Tekniskt underlag Landsbygdsprogram 2014-2020 - Jordbruksverket

Det finns flera orsaker till varför marknaden inte ger samhällsekonomisk effektivitet.
Till de viktigare hör:
• Informationsbrist, vilket leder till höga transaktionskostnader
• Avsaknad av (väl definierade) äganderätter eller andra oklara rättighetsförhållanden
• Förekomsten av externa effekter, särskilt om de påverkar kollektiva nyttigheter
• Förekomsten av icke-utestängbarhet (en aspekt av kollektiva nyttigheter)
• Förekomsten av icke-rivaliserande konsumtion (en aspekt av kollektiva nyttigheter)
• Förekomsten av marknadsdominans (monopol, oligopol)
Om man önskar maximera samhällets välfärd (= summan av alla individers nytta
och företagens vinster över tiden) så motiverar dessa orsaker att man inför politiska
åtgärder. Det kan också finnas andra skäl än effektivitet att införa styrmedel,
t.ex. fördelningspolitiska. Observera dock att många av dagens styrmedel inte kan
motiveras utifrån kriteriet samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning.
Notera till att börja med att det finns varor och tjänster som faktiskt värderas och
efterfrågas i samhället men som inte kan köpas och säljas på marknaden. Efterfrågan
på t.ex. öppna landskap eller bra kvalité på grundvattnet kan vara lika stark
som den för CD-skivor eller tågresor, men priser, incitament och finansiering via
marknaden saknas.
Med externa effekter avses effekter på andra individer eller företag som inte
bygger på frivilliga avtal (via marknaden). Ersättning utgår därför inte i form av
betalning, dvs. som intäkt eller utgift. För negativa externa effekter – som t.ex.
växtskyddsmedel i grundvatten – innebär det att brukaren inte tar hänsyn till dessa
hälso- eller miljökostnader då man optimerar resursinsats, resursmix och teknikval.
Motsvarande problem uppstår då det finns positiva externa effekter, exempelvis
kulturmiljöer som skulle försvinna om inte markerna hävdades.
I miljöekonomisk teori har man sedan ett par decennier gjort en distinktion mellan
två typer av nyttigheter. Spannmål och kött liksom mark och taggtråd är s.k. privata
nyttigheter. De har definierade äganderätter och kan hanteras förhållandevis
effektivt via marknadens prismekanismer. Artrikedom och landskapsbild är
däremot exempel på kollektiva nyttigheter. Dessa kännetecknas av två egenskaper:
icke-utestängbarhet och icke-rivalitet. Problemet är att marknaden inte alls garanterar
att vi får tillräcklig mängd eller effektiv produktion av de kollektiva nyttigheterna.
Följderna av den tekniska utveckling och den relativprisförändring som har
ägt rum under de senaste decennierna illustrerar detta tydligt.
Icke-utestängbarhet innebär att ingen kan stängas ute från att konsumera eller få
nytta av varan, oavsett om de har rätt till den eller ej, och oavsett om de har betalat
för eller bidragit till att varan finns eller ej. Det är en egenskap som finns inbyggd
i varan eller som råder på grund av lagar och liknande (jämför allemansrätten).
Många medborgare värderar t.ex. att fagra ekhagar och enbackar bevaras, men
inser att även om de bidrog med en kännbar andel av sin inkomst så skulle
insatsen vara försumbar. Några tusen kronor till eller från skulle knappt märkbart
höja denne landskapskonsuments tillgång till betesmarker. Stor kostnad men liten
nytta: det är inte rationellt för den enskilde nyttomaximeraren att betala för betes-
27