ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Staffan Bülow-
Hübe är arkitekt
SAR/MSA. Han
var stadsarkitekt
i Växjö
1950–1983. Han
har forskat i
om företeelsen
”spontan
bebyggelse”och
gett ut boken
”Hur Öster byggdes”.
Uppmärksamma
spontan bebyggelse
Gästskribent: Staffan Bülow-Hübe
Spontan, oreglerad bebyggelse uppstod framför allt efter
sekelskiftet 1900. Den har setts med ovilja. Man har inte
känt till hur den började och inte brytt sig om att forska
om den.
Den har kanske orsakat en del omak, men den har haft
desto större betydelse. Man hade en bekymmersam tid i
landet, och ett politiskt beslut var av nöden. Man kom till
ett förlösande beslut, som gav återverkningar i hela riket,
även i Växjö.
Så här var det. I sjuhundra år hade Sverige styrts feodalt,
av konungen och de fyra stånden i ett växlande samspel.
Detta skulle ju ändras under 1800-talet och det fick ta sin
tid. Vi vet att bönderna frigjordes från bygemenskapen genom
skiftesreformer, men att de satt fast i rådande hinder
att dela sin jord. Städernas handelsprivilegier upphävdes,
men borgarna satt ändå fast bakom gamla ”tullstaket”.
Växjös fundationsjord, (själva staden), var fullbyggd.
Växjös donationsjordar belastades av odlingslotter, s k
kålgårdar, som var fast knutna som bihang till stadstomterna.
Donationsjordarna behövdes också sedan gammalt
till mulbete, vedförsörjning och annat. De var inte lätt
åtkomliga för bebyggelse. Skillnaderna mellan stads- och
landsförsamlingarna var djupt förankrade i medvetandet,
och utvecklingen i Växjö stagnerade. Skattebasen kan inte
ha varit stor när man läser att 90 procent gick åt till fattigvård,
så man förstår att resurser saknades. Man var totalt
låst. Dessa problem var riksomfattande och drabbade de
flesta städer. Något måste göras.
För att lösa knutarna var ett ingripande uppifrån
nödvändigt. Riksdagen fattade 1896 ett salomoniskt beslut.
Man öppnade möjligheterna att genom hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring dela jord på landet, på
vad sätt som helst och till vilket ändamål som helst. Vad
det skulle bli av denna frihet hade man nog ingen aning om.
Problemen kunde man ta hand om när de blev uppenbara.
Växjö stad omgavs på den tiden i norr och öster av två
stora säterier och av bondeägd mark. Det dröjde bara några
år in på 1900-talet, innan dessa marker blivit uppköpta av
privata intressen och ägostyckade i småbruk och i byggnadstomter.
Som genom ett trollslag uppläts nu markerna
omkring staden för enskilda, och spontant uppstod ett livligt
bostadsbyggande. Landsförsamlingen hade inget emot
att få in nya skattebetalare, och staden kunde möjligen oroa
sig för att någon borgare ville flytta ut. Det uppstod en
livlig inflyttning från omlandet av folk, som grep tillfället
att etablera sig i den frizon som öppnade sig utanför stadsgränsen.
Friheten varade till 1940 när landsförsamlingen
inkorporerades med staden.
Man frågar sig nu vilken betydelse denna spontana
bebyggelse hade för Växjö stad. Professor Lars-Olof Larsson
ger några siffror på folkmängden och man kan läsa
i Växjö genom 1000 år : ”Landskommunens befolkning
hade vid inkorporeringstillfället 1940 vuxit starkt, från ca
2000 år 1900 till 5626 vid nyåret 1940. Bakom ökningen
döljer sig främst uppkomsten av Östregårds villasamhälle
vilket redan 1920 hade över 1000 invånare och därför fick
karaktären av municipalsamhälle. Fram till 1940 växte
dess folkmängd till över 2000 och ökningen översteg även
i absoluta tal stadens”. Jag vill ytterligare citera Larsson:
”Ser man alltså Växjö stad (stadsförsamling) och landskommun
(landsförsamling) som en helhet, vilket det finns ännu
starkare skäl att göra efter sekelskiftet 1900 än tidigare,
framstår Växjö befolkningsmässiga tillväxt långt mera
accentuerad. Den befolkningssvacka, som framträder så
markant 1922-37 om man bara ser till själva staden, blir då
inte särskilt påtaglig.” Slut citat.
Man kan summera att stadskommunens befolkning vid
inkorporeringstillfället utgjorde 9 973 invånare och således
växte till totalt 15 609 innevånare. Den spontana bebyggelsen
hade löst en kris.
Den byggnadsmark som salufördes i landsförsamlingen
utanför stadsgränsen, kom som en skänk från ovan. Den
öppnade för en fri och okontrollerad inflyttning av både
folk och företag. Växjö fick en stadsmässig socken att
inkorporera 1940. Man fick de högt värderade stadsdelarna
Araby, Hov och Öster, som var resultatet av många
enskilda personers insatser. Växjö hade också ryckts upp
ur sitt feodala förflutna. Det var kanske det viktigaste. Det
var nu den påbörjade expansionen kunde fortsätta, men i
stadens regi.
I alla städer och samhällen finns spontan bebyggelse,
som nu närmar sig 1oo-årsstrecket. Den ska värderas för
vad den har betytt för samhällena och för landet. Här finns
många okända aspekter att utforska och ämnet bör kunna
ge stoff till intressanta undersökningar. Det är hög tid
att företeelsen ”spontan bebyggelse” uppmärksammas av
forskningen.
56 ARKITEKTEN mars 2003