-tal personer deltog. 

– Det fi nns ett stort intresse för 

hur platsen och lärandet kan hänga 

ihop, säger Suzanne de Laval, som 

är ordförande i skolgruppen. Det kan 

handla om allt från hur skateboardåkare 

använder stadslandskapet 

till hur miljön påverkar psyket. För 

oss är det viktigt att bygga ut vårt 

nätverk. 

Mer information om forskarseminariet 

fi nns på www.movium.slu.se/ 

forskarseminarium2004. 

Avtal med BFAB 

Sveriges Arkitekter har träffat 

ett samarbetsavtal med BFAB, 

Bygg- och Fastighetssektorns Fortbildningsinstitut. 

Utöver gemensamma träffar 

för att diskutera utbildningsidéer 

och samarbetsprojekt, ger avtalet 

följande konkreta förmåner för medlemmar 

i Sveriges Arkitekter. 

• Studenter och arbetslösa medlemmar 

får i mån av plats delta i 

BFAB:s utbildningar till självkostnadspris, 

dvs man betalar bara för 

måltider och dokumentation. 

• Nyutbildade medlemmar, som 

under de senaste fem åren avslutat 

sin arkitektutbildning, får 10 procents 

rabatt på kursavgiften hos 

BFAB. 

Information om BFAB:s kursutbud 

fi nns på www.bfab.se 

Nätverk för 

kursdeltagare 

Deltagarna i Sveriges Arkitekters 

professionaliseringsutbildning som 

gick i Göteborg hösten 2003 har 

fortsatt att diskutera de frågor som 

kom upp under kursen. De har bildat 

ett nätverk och träffas regelbundet 

under besök på olika kontor. Där tar 

de upp olika problem som kan uppstå 

under projektering och kontoren 

presenterar sina projekt. 

– Under kursen väcktes många 

intressanta frågor om arkitektens 

roll i byggprocessen och om hur vi 

kan vidga och stärka yrkesrollen. Om 

man inte fortsätter diskussionen är 

det risk för att man faller tillbaka 

i det gamla tänkandet, säger Ylva 

Olofsson på Cullberg Arkitektkontor 

i Göteborg. Vi utbyter erfarenheter 

genom att ta upp olika exempel och 

diskutera hur projekteringen och 

arkitektens roll har fungerat. 

– Man får försöka att i varje 

projekt se till att sätta gränser 

när man skriver avtal eller lämnar 

anbud. Inte lämna för låga priser 

och inte gå med på alltmer pressade 

tidplaner. Vi ska ju kunna ta ansvar 

för att de byggnader vi ritar håller 

god kvalitet. 

– Egentligen borde ”alla” arkitekter 

gå professionaliseringskursen 

så att diskussionen om vår yrkesroll 

kommer igång inom kåren ordentligt. 

Föreningsträff 

för idéutbyte 

Företrädare för elva av de femton 

lokalföreningarna inom Sveriges Arkitekter 

samlades i maj i Stockholm 

till den årliga lokalföreningsträffen. 

En central fråga är hur lokalföreningarna 

ska kunna delta i 

lokala debatter. Svårt, tycker en del 

föreningar, eftersom medlemmarna 

är engagerade på olika sidor i sina 

yrkesroller. Vem äger medlemmarnas 

åsikter? 

Att ordna öppna möten kring 

kontroversiella frågor är ett sätt att 

komma runt problemet, konstaterade 

deltagarna. Då säger var och 

en sin mening och lokaltidningarna 

refererar de olika åsikterna. 

Det pågår mycket runt om i 

landet, det saken är klar. 

– Visningar drar mest folk, 

sade Skånes representant Bengt 

Jacobson, som dock noterat en viss 

passivitet bland arkitekterna. 

Full fart däremot rapporterade 

Claes Kock från Stockholm, där 

arkitektföreningen som mest ordnar 

ett par evenemang i veckan, vilket 

fi ck de övriga att både skratta och 

sucka. 

Göteborg ser fram emot en egen 

bomässa nästa år och Akke Zimdal, 

föreningens ordförande, hoppas på 

en rad aktiviteter. 

När stadsbyggnadskontoret i 

Västerås (Västmanland) ordnar träff 

kommer många. 

– Medlemmarna vill veta vilka 

jobb som är på gång, konstaterade 

Ragnar Voight. 

Sörmland har delat verksamheten 

mellan Eskilstuna-Strängnäs, 

Flen-Katrineholm och Nyköping. 

Varje termin försöker vi ordna en 

öppen aktivitet i varje stad, sade 

ordföranden Monica de Santa Cruz. 

I Piteå byggs det mer än på 

mycket länge berättade Patrik Jansson 

från Övre Norrland. 

– Örebro har sina lunchträffar 

där man bjuder in folk utifrån, till 

exempel en chefredaktör, berättade 

Eva Robertsson. 

Den nya föreningen Blekinge- 

Kalmar har luncher i Karlskrona 

och Kalmar och ordnar visningar på 

lördagar då fl er kan komma. I Nybro 

är man på gång att bilda skönhetsråd, 

avslöjade Maria Agestam. 

I Östergötland har arkitektkon- 

toren sponsrat en seminarieserie 

om hur goda hus blir till berättade 

Tomas Nyström och det är ett efterföljansvärt 

exempel. 

– Den nya styrelsen i Mellersta 

Norrland tycker att det hela är rätt 

lattjo. Nu kör vi verksamheten på vår 

nivå, sade Bengt Schibbye. Det ska 

inte fi nnas några dåliga samveten. 

En resa till Trondheim hör till det 

roliga. 

Gunnar Lidfeldt från Gävle-Dala 

berättade om föreningens externa 

arbete med rådgivning. Han tyckte 

att medlemmarna använder webben 

i för liten utsträckning. 

En idé som föddes under träffen 

var att små lokalföreningar kan 

ordna gemensamma studieresor. En 

fråga som diskuterades var om arkitektrådgivning 

ska vara gratis eller 

inte och där kan man konstatera 

att såväl åsikterna som praktiken 

är olika. 

Boka plats i guiden 

Sveriges Arkitekters bok Guide 

till Sveriges arkitektföretag har 

blivit mycket efterfrågad. Nu börjar 

planeringen för nästa upplaga, som 

utkommer i höst. 

Boka plats redan nu, så är du 

säker på att ditt företag kommer 

med. Bokar gör du enklast på 

www.arkitekt.se/guiden. 

I årets guide bjuds på två 

nyheter: 

1. Den som bara vill vara med i 

den avslutande, länsvisa förteckningen 

kan boka plats enbart i denna, till 

en låg kostnad. 

2. Företag som är med i sökregistret 

arkitekt.nu får 25 procent 

rabatt på annonsen i guiden. 

Vill du ansluta ditt företag till 

arkitekt.nu beställer du inloggningsuppgifter, 

enklast via e-post 

arkitekt.nu@arkitekt.se 


LEDARE 

Sveriges Arkitekter är 

intresseorganisation för Sveriges 

arkitekter, inredningsarkitekter, 

landskapsarkitekter och fysiska 

planerare med över 9.000 medlemmar. 

Sveriges Arkitekter 

Wirwachs Malmgård 

Ansgariegatan 5 

Box 9225,SE-102 73 

Stockholm,Sweden 

Te l +46(0)8 5055 7700 

Fax +46(0)8 5055 7705 

kansli@arkitekt.se 

www.arkitekt.se 

Ordförande: 

Johan Nyrén 

johan.nyren@nyrens.se 

vice ordförande 

Tiina Sarap, 

tiina.sarap@lpal.slu.se 

Förbundsdirektör: 

Staffan Carenholm, 

staffan.carenholm@arkitekt.se 

Ett modernt löneavtal 

Ett treårigt löneavtal har träffats för 

Sveriges Arkitekters medlemmar anställda 

i privata arkitekt- och konsultföretag. 

Avtalet omfattar ca 2500 medlemmar. 

Det nya löneavtalet är det första centrala 

kollektivavtal som Sveriges Arkitekter 

träffar. Avtal om löner och allmänna 

anställningsvillkor har träffats för 

privatanställda arkitekter i över 30 års 

tid, men då genom det tidigare Arkitekt- 

Förbundet. Nu har Sveriges Arkitekter 

tagit över rollen som partsorganisation, 

och därmed också som avtalstecknare, 

för de anställda arkitekterna. 

Det är en av många roller och uppgifter 

som Sveriges Arkitekter har och innan 

den nya organisationen bildades trodde 

nog en och annan att den nya organisationen 

inte skulle visa sig vara kapabel 

att bära upp sina skiftande roller och 

uppgifter. Det fackliga uppdraget förutspåddes 

kollidera med andra åtaganden 

och uppgifter. Idag kan vi konstatera 

att det går alldeles utmärkt att samtidigt 

vara facklig partsorganisation, förmedla 

företagarservice, bevaka bransch- och 

professionsfrågor samt värna arkitekturen 

och samhällsplaneringens intresse. 

En bred agenda förvisso, men absolut 

inte bestående av motstridiga åtaganden 

utan snarare åtaganden som går hand i 

hand. 

Årets avtalsrörelse har bedrivits under 

samma förutsättningar som tidigare. 

Kansliet har skött förhandlingarna, vår 

utsedda förhandlingsdelegation har hållits 

informerad och fått ta ställning till 

avtalet som därefter har rapporterats till 

styrelsen. En ordning som fungerat väl 

tidigare och rimligtvis kommer att göra 

det också fortsättningsvis. 

Avtalet, precis som alla andra löneavtal 

som nu träffats för den kommande 

treårsperioden, innehåller låga garanterade 

löneökningar. Allt måste dock relateras 

till inflationstakten, vilken som bekant 

är historiskt låg. Avtalet, tillämpat 

lokalt i enlighet med vad som föreskrivs 

i avtalstexterna, har alla förutsättningar 

för att ge reallöneökningar under den 

kommande treårsperioden. Allt förstås 

under förutsättning att inflationen inte 

plötsligt börjar skena, vilket idag verkar 

mycket osannolikt. 

För Sveriges Arkitekter har den viktigaste 

uppgiften i årets avtalsrörelse varit 

att slå vakt om det avtal om lönebildning 

vi gemensamt utvecklat med arbetsgivarparten 

Almega under de två senaste 

avtalsrörelserna. Det har vi lyckats med. 

Vårt avtal om hur lönebildningen i arkitektföretagen 

ska ske är oförändrat. Vi 

tycker att vi med vårt avtal lyckats åstadkomma 

en modell för lönebildning som 

utgår från arkitektbranschens särprägel. 

Det är en modell som ger anledning för 

arkitektföretagen att precisera utifrån 

vilka principer löner ska sättas, enkelt 

uttryckt formulera en lönepolicy. 

Likaväl som man måste kunna ställa 

krav på att ett modernt kunskapsföretag 

skaffar sig en strategi för sitt affärsuppträdande, 

likaväl måste man kunna ställa 

krav på att företagen är medvetna om 

och tydligt kan redovisa vilka principer 

som styr värderingen av medarbetarnas 

insatser. En policy för det interna belöningssystemet, 

lönesättningen, måste finnas. 

I det arbetet är Sveriges Arkitekters 

avtal med Almega till stor hjälp. 

Genom den i avtalet föreskrivna genomgången 

av lönestrukturen i företaget 

kartläggs den faktiska lönestrukturen 

och parterna kan gemensamt bedöma i 

vilken utsträckning man har den lönestruktur 

som är önskvärd. Finns skevheter 

och omotiverade diskrepanser kan 

sådana korrigeras. Lönesättningsprinciperna 

kan göras transparanta och kan 

redovisas för alla medarbetare. Öppenhet 

och tydlighet i dessa avseenden skapar 

delaktighet. Motsatsen skapar osäkerhet 

om vad som gäller och vad som egentligen 

premieras. Det är inte en grogrund 

för ett positivt klimat i företaget. 

Genom avtalets regler om individuella 

utvecklings- och målsamtal säkerställs 

att det blir en helhetsdiskussion om varje 

individs arbetssituation, utveckling och 

villkor. Den anställde får tillfälle att 

utveckla sin syn på sin situation och sin 

framtid och den lönesättande chefen får 

tillfälle att redovisa företagets bedömningar. 

Vårt löneavtal rymmer både analys 

och genomgång av lönestrukturen, ger 

underlag för policy, innehåller individuella 

utvecklings- och målsamtal samt 

ger i logiska steg en beskrivning av hur 

lönesättningen ska ske. Ett modernt 

löneavtal. 



Stor gest 

– magert resultat 

För drygt två år sedan beslöt regeringen tillsätta 

en kommission för att granska byggsektorn. Alla byggbranschens 

misslyckanden skulle granskas meddelade 

statsministern, som pekade ut byggbranschen som en 

problemsektor. 

Byggkommissionen tillsattes. Den skulle föreslå åtgärder 

som var konkurrensfrämjande, granska kartellbildning 

och nyttjande av svart arbetskraft och föreslå åtgärder 

som syftar till att hålla nere byggkostnader och höja kvaliteten 

inom bygg och anläggningssektorn. 

Ett mycket brett uppdrag får man konstatera. Kommissionen 

gjorde också en bred genomlysning av branschen i 

sin rapport Skärpning gubbar, som publicerades vid årsskiftet 

2002/2003. Sammanlagt föreslog kommissionen 

22 olika åtgärder inom områden som byggherrens ställning 

och konkurrensen, byggkostnader, byggfel, tillsyn och 

kontroll, byggandets miljöpåverkan, byggforskningen, svart 

arbetskraft samt myndigheternas roll och samverkan. 

Ett brett uppdrag resulterade i ett brett förslag till 

åtgärder syftande till bättre byggprocesser. 

Och vad är idag, efter ett och ett halvt år, resultatet? 

Jo, inom byggsektorn har ett ganska omfattande 

förändringsarbete påbörjats. Byggandets olika aktörer, 

byggherrar, entreprenörer, konsulter och arkitekter har på 

olika sätt, var för sig och genom samverkan, börjat ge sina 

bidrag till mer effektiva byggprocesser, genomsyrade av 

kvalitetstänkande och samfällt ansvarstagande. Mycket 

är naturligtvis sig likt, men de olika aktörerna har ändå 

överlag tagit Byggkommissionens rapport på största allvar 

och drivs av en seriös vilja till att medverka till effektivare, 

kvalitetspräglat byggande. 

Men vart tog samhällets ansvar vägen, det samhälle 

som utpekat byggsektorn som en fuskbransch med svagt 

kostnadsmedvetande och bristfällig konkurrens? Den samhälleliga 

uppföljningen av Byggkommissionens förslag har 

hittills lyst med sin frånvaro. Nu har dock regeringen i vårbudgeten 

meddelat att man ämnar tillsätta en byggsamordnare, 

som under tre år tillsammans med företrädare 

för bygg-, fastighets- och anläggningssektorerna ska leda 

och samordna ett program för utveckling och utvärdering 

av byggsektorn. För detta ändamål anslås den häpnadsväckande 

siffran av 2 miljoner kr, under förutsättning att 

branschen bidrar med lika mycket. 

Naturligtvis kan något gott komma ur detta. Och självfallet 

handlar det om att branschens aktörer själva måste 

ta ansvar för ett nödvändigt förändringsarbete. Men ändå. 

Den storstilade ansatsen risker att sluta med just ingenting. 

Byggbranschen kanske inte var så viktig? Problemen 

kanske inte var så stora? Hur ska branschen tolka att den 

stora politiska gesten till slut verkar vara rätt innehållslös? 

Och vad ryms i ett politiskt ansvarstagande i en sån här 

situation? Det vore stor skam om ett spirande förändringsarbete 

i branschen inte fick kraftfullt samhälleligt stöd. 


STUDENT- 

SPALTEN 

Nya vägar till högskolan 

Det händer mycket kring utbildningarna just nu. Samtalet mellan Sveriges 

Arkitekter och HDK har kommit igång i en positiv anda. Nyligen genomfördes 

årets utbildningsform. Denna gång på Ultuna och med Sveriges Arkitekters 

utbildningspolicy som tema. Utbildningspolicyn kommer att fylla en allt större 

uppgift när dagens utbildningsstruktur med samanhållna yrkesförberedande 

program ersätts av fler individuella val. Här spelar den så kallade Bolognapro- 

cessen en viktig roll. 

Ett av de starkaste argumenten mot Bolognamodellens uppdelning i tre 

plus två år är att det blir svårare eller rent av omöjligt att bedriva en saman- 

hållen femårig yrkesutbildning. En fördel för studenterna blir att uppdelningen 

på kandidat- och masterutbildningar gör det lättare att själv komponera sin 

utbildning utifrån egna mål – och kanske också välja att gå kurser där de för 

tillfället är bäst. 

I skuggan av Bolognaprocessen utreds även andra förändringar inom 

högskoleutbildningen. Jag tänker främst på de föreslagna förändringarna av 

antagningssystemet som just nu är ute på remiss. 

De förändringar som föreslås inbegriper allt från hur betygspoängen ska 

beräknas till förslag om nya alternativa vägar för antagning till högskoleut- 

bildning. Förslaget går i kortet ut på att ha tre vägar till högskolan. Betyg, 

högskoleprov samt ”tredje vägen”, där betygsantagning ska utgöra minst 

trettio procent av platserna, högskoleprovet likaså minst trettio procent 

samt ”en tredje väg” på minst tio procent – där bland annat särskilda prov 

används. Det nuvarande arkitektprovet skulle förmodligen passa väl in i denna 

”tredje väg”, men förvånande nog finns inga referenser till arkitektprovet i 

utredningen. För arkitektutbildningarna på KTH, LTH och Chalmers skulle de 

föreslagna nya antagningsreglerna, som jag tolkar det, inte innebära några 

större förändringar. Inredningsarkitekturbildningarna får man förmoda även i 

framtiden får tillåtelse att tillämpa särskilda regler för konstnärliga utbild- 

ningar. Däremot får både landskapsarkitekt- och fysisk planerarutbildning- 

arna en tredje väg till sina utbildningar, vilket välkomnas av ArkitektStuden- 

terna – som länge efterfrågat en alternativ väg in även på dessa utbildningar. 

En liten risk finns med att utredaren föreställer sig nationella ”områdesprov”, 

utbildningarna riskerar att grupperas ihop i fel ämnesområde. Helst bör de 

utgöra egna områden. Arkitektprovet borde därmed kunna utgöra stommen 

för såväl för landskapsarkitekters som fysiska planerares områdesprov. 

Rickard Wallgren, studenthandläggare Sveriges Arkitekter 


När taket är på plats 

är himlen nära 

Text och foto Kerstin Persson 

Runda hus utövar en särskild lockelse. 

Länge trodde jag att de uttryckte en kvinnlig arkitektur, men på 

den punkten är jag mindre övertygad nu för tiden. 

När verkligheten var alltför fyrkantig tog jag ibland min tillflykt 

till Gustavsberg och Thun-Olles runda kommunalhus. Efteråt kände 

jag mig lite mjukare inombords, mer själsligt balanserad om man så 

vill. 

Sen hände det märkvärdiga att jag på ReOrientfestivalen i 

Stockholm återsåg en jurta, det runda nomadtält jag en gång skådat 

i Mongoliets inre. Med häpna öron erfor jag att jurtor tillverkas i 

norrländska Skogsnäs och kan köpas. Det gjorde jag – och blev den 

tredje kunden. 

Förr krävdes tre kameler för att ta en jurta över stäppen – från 

ena betet till det andra. Att sätta upp och demontera den var kvinnogöra. 

Idag klarar en Saab att köra ner en jurta ifrån Skogsnäs till ett 

valfritt paradis. Och dagens man är gärna med och sätter upp den. 

När taket är på plats är himlens frid rätt nära.

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?