ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Om Nablus och
stenvalvens bräcklighet
Text: Johan Mårtelius
Bland konstarternas produkter verkar
arkitekturen med sin jordfasta materialitet
gärna som den mest beständiga, minst
flyktiga. Den brukar stå kvar där man ställt
den. Inte utan skäl ägnar sig forskningen
om tidiga kulturer med förkärlek åt att
kartlägga husgrunder och murrester. Där
allt annat skingrats finns ändå bebyggelsens
spår i marken.
Likväl visar sig arkitekturen gång på
gång som den sköraste av kulturens yttringar.
I krislägen kan den varken smugglas
undan och grävas ner eller reproduceras och
spridas i minnets eller notationens form. Att
återuppföra den är kostsamt och problematiskt.
Därför bildar arkitekturen tacksamma
och strategiska träffmål i krig och
konflikter. Monumentförstörelsen och den
systematiska utplåningen av åtråvärda och
symbolstarka byggnader har blivit en del av
den moderna historien. Så i andra världskrigets
demoleringar i Warszawa eller Dresden,
i angreppen på moskéer och basarer i de
senaste krigen på Balkan, och nu i Palestina.
Den senaste intifadan utlöstes när Sharon
med anhang demonstrativt förgrep sig på
Haram-al-Sharif, med al-Aqsamoskén och
Klipphelgedomen i Jerusalem. Vad vi bevittnade
under vår palestinska resa i februari
var hur samma strategi på olika sätt yttrat
sig i andra städer och byar. Det som pågår
är en arkitekturförstörelse i olika skalor,
där bosättningarnas och den nya barriärens
förvridning av det stora landskapsrummet
har sina lokala motsvarigheter i angrepp på
historiska stadskärnor i Hebron, Ramallah,
Betlehem eller Nablus.
En särskild position intar Nablus. Även
om den palestinska myndigheten har sitt
säte i Ramallah är det snarare Nablus som
kulturellt och historiskt är Västbankens
huvudstad. Inklusive flyktinglägren är
folkmängden 150.000, kanske mer. Läget i
en dalgång mellan omgivande gröna sluttningar
liknar Sarajevos, lika vackert men
också lika sårbart för kontroll och attacker
från höjderna.
Nablus är en upplevbart åldrig stad,
grundad som ett romerskt Nea Polis, under
kejsar Nero. Då fanns dock redan en
tvåtusenårig äldre föregångare på platsen.
Om den romerska staden vittnar delar av
ett rätlinjigt gatunät, resterna av en teater
och diverse återanvända kolonner. Några av
stadens trettio moskéer var ursprungligen
bysantinska kyrkor.
Starkare kvarlever ändå antikens kultur i
stadskärnans enorma skatt av murar och gator
kring tunnvälvda gångar och kryssvalvsrum.
Dessa stenhus i bostäder och basarer är
till största delen byggda under osmansk tid,
1500-talet och framåt. Men de uttrycker en
kontinuitet, kanske den mest slående påminnelsen
om att den välvda stenarkitekturen i
Palestinas städer och byar har antika rötter.
Mer levande än i någon annan region har den
grekisk-hellenistiska kvaderstensarkitekturen
överlevt genom århundraden i dessa delar av
Mellanöstern. Härifrån spreds den på olika
vägar till medeltidens Europa och Nordafrika.
I Nablus lever den obrutet.
Dock, de senaste åren har staden utsatts
för en mängd attacker, nattliga räder och
angrepp i ett tillstånd som mest liknar belägring.
Den historiska bebyggelsen har inte
sparats. Anfallet i april 2002 totalförstörde
ett sextiotal av stadskärnans gamla bostadshus.
Hundratals butiker i basaren skadades
illa, likaså tre moskéer, en hammam från
1600-talet och stadens stolthet från 1700talet,
den stora karavanserajen Khan Al
Wakala. Operationerna har sedan fortsatt i
mindre skala. I julas, några veckor före vårt
besök, hade stora delar av det remarkabla
Abdul Hadis palats förvandlats till en stenhög.
I substruktionernas valv och gångar
påstods terrorister kunna ha tagit skydd.
Nablus med sin tredimensionellt vindlande
organisation av kryssvälvda kvaderstensbyggnader
förblir i sitt åtgångna skick
ännu en historisk stad i världsklass. Den har
förts fram som objekt för Unescos världsarvslista.
Där finns nu mer än 750 miljöer och
byggnader, dessutom en särskild kategori för
sådant som anses utsatt för hot, ”Heritage in
Danger”. Så skulle det åtgångna Nablus kunna
hjälpas till internationell uppmärksamhet.
Men ingen av de palestinska städerna
eller arkeologiska platserna finns ännu på
Unescolistan, utom Jerusalem som i sådana
sammanhang inte räknas till Palestina. Här
finns en pådrivande uppgift för vår svenska
stiftelse, Kulturarv utan Gränser, som fått
observatörsstatus i Unesco. Om Unesco ska
behålla sitt internationella anseende måste
det palestinska världskulturarvet erkännas.
Nablus är en kulturstad och universitetsstad.
På arkitekturskolan arbetar man med
Nablus. Al Qasim-palatset vakar över landskapet.
Restaurering pågår, ledd av Riwaq och Nablus
arkitektskola.
att i sin lokala isolering hitta kontakter med
omvärlden. Den historiska bebyggelsen är
ett arbetsområde, stadens utbredning och
gränser mot det omgivande landskapet av
sluttningar och odlingar ett annat. Föreståndaren
Eman Amad berättar om en
grupp franska studenter som varit där i ett
projektarbete och dokumenterat historisk
bebyggelse. Hon skulle välkomna en liknande
grupp från Sverige.
Några restaureringsprojekt pågår i
staden, bland annat i utkanten ett palats där
Sida stöder iståndsättande till ett byggnadsvårdscentrum.
Men punktinsatserna hinner
inte ikapp förstörelsen. I brist på sådana
möjligheter finns då åtminstone förhoppningen
att dokumentera och bevara vetskap
för framtida bruk. För detta arbetar olika
krafter. Arkitekten Naseer Arafat driver
ett entusiastiskt restaureringskontor, men
med små medel. Arkitekteleverna bidrar på
sin kant och det nationella institutet Riwaq
från sin position i Ramallah. Kan det internationella
samfundet stödja dessa krafter är
det alltid något.
Men i det stora perspektivet är det en
defensiv verksamhet. Uppmätningar, dokumentationer
och punktvisa restaureringar
är viktiga men beskedliga insatser mot de
storskaliga operationer som hela tiden pågår.
De kryssvälvda stadspalatsen i Nablus har
blivit slutvärn mot en ockupation som successivt
kringskär palestiniernas rörelsefrihet och
historiska mark. Det internationella arkitektursamfundet,
om ett sådant finns, har just
nu knappast någon mer trängande uppgift än
att försvara öppenheten och existensrätten
för dessa gamla och nya palestinska rum.
ARKITEKTEN maj 2004 9