ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

SETT, LÄST, HÖRT
Redaktör: Nina Gunne
nina.gunne@arkitekt.se
Foto: Dan Hallemar
Det finns en plats i Stockholm som heter
Medborgarplatsen. Bara namnet. Nu har den
byggts om. Resultatet kan inte beskrivas som
annat än bedårande. Stockholms stad har de senaste
tio åren haft en hårt plastikkirurgisk inriktning på
sin omgestaltning av platser. Men nu har man hittat
musikaliteten igen. ”Riv allt, bygg nytt” har ersatts av
”lyssna och fortsätt berätta”.
Plats för åldrande och sorgkanter på Stockholms
offentliga platser.
Inte en dag för tidigt.
Efter Kungsträdgården, Odenplan, Nybrokajen, St:
Eriksplan och, kanske, Slussen, platser som rensats,
förenklats, banaliserats, förlorat sin historia, eller bara
valt att berätta en historia, är Medborgarplatsen det
exempel som kan leda Stockholm vidare.
Små tillägg i hörn som varit döda gör hörnen levande
igen. Som de nya svartvita serveringsbyggnaderna i
hörnet nere vid ett av Stockholms kanske hopplösaste
hus: Arkenhuset. Eller som att man vågade plocka
bort konstverket Gryning för att få en ren yta, en linje
bort mot Södra Station. Och, viktigast, samtidigt
vågade behålla en massa märkliga misslyckanden, från
thaikrogar till permanentade isbanor via nedgångar
till p-hus, som blivit en del av torgets berättelse.
Alltför ofta är gestaltningen av offentliga rum sorglös.
Den är perfekt. Den ser åldrandet, skavankerna,
sorgkanterna som ett hot. Den är, för att nu tala i
bilder, en drygt medelålders man som om och om igen
lämnar sin åldrande hustru för 23-åriga äppelkindade
praktikanter. Det vita, oskrivna arket, perfektionen,
eller drömmen om den, är målet.
Ett besök på Medborgarplatsen kan lära om. Medborgarplatsen
2004. Platsen där Stockholm hittade
tillbaka till musikaliteten. Örat mot marken, nyfikenheten,
berättelserna. De fullklottrade arken.
Dan Hallemar
Ansvarig arkitekt för ombyggnad av Medborgarplatsen är Gunnar
Åsell, Åsell & CO arkitekter.
Arkitekter för projektering av ny entré mot Repslagargatan är
Carl Bro landskapsarkitekter, genom Anders Falk och Sofia Nylén.
Beställare är Gatu- Fastighetskontoret, Stockholm genom Anneli
Wallgren.
Våren byter plats
På nya handmålade tapeten i hallen
till Ulriksdals Värdshus sitter en liten
tapetvåd fastnålad. Mönster skapas
av vitsippor förminskade till olika
storlekar. Istället för menykort sitter
nu vitsippsbilder i hållarna på borden.
Vitsipporna sipprar också in i
lokalen i form av utstansade plastark.
Konstnärsgruppen Love and
Devotion visar fram till den 6 juni
de två verken Vitsippor Ulleråkers
sjukhus, våren 2002, och Konglomerat
av vitsippor för golv och vägg,
på Ulriksdals Värdshus som en del
av konstprojektet Väsen. Verken
är utvalda delar av det projekt som
konstnärsgruppen utförde på Ulleråkers
psykosavdelning våren 2002.
Love and Devotion analyserar
platser och miljöer och gör ingrepp i
dessa på ett sätt som liknar arkitektens.
Men de arbetar utifrån vad de
ser och upplever på platsen och inte
med en ritning som verktyg.
På Ulleråker mötte konstnärerna
en rörig miljö, med slitna möbler som
plockats in efter en renovering av
lokalerna och bilder som hängts utan
tanke.
– Det var ingen bra miljö för
patienter som har särskilt stort behov
av en ordnad tillvaro, berättar Karin
Johnson från Love and Devotion under
vernissagekvällen på Ulriksdal.
De gjorde punktinsatser i miljön
efter att ha analyserat brister och behov.
En sådan var göra en öppning i
en balkong med trappa ner till parken
utanför, som inte använts tidigare.
De slängde ut trasiga möbler och nya
köptes in. För att vidga patienternas
gräns mot omvärlden fotograferades
miljön utanför. Bilder av bland annat
en korvkiosk, en fågelholk och blommande
vitsippor fördes in i psykosav-
Love and Devotion på Väsen,
Ulriksdals Värdshus, Ulriksdals
Slottspark, Solna. Till
den 6 juni
delningen.
Till Ulriksdal tar Love and
Devotion bara med sig bilderna av
vitsipporna och frågar sig: Är våren
densamma på olika platser? Vad har
vi gemensamt? Vilka upplevelser kan
vi/kan vi inte dela med andra?
Men när bara vitsipporna visas
på Ulriksdal förändras innebörden i
verken. Kopplingen till de vitsippsskogar
som omger Värdshuset denna
vår blir självklar. Effekten blir snarare
att den yttre romantiska parken
tränger in i Värdshuset och blir än
mer påtaglig.
Väsen är ett projekt som bjuder
in konstnärer och arkitekter att
arbeta och förhålla sig i den befintliga
miljön. Arkitekt och glasformgivare
Sylva Neiglick och arkitekt och
curator Ann Bexelius arbetar med
projektet på Ulriksdals Värdshus
under hela 2004.
– Vi vill vara som ett sorts husdjur
här. Värdshuset vill gärna att vi
för lite väsen. När vi började prata
om atmosfären här ute kom också
namnet Väsen upp. Vi tycker att det
passar bra som samlingsnamn för
konstprojekten här ute, det får en
dubbel betydelse, förklarar de två.
Men Love and Devotion för inte
mycket väsen. De smyger sig försiktigt
in och smälter snarare samman
med platsen än bråkar med den.
Matgästerna på platsen riskerar att
helt missa att här pågår en konstutställning.
En viss förståelse för gruppens
arbetssätt och varifrån verket
kommer blir nästan nödvändig för att
se något mer än vackra vitsippor på
väggen. Och då lockar de doftande
sipporna utanför Värdshuset desto
mer.
Nina Gunne
26 ARKITEKTEN maj 2004