ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter
ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter
ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Varberg<br />
– fortfarande ett vardagexempel<br />
Problemet är att många offentliga upphandlare tolkar LOUs regler på tok för snävt, skriver<br />
förbundsdirektör Staffan Carenholm på <strong>Sveriges</strong> <strong>Arkitekter</strong> i ett svar till Bo Larsson.<br />
Upphandlingen i Varberg har inte presenterats<br />
för att den framstår som särskilt<br />
anmärkningsvärd. Det framgår tydligt av<br />
min kommentar till upphandlingen, där jag<br />
framhåller att förfaringssättet vare sig framstår<br />
som bättre eller sämre vid en jämförelse<br />
med vad vi brukar se i dessa sammanhang.<br />
Ett tämligen normal upphandling med andra<br />
ord, varför jag inte tycker att Bo Larsson<br />
behöver känna sig särskilt utpekad.<br />
Den aktuella upphandlingen tjänade endast<br />
som illustrationsexempel till ett allmänt<br />
resonemang om de många principiella problem<br />
som finns när det gäller att hitta bra<br />
former för upphandling av arkitekttjänster.<br />
Jag anser inte att man i Varberg har gått<br />
vilse, men även Bo Larsson bör nog reflektera<br />
över resultatet av den poängsättningsmodell<br />
som tillämpats.<br />
Det visar sig nämligen att om det kontor,<br />
White, som kom tvåa i upphandlingen<br />
hade kalkylerat med ytterligare 300 timmar<br />
arbetstid i sitt anbud hade man fått en högre<br />
totalpoäng och sammantaget den högsta<br />
totalpoängen och därmed också rimligen<br />
uppdraget.<br />
Exemplet framstår som en ganska god<br />
illustration av hur ett till synes väl övervägt,<br />
och förment objektivt, poängsättningssystem<br />
kan leda till tveksamma resultat.<br />
Vad jag velat framhålla i min kommentar<br />
är att många offentliga upphandlare i<br />
dag väljer utvärderingskriterier som man<br />
tror kommer att kunna visa att man till slut<br />
väljer den objektivt sett bästa leverantören<br />
för uppdraget. Man bortser ifrån att en<br />
kvalificerad kunskapstjänst alltid måste<br />
upphandlas på basis av ett betydande mått<br />
av subjektivitet. Man måste till slut visa att<br />
man vågar göra ett val med utgångspunkt<br />
från en bedömning, inte en kalkyl, av vem<br />
som är lämpligast för uppgiften. Många<br />
gånger handlar det idag istället om att välja<br />
kriterier och poängsättningsmodeller genom<br />
vilka man kan visa att man med en objektiv<br />
ansats gjort allt för möta upphandlingslagens<br />
krav. Rädslan för att beslås med att ha<br />
gjort fel tillsammans med en upphandlingsperfektionistisk<br />
strävan styr mer än ambitionen<br />
att våga göra ett klokt val. När det är så<br />
har man gått vilse enligt min uppfattning.<br />
De offentliga upphandlarna måste våga<br />
mera och skaffa sig tillräcklig sakkunskap<br />
för att göra mer självständiga val i upphandlingssammanhang.<br />
Mindre matematik<br />
och mer sunt förnuft – och känsla!<br />
Det förutsätter att man i arkitektupphandlingar<br />
har tillgång till sakkunskap som<br />
kan bedöma det verkliga innehållet i det som<br />
anbudsgivarna erbjuder. Många gånger tas<br />
sådan sakkunskap inte in, med konsekvens<br />
att man fastnar i en poängsättning av främst<br />
timpriser utan att någonsin kunna få grepp<br />
om anbudsgivarnas verkliga förmåga att lösa<br />
en förelagd uppgift.<br />
Lagen ger en ram och allmänna grundprinciper<br />
för upphandlingen som upphandlaren<br />
måste hålla sig till. Inom denna ram<br />
och dessa principer har dock upphandlaren,<br />
med känsla för vad situationen kräver, goda<br />
möjligheter att lägga upp en process som gör<br />
att man inte fastnar i halvpoängsmatematik.<br />
Och timersättning är, det vidhåller jag,<br />
det minst relevanta av alla kriterier för val<br />
av en intellektuell tjänst.<br />
Särskilt uppenbart är det när det gäller<br />
ramavtalsupphandlingar. Här utgår värderingen<br />
nästan alltid från timpriset, trots att<br />
man aldrig i förväg vet för vilka uppdrag<br />
man upphandlar. Ett val i huvudsak utgående<br />
från timpriser anser jag kan kollidera<br />
med LOUs grundläggande krav på affärsmässighet<br />
i upphandlingen. Om man avstår<br />
från att pröva vilket som är det totalt sett<br />
mest ekonomiskt fördelaktiga anbudet och<br />
istället väljer utifrån momentant pris har<br />
man inte levt upp till kravet på affärsmässighet<br />
i upphandlingen. Inget säger att ett lägre<br />
pris har ett bättre värdeinnehåll och därmed<br />
representerar ett mer affärsmässigt val. Det<br />
kan mycket väl förhålla sig precis tvärtom.<br />
Även i Varberg och i liknande upphandlingssituationer<br />
måste timpriserna bedömas<br />
vara av sekundärt intresse. Man måste i första<br />
hand urskilja de lämpliga leverantörerna<br />
med hjälp av mjuka parametrar med subjektiva<br />
inslag och inte låta priset bli utslagsgivande.<br />
Poängskalan måste tillåtas bli vidare<br />
när det gäller de mjuka parametrarna och<br />
på motsvarande sätt snävare när det gäller<br />
poängsättning utifrån pris. Om samma<br />
måttstockar används blir risken uppenbar<br />
att priset i realiteten ändå fäller avgörandet<br />
efter som prisdifferensen normalt är vidare<br />
än kvalitetsdifferensen mellan leverantörerna,<br />
åtminstone gällande dem som har en<br />
reell chans att bli utvalda.<br />
Staffan Carenholm<br />
Förbundsdirektör <strong>Sveriges</strong> <strong>Arkitekter</strong><br />
<strong>ARKITEKTEN</strong> maj 2004 49