Skogen tar över efter oljan 4 - Holmen

Nyckelbiotoperna
väcker känslor
i Norrtälje
Begreppet nyckelbiotop har i delar
av landet blivit laddat. I Norrtälje, som
är Sveriges mest nyckelbiotopstäta
kommun, anser många skogsägare att
de hamnat i kläm när de vare sig kan
avverka eller få sin skog inlöst av staten.
AV cARL HeNRIK PALMéR
INorrtälje är sex procent av den privatägda
skogsmarken klassad som nyckelbiotop.
Genomsnittet för Sverige är en procent. På var
tredje brukningsenhet finns en eller flera nyckelbiotoper.
Det finns fastigheter där mer än en fjärdedel
av skogen utgörs av nyckelbiotop.
Skogsstyrelsen har därutöver klassat stora
arealer som ”skog med höga naturvärden”, alltså
nästan i klass med nyckelbiotoper. För de privata
skogsägarna i Norrtälje är elva procent av skogsmarksarealen
antingen nyckelbiotoper eller skog
med högt naturvärde.
– Eftersom merparten av dessa områden utgörs
av äldre skogsbestånd så inser man att det får
stor påverkan på möjligheterna att bruka skogen,
säger Matts Norr, virkesköpare på Holmen och
väl förtrogen med skogsägarnas problem.
Det är inte förbjudet att avverka i nyckelbiotoper,
men ingen seriös köpare befattar sig med nyckelbiotopsvirke.
Och någon ersättning från staten kan
de inte räkna med på länge – förmodligen aldrig
– eftersom anslagen för biotopskydd har minskat
flera år i rad.
– Jag har personligen ingenting emot nyckelbiotoper,
säger Matts Norr. Det är bra att pärlorna
i skogen sparas. Men vi måste också tänka på
skogsägarna som ju hamnar i något av ett
”ingenmansland”.
Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering
påbörjades i början av 1990-talet. Den gjordes
som en service till skogsägarna för att de inte av
misstag skulle avverka biologiskt värdefull skog.
På den tiden bedömde man att nyckelbiotoper
var små områden, kanske ett halvt hektar, ja i
extremfall ända upp till 2–3 hektar. Endast de
finaste områdena söktes ut. Det var i den andan
som skogsföretagen, bland annat Holmen, lovade
att inte befatta sig med virke från nyckelbiotoper.
– Men sedan dess har begreppet nyckelbiotop
vidgats samtidigt de blivit rejält mycket större,
säger Matts Norr. Här i Norrtälje finns det nyckelbiotoper
på 20 hektar – och mer.
Han anser också att det blivit väldigt svårt att
avgöra vad som är nyckelbiotop eller inte.
– Den ”inre kompass” jag fått efter att ha jobbat
med naturvårdsfrågor under en stor del av mitt
yrkesliv stämmer inte här. Många nyckelbiotoper
framstår som vanlig granskog, förmodligen
beroende på att Skogsstyrelsen har börjat kalla i
övrigt vanlig skog för ”kalkbarrskog”. Men här
i Norrtälje växer ju i princip all skog på kalkrika
jordar. Rimligen borde samma sak gälla för dessa
kalkbarrskogar som för andra skogar; att det bara
Nyckelbiotoper
är de mest värdefulla som utnämns till nyckelbiotoper?
För några år sedan drog Skogsstyrelsen och
Länsstyrelsen i Stockholms län igång det så kallade
Norrtäljeprojektet. Syftet var att skogsägarna
skulle kunna få ta ut en del virke ur ”ej priori-
terade nyckelbiotoper”. Det är sådana nyckelbiotoper
som ”blir över” när man uppnått miljömålet
för formellt och frivilligt skyddad skog i kommunen.
Främst handlar det om aspskogar, hassel-
lundar och tidigare betade skogar där naturvärdena
kan bibehållas och utvecklas genom
försiktig avverkning.
När Norrtäljeprojektet startade ansåg Skogsstyrelsen
att så mycket som hälften av kommunens
nyckelbiotoper kan finnas i den här skötselgynnade
gruppen.
– Det var ett jättebra besked, säger Matts Norr.
Men tyvärr har vi fortfarande en del frustrerande
diskussioner i detta ämne. Men kanske ljusnar det.
Vi har i alla fall fått igång en dialog med Skogsstyrelsen
om att detta är en fråga som måste få en
lösning. Det skulle lösa upp de knutar som finns
nu. Inte minst skulle det gynna naturen!
– I en sådan här igenväxande hagmark borde
det inte behöva bli någon diskussion om att
granarna ska tas bort, säger Matts Norr, virkesköpare
vid Holmen i Uppland.
Foto: Lars Klingström
Foto: Lars Klingström
Foto: Stefan Örtenblad
”Begynnande naturskogsstadium”, var
Skogsstyrelsens motivering när de sade
nej till makarna Nessens ansökan att
gallra i de före detta betesmarkerna.
”Gamla betesmarker
måste skötas”
– I igenväxande hagmarker måste
granarna bort för att naturvärdena
ska bibehållas, säger Johan Nessen
på gården Ronöholm, strax norr om
Hallstavik. Efter flera turer ser det nu
ut som att vi äntligen skulle få göra
denna självklara åtgärd.
Johan äger gården tillsammans med sin hustru
Eva. Av dess 240 hektar skog är 24 hektar – tio
procent – klassad som nyckelbiotop.
Cirka hälften av den arealen utgörs av en
gammal betesmark som var i bruk så sent som
på 1980-talet. Där finns av tradition lövträd och
tall men sedan den slutade betas har det blivit ett
rejält uppslag av inväxande gran.
– Nyckelbiotopen lades ut i början av 1990-
talet, minns Johan. Skogsstyrelsen ansåg då att
skogen även i fortsättningen borde betas för att
naturvärdena skulle bibehållas. Eftersom vi inte
längre har betesdjur har hagmarken därefter
blivit allt mer igenvuxen, bland annat av gran. Vi
började därför förra hösten planera för att gallra i
nyckelbiotopen. Men Skogsstyrelsen sade ifrån på
grund av hagarnas naturvärden, som man ansåg
berodde på ”den kalkhaltiga barrskogen och i viss
mån på ett begynnande naturskogsstadium”.
Börje Drakenberg, välkänd skogsbiolog,
besökte den gamla hagmarken för något år sedan
och hans bedömning var solklar: Ta bort mer-
En tredjedel av deras mark kan bli naturreservat
– Det tar tid och det tar energi. Vi vill
utveckla vår fastighet med nya verksamheter,
men det ser ut att gå i stå
när en tredjedel av vår skog är på väg
att bli naturreservat.
Systrarna Maria Mattson och Christina Eriksson
är bekymrade. Tillsammans äger de gården Stjernholm
som ligger vackert vid den stora sjön Erken
i Uppland.
Gården har 325 hektar skog. Av dessa har nästan
40 hektar redan förvandlats till naturreservat. De
äger fortfarande skogen, men rår inte längre över den.
– Vi trodde att vi gjort vårt för naturvården när
reservatet väl var bildat, säger Maria. Men så var
det inte.
För några år sedan ville systrarna avverka sex,
sju hektar i ett bestånd på andra sidan sjön.
– Merparten av våra avverkningsbara skogar är
nu förvandlade till naturreservat, konstaterar
systrarna Christina Eriksson och Maria Mattson.
Hoppet står till ersättningsmark från Sveaskog.
– Vi har fått lägga ner en enorm energi på något
som egentligen var självklart, säger Eva och
Johan Nessen på Ronöholms gård i Roslagen.
parten av granen och öppna upp skogen. Det är
det bästa sättet att bevara naturvärdet. Allra bäst
vore det om skogen sedan kunde betas.
Efter en ytterligare exkursion i början av april,
har Skogsstyrelsen ändrat sig.
– Vi hoppas nu få till stånd ett naturvårdsavtal
med huggning, stängsling och kreatursbete, säger
Johan Nessen. Men för att få en arrendator intresserad
av att hålla djur där, måste vi få hugga
bort det mesta av granen. Det är naturligtvis bra
att man nu återgår till sin ursprungliga bedömning.
Men det är synd att man ska behöva lägga
ner så mycket energi på något som var självklart
från början.
– Det är grov, grandominerad skog, något av
fastighetens bankbok, säger Ola Elonsson, som är
deras kontaktman på Holmen. Naturligtvis hade vi
undvikit de nyckelbiotoper som finns där. Anmälan
gällde det som Skogsstyrelsen tidigare bedömt som
vanlig brukningsskog. Därför kom deras svar som en
kalldusch. Man vill göra naturreservat av hela den
planerade avverkningen – plus ett rejält område till.
– Totalt omfattar förslaget till nytt reservat 58
hektar, säger Maria. Genomförs planerna, kommer
vi att ha förlorat brukningsrätten på nästan en
tredjedel av vårt skogsinnehav.
Det skulle bli ett allvarligt avbräck för det utvecklingsprojekt
som systrarna bär på. De vill inte i detta
läge avslöja vad det är, men det handlar om ett ytterligare
ben för gården – och som kräver investeringar.
Merparten av Stjernholms avverkningsbara skogar
är nu förvandlade till reservat. Den planerade
avverkningen låter sig därför inte enkelt flyttas till
något annat bestånd.
För att gå in i projektet måste vi alltså låna pengar,
konstaterar Maria. Och i så fall kan vi knappast
genomföra det. Inte heller vill vi ha intrångsersättning
– som man direkt får skatta bort 30 procent av.
Vårt hopp står till ersättningsmark från Sveaskog.
18 SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009
SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009 19
Foto: Stefan Örtenblad