Skogen tar över efter oljan 4 - Holmen

Från Harry Sollén i Luleå kommer följande historia
som utspelade sig på 1950-talet.
Imitten av 1950-talet drömde jag som så
många andra om att bli skogsman, och för
detta fordrades praktik. Fredrikas dåvarande
revir samlade skogspraktikanter i sommarhuggning
då man gallrade, barkade och reslade virket.
Vi var då på huggningsskiftet två man, en ung
smålänning som tänkt bli jägmästare och så jag
som så småningom inte hamnade i skogen, utan
istället blev anläggningsingenjör.
Den blivande jägmästaren hade hört en del om
tjäderspel och ville uppleva ett sådant.
– Då får du hålla tyst om allt som sker för jag
tar med mig pappas salongsgevär så det kan bli
tjuvjakt, förmanade jag honom. På Näverberget
sju kilometer nedströms spelar tjädern, vi går ner
till farfars båthus vid Gideälven och åker sedan
båt. Sedan är det två kilometer upp till berget
över Långselemyren.
Som vanligt gick isen i början av maj. Lördagen
därpå startade jaktäventyret. Jag hade
köpt ett par plaststövlar som enligt reklamen var
outslitliga. Men som jag snart nog märkte, var de
både kalla och svåra att gå i. Vi hann därför inte
fram till kvällsspelet.
Naturligtvis ville jag visa vilken skogskarl jag
var och såg ut en lämplig lägerplats. Smålänningen
skickade jag att hämta granris till bäddar.
Själv anlade jag en nying, det vill säga två stockar
staplade så finurligt på varandra att de kan
brinna i många timmar. Här skulle vi invänta
gryningen, som så här års inföll vid tvåtiden. Då
skulle tjäderspelet säkert återupptas.
Någon tid för historieberättande blev det inte.
De båda ynglingarna – vi var i 17-årsåldern –
somnade snart tryggt. Vi vaknade av att elden
falnat och satte ny fyr för att koka kaffe.
Jag förklarade hur man närmar sig tjädern med
tre steg och hopp vid varje spel. Allt var lovande
tills jag skulle ta på mig de nya plaststövlarna.
Trots betryggande avstånd från elden hade den
ena smält ner och liknade nu mest en komocka
där den låg i en oformlig hög.
goda råd var nu dyra. Min ryggsäck fick bli en
provisorisk stövel. Efter att ha provgått provisoriet
hundra meter med salongsgeväret i beredskap
frös jag rejält om foten. Så jag beslöt att återvända
till elden. Minst fem tjädrar spelade i närheten,
men min jaktlust var bort. Jag skämdes och
grubblade på hur jag skulle kunna ta mig tillbaka
till byn igen.
Smålänningen trotsade dock morgonkylan och
gav sig iväg mot de spelande tjädrarna. När han
kom tillbaka berättade han att han varit mycket
nära en spelande tjäder. Han hade också haft flera
tjäderhönor runt omkring sig och suttit stilla under
hela morgonspelet, vilket var beundransvärt
med tanke på hur kallt det hade varit.
– Jag trodde du skulle skjuta en fågel, så jag
höll mig undan, sa han försiktigt.
Mitt problem med stöveln var kvar. Vi beslöt
att springa över myren ner till båten för att hålla
värmen i den oskodda foten.
Vår kondition var på topp efter slitet i skogen
och vi sprang som galningar ner till båten. Smålänningen
blötte ner sig helt och jag till midjan.
Båtresan blev en mardröm. Motströms i vårflod.
Var det
bättre
förr?
Komockan vid tjäderspelet
För att hålla oss varma turades vi om att ro istället
för att använda utombordsmotorn. Väl framme
vid farfars båthus var vi både hungriga och trötta.
Maten var slut och tändstickorna blöta så vi kunde
inte göra upp eld för att värma oss.
När vi så småningom kom hem efter ytterligare
en jobbig vandring på den delvis snötäckta
marken smög jag in salongsgeväret i garderoben.
Efter varsin stor tallrik vetemjölsgröt mådde vi
sedan ändå rätt så bra.
Nästa dag, som var en måndag, skulle vi ut på
ett nytt skifte. Men det var två väldigt förkylda
ynglingar som kronojägaren mötte. Han under-
visade oss i konsten att göra värmande brasor
och instruerade om att ”när man är i skogen ska
man alltid ha en omgång torra kläder med sig”.
På tisdagen var de båda skogsmännen sängliggande
– men med minnen för livet.
Numera är Gideälven reglerad och en
stor damm täcker området där myrarna en
gång låg.
Har du minnen från förr?
Skog&Virke välkomnar berättelser och bilder
från livet i skogen förr. ”Var det bättre förr” är
en högt uppskattad sida i tidningen. Publicerade
bidrag honoreras. Sänd ditt bidrag till:
Holmen Skog
”Var det bättre förr”
601 88 Norrköping
Teckning: Christer Sööder
Sanningssägarna
Patrons jaktlag höll strikt på gamla traditioner,
bland dessa även den årligen återkommande
klappjakten på hare strax efter Trettondagen.
Den dagen jagades det i Säteriets slåtterängar och
lövhult. Harskramlorna ljöd från kratt och snårskog
och tvärs över bunkrarna på golfbanan där tyskhararna
brukade trycka, och genom alla foderremisser
och lövängar på Säteriets marker. Patrons gäster
infann sig till jaktdagen glada som lössläppta kalvar.
De kom från när och fjärran och hade inte träffats
sedan långt före julhelgen. När de nu sammanstrålade
vid Patrons jaktstuga uppstod många bullrande
skratt och hjärtliga omfamningar. Det small den
förmiddagen mer i gästernas bildörrar än ur deras
hagelbössor. Allt tänkbart jaktbyte såväl bevingat
som snabbfotat, från harar och rävar till fasaner och
gråfågel flydde i alla väderstreck som när man spiller
ut gula ärtor på köksgolvet. Såtarna avjagades utan
blodspillan och bandyspelarna från Flahults AIS,
som fått kondition som drevkarlar kunde bli hemförlovade
lagom till smörgåslunchen.
DÄReFTeR BÖRJADe ALLVAReT. Nu var det dags för
Farbror Henning och hans formidabla stövare Attilla,
att göra entré på manegen. Uppskrämda harar,
som nyss flytt för livet undan det bullrande jaktlagets
hälsningsceremonier hämtades skickligt tillbaka från
grannmarkerna av Attilla och Farbror Henning.
Jakten blev plötsligt nervdallrande, allteftersom de
stackars harkrakarna kutade gatlopp i lövhulten med
livet som insats och med Attilla i bakhasorna.
När skymningen föll kallade gonggongen till middag
i Säteriets Blå salong och därefter följde jaktdagens
mest efterlängtade höjdpunkt, den traditionella
berättarrundan framför brasan i Patrons jaktstuga.
En kavalkad av årets jakthistorier skulle nu
extemporeras och passera revy. Jaktlaget hade under
flera månader sett fram emot och förberett sig för
detta solenna tillfälle.
DeT FANNS eN RegeL, eN eNDA, som strängt
iakttogs. Den exklusiva paragrafen fastslog med
skärpa, att det inte var någon statusskapande merit
att komma till Patrons Säteri för att berätta sanna
historier. Men upplösningen av alla berättelser, själva
poängen, måste för att vinna godkännande teoretiskt
sett verkligen kunna ha inträffat i sinnesvärlden. Allt
övrigt fick gärna bli ”Baron Münchhausen”, om
bara själva slutklämmen verkligen kunde ha inträffat
i verkligheten. För den händelse sällskapet fann att
detta krav icke blivit uppfyllt skulle sagoberättaren
enligt paragrafen omedelbart kastas i sjön med kläderna
på. Något som också verkligen hade inträffat,
men för länge sedan, en gång när gamla Patron var
löjtnant vid Smålands husarer och en annan gång på
Patrons farfars tid.
Farbror Henning inbjöds att närvara, men han
var strängt förbjuden att yttra sig. Hans uppgift var,
att hålla brasan i öppna spisen flammande, samt att
halstra abborrar uppspända på kluvna vedträn av
alvirke. Där satt de stackars abborrarna fastnitade
med enepliggar, uppfläkta i bröstet som när förfädren
på den hedniska tiden ristade blodsörn.
Abborrar halstrade på detta sätt blir oaptitliga, men
de drar många snapsar Gammaldansk, vilket lyfter
stämningen och stimulerar berättarkonsten.
DOKTOR HOFFMAN INLeDDe KAVALKADeN. Han sa,
att han hade en kollega i Jönköping, som var besatt
av en egendomlig mani. Vederbörande var så extremt
modefixerad, att han ägde allt i klädväg som var
ovanligt och därtill en mängd exklusiva accessoarer,
men han saknade handsydda skor av krokodilskinn,
som är mycket svåra att få tag i.
Doktor Hoffman hade givit honom rådet att resa
ut i världen för att skjuta sig en egen krokodil. Kol-
Efter middagen följde jaktdagens mest efterlängtade höjdpunkt,
den traditionella berättarrundan framför brasan i Patrons jaktstuga.
legan reste. Han kom lyckligt fram och fick kontakt
med en välmeriterad tjuvskytt, som lovade hjälpa
honom. Efter fjorton dar var kollegan hemma igen
synnerligen nedstämd och förtegen.
”Hur gick det”, frågade doktor Hoffman, ”kom du
inte till floden Nilens delta?”
”Jo då”, sa kollegan.
”Såg du ingen krokodil?”
”Jo då”, sa kollegan.
”Kom du inte i skotthåll.”
”Jo då”, sa kollegan.
”Men du sköt honom inte?”
”Jo då”, sa kollegan.
”Vad i all världen surar du då för”, sa Doktor
Hoffman.
”Fanskapet hade varken strumpor eller skor på sig”,
suckade kollegan. ”Han simmade omkring barfota.”
JURYN ANSåg SIg INTe KUNNA ge doktor Hoffman
någon eloge för en sådan usel skröna, fast doktorn
slapp ändå bada. Egypten är ett fattigt land någonstans
neråt ekvatorn till och där bör det vara
ljummet i vattnet och det kan därför inte uteslutas
att krokodilerna simmar omkring barfota. Så Patron
i egenskap av enväldig domare, ansåg att händelsen
verkligen kunde ha inträffat i verkligheten.
Berättandet tog nu fart och det blev efterhand högre
klass på historierna och stämningen steg. Tillsist
återstod endast den nyaste medlemmen i jaktlaget,
Han hette Leonard Anderson, var köpman och
hade föregående år tagit över en agentur i Flahult,
för att på så sätt komma närmare Fru Molander på
Pensionatet, vars synnerliga bevågenhet han lyckats
förvärva under en hälsokur vid Medevi brunn. Alla
i jaktlaget var avundsjuka på Leonard Andersson.
Fru Molander var rasande stilig exteriört sett och
beundrades av alla.
MeN FARBROR HeNNINg DeLADe INTe de andras
avundsjuka. Istället förklarade han sitt ointresse
genom att utlåta sig:
”Om man smakat på det sura innehållet i en
butelj rö´vin, tappar man intresset för vidare studier
av den tjusiga etiketten”, sa han.
Så såg ingen annan på saken och jaktlagets medlemmar
var helt inställda på att Leonard Andersson
denna afton skulle få bada, som hämnd för att han
”claimade” ensamrätt till Fru Molander. Kanske,
tänktes det, skulle Leonard Andersson genom badet
få lunginflammation och dö eller åtminstone försvinna
från trakten för överskådlig tid.
TExT JAN-eRIc KARLSTRÖM
TECKNINGAR cHRISTeR SÖÖDeR
HeRR LeONARD ANDeRSSON, som anade det onda
anslaget, var märkbart nervös, när han påbörjade sin
historia. Han sa, att han inte var någon stor jägare,
vartill alla nickade instämmande, men han ville
ändå försöka sig på en jakthistoria. Han påpekade
inledningsvis, att han tyckte mycket om att vistas i
naturen och att han särskilt älskade fjällvandringar.
Föregående år hade han under en tur i fjällen
plötsligt förstått att han var förföljd av två uppretade
björnar. Han greps då av panik och började springa.
Björnarna följde efter. Nu gällde det livet. Leonard
Andersson hade noterat att det lite längre fram efter
leden gick en hängbro över en forsnacke och han
tänkte: ”Hinner jag bara fram dit är jag räddad, för
det förhåller sig nog med björnar, som med många
tamkreatur, att de inte går ut på en bro om de mellan
spjälorna ser vatten forsa fram under sig.”
Med en sista spurt nådde Leonard Andersson fram
till bron och noterade till sin lycka att förföljarna
hade stannat vid brofästet bakom honom. Han
skulle just till att dra en lättnadens suck över sin
räddning, när han fick se att det stod två nya uppretade
björnar på andra sidan forsen invid brofästet.
Björnarna hade lockat honom i en fälla.
Herr Leonard Andersson gjorde en konstpaus. Han
såg omkring sig jaktlagets blickar, mer rovgiriga än
björnarnas och han insåg, att här skulle han nog fan
anamma inte klara sig undan badet, inte ens om han
berättade den osannolikt, sanningsenliga sanningen
om hur han hade klarat sig ur knipan.
Det hördes liksom avlägsen åska ett uppfordrande
muller från de församlade. ”Nå”, sa patron,
”låt oss få höra slutet.”
Då FIcK LeONARD ANDeRSSON HJÄLP från oväntat
håll. Farbror Henning hade rest sig och äskat tystnad,
trots att han var förbjuden att yttra sig.
”Det är verkligen inte så lätt för Herr Andersson
att berätta hur det slutade”, sa Farbror Henning,
”eftersom han aldrig själv fick uppleva slutet, men
jag var där och jag såg hur det slutade. Jag stod på
en bergknalle och såg alltsammans i min kikare.”
”Låt gå för det”, sa Patron, ”men kom i så fall
med en avslutning, som verkligen kunde ha inträffat.”
”Javisst”, sa Farbror Henning. Han lyfte spiskroken
och pekade med dess glödgade spets på Leonard
Andersson och sa sedan med gröt i stämman:
”Dom bet ihjäl honom.”
30 SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009
SKOG & VIRKE NR 1–2 · 2009 31