ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

More documents

Recommendations

Info

Det system av stora snabba vägar, bypass roads, som knyter ihop bosättningarna med varandra och Israel får inte användas av palestinier. Palestinier får inte heller vistas på eller bruka sin mark närmare än 150 meter från en vägsida. Palestinska vägar, om de så utgör enda utfarten från en by, klipps av i korspunkterna med stora stenblockshögar. Folk kliver över till fots, sjuktransporter och livsmedelsleveranser får lastas om. Separata taxisystem, som lämnar och hämtar på var sida, har utvecklats vid större spärrar (checkpoints) runt städerna. ”Säkerhetsbarriären” byggs inte, som namnet skulle antyda, på någon gräns som ska försvaras, utan djupt inne på Västbanken, i ett flikigt mönster för att inkorporera flesta möjliga bosättningar, tillhörande bypass roads, jordbruksmark och vattenresurser. Precis som bypass roads, bara mer effektivt, skär barriären igenom naturliga förbindelselinjer mellan palestinska samhällen. Förorter som hamnar ”fel” gentemot sina centra blir av med skolor, sjukvård och annan samhällsservice. Bönder blir avskurna från sina odlingar. Barriären byggs gärna tätt inpå bebyggelsegränser för att inkorporera all ledig mark. Bygget för med sig masskövling av oliv- och fruktträdplantager, och orsakar svårläkta, kanske eviga, sår i det erosionskänsliga landskapet där det plöjer rakt genom kullarna med sin 40 meters bredd. I tättbebyggda lägen tar det formen av en åtta meter hög betongvägg, gärna rakt över privata innergårdar och befintligt gatunät. Blå och vita områden på kartan är helt oåtkomliga för palestinier. De är enbart till för israeliska bosättare. Befolkningstäthet (pers/km 2 ) Israel 238 Bosättare på israelkontrollerad mark, Västbanken 60 Dito, Gaza 51 Palestinier på återstående mark, Västbanken 725 Dito, Gaza 4464 8 <strong>ARKITEKTEN</strong> maj 2004
Om Nablus och stenvalvens bräcklighet Text: Johan Mårtelius Bland konstarternas produkter verkar arkitekturen med sin jordfasta materialitet gärna som den mest beständiga, minst flyktiga. Den brukar stå kvar där man ställt den. Inte utan skäl ägnar sig forskningen om tidiga kulturer med förkärlek åt att kartlägga husgrunder och murrester. Där allt annat skingrats finns ändå bebyggelsens spår i marken. Likväl visar sig arkitekturen gång på gång som den sköraste av kulturens yttringar. I krislägen kan den varken smugglas undan och grävas ner eller reproduceras och spridas i minnets eller notationens form. Att återuppföra den är kostsamt och problematiskt. Därför bildar arkitekturen tacksamma och strategiska träffmål i krig och konflikter. Monumentförstörelsen och den systematiska utplåningen av åtråvärda och symbolstarka byggnader har blivit en del av den moderna historien. Så i andra världskrigets demoleringar i Warszawa eller Dresden, i angreppen på moskéer och basarer i de senaste krigen på Balkan, och nu i Palestina. Den senaste intifadan utlöstes när Sharon med anhang demonstrativt förgrep sig på Haram-al-Sharif, med al-Aqsamoskén och Klipphelgedomen i Jerusalem. Vad vi bevittnade under vår palestinska resa i februari var hur samma strategi på olika sätt yttrat sig i andra städer och byar. Det som pågår är en arkitekturförstörelse i olika skalor, där bosättningarnas och den nya barriärens förvridning av det stora landskapsrummet har sina lokala motsvarigheter i angrepp på historiska stadskärnor i Hebron, Ramallah, Betlehem eller Nablus. En särskild position intar Nablus. Även om den palestinska myndigheten har sitt säte i Ramallah är det snarare Nablus som kulturellt och historiskt är Västbankens huvudstad. Inklusive flyktinglägren är folkmängden 150.000, kanske mer. Läget i en dalgång mellan omgivande gröna sluttningar liknar Sarajevos, lika vackert men också lika sårbart för kontroll och attacker från höjderna. Nablus är en upplevbart åldrig stad, grundad som ett romerskt Nea Polis, under kejsar Nero. Då fanns dock redan en tvåtusenårig äldre föregångare på platsen. Om den romerska staden vittnar delar av ett rätlinjigt gatunät, resterna av en teater och diverse återanvända kolonner. Några av stadens trettio moskéer var ursprungligen bysantinska kyrkor. Starkare kvarlever ändå antikens kultur i stadskärnans enorma skatt av murar och gator kring tunnvälvda gångar och kryssvalvsrum. Dessa stenhus i bostäder och basarer är till största delen byggda under osmansk tid, 1500-talet och framåt. Men de uttrycker en kontinuitet, kanske den mest slående påminnelsen om att den välvda stenarkitekturen i Palestinas städer och byar har antika rötter. Mer levande än i någon annan region har den grekisk-hellenistiska kvaderstensarkitekturen överlevt genom århundraden i dessa delar av Mellanöstern. Härifrån spreds den på olika vägar till medeltidens Europa och Nordafrika. I Nablus lever den obrutet. Dock, de senaste åren har staden utsatts för en mängd attacker, nattliga räder och angrepp i ett tillstånd som mest liknar belägring. Den historiska bebyggelsen har inte sparats. Anfallet i april 2002 totalförstörde ett sextiotal av stadskärnans gamla bostadshus. Hundratals butiker i basaren skadades illa, likaså tre moskéer, en hammam från 1600-talet och stadens stolthet från 1700talet, den stora karavanserajen Khan Al Wakala. Operationerna har sedan fortsatt i mindre skala. I julas, några veckor före vårt besök, hade stora delar av det remarkabla Abdul Hadis palats förvandlats till en stenhög. I substruktionernas valv och gångar påstods terrorister kunna ha tagit skydd. Nablus med sin tredimensionellt vindlande organisation av kryssvälvda kvaderstensbyggnader förblir i sitt åtgångna skick ännu en historisk stad i världsklass. Den har förts fram som objekt för Unescos världsarvslista. Där finns nu mer än 750 miljöer och byggnader, dessutom en särskild kategori för sådant som anses utsatt för hot, ”Heritage in Danger”. Så skulle det åtgångna Nablus kunna hjälpas till internationell uppmärksamhet. Men ingen av de palestinska städerna eller arkeologiska platserna finns ännu på Unescolistan, utom Jerusalem som i sådana sammanhang inte räknas till Palestina. Här finns en pådrivande uppgift för vår svenska stiftelse, Kulturarv utan Gränser, som fått observatörsstatus i Unesco. Om Unesco ska behålla sitt internationella anseende måste det palestinska världskulturarvet erkännas. Nablus är en kulturstad och universitetsstad. På arkitekturskolan arbetar man med Nablus. Al Qasim-palatset vakar över landskapet. Restaurering pågår, ledd av Riwaq och Nablus arkitektskola. att i sin lokala isolering hitta kontakter med omvärlden. Den historiska bebyggelsen är ett arbetsområde, stadens utbredning och gränser mot det omgivande landskapet av sluttningar och odlingar ett annat. Föreståndaren Eman Amad berättar om en grupp franska studenter som varit där i ett projektarbete och dokumenterat historisk bebyggelse. Hon skulle välkomna en liknande grupp från Sverige. Några restaureringsprojekt pågår i staden, bland annat i utkanten ett palats där Sida stöder iståndsättande till ett byggnadsvårdscentrum. Men punktinsatserna hinner inte ikapp förstörelsen. I brist på sådana möjligheter finns då åtminstone förhoppningen att dokumentera och bevara vetskap för framtida bruk. För detta arbetar olika krafter. Arkitekten Naseer Arafat driver ett entusiastiskt restaureringskontor, men med små medel. Arkitekteleverna bidrar på sin kant och det nationella institutet Riwaq från sin position i Ramallah. Kan det internationella samfundet stödja dessa krafter är det alltid något. Men i det stora perspektivet är det en defensiv verksamhet. Uppmätningar, dokumentationer och punktvisa restaureringar är viktiga men beskedliga insatser mot de storskaliga operationer som hela tiden pågår. De kryssvälvda stadspalatsen i Nablus har blivit slutvärn mot en ockupation som successivt kringskär palestiniernas rörelsefrihet och historiska mark. Det internationella arkitektursamfundet, om ett sådant finns, har just nu knappast någon mer trängande uppgift än att försvara öppenheten och existensrätten för dessa gamla och nya palestinska rum. <strong>ARKITEKTEN</strong> maj 2004 9
Page 1 and 2: 05 BARRIÄRBYGGE OBSERVATÖRER I P
Page 3 and 4: Arbete mot slummen. FN-projekt i Na
Page 5 and 6: ”Det är lätt för vem som helst
Page 7: Hebron, Guds stad Text: Joanna Heil
Page 11 and 12: såg. Min unge före detta kontaktm
Page 13 and 14: Ny utbildningspolicy Ett utkast til
Page 15 and 16: ”Inte bara en konstnärlig utbild
Page 19 and 20: Svensk arkitekt leder arbete mot sl
Page 21 and 22: Kibera är det näst största slumo
Page 23 and 24: andra och till folket i Kibera så
Page 26 and 27: SETT, LÄST, HÖRT Redaktör: Nina
Page 28 and 29: SETT, LÄST, HÖRT Redaktör: Nina
Page 30 and 31: Miele Sveriges bästa vitvarulevera
Page 32 and 33: att de maskininspirerade processern
Page 34 and 35: Lagliga eller olagliga CAD-krav? P
Page 36 and 37: Monica Nyberg visar favoritövninga
Page 38: KALENDERN Redaktör: Nina Gunne nin
Page 41 and 42: Svar till Magnus Lundkvist Påkläd
Page 43 and 44: Foto Kajsa Löf Entré till A-och V
Page 45 and 46: ara en början värdering av och re
Page 47 and 48: Arkitektkontoren har de bästa proj
Page 49 and 50: Varberg - fortfarande ett vardagexe
Page 51 and 52: Den lokala löneförhandlingens fem
Page 53 and 54: epresentativa fotografi er, ritning
Page 55 and 56: Stor gest - magert resultat För dr

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?