ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

SETT, LÄST, HÖRT
Redaktör: Nina Gunne
nina.gunne@arkitekt.se
När Carin tog över Olas program 21.30 på Tv2 i
början av mars var det första hon gjorde att byta
ut hans två fåtöljer mot en soffa. Och en av de första
gästerna på den strama britsen var (alltid like) aktuelle
Gert Wingårdh för ett rappt samtal om ambassaden i
Washington. Tillsammans med Tomas Hansen vann han
tävlingen för att de, enligt Wingårdh själv, lyssnade på
vad beställaren Statens fastighetsverk ville ha, nämligen
öppenhet och transparens.
Carin och Gert samtalade om Libeskinds förslag
vid World Trade Center och Wingårdh visade kontorets
snabbskiss på World Trade Center; en grupp
indianben som marscherade över Manhattan som en
hyllning till indianerna som sålde Manhattan alldeles
för billigt. ”Åtta flygplan krävs för att störta den
byggnaden”/.../”Ett monument över urinvånarna”. Så
fick vi se en härlig bild av Hotel Ibis, en pistagefärgad
obeskrivlig skapelse från mitten av åttiotalet, som
kontoret tittar på ibland när de behöver komma ner
till jorden. ”Det fulaste jag ritat”, enligt Wingårdh.
Martin Burgos, känd graffitimålare som tagit sig
in i de finare konstsalongerna graffitivägen, gjorde
Gert sällskap i soffan. ”Supercool” tyckte Burgos om
Wingårdhs Washingtonförslag. ”Jättecoolt” tyckte
Wingårdh om idén att rita ett hus med graffiti som
utsmyckning.
I Situation Stockholms marsnummer diskuterar
några aktörer från Stockholms graffitiscen gatukonstens
framtid och demokrati. Tobias Barenthin Lindblad
från graffititidningen Underground Production
vill se lagliga väggar i stan. Men till det är motståndet
stort i Stockholms Stadshus. Graffitimålaren Pike (Jonas
Dahlström) föreslår något mittemellan en laglig
vägg och ett bullerplank vid tunnelbanan.
”Vad skulle då ett demokratiskt förhållningssätt till
graffiti bestå i?” undrar Situation Stockholm. Tobias
svarar att då kan inte graffiti längre existera. ” Eftersom
Stockholms innerstad är ett Skansen i storformat,
måste man ta hänsyn överallt.”
I februari startar Kulturhusets Lava en graffitiskola.
Man vill se ”konstruktivt på unga människors vilja
att göra sina röster hörda i det offentliga rummet”.
Nina Gunne
Parklandskap färgar koreografi
Orkestern på scenen och dansen
förinspelad. Musiken i nutid och
dansen i en dåtid. Det var ombytta
roller när Counter Phrases med
Rosas & Ictus visades och spelades
på Dansens Hus den 15 mars. Ändå
fanns ett mycket starkt samspel och
en exakt tajming mellan dans och
musik. Föreställningen ägde rum
just då och där trots att scenerna var
hämtade från tio olika platser och
tillfällen. Men så är också scenkonsten
fiktiv och illusionen om att
förflytta sig i rum och tid ingenting
ovant för åskådaren.
Film- och konstnärlig ledare
har varit Thierry De May och för
koreografin står Anne Teresa De
Keersmaeker, ledare för det tjugo år
gamla belgiska danskompaniet Rosas.
Koreografen har tagit sitt rörelsematerial
till tio olika platser
i ett samarbete med
landskapsarkitekten Erik
Dhont. De flesta scener
är tagna i frodiga parker
och trädgårdar, såsom
Park Tournay Solvay,
men här finns också en
scen i ett stadslandskap i
centrala Bryssel.
En del av det koreografiska
arbetet ligger i
filmteknik, klippning och
kompositionen mellan de
tre filmdukarna vid föreställningstillfället
där filmerna visas i
sekvenser ovanför musikernas huvuden.
Kameran är oftast stilla medan
dansarna rör sig in och ur bildfältet.
Men kameran kan också visa rörelsen
ur flera synvinklar samtidigt, den
har möjligheten att zooma in och ur,
klippa i tiden, konstruera nya rörelser
och dra ut dem i slowmotion.
För varje filmsekvens har en
tonsättare i efterhand komponerat
ett musikstycke. Där återfinns Steve
Reich, Magnus Lindberg och Thierry
De Mey. Musiken framförs live under
turnén av 20 musiker från den belgiska
musikensemblen Ictus.
Att förflytta koreografin till en
plats utanför scenrummet ger stora
scenografiska vinster. Möjligheterna
till snabba scenbyten blir större,
liksom storleken på scenen. Kameran
kan följa dansarna som rör sig långa
sträckor längs med geometriskt planterade
buskrader och allér. I balettens
historia har man ofta försökt återskapa
barockens och renässansens trädgårdar
på scenen med genomarbetad
dekor. Det djupa perspektiv man
eftersträvat på scenerna har man
gratis i parken. I en scen springer en
kvinnlig dansare längs en grusad
gång i en allé i Ossegems Park. Perspektivet
är flera hundra meter djupt.
Ljudet av hällande regn och hennes
fötters tramp i gruset tränger in i
teaterlokalen, blandas med musiken
och knyter det musikaliska verket till
det koreografiska.
Illusionstricken är också enkla
att utföra. I vattenytan på en damm
rör sig dansen i en spegelbild bakom
vassruggar och förvillar blicken tills
Dans i nya rum. Koreografi av Anne Teresa De
Keersmaeker. Konstnärlig ledare Thierry De Mey. I
samarbete med landskapsarkitekten Erik Dhont. Park
Tournay Solvay.
kameran lyfter blicken och visar
dansaren bakom spegeln.
De Keersmaeker har använt förkoreograferat
material, men mycket
tycks också vara skapat på och i direkt
relation till platsen. Rörelsen blir
annorlunda på en stenlagd stadspark
mellan huskroppar än bland blommande
buskar. Eller i en lång, brant
trappa i Foret de Soignes. Dansarna
steppar, rullar, och dansar ner och
uppför trappstegen som i en klassisk
musikalscen.
Turnéplan: se www.rosas.be
Nina Gunne
26 ARKITEKTEN mars 2003
Foto Thierry De Mey