22.08.2013 Views

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

SETT, LÄST, HÖRT<br />

Redaktör: Nina Gunne<br />

nina.gunne@arkitekt.se<br />

När Carin tog över Olas program 21.30 på Tv2 i<br />

början av mars var det första hon gjorde att byta<br />

ut hans två fåtöljer mot en soffa. Och en av de första<br />

gästerna på den strama britsen var (alltid like) aktuelle<br />

Gert Wingårdh för ett rappt samtal om ambassaden i<br />

Washington. Tillsammans med Tomas Hansen vann han<br />

tävlingen för att de, enligt Wingårdh själv, lyssnade på<br />

vad beställaren Statens fastighetsverk ville ha, nämligen<br />

öppenhet och transparens.<br />

Carin och Gert samtalade om Libeskinds förslag<br />

vid World Trade Center och Wingårdh visade kontorets<br />

snabbskiss på World Trade Center; en grupp<br />

indianben som marscherade över Manhattan som en<br />

hyllning till indianerna som sålde Manhattan alldeles<br />

för billigt. ”Åtta flygplan krävs för att störta den<br />

byggnaden”/.../”Ett monument över urinvånarna”. Så<br />

fick vi se en härlig bild av Hotel Ibis, en pistagefärgad<br />

obeskrivlig skapelse från mitten av åttiotalet, som<br />

kontoret tittar på ibland när de behöver komma ner<br />

till jorden. ”Det fulaste jag ritat”, enligt Wingårdh.<br />

Martin Burgos, känd graffitimålare som tagit sig<br />

in i de finare konstsalongerna graffitivägen, gjorde<br />

Gert sällskap i soffan. ”Supercool” tyckte Burgos om<br />

Wingårdhs Washingtonförslag. ”Jättecoolt” tyckte<br />

Wingårdh om idén att rita ett hus med graffiti som<br />

utsmyckning.<br />

I Situation Stockholms marsnummer diskuterar<br />

några aktörer från Stockholms graffitiscen gatukonstens<br />

framtid och demokrati. Tobias Barenthin Lindblad<br />

från graffititidningen Underground Production<br />

vill se lagliga väggar i stan. Men till det är motståndet<br />

stort i Stockholms Stadshus. Graffitimålaren Pike (Jonas<br />

Dahlström) föreslår något mittemellan en laglig<br />

vägg och ett bullerplank vid tunnelbanan.<br />

”Vad skulle då ett demokratiskt förhållningssätt till<br />

graffiti bestå i?” undrar Situation Stockholm. Tobias<br />

svarar att då kan inte graffiti längre existera. ” Eftersom<br />

Stockholms innerstad är ett Skansen i storformat,<br />

måste man ta hänsyn överallt.”<br />

I februari startar Kulturhusets Lava en graffitiskola.<br />

Man vill se ”konstruktivt på unga människors vilja<br />

att göra sina röster hörda i det offentliga rummet”.<br />

Nina Gunne<br />

Parklandskap färgar koreografi<br />

Orkestern på scenen och dansen<br />

förinspelad. Musiken i nutid och<br />

dansen i en dåtid. Det var ombytta<br />

roller när Counter Phrases med<br />

Rosas & Ictus visades och spelades<br />

på Dansens Hus den 15 mars. Ändå<br />

fanns ett mycket starkt samspel och<br />

en exakt tajming mellan dans och<br />

musik. Föreställningen ägde rum<br />

just då och där trots att scenerna var<br />

hämtade från tio olika platser och<br />

tillfällen. Men så är också scenkonsten<br />

fiktiv och illusionen om att<br />

förflytta sig i rum och tid ingenting<br />

ovant för åskådaren.<br />

Film- och konstnärlig ledare<br />

har varit Thierry De May och för<br />

koreografin står Anne Teresa De<br />

Keersmaeker, ledare för det tjugo år<br />

gamla belgiska danskompaniet Rosas.<br />

Koreografen har tagit sitt rörelsematerial<br />

till tio olika platser<br />

i ett samarbete med<br />

landskapsarkitekten Erik<br />

Dhont. De flesta scener<br />

är tagna i frodiga parker<br />

och trädgårdar, såsom<br />

Park Tournay Solvay,<br />

men här finns också en<br />

scen i ett stadslandskap i<br />

centrala Bryssel.<br />

En del av det koreografiska<br />

arbetet ligger i<br />

filmteknik, klippning och<br />

kompositionen mellan de<br />

tre filmdukarna vid föreställningstillfället<br />

där filmerna visas i<br />

sekvenser ovanför musikernas huvuden.<br />

Kameran är oftast stilla medan<br />

dansarna rör sig in och ur bildfältet.<br />

Men kameran kan också visa rörelsen<br />

ur flera synvinklar samtidigt, den<br />

har möjligheten att zooma in och ur,<br />

klippa i tiden, konstruera nya rörelser<br />

och dra ut dem i slowmotion.<br />

För varje filmsekvens har en<br />

tonsättare i efterhand komponerat<br />

ett musikstycke. Där återfinns Steve<br />

Reich, Magnus Lindberg och Thierry<br />

De Mey. Musiken framförs live under<br />

turnén av 20 musiker från den belgiska<br />

musikensemblen Ictus.<br />

Att förflytta koreografin till en<br />

plats utanför scenrummet ger stora<br />

scenografiska vinster. Möjligheterna<br />

till snabba scenbyten blir större,<br />

liksom storleken på scenen. Kameran<br />

kan följa dansarna som rör sig långa<br />

sträckor längs med geometriskt planterade<br />

buskrader och allér. I balettens<br />

historia har man ofta försökt återskapa<br />

barockens och renässansens trädgårdar<br />

på scenen med genomarbetad<br />

dekor. Det djupa perspektiv man<br />

eftersträvat på scenerna har man<br />

gratis i parken. I en scen springer en<br />

kvinnlig dansare längs en grusad<br />

gång i en allé i Ossegems Park. Perspektivet<br />

är flera hundra meter djupt.<br />

Ljudet av hällande regn och hennes<br />

fötters tramp i gruset tränger in i<br />

teaterlokalen, blandas med musiken<br />

och knyter det musikaliska verket till<br />

det koreografiska.<br />

Illusionstricken är också enkla<br />

att utföra. I vattenytan på en damm<br />

rör sig dansen i en spegelbild bakom<br />

vassruggar och förvillar blicken tills<br />

Dans i nya rum. Koreografi av Anne Teresa De<br />

Keersmaeker. Konstnärlig ledare Thierry De Mey. I<br />

samarbete med landskapsarkitekten Erik Dhont. Park<br />

Tournay Solvay.<br />

kameran lyfter blicken och visar<br />

dansaren bakom spegeln.<br />

De Keersmaeker har använt förkoreograferat<br />

material, men mycket<br />

tycks också vara skapat på och i direkt<br />

relation till platsen. Rörelsen blir<br />

annorlunda på en stenlagd stadspark<br />

mellan huskroppar än bland blommande<br />

buskar. Eller i en lång, brant<br />

trappa i Foret de Soignes. Dansarna<br />

steppar, rullar, och dansar ner och<br />

uppför trappstegen som i en klassisk<br />

musikalscen.<br />

Turnéplan: se www.rosas.be<br />

Nina Gunne<br />

26 <strong>ARKITEKTEN</strong> mars 2003<br />

Foto Thierry De Mey

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!