ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Hebron,
Guds
stad
Text: Joanna Heilig
Vi är inte pigga på att köa i en checkpoint
igen. Vi lämnar bilen vid ett
obevakat litet roadblock på stadens
baksida, klättrar över stenhögen och
promenerar till centrum. Är checkpoints
bara till för att göra livet
outhärdligt? Bombkastare kan ju alltid
göra som vi.
Från några strategiskt belägna hus
härskar en liten fanatisk bosättarfalang
över vitala delar av stadskärnan. Israelisk
militär stöttar genom att spärra
stora områden runtom ”av säkerhetsskäl”.
Familjer som inte kommer åt sina
hus och affärer, och vars barn blivit hotade
och slagna på väg till skolan, har
flytt till förorterna, vilket är precis vad
bosättarna vill. Den förr blomstrande
handeln och hantverket ligger nere. De
avspärrade husen går inte att underhålla
och blir, med hjälp av en liten
behändig ”lag om frånvaro”, nästa lätta
bosättarbyte. Abrahamsmoskén/Patriarkernas
Grav, en av både judendomens
och islams viktigaste helgedomar, är
avspärrad och fysiskt delad mellan de
bägge samfunden sedan en bosättares
mord på bedjande muslimer 1994. Rätt
genom den täta stadskärnan planeras
en bred ”bypass” till helgedomen
för bosättarna i Kiryat Arba utanför
staden. Från början ritades den som
en lyxig ”promenad” av en israelisk
arkitekt (!), men nu handläggs ärendet
av den lokala arméstaben.
Vi går ensamma på den igenbommade
affärsgatan. Davidsstjärnor och
slagord står klottrade på husväggar.
Över gatan som leder till den muslimska
delen av Abrahamsmoskén
fångar ett uppspänt nät hushållsavfall,
kastat av bosättare över deltagarna i
fredagsbönen. På gatan som leder till
den judiska delen har utfarter från
hantverkarnas gårdar blockerats med
stenhögar, skyltfönster och portar
murats igen. En grabb med ryggsäck,
sandaler och schäferhund går mitt på
körbanan och pratar Brooklyn-engelska
i mobilen.
Dr Khalid Al Qawasmi och hans
medarbetare i Hebron Rehabilitation
Committee tar emot på kontoret,
i egenhändigt restaurerat, typiskt
Hebronhus med vacker innergård i två
plan. Staden är efter Jeriko den äldsta
konstant bebodda i världen.
Palestinierna ser sig som arvtagare
och ansvariga för landets hela, det
vill säga mångetniska, kulturarv. Dr
Qawasmi berättar generat hur de unga
amerikanska aktivisterna struntar i
Hebronöverenskommelsens klausul
om ”respekt för historiska värden”.
1983 schaktades lämningar av antik
judisk bebyggelse bort för bosättarnas
eget nybygge.
En rundtur bland de många pågående
renoveringsprojekten fyller mig
med respekt för det tekniskt mycket
professionella arbetet (se min artikel
i Arkitekten, augusti/03). Sida har
sedan länge stött kommittén, vars insatser
räddar kulturarvet, skapar jobb,
vidmakthåller den lokala hantverksskickligheten
och gör det möjligt för
palestinska familjer att stanna eller
flytta tillbaka. Infrastrukturen upprustas
parallellt. Fastighetsjuridiska
knutar löses i förhandling med otaliga
släktingar. Att få folk och byggmaterial
genom avspärrningarna är en konst;
ett av byggena står stilla för att man
inte får ut rivningsmassorna.
Nya projekt planeras. Jag får med
mig tre genomtänkta förslag där samarbete
med svenska kollegor vore meningsfullt
för bägge sidor (projekten
kommer att presenteras för Sveriges
Arkitekters styrelse den 28 maj):
• Expertis till det hett efterlängtade,
övergripande revitaliseringsprogrammet.
• Gemensam tävling eller “fallstudie”
för Khamabit Al Natshi, en
förstörd stadsdel i centrum.
• Stöd till restaureringarbete i stadsdelen
Haret Al Sheikh.
Men blotta närvaron av utländska
kollegor har egenvärde – främst på
det intellektuella, men också på det
mer handfasta planet. Att den kan
underlätta framkomligheten till en och
annan avspärrad byggplats, kryper
det fram litet motvilligt. Här verkar
det anses genant att beklaga sig inför
vänner. Strax efter att vi sågs i Stockholm
förra våren hade HRC en rätt
dramatisk påhälsning av den israeliska
armén, men det råkar jag höra från
helt annat håll. Inte ett ord nämndes i
alla mailen.
Detta är dagen för de landsomfattande,
fredliga demonstrationerna
mot barriärbygget. Det glada stolta
folkhavet verkar oändligt. Barn med
fantasifulla egentillverkade kanalplastplakat,
trummande scouter, flickor i
skoluniformer... Det slutar med israeliska
skarpskott och två döda.
Ur Joanna Heiligs dagbok
Hela dagboken finns på www.arkitekt.se/palestina
”Väldigt vanliga
hus”, Hebron.
HRC renoverar
med lätt hand.
Tillfälligheterna
får spela,
möten mellan
gammalt och
nytt redovisas
öppet. Måttfull
anpassning till
dagens standard
och nya familjestrukturer
accepteras.
Däremot respekteras
materialen
och tekniken:
kalkstenen, det
mjuka kalkbruket.
Gamla tunna
stålfönster och
smidesdetaljer
bevaras eller
nytillverkas.
Regnvattnet
värms av solen
i takbehållarna.
Den traditionella
lösningen, och
mest miljövänliga.
Rubriken
”Hebron, Guds
stad” syftar
på Hebrons
arabiska namn
Al Khalil al
Rahman, vilket
betyder ungefär
”Guds vän
Abraham”.
ARKITEKTEN maj 2004 7