ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

More documents

Recommendations

Info

DEBATT Debattredaktör: Kerstin Persson kerstin.persson@arkitekt.se Tel 08-5055 7734 Södertull i Malmö – kunde ha varit bättre. Landskapsarkitekt LAR/MSA Thorbjörn Andersson. Universal Design eller bara Design? Brist på tillgänglighet borde väcka lika stor uppståndelse som lättklädda damer på annonspelare, tycker Magnus Lundkvist. Han kritiserar prisbelönta Södertull i Malmö. Som landskapsarkitektstudent och deltagare på kursen ”LandskapsarkitekturensMiljöpsykologi” på SLU, Alnarp kan jag inte låta bli att reagera när jag läser Karin Månssons debattartikel ”Trappor – symbol för otillgänglighet” i marsnumret av Arkitekten. Min kritik riktar sig inte mot trapporna som sådana och inte heller mot Karins åsikter utan snarare mot den oförmåga och ovilja att skapa tillgängliga miljöer och produkter som stora delar av de formgivande yrkeskårerna tycks stå för. Frågan som jag då ställer till landets alla arkitekter är varför det är så svårt att vilja? Är det för att rörelsehindrade och gamla är lägre stående varelser som inte förtjänar att ta del av era skapelser eller är det för att psykiskt handikappade och synskadade ändå inte kan förstå uttrycket i de produkter och miljöer som skapas? Södertull i Malmö är en nygestaltad och prisbelönt plats där stor tyngd legat på att göra stadens vatten mer tillgängligt för folket. Om FFNS har lyckats med utformningen får ni själva avgöra men frågan är om en i efterhand monterad rullstolshiss verkligen berättigar platsen till första pris om tillgänglighet ska vara med på bedömningslistan. Att den dessutom tagits bort på grund av brister i funktionen gör inte saken bättre. Visst, Södertull har blivit väldigt mycket trevligare än vad det var innan, men det kunde ha varit ännu bättre. Varför nöja sig med halvbra? Jag anser att alla människor är av lika värde. Diskriminering handlar inte bara om lika lön mellan könen och om hudfärg, utan även om tillgänglighet för folk med funktionshinder. Därför tycker jag att det borde bli lika mycket uppståndelse när funktionshindrade förbises i tillgänglighetsfrågor som när Hennes & Mauritz visar lättklädda damer på annonspelarna vid jul. För att vända på den negativa inställning som jag tycker mig känna när det gäller tillgänglighetsfrågor och universal design tror jag att det krävs att man slutar se problemen och istället letar efter möjligheter. Det som är nödvändigt för funktionshindrade underlättar ofta även för människor som inte anser sig ha något handikapp. Engreppsblandaren är ett strålande exempel på en produkt som utvecklats för rörelsehindrade men som tack vare den geniala konstruktionen kommit att bli snudd på oumbärlig för alla. Universal design är inget nytt begrepp och dess innebörd står nog klar för de flesta, att skapa produkter, tjänster och miljöer som är tillgängliga för så många som möjligt. Ralp Caplan skriver i sin artikel ”Disabled By Design” i Interior Design, augusti 1992, att i en rationell värld skulle inte begreppet universal design behöva användas eftersom det är vad design i sig skulle vara. Magnus Lundkvist Studerandemedlem 40 <strong>ARKITEKTEN</strong> maj 2004 Foto Magnus Lundkvist
Svar till Magnus Lundkvist Påklädda damer i verkligheten Vi kunde ha gjort annorlunda, svarar Thorbjörn Andersson, landskapsarkitekt på FFNS arkitekter. Tack Magnus för att du tog upp denna fråga. Jag är dig helt enig om att staden är till för alla och jag delar självklart också din grundsyn att alla människor har lika värde. På landskapsarkitektutbildningen under 1970-talet var tidsandan sådan att ord som empati och solidaritet inte betraktades som vänsterretorik utan faktiskt var sådant som gav återklang i pedagogiken. Och som vi försökte leva efter. Vi tillbringade många dagar i rullstolar och med ögonbindel och försökte utföra vanliga vardagssysslor för att förstå och lära. En kantsten på tre centimeter kändes oöverstiglig, kan jag säga. Det där har jag försökt se som en aspekt bortom diskussion på de torg och i de parker som jag ritat sedan dess. Daniaparken, exempelvis, vilken ligger bara ett par stenkast från den miljö du beskriver, har en relativt högt belägen utsiktspunkt som likväl är tillgänglig utmed lutningar flackare än 1: 20. Om jag ska försöka säga något om Södertull utan att gå i ofruktbar försvarsposition – men kanske hamnar jag ändå där – så är det att den stora trappan, som skapar platsen Södertull, inte är som andra trappor. Den är tänkt att tjäna som en enda gigantisk sittmöbel och är även utformad så, med relativt låga men breda steg. Det är alltså inte en gångtrappa. Det är inte en trappa som leder någonstans, den blockerar inte bort någon målpunkt utan är utformad som en serie långa parketter där man kan sitta med utsikt över stadslivet, ansiktet mot söder och kanalvattnet i motljus rakt framför sig. Så är det tänkt. Denna tanke framgår också av den bild som du har tagit. Den översta av dessa parketter är barriärfri och tillgänglig för alla. De övriga nivåerna erbjuder egentligen inget som man inte kan få från de översta, kanalens vatten kommer man ändå aldrig fysiskt åt eftersom det finns en kajkant. Projektet var resultatet av ett parallellt uppdrag som jag gjorde tillsammans med PeGe Hillinge och som du nämner fick det Malmö stads stadsbyggnadspris 2003, tror jag det var. Men det är klart, vi hade kunnat gestalta det annorlunda och det skulle vi kanske gjort. Det är bra att du tog upp frågan, som alltid är lika viktig som aktuell. Södertull är emellertid idag en plats som under den varma årstiden nästan alltid är full med folk som sitter, umgås, lever stadsliv. Såväl damer som herrar – nästan alltid påklädda – kan då ses paradera förbi längs Förstadsgatan utmed detta aktiva stråk. Thorbjörn Andersson Landskapsarkitekt LAR/MSA Planering för framtiden Sverige är inte särskilt svenskt längre och det kanske är där utgångspunkten om planering för framtiden bör ligga, skriver Karin Lindgren, arkitekturstuderande vid LTH. Tony Ebrahimi uppmanar oss i Arkitektens aprilnummer att delta i en debatt om god arkitektur på kommunal nivå. Då jag ännu går på skolan har jag inte sett så mycket av den kommunala verkligheten i praktiken men vill gärna reagera på hans visioner om stadsplanering inför framtiden. De går i korthet ut på att betona städernas regionala särart genom historiska kopplingar som ”skulle kunna sätta individuell prägel på olika stadsmiljöer och framhålla deras karaktär”. Medlet är att utifrån nationalromantiska ideal utforma byggnadernas detaljer och skapa trädgårdsstäder för att ”hävda sig i det framtida Europa.” Liknande tankegångar genomsyrade stadsbyggnadskursen vi i årskurs tre på LTH hade i höstas för Johan Rådberg, som kan sammanfattas i: trädgårdsstäder, new urbanism och ovilja från lärarnas sida att diskutera alternativ, vilket tyder på ett ointresse för att få oss studenter engagerade i ämnet. Det är paradoxalt att ju mer Europa och världen länkas samman, desto mer ska den nationella särarten betonas. I Sverige har vi en relativt hög invandring och bara i Malmö finns omkring 150 olika nationaliteter. Vare sig där, i Stockholm eller någon annan svensk stad tillåts dessa kulturer lämna något direkt avtryck i stadsmiljöerna. Är det då planering för framtiden att skapa arkitektoniskt ”skådebröd” utifrån romantiserade ideal om en tid då äppleträd blommade i var mans täppa, far var rar och mor rodde? Den 3 maj gästföreläste det dansk-svenska arkitektkontoret UiD som när detta skrivs har en utställning om Öresundsregionen på Dansk Arkitektur Center i Köpenhamn (se DN:s kulturdel söndagen den 2 maj). Deras föreläsning gav upphov till en livlig diskussion om regional utvidgning över nationella gränser, migration, förändringar av välfärdssamhället och dessa olika fenomens konsekvenser för den fysiska planeringen. Det var första gången under mina snart tre år på skolan som vi har haft en angelägen debatt om planeringsfrågor, med ett tydlig samtids- och framtidsperspektiv. Vad som skulle vitalisera diskussionen om planering på kommunal nivå idag är inte i första hand en fråga om utformning av detaljer utifrån historiska mönster, utan en koppling till omvärlden och samtiden och ett tillvaratagande av de influenser som så kallat ”nya svenskar” för med sig. Sverige är inte särskilt svenskt längre och det kanske är där utgångspunkten om planering för framtiden bör ligga. Karin Lindgren Studerandemedlem <strong>ARKITEKTEN</strong> maj 2004 41
Page 1 and 2: 05 BARRIÄRBYGGE OBSERVATÖRER I P
Page 3 and 4: Arbete mot slummen. FN-projekt i Na
Page 5 and 6: ”Det är lätt för vem som helst
Page 7 and 8: Hebron, Guds stad Text: Joanna Heil
Page 9 and 10: Om Nablus och stenvalvens bräcklig
Page 11 and 12: såg. Min unge före detta kontaktm
Page 13 and 14: Ny utbildningspolicy Ett utkast til
Page 15 and 16: ”Inte bara en konstnärlig utbild
Page 19 and 20: Svensk arkitekt leder arbete mot sl
Page 21 and 22: Kibera är det näst största slumo
Page 23 and 24: andra och till folket i Kibera så
Page 26 and 27: SETT, LÄST, HÖRT Redaktör: Nina
Page 28 and 29: SETT, LÄST, HÖRT Redaktör: Nina
Page 30 and 31: Miele Sveriges bästa vitvarulevera
Page 32 and 33: att de maskininspirerade processern
Page 34 and 35: Lagliga eller olagliga CAD-krav? P
Page 36 and 37: Monica Nyberg visar favoritövninga
Page 38: KALENDERN Redaktör: Nina Gunne nin
Page 43 and 44: Foto Kajsa Löf Entré till A-och V
Page 45 and 46: ara en början värdering av och re
Page 47 and 48: Arkitektkontoren har de bästa proj
Page 49 and 50: Varberg - fortfarande ett vardagexe
Page 51 and 52: Den lokala löneförhandlingens fem
Page 53 and 54: epresentativa fotografi er, ritning
Page 55 and 56: Stor gest - magert resultat För dr

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?