ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Betlehem och herdarnas marker
Text: Snorre Lindquist
”Säkerhetsbarriärens”
utbredning runt
Betlehem.
Som en fridfull och glad oas minns
jag ”mitt ” Betlehem första gången
hösten -97. Trillingstäderna Beit Jala,
Betlehem och Beit Sahour hörde till
en självstyrande zon, undantagen från
den israeliska krigsmaktens intima
närvaro. Lättnaden att åtminstone för
ett litet tag på en konstlad ö få smaka
på friheten från främmande soldater
sjöng i luften. Pengar från biståndsländer
och exilpalestiniers investeringar
strömmade till, men förgäves: Israels
handelshinder och checkpoints utsatte
palestiniernas ekonomi för ett fortskridande
förfall alltmedan israelernas
blommade upp. Byggandet av bosättningarna
och deras vägnät accelererade.
Osloavtal och folkrätt kunde trotsas
som en följd av att omvärlden teg.
Fredsprocessen fick ju inte störas.
Ingen ortsbo kunde undgå att se
hur bosättarstaden på Abu Ghnaim
växte fram vecka för vecka. Den av Israel
konfiskerade mäktiga kullen mot
Jerusalem var omdöpt till hebreiskans
Har Homa. Den hade tidigare ägts av
folk i Beit Sahour.
Kullen var trillingstädernas
enda skogklädda
utflyktsmål. Den
sista egna vägen
till Jerusalem
klipptes av och
cirkeln av belägrandebosättningar
på kullarna
runt om slöts. De
flesta insåg att
utvecklingen gick
åt fel håll. Ändå
vilade en stämning
av feberhet
förväntan över
Betlehem. Som
om trots allt
millennieskiftet – då världens ögon
riktades mot den lilla staden och
pilgrimerna strömmade till i tusental
– skulle bli vändpunkten då världens
kristna skulle få insikt i vad som höll
på att hända.
Så återser jag då tillsammans med
svenska kollegor i februari 2004 ett
Betlehem inne på sitt tredje katastrofår
– Al-Aqsa-intifadans skede.
Torget och Fredscentret som jag
ritat framför Födelsekyrkan är kvar
– lagat, uppsnyggat och i avsett bruk
genom svenska skattemedel efter att
ha använts som stridsvagnsparkering,
skyttevärn, kommandocentral och
soldatlatrin (israelerna sköt sig in
och nekar både ursäkt och gottgörelse).
Turister och pilgrimer är borta,
således noll inkomster för staden. När
som helst, men mest på nätterna, kan
Israels armé dyka upp för att jaga
verkliga eller förmenta terrorister. Då
råder total rättslöshet. Barn, kvinnor,
åldringar, sjukvårdspersonal och
andra som råkar komma i vägen för
eldgivningen får skylla sig själva.
Mina före detta kollegors arkitektkontor
är i gång varje arbetsdag det
går för razzior och utegångsförbud
– som om det funnes nog med arbete
och en framtid att arbeta för. Detsamma
gäller all annan civil verksamhet vi
10 ARKITEKTEN maj 2004