STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM

STADENS STRUKTUR

handlingsprogram för arkitektur och stadsbyggnad 2005

KARAKTÄR MALMÖ

Handlingsprogram för arkitektur och stadsbyggnad 2005,

har tagits fram gemensamt av Stadsbyggnadskontoret, Gatukontoret, Malmö Kulturmiljö, Stadsfastigheter,

Miljöförvaltningen, Fastighetskontoret och Parkering Malmö samt interna och externa referensgrupper.

Handlingsprogrammet har utarbetats på uppdrag av Kommunstyrelsen och godkändes februari 2005.

BESTÄLLAROMBUD:

Mats Olsson (stadsbyggnadsdirektör t o m 2004)

STYRGRUPP:

Gunnar Ericson, Agneta Hammer, Anders Hultgren, Jan-Olof Jönsson, Christer Karlsson, Börje Klingberg,

Christer Larsson, Anders Reisnert

PROJEKTLEDARE:

Cecilia Hansson

PROJEKTGRUPPER:

Stadens struktur: Cecilia Hansson, Katarina Borg, Camilla Anderson, Pia Wallin, Maria Isling

Hållbarhet: Eva Dalman, Karin Sjölin, Tor Fossum

Teser: Håkan Andersson, Gunilla Pauly, Staffan Björk, Kay Nilsson

INTERNA REFERENSGRUPPER:

Christer Liljemark, Pia Laike, Susanne Klint, Maria Koistinen, Lennart Jönsson, Ingmar Sellberg, Rune

Johansson, Arne Ek, Annika Kruuse, Christian Röder, Lars-Erik Widarsson, Malin Ingmarsdotter, Tord

Andersson, Torsten Persson, Lars Nerpin, Wiebke Sundin

ÖVRIGA MEDVERKANDE:

Tyke Tykesson, Gunilla Kronvall, Arne Wittstrand, Jenny Secund och Emma Hedar

GRAFISK FORM OCH LAYOUT:

Cecilia Hansson och Stina Andersson i samråd med konsult Matilda Plöjel

KORREKTURGRANSKNING:

Margareta Tellenbach

KARTOR:

Ann-Magret Rundqvist, Margareta Napiorkowska

FOTO OCH ILLUSTRATIONER STADENS STRUKTUR

Elvy Engelbrektson s 16 alla utom överst, s 17 nederst, s 18 alla, s 20 alla utom mitten, s 21 nederst,

s 22 alla utom överst, s 23 nederst, s 29, s 34, s 35 nederst, s 44 t.v., s 55. Tyke Tykesson s 21 överst

t.h., s 22 överst, s 23 båda t.h., s 24 t.v., s 41, s 49, s 56 alla, s 57, s 68, s 87 mitten, s 88 alla,

s107 n.h, Arne Wittstrand s 126-129, Jens Lindhe s 24 nederst, övriga foto Jan-Erik Andersson och

Stadsbyggnadskontorets fotoarkiv

INFORMATION OM HANDLINGSPROGRAMMET

lämnas av Cecilia Hansson, cecilia.hansson@malmo.se

TRYCKERI:

Tryckeri Wiking Malmö 2005

Att intresset för arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor är stort märktes inte minst genom det

engagemang som malmöborna visade inför för de aktiviteter som genomfördes under Arkitekturåret

2001.

Arkitekturåret var inledningen på arbetet med att utforma ett lokalt Handlingsprogram för arkitektur

och stadsbyggnad. Genom det nationella arkitekturåret gavs arkitektur- och formfrågor

ett starkt fokus och år 2001 blev en manifestation över arkitekturens betydelse i samhället.

Under arkitekturåret koncentrerades aktiviteterna i samband med Handlingsprogrammet

till den utåtriktade verksamheten med bland annat utställningar, offentliga seminarier och

föreläsningar som berörde de olika delprojekten: Stadens struktur, Hållbarhet samt Teser

– Förvaltning och upphandling. Under våren 2003 avslutades den utåtriktade processen med

utställningen ”Karaktär Malmö” på Form/Design Center. Intresset från malmöborna var stort

– cirka 20 000 besökte utställningen.

Centrala utgångspunkter för handlingsprogrammet har varit det av riksdagen godkända nationella

handlingsprogrammet, ”Framtidsformer – handlingsprogram för arkitektur, formgivning

och design”. I det nationella handlingsprogrammet slås bland annat fast att: Kvalitet och

skönhetaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden och kommunerna

uppmanas att arbeta fram lokala handlingsprogram för att stärka kvalitetsaspekter och miljökvaliteter

i den byggda miljön. Vidare lyfts vardagslivets gestaltning och funktion samt samspelet

med en bred allmänhet fram som viktiga välfärdsfrågor. I linje med pro grammet Välfärd

för alla är det viktigt att en fördjupad medverkan och förankring hos alla befolkningsgrupper

äger rum.

Förhoppningen är att genom arkitekturprogrammet öppna vägen för fortsatta diskussioner

om arkitektur och stadsbyggnadsfrågors betydelse i samhället.

Jan-Olof Jönsson

t f stadsbyggnadsdirektör

KARAKTÄR MALMÖ

HANDLINGSPROGRAM FÖR ARKITEKTUR OCH STADSBYGGNAD I MALMÖ

Programmets huvudsyfte är att tydliggöra och öka Malmö stads ambitioner när det gäller

arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor. Denna ambition är viktig för en stad när det gäller

att utarbeta strategiska förhållningssätt och ge riktlinjer beträffande såväl hur befintlig

byggnation ska förnyas, som när staden ska bygga nytt. Ett annat mål har också varit att

öka samsynen mellan de olika förvaltningsenheterna inom Malmö stad. För att kunna

genomföra målen krävs det ett ökat intresse för och debatt om frågorna – något som

programmet vill stimulera till. Ett steg i denna riktning är att lyfta fram de många goda

exempel som finns i Malmö.

Handlingsprogrammet består av fyra delar:

1. HÅLLBARHET

2. STADENS STRUKTUR

3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING

4. GODA EXEMPEL

Handlingsprogrammet som helhet tar sin utgångspunkt i de nationella mål som riksdagen

tog vid sin behandling av ”Framtidsformer – Handlingsprogram för arkitektur, formgivning

och design”.

1. HÅLLBARHET

Kvalitet och skönhetsaspekter skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska

överväganden

(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)

Diskussionen om hållbarhet handlar om människans behov för att leva ett gott liv – idag

och i framtiden. Det finns många infallsvinklar och perspektiv på frågan och en mångfald

röster behövs för att föra processen framåt.

Hållbarhetsavsnittet visar metoder och synsätt som leder till hållbarhet i planering och

arkitektur. Hållbarhetsmålen är utarbetade med utgångspunkt från tre aspekterna på hållbarhet:

ekologisk, social och ekonomisk.

Hållbarhet utgör en viljeinriktning i hållbarhetsfrågor och visar hur arkitektur kan bidra

till hållbarhet och vilka konsekvenser detta får för den byggda miljön.

2. STADENS STRUKTUR

Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas tillvara och förstärkas

(Ur Framtidsformer: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)

Olika tider har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i staden. För att kunna utforma

ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska karaktärsdrag i

stadsmiljön. I Stadens struktur beskrivs åtta stadskaraktärer och tre landskapskaraktärer i

stadsmiljön samt hur dessa kan utvecklas när staden växer och förändras.

Syftet med Stadens struktur är att är att utgöra ett underlag till bland annat bygglov- och

detaljplaneprocessen. Arbetet med Stadens struktur är en direkt fortsättning och fördjupning

av Översiktsplan 2000 vad avser riktlinjer för hur den byggda miljön skall utvecklas

och bevaras.

3. TESER – FÖRVALTNING OCH UPPHANDLING

Offentligt och offentligt understött byggande, inredand

e och upphandling skall stärkas och breddas

(Ur Framtidsfrågor: Sveriges handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design)

För att säkerställa en god förvaltning och hög kvalitet i stadens byggnader har det tagits

fram en övergripande gemensam policy i form av nio ”teser” för stadens byggnader.

Teserna utgör en gemensam värdegrund för stadens alla förvaltningar när det gäller såväl

förändringar i det befintliga fastighetsbeståndet som när Malmö stad bygger nytt.

Syftet med Teser är att visa hur Malmö stad agerar i anslutning till det egna fastighetsbeståndet.

Förhoppningen är också att teserna ska inspirera andra som deltar i utformningen

av stadsmiljön.

4. GODA EXEMPEL

Goda exempel sammanfattar Handlingsprogrammets olika delar och intentioner med

vardagliga exempel på god arkitektur och stadsbyggnad där mål för hållbarhet har styrt

urvalet.

Delarna ur Handlingsprogrammet, se bredvid, kan beställas från:

Malmö stad, Stadsbyggnadskontoret, 205 80 Malmö

Tel. 040-342297, epost: anja levau@malmo.se

STADENS STRUKTUR

STADS- OCH LANDSKAPSKARAKTÄRER

För att kunna utforma ett förhållningssätt är det viktigt att känna igen olika malmöitiska

karaktärsdrag i stadsmiljön samt hur vi utvecklar dessa när staden växer och förändras. I

handlingsprogrammet har åtta stads- och tre landskapskaraktärer identifierats. Olika tider

har olika byggnadssätt och ideal som avspeglas i staden. Många gånger är övergångarna

mellan olika byggnadsepoker flytande. Därför har en viss generalisering varit nödvändig

för att tydliggöra och sammanfatta stadens olika karaktärer. Flera av de definierade

karaktärerna kan rymma byggnader från helt olika tidsperioder. Till karaktären ”Gröna

rum” hör de stora stadsparkerna och andra grönområden som har planerats i ett annat

sammanhang och med andra motiv än de bostadsområden de ligger invid. Varje karaktär

avslutas med en beskrivning av strategier/förhållningssätt och råd/rekommendationer.

SLUTEN KVARTERSTAD

ÖPPEN KVARTERSTAD

GRANNSKAPSENHETER

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN

INSTITUTIONER

GRÖNA RUM

LANDSKAP

SMÅSKALIG BEBYGGELSE

VERKSAMHETSOMRÅDE

SID 8

SID 28

SID 38

SID 48

SID 60

SID 84

SID 92

SID 102

SID 110

SLUTEN KVAR TERST AD

Ö PPEN KVAR TERST AD

G RANNSKAPSEN HETER

STO RSKA LIG A BO STADS OM RÅDEN

SM ÅSKA LIG BEBYGG ELSE

INST ITUTIONER

VERKSA M HETS OM RÅDEN

G RÖ NA RUM

Adelgatan

SLUTEN KVARTERSTAD

Ända fram till 1900-talet byggdes så gott som alla städer i form av en sluten kvartersstad.

Olika funktioner var blandade och byggnader från olika tider kom att stå jämte varandra.

Den slutna kvarterstaden har vuxit fram under 750 år. Den har förändrats successivt –

äldre hus har ersatts med nya, fasader har byggts om och hus har bytt funktion – vilket

skapat en komplex karaktär.

Kring sekelskiftet 1800-1900 anlades nya stadsdelar fortfarande som en sluten kvartersstad,

exempelvis Möllevången och Rörsjöstaden. De har en homogen karaktär med

bebyggelse i fyra till fem våningar. Eftersom hus och gator tillkommit under en kortare

tidsperiod är de mer likartade.

De moderna stadsplanerarna ville helt ersätta den äldre kvartersstaden med nya stadsmönster.

En hel del byggnader revs i Malmö och ibland fick hela kvarter ny sammanhängande

bebyggelse men i huvudsak bevarades det gamla gatunätet. Kvartersstaden

anpassades och förändrades med hänsyn till nya krav, exempelvis biltrafik.

Under slutet av 1900-talet fick kvartersstaden en renässans och i Malmö kan Bo01-området

betraktas som en nutida tolkning av kvartersstaden.

De offentliga rummen i den slutna kvartersstaden har tillkommit vid olika tider. Stortorget

anlades till exempel på 1530-talet medan Davidshallstorg kom till under 1920-talet.

Även om torgen principiellt är likartat uppbyggda med en öppen rektangulär yta omgiven

av sluten bebyggelse har de mycket skiftande karaktär beroende på tillkomsttid, storlek

och funktion.

Det medeltida gatunätet finns ännu kvar i Malmös centrala delar. Det präglas av smala

och ibland krökta gaturum omgivna av bebyggelse av olika höjd. Bostadsgatorna på till

exempel Möllevången och i Rörsjöstaden är oftast raka och har en mer enhetlig karaktär.

Under 1800-talets början ersattes befästningsverk och vallgrav med promenader och kanaler.

De inramar den Gamla staden och ger stadsrummet öppenhet och grönska. I den

nyare kvartersstaden är parkerna få och små, ofta består de endast av mindre platsbildningar

som Karlskronaplan eller Falsterboplan (stadsparkerna beskrivs under karaktären

”Gröna rum”).

Stortorget

Bastion Älvsborg

Sundspromenaden

Stortorget fick sitt nuvarande utseende

på 1970-talet då platsen runt

Karl X Gustavs ryttarstaty belades

med betongstenar och platanerna

planterades. Då Södergatan 1978

blev gågata, togs trafiken bort från

torgets östra sida.

OFFENTLIGA RUM

exempel redan Sveriges första Folkets park, tidningen Arbetet och kooperativa föreningen

Solidar. Torget inramas i tre riktningar av byggnader varav flera i jugendstil, som till

exempel fondbyggnaden. I väster vetter torget ut mot en av innerstadens huvudgator,

Bergsgatan. Samma utgångspunkt – ett hårdgjort, men något mindre marknadstorg – har

S:t Knuts torg, som tillkom på 1930-talet. Även S:t Knuts torg omgärdas i tre väderstreck

av en sammanhängande och enhetlig tegelarkitektur med en fondbyggnad i öst och

tangerar, i det här fallet, en annan stor huvudgata, Amiralsgatan, i väst.

Nobeltorget, med tidstypisk 1940-tals arkitektur, kan klassificeras som ett parkrum med

en nersänkt gräsmatta med fontän.

Södervärn, Dalaplan, Triangeln och Värnhemstorget är alla platsbildningar som i första

hand skapats som trafikplatser. Triangeln och Dalaplan var platser där landsvägarna från

Ystad och Trelleborg möttes och bildade infart in mot centrala Malmö. Värnhemstorget

och Södervärn var platser där ombyten mellan buss, järnväg och spårväg skedde. Södervärn,

Triangeln och Värnhemstorget har under 1990-talet omvandlats till platser med

kvaliteter som gör att de kan kallas torgrum.

GATOR

TORG

Den medeltida staden hade så kallde gatutorg längs såväl Södergatan som Adelgatan-

Östergatan. Detta är förklaringen till varför dessa gator varierar i bredd och har en jämförelsevis

stor rymd.

Stortorget stod klart 1536 på initiativ av borgmästare Jörgen Kock. Ett kloster och några

medeltida kvarter revs för att ge plats åt torget. Stortorget var genom sin storlek ett betydande

handels- och paradtorg under 1500 – 1800 talen. Det har behållit sin yta sedan

dess och torgets storlek påverkar staden innanför kanalerna mycket påtagligt. Torgets

funktion som ett monumentalt torg invid rådhus och residens är viktig.

Lilla Torgs historia är betydligt brokigare. Under senrenässansen, 1592, lades torget ut

som ett handelstorg för Malmös egna köpmän. Torget försvann helt 1902, då det på platsen

uppfördes en saluhall. När saluhallen revs i mitten av 1960-talet skapades ett kullerstenbelagt

torg. En utökning av torget gjordes 1995 då den norra delen av torget, som då

var asfalterad gata, gatstenbelades i nivå med torget. Torget domineras idag helt av uteserveringar

under sommarhalvåret och har blivit en viktig samlingsplats i staden.

På platsen för Drottningtorget låg under medeltiden fram till början av 1800-talet den

östra och viktigaste porten in till staden, Österport. Drottningtorget lades ut som en

militär exercisplats invid husarregementet. Då husarregementet flyttade ut till Hästhagen

användes torget som marknadstorg och byggnaden i norr blev saluhall.

Ungefär samtidigt som Drottningtorget lades ut kom också Gustav Adolfs torg till. Det

senare var avsett som en central representativ plats i den plan som lades fast då fortifikationsverken

revs runt stadskärnan. Torget placerades rakt söder om Södergatan och

Stortorget, vilket haft stor betydelse för Malmö citys framväxt med en nord-sydlig axel

genom staden. Flera gånger under årens lopp har torget omgestaltats, men hela tiden har

karaktären av parktorg med fontäner bestått. Den senaste omfattande ombyggnaden av

torget genomfördes 1997.

Möllevångstorget byggdes som ett marknadstorg i början av 1900-talet med stora stenlagda

ytor och trädplantering. På torget placerades 1930 Axel Ebbes staty ”Arbetets ära”

vilken ytterligare befäste stadsdelens starka anknytning till arbetarrörelsen. Här fanns till

Dagens utformning av Drottningtorget

med smågatsten, anvisade

torgplatser och en trädrad runt torget,

kom troligen till i början av

seklet, kiosken tillkom på 70-talet.

Området runt Davidshallstorg

stadsplanelades 1924. Torgets

skala reglerades genom att högst

fyra våningar tilläts i områdets inre

delar. Torget har vackra proportioner

och är väl dimensionerat med

tidstypisk enhetlig arkitektur, en

stor del av torgytan idag upptas av

en parkeringsplats.

Betydelsen av att Malmö ligger

som en armbåge vid havet, med

hav i såväl norr som väster, har

också påverkan på gatornas

dragning där medeltidens gator

längs med havet, Västergatan.,

Adelgatan och Östergatan, har en

mjuk bågform. (Östergatan)

De flesta av Malmös huvudgator

karakteriseras av att vara breda

och generösa gaturum, ett resultat

av tiden då spårvagnar skulle

få plats. Vissa gator har efter att

spårvagnarna försvunnit planterats

med en trädrad i en mittremsa.

(Amiralsgatan)

Trädplanteringarna sköttes inte på ett tillfredsställande sätt i början av seklet. För att hålla

grönskan vid liv arrenderades marken ut, men denna åtgärd fick till följd att planteringarna

råkade i vanvård. Detta var en av anledningarna till att en del av bastionsmarken togs

i anspråk för begravningsplatser, som det var stor brist på. Området väster om Gustav

Adolfs torg utsågs till begravningsplats och invigdes 1822. Gamla begravningsplatsen

kom att domineras av stadens borgarfamiljers monumentala gravvårdar. Den mark som

var avsedd för offentlig plantering förvandlades successivt till begravningsplats.

Det som ännu idag finns kvar av det som var ämnat för offentlig plantering på gammal

bastionsmark, förutom kanalpromenaderna, är Raoul Wallenbergspark, Altonaparken i

söder och bastionerna Uppsala, Vänersborg, Älvsborg och Nyköping i norr.

PARKER

Innanför kanalerna ligger den lilla, innerstadsparken Rundelen, som anlades cirka 1938

invid Rundelsgatan. Parken har sedan dess genomgått flera förändringar när det gäller

utformning och innehåll, växtlighet respektive utrustning. Den senaste upprustningen

genomfördes 1999. En stor hästkastanj planterades och lekplatsen förnyades. Parken fyller

idag en viktig funktion för barngrupper och närboende och är en ”grön lunga” i staden

innanför kanalen.

I rutnätsplanen för Rörsjöstaden fanns förutom det generösa, parkliknande gaturummet

Kungsgatan även en stadsdelspark, Rörsjöparken. Parken kom till 1905, under den sista

delen av stadsdelens framväxt. Parken var till en början ganska spartansk till sin uppbyggnad,

men utvecklades så småningom under 1930-talet mot en park med tydliga funktionalistiska

förebilder, innehållande plaskdamm, lekplats och stora inbjudande gräsmattor.

Den slutna kvartersstadens parkrum utgörs i stor utsträckning av små gröningar som

ligger som insprängda oaser i den hårt exploaterade staden. Många av dessa parkrum har

kommit att benämnas ”plan”, till exempel Karlskronaplan, Göingeplan, Varbergsplan,

Falsterboplan och Upplandsplan. Då stadsdelarna saknar större parkrum är dessa gröningar

populära och flera av parkerna är därför utsatta för ett hårt slitage.

Som en viktig park i Möllevångsområdet fungerar även Folkets park. Folkets park beskrivs

mer ingående i stadskaraktären ”Institutioner”. Stadsparkerna Kungs- , Slotts- respektive

Pildammsparken beskrivs under karaktären ”Gröna rum”.

Gatorna i den slutna kvartersstaden är till vissa delar medeltida, vilket innebär ett oregelbundet

gatunät med korta och smala gator som ofta byter namn. Några få gator kröker

sig också genom bebyggelsen. De medeltida gatorna är sällan planterade med gatuträd.

Då befästningarna revs i början av 1800-talet lade fortifikationsdirektör Nils Mannerkrantz

fast en plan som innebar att många av de medeltida gatorna försvann och ersattes

med rätvinkliga kvarter och trädkantade promenader.

När den slutna kvartersstaden utanför kanalen växte fram var formerna för hur staden

skulle byggas ut mer formaliserad. Stadsdelar planerades som helheter och blev enhetliga

tillägg till staden. Rörsjöstaden är kanske det främsta exemplet på en sådan genomarbetad

och enhetlig stadsenklav, där även Kungsgatan, den trädplanterade esplanaden som

löper genom området, var en viktig del av gestaltningen.

På samma sätt planerades stora huvudgator såsom Nobelvägen, Carl Gustafs väg och

Amiralsgatan. Dessa viktiga trafiklänkar blev utgångspunkten från vilken staden växte.

För att dämpa hastigheten i trafiken genomfördes under 1980- och 1990-talen omfattande

trafiksaneringar i såväl östra som västra delen av gamla staden. Resultatet av denna

åtgärd i den östra delen kom att påverka gatorna negativt ur gestaltningssynpunkt.

Man tog inte hänsyn till den slutna kvartersstaden, utan förde in element som snarare

hör hemma på villagator i ytterstaden än i den äldre stadskärnan. Även Möllevången

genomgick en omfattande trafiksanering under 1980-talet, som fått en stor påverkan på

gatubilden.

KANALEN, PROMENADER OCH BEGRAVNINGSPLATS

Malmö grundlades redan på 1200-talet. Men den tydliga avgränsning som kanalen runt

den medeltida staden innebar, tillkom först efter freden i Roskilde 1658, då Skåne blev

svenskt. Innan dess hade en stadsmur delvis inramat staden. Kanalen var i första hand

ett försvarsverk, men denna funktion avtog redan under 1700-talet.

I början av 1800-talet gav ett kungligt brev direktiv om att rasera befästningsverken.

Där befästningsverken låg skulle det i stället skapas en promenad runt staden. Arbetet

med anläggning av promenadvägar och planteringar av träd pågick under större delen

av 1800-talet. Bastionerna behölls utmed den norra sidan av staden, samtidigt flyttades

den södra sidan av kanalen längre söderut. På så sätt kunde Malmö expandera öster- och

söderut.

Idag är såväl kanalerna och resterna

av bastionsmarken ett ovärderligt

inslag i stadsbilden. De inramar

den gamla staden och ger stadsrummet

omväxling, liv, öppenhet

och grönska. (Rörsjökanalen)

I den nyare kvartersstaden är

parkerna få och små, ofta består de

endast av mindre platsbildningar.

Lilla Torg

Västergatan

Från den danska tiden återstår

endast ett fåtal stora tegelhus

och några korsvirkesbyggnader.

De äldsta byggnaderna är höga

gavelvända hus i sengotisk stil.

Korsvirkestekniken var förhärskande

under flera århundraden.

Husen var låga men hade höga

takresningar och de fick ofta putsade

fasader ovanpå korsvirket.

I början av 1800-talet fick husen

gärna en anspråkslös utformning i

empirstil med enkla klassicistiska

fasadutsmyckningar.

BYGGNADER

varierar. Här finns sadeltak, mansardtak och pulpettak. Takbeläggningen består ofta av

rött tegel, plåt eller i vissa fall av papp.

1870–80-TAL NYRENÄSSANS

Vurmandet för renässansens arkitektur inleddes i Malmö med restaureringen av länsresidenset

1851 och rådhuset 1863. Fasaderna är skulpturala och har dekor i form av klassiska

arkitekturdetaljer som kolonner, pilastrar och konsoler som formas i puts i kombination

med gjutna cement- och stuckornament.

Under 1870-talet var det vanligt att hela fasaderna täcktes av denna putsarkitektur, men

under 1880-talet ställdes bottenvåningens putsrustik och den övriga fasadens cement-

och stuckornament mot en tegelfasad. Putsens ytstruktur var ofta slät och fasaden ofta

målad i en kulör. Den kalkfärg som användes hade ursprungligen en stenimiterande

kulör.

Fönster och portar är ofta indragna från fasadlivet. Entréerna är antingen rundbågade

eller rakslutna upptill. I öppningarna satt pardörrar. Ofta finns det glasade partier såväl

i som ovanför dörrarna. Fönsteröppningar är ofta rakslutna eller rundbågeformade. Träfönstren

har poster antingen i kors- eller i T-form. Fönstrens yttre bågar är utåtgående.

Snickerierna var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Fönsterbleck,

beslag och stuprör var däremot svartmålade.

Takkupor förekommer sällan på de ganska flacka taken utan i stället används små takfönster

för att få fram det ljus som behövs för att orientera sig på vindarna. De byggnader

som är uppförda i den franska varianten av nyrenässansen har dock en betydligt högre

takresning med vindinredning och takkupor.

Takbeläggningen är under denna period ofta slät och mörk. Svartmålad plåt och skiffer är

vanligt. Längs med taknocken och som kröning av torn finns ofta svartmålade järndetaljer.

1500–1600-TAL SENGOTIK OCH HOLLÄNSK RENÄSSANS

I början av 1500-talet uppförde framgångsrika borgare stora tegelpalats i sengotisk stil

samtidigt som den holländska renässansen också hade börjat påverka arkitekturen i

Malmö. De gavelvända höga packhusliknande husen ersattes successivt av hus som uppfördes

med långsidan mot gatan.

Under 1530-talets sista år försvagades det malmöitiska borgerskapets ekonomiska ställning

och byggandet med tegel stagnerade. Istället för tegelpalats i kontinentala stilar började

borgerskapet uppföra betydligt billigare korsvirkesgårdar. Ursprungligen var korsvirkesgårdarnas

bostadshus avfärgade i engelskt rött men kom senare att putsas i varma

kulörer som låg mellan kalkvitt och ockragult. I mitten av 1800-talet uppfördes i anslutning

till flera av dessa gårdar stora sädesmagasin. Dessa tegelbyggnader hade en enkel

klassicistisk arkitektur. Flera av magasinen har rivits under åren, men ett antal byggnader

finns fortfarande kvar och är viktiga och karaktäristiska inslag i stadsbilden.

1600–1800-TAL SKÅNSK BYGGNADSTRADITION OCH KLASSICISM

Väster om Lilla torg växte tidigt en enkel korsvirkesbebyggelse fram för stadens småhantverkare.

Flera av byggnaderna uppfördes i korvirke som därefter putsades. Arkitekturen

kan beskrivas som enkel klassicism i liten skala, i kombination med gammal skånsk

byggnadstradition.

Byggnaderna är uppförda i en eller två våningar. De är slätputsade och har ibland enkla

fönster- och portomfattningar samt markerad takfot. Den putsade bebyggelsen var ofta

färgad i varma kulörer som låg mellan kalkvitt och ockra gult. Dörrarna som leder till

byggnadens bostäder är ofta pardörrar med speglar medan dörrar till eventuell portgång

är klädda med panel. De äldsta fönstren är alltid spröjsade och utåtgående. Snickerierna

var ursprungligen målade med linoljefärg i mörka kulörer. Takformerna på bebyggelsen

Gustav Adolfs torg

Södra Promenaden

Det nya stilidealet kom att påverka

gestaltningen av stadens

offentliga byggnader och under

1870- och 80-talen uppfördes

även en rad bostadshus i denna

stil. Dessa byggnader är uppförda

i två och tre våningar och har markerade

bottenvåningar. De har en

symmetrisk fasadkomposition där

mittpartiet ofta är markerat.

Södra Förstadsgatan

Under 1800-talets senare hälft använde

arkitekterna förebilder från

olika epoker ur arkitekturhistorien

till sina fasadkompositioner, så

kallade ”nystilar”. Fasaderna blev

asymmetriskt uppbyggda genom

komplexa kompositioner med balkonger,

burspråk och olika sorters

fönster. Arkitekterna använde gärna

”äkta fasadmaterial” som sten

och tegel istället för puts. Fortfarande

hämtades fasadutsmyckningar

från arkitekturens historiska

formskafferi.

konger i takt med att insikten om den friska luftens värde för hälsan ökade. Balkongernas

räcken är ofta av sirligt smidesjärn. Järnet är svart- eller mörkt grönmålat. Även balkonger

med fronter av sten eller stenimiterande material förekommer.

Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. I byggnadernas rika siluetter ingår

bland annat tornhuvar och resliga höga skorstenar. Takbeläggningen är slät och består av

skiffer eller falsad plåt. Plåten är svart eller rödmålad. Även plåtbeslag och stuprör är svart-

eller rödmålade. Ibland är taken belagda med exklusiva takmaterial som glaserat tegel.

Taken har sällan takkupor, men i de fall de förekommer är de integrerade i den övriga arkitekturen

där de spelar en speciell roll.

1900-TAL INDUSTRIALISMENS BEBYGGELSE

Industribyggnaderna är uppförda i tegel och täcker genom om- och tillbyggnader ofta

hela kvarter. Arkitekturen är ofta saklig, men historiserande motiv i romansk eller gotisk

stil förkommer. Dekoren består av mönstermurningar i tegel, putsade partier eller inslag

av betongsten. Fönstersättningen är upprepande och fönstren, av gjutjärn eller trä, är

ofta småspröjsade. Gjutjärnsfönstren är målade med linoljefärg i svarta eller gröna kulörer

medan snickerierna är målade i en färgsättning som följer bostadsarkitekturen för respektive

tid. Portarna utformades med stor omsorg, gärna som byggnadernas arkitektoniska

accenter.

De flacka taken är ofta täckta av släta och billiga material som takpapp. I anslutning till en

del industribebyggelse finns vad som kanske är de gamla fabrikernas främsta signum: den

murade, höga skorstenen.

Fabrikerna och de verksamheter de hyst har varit en kontrast mot stenstadens bostadshus

– något som skapat en dynamik i stadens liv och miljö. Blandningen av bostäder och

verksamheter är typisk för stenstaden, skorstenarna är tydliga landmärken och symboler

för industrialismen.

1900–10 TAL-JUGEND

1890–1900-TAL NYSTILAR

Omkring sekelskiftet 1900 skedde en omfattande förnyelse och förändring av Malmös

stadsbild. En stor del av den äldre bebyggelsen fick ge vika för stora nybyggen. Dessa var

ofta flera våningar högre än tidigare. Det kraftigt ökande byggandet kom i huvudsak

att försiggå på redan planerad mark. Byggnaderna var av hög arkitektonisk kvalitet. De

ritades i stor utsträckning av stadens nu framkomna egna arkitektkår, som gav dessa byggnader

mycket individuella uttryck.

De exklusivaste byggnaderna fick fasader helt i natursten. Vanligast var dock att endast

bottenvåningarnas fasader och detaljer utfördes i natursten. I stället består fasaderna ovanför

bottenvåningarna av oputsad tegel eller är putsade i en kulör som ursprungligen låg

i linje med naturstenens kulör. Variationen på stenmaterial är stor, såväl granit, kalksten

som sandsten användes. Det var också vanligt med putsrustik i sockelvåningarna.

Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som har fått olika gestaltning för

varje våningsplan. Fönster och portar är indragna i förhållande till fasadlivet. Entrépartierna

har ofta spegeldörrar. Ofta finns det även glasade partier i dörrarna med fasettslipade,

etsade eller färgade glas. Fönstren samspelar med planlösningen och är placerade

i grupper. Fönstrens ytterbågar är sidohängda och utåtgående. Fasadens snickerier var

ursprungligen målade med linolja i kulörerna grönt och engelskt rött, men även ekådring

förekom på dörrar och inte sällan var dörrarna transparent fernissade eller lackade. Kulören

på fönsterbleck och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer, medan stuprör vanligen

var målade i en röd eller svart kulör.

I den mån balkonger förekommit under tidigare epoker har det främst varit för att förhöja

byggnadernas monumentalitet. De tidigare paradbalkongerna ersattes nu av fler bal-

Chokladfabriken

Industribebyggelse uppfördes

främst i tegel och täckte genom

om- och tillbyggnader ibland hela

kvarter. Arkitekturen var enkel och

saklig med mönstermurningar i

teglet, även utsmyckningar i romansk

eller gotisk stil förkommer.

Södra Promenaden

Valhallapalatset, 1903, arkitekt

Alfred Arwidius, Södra Tullgatan,

Gustav Adolfs torg

Jugendstilen som slog igenom

strax efter sekelskiftet innebar att

fasadkompositionerna blev friare

än tidigare och åter användes puts

som fasadmaterial. Även byggnadstekniker

påverkade utseendet

– järn, stål, betong och glas blev

allt vanligare. I delar av Rörsjöstaden

och kring Drottningtorget finns

det flera bostadshus i jugendstil.

Inspiration till utsmyckningar

hämtade man från växt- och djurvärlden.

men är mycket diskreta och starkt inarbetade i byggnadernas arkitektur.

1910–20-TAL NATIONALROMANTIK

Nationalromantiska byggnader är relativt ovanliga inslag i Malmös stadsbild, bland annat

för att stilen främst användes under 1910-talet då byggnadsverksamheten var liten på

grund av första världskriget. Byggnaderna har olika karaktär. Dels förekommer hus som

har ett stramt och allvarligt formspråk med tunga fasader med mycket muryta, vilka har

sina förebilder i den svenska stormaktstiden och Vasatidens borgarkitektur. Dels finns i

Malmö en regional variant av nationalromantiken där man utnyttjat lokala byggnadstraditioner

som förebild. Dessa hus har en något lättare karaktär och har mer utsmyckningar.

Det hårdbrända mörkröda fasadteglet förknippas med tidens byggnader men det finns

också hus i natursten och puts. Kulörmässigt imiterar putsfasaderna ofta natursten eller

tegel. Bottenvåningar och portomfattningar är ofta utförda i granit. Murverket är slätt

och enkelt. Skulpturala portaler och burspråk ger liv i fasaderna. Konstfullt utformade

ankarslut skapar accenter i fasaderna. Dekoren är för övrigt sparsmakad. Enstaka balkonger

förekommer och de har murade fronter eller räcken av smidesjärn. Järnräcken är

målade med linolja i en svart kulör.

Entrédörrarna är ofta av ek, antingen fernissade eller lackade. Fönstren sitter i liv med fasaden.

De är av trä och är småspröjsade och sidohängda och ofta målade i brunt eller vitt.

Byggnaderna har sadeltak med branta takfall och ibland i form av mansardtak. Takbeläggningen

består av rött, mörkbrunt eller svart tegel som ibland är glaserat. Kopparplåt

används ofta i anslutning till taken. Byggnaderna har ibland inredda vindar med takkupor.

Skorstenar är ofta högresta. Till skorstenar och stuprör har koppar eller röd- eller

svartmålad plåt använts.

1920–30-TAL SENKLASSICISM

Det klassiska formspråket användes ofta fritt och otraditionellt. Man var inte bunden av

Jugend, eller Art Nouveau som den franska benämningen lyder, var helt nyskapande.

Man sökte efter nya inspirationskällor och stilen var delvis en reaktion mot föregående

epoks många stilblandningar och industriproducerade stilimitationer.

Fasaderna är ofta putsade, men även kombinationer med natursten, tegel och puts förekommer.

Då både slät- och spritputsade ytor ingår i en fasad färgades båda putsytorna i

samma kulör. Detta gäller även för putsornamenten, som till exempel festonger. I de fall

där bottenvåningen är av natursten ansluter putsens kulör till naturstenens. Friser och

fönsteromfattningar är ibland av kalk- eller sandsten men konststen förekommer också i

den enklare bebyggelsen. Byggnadernas bottenvåningar är av den mer rustika graniten.

Den stora variationsrikedomen märks även på fönstren, som ofta har fått olika gestaltning

för varje våningsplan. Gemensamt för de flesta fönster är dock att de är indragna från

fasadlivet, att bågarna är utåtgående och uppdelade i en undre och en övre del samt att de

bågar som sitter i fönstrens övre del nästan alltid är spröjsade. Även dörrarna är mycket

individuellt formgivna. Ofta finns det glasade partier i dörrarna med fasettslipade, etsade

eller färgade glas.

Balkongernas räcken är ofta av sirligt smidesjärn och målade med linoljefärg i svart, grönt

eller rödbrunt. Fasadernas snickerier målades ursprungligen i kulörerna grönt, rödbrunt

eller engelskt rött. Dörrarna var ofta transparent fernissade eller lackade. Kulören på fönsterbleck

och beslag utfördes lika snickeriernas kulörer medan stuprören vanligen målades

i en röd eller svart kulör.

Taken på dessa byggnader är branta och ofta brutna. Taken är ofta belagda med rött tegel

men såväl röd som svartmålad plåt och kopparplåt förekommer. Takkupor förekommer,

Slagthuset, 1900-04, arkitekt

Salomon Sörensen

Posthuset, 1906, arkitekt

Ferdinand Boberg

De nationalromantiska byggnaderna

domineras av mörkt rödbrunt tegel,

natursten och putskulörer som efterliknar

natursten. Fasadernas dekor är

ofta sparsmakad. Taken är belagda

med tegel och har plåtarbeten i koppar.

Under tidsperioden förekommer

jugendstilen och nationalromantiken

parallellt och ibland sammansmälter

de två stilarna i samma byggnad.

Fersens väg

Kockumsgatan

I Malmö fick senklassicismen ett

eget arkitektoniskt uttryck utan

tydlig gräns mot nationalromantiken.

Tiden kring 1930-talet i Malmö

präglas snarare av en kontinuitet

mellan stilarna. I husen kan man se

drag från både klassicism och funktionalism.

takpapp, eternit eller skiffer.

1940–2000-TAL

Åren under och efter andra världskriget var nybyggnadsverksamheten inom den slutna

kvartersstaden begränsad. Arkitekturen under de följande årtiondena präglades av mångfald

i uttrycksformer.

I slutet av 1950-talet inleddes en period med omfattande rivningar, så kallad ”sanering”,

av äldre bebyggelse. Ofta togs hela kvarter i anspråk för sammanhängande ny bebyggelse

(och i vissa fall slogs flera äldre kvarter samman till ett nytt). Detta innebar en brytning

mot den befintliga stadsstrukturen; i en del fall bröt även skalan i höjd av mot den existerande

bebyggelsen.

En stor del av nybyggena var [renodlade] kontorshus eller hotell. De fick under 1950-

och 60-talen som regel släta och okomplicerade, rätvinkliga och repetitiva fasader i

senmodernistisk anda. Många olika fasadmaterial användes, exempelvis natursten, tegel,

betongelement, keramiska plattor, fasadplåt eller glas (dock oftast få fasadmaterial på

samma fasad). Likadana fönster upprepades likformigt över hela fasaden eller placerades

som horisontella fönsterband. Fönstren utfördes med bågar av trä eller aluminium. Husen

fick i flertalet fall platta eller mycket flacka tak. Bottenvåningarna togs som regel i

anspråk för butiker med stora skyltfönster.

Kontorshusen från det sena 1970-talet och 80-talet fick vanligen mer artikulerade fasader

med djupare reliefverkan och mer varierad fönstersättning. Tegel blev det vanligaste fasadmaterialet.

Bostadshusen byggdes på 1950- och 60-talen med enkla odekorerade fasader i tegel med

en- eller tvåluftsfönster med vita snickerier. Ofta fick fasaderna sammanhängande balkongpartier,

inte sällan indragna innanför fasadlivet, med balkongfronter av korrugerad

plåt eller betongelement. Husen kröntes av flacka sadeltak belagda med tegel eller plåt.

I början av 1970-talet blev fasaderna mörkare med brunt eller mörkrött tegel mot vilka

plåt (balkongfronter och burspråk) i starka kulörer som till exempel orange, gult eller

att strikt återge exakta stilhistoriska kopior. Husen skulle underordna sig helheten och

fick sina individuella uttryck genom att dekor och färg varierade mellan de olika husen.

Fasaderna har välavvägda proportioner och dekorationer som till exempel medaljonger

och rosetter. Bottenvåningarna

är ofta markerade genom bandrusticering i granit, puts eller konststen med

glimmer och synlig ballast. Konststenen blir ofta mycket lik graniten eftersom ytskiktet

härmar stenhuggning. Omfattningar och ornament är antingen av natursten eller konststen.

Både putsade och oputsade fasader förekommer. Putsen är slammad, slät eller grovt

påslagen. De genomfärgade putsade fasaderna imiterar natursten genom inslag av glimmer.

De färgade fasaderna är målade med jordfärger med mättade kulörer. Det stora flertalet

byggnader är dock oputsade. Vid sidan av det mörka brunröda teglet är det skarpt

gulgröna teglet populärt.

Portarna är ofta något indragna. Entrépartier är i allmänhet lackade eller av fernissad ek.

I mindre påkostade byggnader är dörrarna av billigare träslag och täckmålade i brunt

eller grönt. Dörrarnas glaspartier består av ofärgat glas som är facettslipat eller etsat.

Fönstren ligger i liv med fasaderna och är sex- eller niodelade, men åttadelade fönster

förekommer också.

Som en kontrast mot tegelbyggnadernas kulörer står ofta träfönstrens grönmålade karmar,

där bågarna är målade i en ljus kulör. Men också andra färgsättningar som exempelvis

gröna romantik bågar med sluten och stram vita form karmar förekomme förekommer. r. Det fanns under perioden såväl inåt- som

utåtgående fönster för att skapa liv i fasaderna.

Balkonger ut mot gatan förekommer, men franska balkonger, som understryker fasadernas

strama och släta arkitektur är vanligare. Balkongerna har dekorativa smidesräcken,

ofta målade med svart linolja, men även andra kulörer förekommer. Under perioden

byggde man såväl branta obrutna sadeltak med rött taktegel som flackare sadeltak med

1930/40-tal

1940/50-tal

Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och

koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,

romantik med sluten gröna stram och form ljust grå förekomme putskul örer r. förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!

1930/40-tal

1970-Vanligt ärbrunttegel. 1980-Rödrosa tegel. 1980/90-Ljusputs.

1940/50-tal

2000-Ljusrötttegelochglas.

Svalt gult tegel dominerar i de flesta kvarter och områden, oftast tillsammans med röda tegelb yggnader.Helt ljusa putsfasader och

koppargröna, m örkgröna och vita balkonger ger dessa områden en uttalad färgidentitet. Grågult kulörsvagt tegel, blekt gula,

gröna och ljust grå putskul örer förekommer även.Gulrött tegel, gulröd puts och varmt gula balkonger bör undvikas!

Caroli City

Rörsjögatan

Arkitekturen under senare hälften

av 1900-talet präglades av

mångfald i uttrycksformer. Under

1900-talets sista decennier bestod

byggandet främst av så kallade

”infill”, det vill säga mindre nybyggnader

i befintlig miljö.

Under 1900-talets sista decennier

bestod byggandet i den

slutna kvarterstaden främst av

så kallade ”infill”, det vill säga

mindre nybyggnader i befintlig

miljö. (Stora Kvarngatan)

Arkitekturen omkring sekelskiftet

2000 präglas av en nymodernistisk

anda med stora släta

fasadpartier och omfattande

glasytor.

mörkrött kontrasterade. Fönstersnickerierna var mörkbruna och fönsterytorna blev

mindre, till följd av energisparnormer som kom i samband med oljekrisen 1973–74.

Balkongerna, som för det mesta placerades utanpåliggande, blev större och fick inte sällan

avfasade hörn. Balkongräckena utfördes i aluminium och fronterna främst i korrugerad

plåt. Trapphusen fick på 1970- och 80-talen generellt sina entréer från gårdarna,

endast enstaka portar ledde in från gata till gård. Takfallen blev brantare och belades

med betongpannor.

Under den senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet bestod byggandet

främst av så kallade ”infill”, det vill säga mindre nybyggnader i befintlig miljö. Fasaderna

utformades i olika slag av postmodernistisk stil, ibland med en strävan efter

anpassning till den befintliga bebyggelsen. Flera olika fasadmaterial förekom: tegel

med mönstermurningar, puts med inslag av dekorativa keramiska plattor med mera.

Fönstren fick poster och ibland även spröjsar, fönstersnickerierna bestod företrädesvis

av vitlackerad aluminium (åtminstone ytterbågen).

Arkitekturen omkring sekelskiftet 2000 präglas av en nymodernistisk anda med stora

släta fasadpartier och omfattande glasytor. De nya nya byggnadernas fasader som uppfördes

i samband med bomässan Bo01 utmärks av stora glaspartier, ljus puts och inslag

av oljat trä och rostfritt stål. Några av dem är uppförda i gult eller rött tegel. Gemensamma

drag är betoningen av horisontalitet och brist på renodlat dekorativa inslag. En

ökad medvetenhet om byggnaders miljöpåverkan ledde bland annat till att solpaneler

och gröna tak är vanligt förekommande.

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Den slutna stadsstrukturen efterlevs.

Hela den slutna kvarterstaden utgör ett

riksintresse för kulturmiljövård, där särskild

hänsyn ska tas till det historiska och kulturhistoriska

sammanhanget vid förändringar

av bebyggelsen och allmän plats. Rivningar

bör undvikas.

BEBYGGELSE

Ny bebyggelse bör ha ett eget arkitektoniskt

uttryck som samspelar och tolkar befintlig

bebyggelse. I områden med enhetlig

bebyggelse bör ny bebyggelse anpassas

vad gäller höjd och andra volymskapande

egenskaper till omgivande bebyggelse.

Nya byggnader ska vara byggda enligt dagens

hållbara principer, med en avvägning

mot kulturhistoriska värden. Butiker och

publika lokaler i bottenvåningarna samt

bostäder med entré från gatan eftersträvas.

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM

Det medeltida, delvis oregelbundna gatunätet

innanför kanalen och de centrala

torgen ska bibehållas. Torgen har alla en

egen karaktär och identitet. Gaturummen

ges mer enhetlig gestaltning. Känslan av

historisk mark ska förstärkas genom att

markbehandling, utrustning, ljussättning

med mera följer riktlinjerna i Stadsmiljöprogrammet.

De gröna, som till exempel parker och

skolgårdar, är av stor betydelse. Eftersom

gårdarna ofta är små och mörka har de

allmänna öppna ytorna stor betydelse och

ska bevaras.

SLUTEN KVARTERSTAD

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD

fattande trädplanteringar undvikas.

Träd hör historiskt ej hemma här, däremot

kan solitära träd planteras i knutpunkter

eller där gaturummet vidgar sig

• De generöst trädplanterade gaturummen

i den slutna kvarterstaden utanför

kanalen är karakteristiska för Malmö

och skall bibehållas. De trängre bostadsgatorna

inne i kvarteren bör även

de kunna berikas med fler trädplanteringar.

I de fall förgårdsmark finns skall

den bevaras med gräs och buskar.

Marken bör inte övergå till parkeringsytor.

Nya sätt att fördröja och avleda

dagvatten bör utredas.

• Många bostadsgårdar i den slutna

kvartersstaden har stor potential att utvecklas,

bland annat genom nya planteringar,

fler träd och fasadgrönska.

• Kanalrummen med bastioner och promenader

är kulturhistoriskt intressanta

rester. Inslaget med vatten i Malmö city

är ovärderligt och att visuellt och bättre

utnyttja kanalrummen är en ständig

utmaning.

• I den slutna kvarterstaden utanför

kanalen är de gröna rummen också

av stor betydelse och skall bevaras.

Många av dessa parker och platsbildningar

är ej fullt utnyttjade utan bör

förnyas för att få en ökad betydelse

OFFENTLIGA RUM

• Torgen innanför kanalen är viktiga att

bevara som öppna stadsrum. De är

alla historiskt intressanta och har samtidigt

stora värden som mötesplatser

för dagens malmöbor. Vid förändringar

skall stor hänsyn tas till de kulturhistoriska

värdena, torgens individuella karaktär

och att de skall kunna anpassas

till dagens behov och krav.

• I den slutna kvarterstaden utanför

kanalen har torgen skilda karaktärer

och är alla tidstypiska torg. Det är av

vikt att bevara torgens särprägel som

marknadstorg, parktorget etc. Man bör

även se på möjligheterna att skapa fler

levande mötesplatser av nu slumrande

resurser såsom Dalaplan och Davidshallstorg

med mer plats för gående

och vistelse och därmed för ett ökat

folkliv.

• De på 1980-talet trafiksanerade gatorna

i den östra delen av Gamla staden

bör ses över och gestaltas så att de

bättre anknyter till den slutna kvarterstaden

innanför kanalen, vad gäller

material, utrustning och grönska.

• Utmed de medeltida gatorna bör om-

som platser för samvaro och rekreation.

• Reklamskyltar som placeras på offentliga

plats utformas med stor hänsyn till

omgivningen. Känsliga miljöer undantas

från skyltar som till exempel parker,

kanalzoner, områden kring kyrkor,

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER SLUTEN KVARTERSTAD

BYGGNADER

• De bevarade byggnaderna från Mal-

mös äldsta tid är inte bara unika ur ett

lokalt perspektiv utan är även sällsynta

ur ett nationellt och internationellt

perspektiv. De kulturhistoriskt viktiga

byggnaderna bör i så stor utsträckning

som möjligt göras kända och tillgängliga

för allmänheten. Tillgänglighet och

därmed följande skyltnings-, stöld- och

brandskyddskrav bör dock ske på

byggnadernas villkor.

• Ny bebyggelse i sammanhängande

områden bör hanteras omsorgsfullt.

Framför allt bör skala och färgsättning

stämmas av mot den övriga bebyggelsen.

Flera byggnader har med åren

fått en annan färgsättning. En utgångspunkt

vid färgsättning är att fasaden

bör få tillbaka sin ursprungliga färg

eftersom den ger bäst rättvisa åt byggnadens

arkitektur. Originalkulören bör

dock alltid stämmas av mot den övriga

stadsbildens kulörer. Se Färgprogram

för Malmö.

• I fasader från 1870-80-talen där byggnaderna

får liv genom det skuggspel

som skapas i fasadens skulpturala karaktär,

ska de klassicistiska utsmyckningarna

ha samma kulör som fasaden.

• I fasader från sekelskiftet 1900 med

växt - eller djurmotiv som utsmyckning

ska dekoren ha samma kulör som fasaden,

om de inte är utförda i natursten.

Se Färgprogram för Malmö.

• Genom efterkrigstidens ofta hårdhänta

renoveringar har många byggnader

från sekelskiftet och tidigare förlorat

sina ornament, vilket inneburit en

utarmning av arkitekturen. Vid renoveringar

kan det vara aktuellt att rekonstruera

förlorade ornament för att

återställa byggnadernas arkitektoniska

uttryck.

• Den kommersiella verksamheten i

byggnadernas bottenvåningarna har

ofta inneburit kraftiga arkitektoniska

förändringar. För att återskapa byggnadernas

arkitektoniska harmoni kan det

i vissa fall bli aktuellt att rekonstruera

bottenvåningarna. Eventuella förändringar

måste dock vägas mot eventuella

egenvärden hos de förändringar

som skett i byggnaderna.

• Ett stort antal av fönstren i sekelskiftesbebyggelsen

är utbytta de senaste

trettio åren, bland annat i samband

med sänkning av innertak. De nya

fönstren har i vissa fall fått annan hängning

och lösa spröjsar/poster. Flertalet

fönster är också målade med icke täckande

färger. En återgång till ursprunglig

hängning och postanordningar samt

täckmålning av fönster skulle bidra till

att ge byggnaderna deras arkitektoniska

balans tillbaka.

• Vindsinredningar med lämpligt utfor-

made takkupor är ofta möjligt på de

branta hustaken. De obrutna och flacka

taken är däremot olämpliga för takkupor

mot gatan. Här får i stället övervägas

takfönster eller möjligen kupor

mot gården, där miljön ofta är mindre

känslig.

• Inglasade balkonger innebär alltid

avsevärd påverkan på byggnaden och

på gatans karaktär. Inglasningarna ger

ofta ett mycket dominerande intryck,

vilket innebär att den typen av förändringar

inte bör göras mot gatorna i den

äldre bebyggelsen i den slutna kvarterstaden.

• Solpaneler bör integreras som ett arkitektoniskt

element. På branta hustak

bör eventuella solpaneler placeras

mot gården. På flacka hustak placeras

solpaneler så att de ej är synliga från

gatan.

ERST AD

Ola Hanssonsgatan

ÖPPEN KVARTERSTAD

Under 1920-talet slog nya stadsplaneidéer igenom. Den traditionella, slutna kvartersstaden

ansågs vara ett föråldrat sätt att bygga stad. Kvarteren löstes nu upp och husen placerades

friliggande, som så kallade ”lamellhus”. Man menade att detta skulle ge bättre och

mer jämlika bostadsförhållanden. Alla lägenheter skulle få tillgång till lika mycket solljus.

Luftighet och grönska var viktiga faktorer.

Dessa idéer vidareutvecklades på ett konstruktivt sätt av de första funktionalisterna. Ekonomisk

depression under 30-talet, och därefter krigsåren, medförde att de få nya bostäder

som uppfördes blev för dyra. Situationen utvecklades till en bostadskris. En åtgärd för att

övervinna krisen låg i en standardisering av byggandet samt i att bostäder började uppföras

i mer eller mindre direkt regi av bland annat staten och kommunala bolag.

Kvaliteter som ljus och luft var vägledande för stadsplanemönster och husplacering. Lamellhusen

placerades i rätvinkliga strukturer där halvöppna eller helt öppna gårdar bildades

i kvarter omgivna av gator. Husen byggdes främst i tre eller fyra våningar.

Den öppna kvartersstadens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor

av byggnadskropparna är likvärdigt behandlade. Det finns inga tydliga framsidor eller

baksidor.

Den öppna kvartersstaden har en relativt luftig och grön karaktär, men samtidigt en hög

exploatering och en liten andel friyta per lägenhet. I stora delar av den öppna kvartersstaden

finns idag en brist på allmänna grönytor i form av gröningar, grannskapsparker

och stadsdelsparker. I stället är det små grönytor samt bostadsgårdar som bidrar till den

öppna, gröna karaktären. Även skolgårdar och idrottsplatser utgör en viktig del av friytestrukturen.

De funktionalistiska idealen med vackra sekvenser av stads-, park- och gaturum, kan

bland annat ses i stadsplanerna för Ribersborg och Rönneholm. Plats för små parker skapades

ofta genom ursparningar i kvartersstrukturen.

Liknande bebyggelsestrukturer byggdes även under 1900-talets senare decennier, men då

med helt andra stilmässiga uttryck än under 1920- och 30-talen.

I Malmö utvecklades en regional

variant av den funktionalistiska

arkitekturen. Husen fick ett djup på

13 meter, så kallade ”tjockhus”, vilket

var betydligt mer än de ”smalhus”

som radikala funktionalister

förespråkade. (Regementsgatan)

Rönneholm

ildtxt

Gatorna i den öppna kvarterstaden

upplevs ofta som gröna eftersom

det finns grönskande förgårdsmark

eller bostadsgårdar som öppnar

sig mot gatan. (Östra Stallmästaregatan)

kalksten, markbeläggning av grus, plattor av klinker eller kalksten, ibland någon liten

utsmyckning som fågelbad eller en liten skulptur.

OFFENTLIGA RUM

Många gårdar har under tidens lopp förvanskats med nya material, som betongsten på

mark och i murar, nya hårdgjorda ytor för parkering, och utökning av lekplatser, samt

utarmning av växtmaterial som gjort att den tidigare karaktären gått förlorad.

De öppna, gröna gårdarna har stor betydelse för den öppna kvartersstadens karaktär och

dessutom utgör de viktiga samlingsplatser i dessa områden där tillgången till andra grönytor

är bristfällig.

PARKER

De små parkerna är ofta enkelt gestaltade i en intim skala. Med sina blommande solitärbuskage

av till exempel syren och grupper av blommande små träd, som prydnadsäpplen

och hagtorn påminner de små parkerna till såväl struktur som växtlighet mycket om bostadsgårdarnas.

Större träd förekommer ibland, vanligt är bland annat lätta, ljusa trädslag som fylldblommigt

fågelbär, hängpil, björk och robinia. Vegetationen grupperades i kanterna av parkerna

eller som solitärer vid entréer in mot parken. Detta i kombination med större öppna

gräsytor för lek och spel. Några fina och väl fungerande parker i den öppna kvartersstaden

är Tessinparken, Ryttmästarehagen och Enskifteshagen.

TORG

Den öppna kvartersstaden växte oftast fram utan tillhörande stadsdelstorg. Affärer och

annan service var istället koncentrerad till bostadsgatorna, där kvartersbutiker placerades i

nedre botten på fastigheterna, gärna i gatukorsningarna. Många av dessa butiker har idag

försvunnit eller omvandlats till lokaler för mindre företag eller hantverkare. I den öppna

kvartersstaden finns egentligen bara ett torg, Fridhemstorget som är ett tidstypiskt 50-talstorg,

gestaltat som en helhet med angränsande kyrka, teater (före detta biograf) och

bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen.

GATOR

Bostadsområdena är uppbyggda med gator för biltrafik i en nätstruktur. Längs gatorna

finns bilparkeringar. Gatorna har sällan trädplanteringar men de upplevs ändå som gröna

eftersom det finns grönskande förgårdsmark eller bostadsgårdar som öppnar sig mot gatan.

Ett släktskap kan skönjas med de storskaliga bostadsområdenas karaktär vad gäller bebyggelsens

storlek och placering. Den stora skillnaden är trafikplaneringen. I den öppna

kvarterstaden är trafiksystemet traditionellt och bilar parkeras utmed gatorna eller på

tvärparkeringar. De storskaliga bostadsområdena är däremot trafikseparerade. Roslins väg

är ett exempel på ett generöst tilltaget gaturum med förgårdsmark. Stallmästare- och Ryttmästaregatorna

är uppbyggda på likartat sätt, men betydligt smalare.

BOSTADSGÅRDAR

Bostadsgårdarna i de öppna eller halvöppna kvarteren är ofta anlagda som parkytor med

gräsmatta, gångar, lägre buskage och en mindre lekplats. Ofta domineras gårdarna av något

eller några större karaktärsträd. 1930-50-talens gårdar vittnar ofta om en stor omsorg

vad gäller gestaltning och utformning.

Val av växtmaterial gjordes mycket medvetet utifrån stor kunskap om perenner, rosor och

blommande buskar. Utöver grönskan finner man låga staket runt planteringar, murar av

De rektangulära bostadsgårdarna

byggdes upp som parkytor med

gräsmatta, enstaka större träd,

gångar, låga buskage och en liten

lekplats. Gårdarna gestaltades

omsorgsfullt och växter och markbeläggning

valdes ut noggrant.

(Ingelstadsgatan)

Roskildevägen

ildtext

Ljus och luft skulle prägla den

nya arkitekturen. Istället för att

låta historiska stilar utgöra förebilder

förespråkades att husens

praktiska och tekniska funktioner

skulle synas i fasaden.

BYGGNADER

Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Ett fåtal

byggnader har smäckra dörrar i rostfritt stå. Dörrar har ofta glaspartier som bidrar till att

föra in dagsljus i trapphusen.

Enligt tidens anda skulle taken vara platta. Hus med platta tak, ibland med indragen takvåning

och takterrass, har ofta takpapp. Vanligt är också att taken är utförda som sadeltak,

som ibland är valmade. Sadeltaken är oftast belagda med rött enkupigt tegel.

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av den öppna kvarterstadens färgsättning

och ger områdena en tydlig färgidentitet. Det gula teglet har ofta en grön anstrykning.

Den bränningsteknik som användes vid den här tiden gav tegelstenarna en heterogen

karaktär. En enda tegelsten kan därmed skifta från gult till grönt med en mängd

gulgröna färgtoner där emellan.

Den öppna kvarterstaden har fler putsade byggnader än de senare perioderna. De putsade

byggnaderna är målade i matta, mycket ljusa, kulörer. De ljusa putserna bidrog till att reflektera

dagsljuset mellan husen och var oftast målade med kalkfärg, vilket gav fasaderna

en speciell lyster.

Flertalet balkonger i den öppna kvarterstaden har ursprungligen varit koppargröna,

mörkgröna eller vita. De grönmålade balkongfronterna och de fronter som ärgats gröna

står i en spännande kontrast till det gröngula teglet. Som kontraster mot tegelfasaderna

och de putsade fasaderna står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland

målade i grönt. Bågarna är då ofta målade i en vit kulör. Fönstren är ursprungligen målade

med linoljefärg.

”Det ändamålsenliga är det sköna” slogs fast på Stockholmsutställningen 1930,

där funktionalismen introducerades i Sverige. Istället för att låta historiska stilar utgöra

förebilder vid fasadkompositionen förespråkades att husens funktioner skulle komma till

uttryck i fasaden.

I Malmö utvecklades en regional variant av den ljusa funktionalistiska arkitekturen genom

att bland annat använda gult tegel, tredelade fönster och flacka sadeltak. Den öppna

kvartersstadens fasader är genomgående enkla och saknar ofta dekor. Alla sidor av byggnadskropparna

är likvärdigt behandlade.Trapphusen är vanligtvis uppglasade i fasaden för

att få in så mycket ljus som möjligt. Sockel, takfot och tak är nedtonade för att framhäva

helheten och de geometriska formerna i byggnaderna.

Inom karaktären finns även exempel på arkitektur från början av 1950-talet då den mer

renodlade funktionalistiska arkitekturen delvis förändrades. Arkitekturen fick då till viss

del ett mer traditionellt uttryck, som till exempel markeringar av entrépartier, fönsteromfattningar

med mera.

Dagsljuset, och dess betydelse för hälsan, var en viktig utgångspunkt i tidens arkitektur.

På 1930-talet blev balkongerna ett uttryck för det moderna sunda boendet. Balkongerna

är ofta fasadernas huvudmotiv och ofta fick varje lägenhet sin egen balkong. Balkongerna

är utförda i släta eller fint sinuskorrugerade plåtfronter. Ofta kröns balkongerna av hyllor

för blomsterlådor och smäckra järnräcken som är utformade som skeppsrelingar. Ibland

finns även lätta järnstativ för vindskyddande tyg.

För att få in så mycket ljus som möjligt i lägenheterna fick fönstren lätta snickerier –

onödiga spröjsar valdes bort. Fönstren, som lades i liv med fasaden saknade också fönsteromfattningar,

vilket ytterligare bidrog till att leda in ljuset i lägenheterna. Fönstren är

företrädesvis sidohängda, två- eller tredelade, med fasta mittposter. Snickerierna är av trä

och har en enkel profilering. I den öppna kvarterstaden uppträder också de pivåhängda

fönstren för första gången.

Dagsljuset, och dess betydelse för

hälsan, var en viktig utgångspunkt

i tidens arkitektur. På 1930-talet

blev balkongerna ett uttryck för

det moderna sunda boendet.

(Mariedalsvägen)

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar

en stor del av den glesa

kvarterstadens färgsättning och

ger områdena en tydlig färgidentitet.

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Den öppna kvarterstadens grundläggande

karaktärsdrag bevaras och

utvecklas.

Det öppna bebyggelsemönstret

med de karaktäristiskt fritt liggande

byggnaderna är viktiga för stadsbildens

helhet. Ny bebyggelse och

kompletteringar bör ske restriktivt

så att stadsplaneintentionerna och

boendekvaliteterna inte försämras.

Eventuell ny bebyggelse bör inte läggas

mot park, grönyta eller utsikt så

att den stänger utblick för andra hus

i omgivningen. Verksamheter i butikslokaler

i fastigheternas bottenvåningar

bör stimuleras eftersom de är

betydelsefulla för bostadskvarterens

och gaturummens liv och rörelse.

BYGGNADER

Bebyggelsens sammanhållna helhet

bibehålls.

Ny bebyggelse gestaltas med hänsyn

till områdets skala och karaktär samt

sammanhållning i materialkaraktär

och taklandskap. Större kompletteringar

i stadsbildssmässigt känsliga

lägen undviks.

Byggnaderna karaktäriseras av en-

kelhet som gör detaljerna avgörande.

Tidstypiska detaljer som fönster, entréer,

balkonger och räcken bibehålls.

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM

Det öppna sambandet mellan gaturum

och bostadsgårdar bevaras.

Eftersom det finns liten andel parkmark

i den öppna kvarterstaden är det viktigt

att bevara de grönytor som finns. Bostadsgårdarnas

och förgårdsmarkens

grönska har stor betydelse för gaturummets

karaktär. Träd i gaturummet bevaras

och nya träd kan med fördel planteras där

utrymme finns. Om möjligt tillskapas nya

allmänna stadsrum i form av små platsbildningar

eller gröningar.

ÖPPEN KVARTERSTAD

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

OFFENTLIGA RUM

• Fridhemstorget är det enda torget i den

öppna stadskaraktären. Vid upprustning

är det angeläget att bevara torgets tids

typiska karaktär.

• Tidstypiska karaktärsdrag i parker och

på bostadsgårdar bör bevaras och åter

ställas vid underhåll, restaurering och

ombyggnad föratt tydliggöra en helhet

mellan hus och utemiljö. Växtmaterial,

vegetationsstruktur, markmaterial och

detaljer är viktiga för helheten.

• Många bostadsgårdar i den öppna

kvarterstaden har stor potential att ut

vecklas och förbättras, bland annat ge

nom att öka artvariationen på gårdarna

och plantera stora träd. De öppna, grö-

na gårdarna är dessutom viktiga för den

öppna dagvattenhanteringen och främ

jandet av biologisk kvalitet och mång

fald. Det är viktigt att vattensystem och

andra åtgärder an pasas till platsens

utformning och skala.

• Nya små byggnader till exempel miljö-

hus och cykelskjul måste gestaltas och

placeras omsorgsfullt för att inte förstö

ra gårdens användbarhet och karaktär.

Tilägg bör ske restriktivt.

* Skolgårdarna är viktiga komplement till

bostadsgårdar och parker, och utgör

dessutom den dagliga utemiljön för

skolbarnen. Tyvärr är en del skolgårdar

torftiga både till innehåll och gestalt

ning. Skolgårdarna bör utvecklas till

gröna oaser och möjliga mötesplatser

för barnens och de boendes dagliga

utevistelse och rekreation.

BYGGNADER

• Kulören var ursprungligen en av

de viktiga delarna i det arkitektoniska

uttrycket. De putsade fasaderna bör

vara slätputsade eftersom den släta

ytan är en del av byggnadernas lätta

arkitektur. En knottrig yta förstör det

lätta uttrycket samt bidrar till att fasa-

den smutsas fortare och ojämnare.

• Gulrött tegel, gulröd puts och varmt

gula balkonger bör undvikas i områden

som domineras av gul tegelbebyggelse

eftersom dessa genom färgpåverkan

(induktion) ger en negativ upplevelse

av områdenas karaktäristiska gula te-

gel. (Se Färgprogram för Malmö.)

• Balkongerna dominerar den öppna

kvarterstadens arkitektur och bidrar till

bebyggelsens typiska karaktär. Behåll

de öppna balkongerna med de

smäckra fronterna och räckena i störs-

ta möjliga mån. Även till synes små för

ändringar kan vara tillräckliga för att

det tidstypiska uttrycket ska gå förlo

rat. Om balkongerna behöver bytas

bör originalen i så stor utsträckning

som möjligt efterliknas. Inglasningar av

balkonger och solpaneler är ofta svåra

att infoga i denna miljö.

Behåll balkongernas originalkulör då

den oftast är medvetet framtagen för

att förstärka lystern i teglets eller puts

ens kulör. Kulörvalet påverkar hela

gatubilden.

• Fönstren är en viktig del av byggna-

dens arkitektur och ligger ofta i liv

med fasaderna och är därmed extra

exponerade. Försök in det längsta att

bevara och renovera originalfönstren –

virkeskvalitet och glaskvalitet är ofta

mycket hög.

• Även fönstrens originalkulörer är nog

grant framtagna för att ge rätt lyster åt

den övriga fasaden. Viss färgsätt-

ning kan få fasaden att framstå som

smutsig. (Se Färgprogram för Malmö.)

• Platta tak kan förses med takgrönska,

men de tegeltak som finns bör beva-

ras.

• I stadsbildsmässigt känsliga lägen

bör takkupor i flacka takfall undvi-

kas.

ÖPPEN KVARTERSTAD

Augustenborgstorg

GRANNSKAPSENHETER

Under tiden efter andra världskriget byggdes nya stadsdelar som så kallade grannskapsenheter.

Inspirationen kom från England och USA. Den lokala gemenskapen skulle stärkas

för att bidra till större trygghet. Skola, affärer, läkarvård och rekreation skulle finnas i närområdet

och därmed skulle enheten utgöra en självständigt fungerande stadsdel.

Istället för den tidigare utbyggnaden av staden, där kvarter fogades till kvarter och husen

byggdes av olika byggmästare, producerades nu större bostadsområden i ett sammanhang,

med få byggherrar.

Under 1940-talet inleddes en period då bostadsbyggandet var reglerat och styrt av stat

och kommun genom lagar och normer, subventioner och kommunala bostadsbolag.

Bland annat infördes statlig bostadsfinansiering år 1942. En ny stadsplanelag och en

byggnadsstadga år 1931 var första steg i riktning mot ett enhetligt bostadsbyggande i

större skala i hela landet. I Malmös bildades MKB 1946. Staden kom att framstå som en

mönsterstad i folkhemmet.

Grannskapsenheterna utformades delvis som en reaktion på funktionalismens upplösta

kvarter. Husen byggdes ofta i vinkel och placerades så att tydliga gårdsrum av olika karaktär

skapades. Husen grupperades fritt och ofta konstfullt för att skapa skyddande rum

mot en bilfri sida.

En lummig grönska är ett gemensamt karaktärsdrag för grannskapsenheterna. Det finns i

allmänhet god tillgång på grönytor i och med att husen grupperas kring en central park.

Skolor och idrottsplatser utgör en viktig del av grönstrukturen och ligger vanligen i anslutning

till den centrala parken.

Grannskapsenheterna ger ett grönt intryck i och med att gårdarna delvis vänder sig mot

gatan och genom att gator och parkeringar ofta är trädplanterade.

Det radikala funktionalistiska formspråket

ifrågasattes på 1940-talet

. Stadsplanerna blev mer rumsliga

och husen mindre strama (Stjärnhusen,

Mellanheden)

Erikslustvägen

En bildtxt viktig idé för grannskapsenheten

var att det skulle finnas ett lokalt

butikstorg. Torgen placerades

vid en strategisk punkt i området

och fick ett utbud av olika butiker.

(Erikslust)

OFFENTLIGA RUM

pel på element som förtar det arkitektoniska helhetsintrycket. I Augustenborg pågår en

upprustning där vissa gårdar har gestaltats i en tidstypisk anda, medan andra fått en mer

slentrianmässig utformning. I området har man infört en öppen dagvattenhantering, vilket

medfört tillägg i form av dagvattendammar och betongrännor. På gårdarna har man

byggt nya sophus för lokal sopsortering.

PARKER

Även parkernas gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska

för 1940- och 50- talets arkitektur. Flera av grannskapsparkerna är dock idag slitna och i

behov av upprustning och förnyelse. Ett fint exempel på en typisk 40-talspark är Mellanhedsparken,

med generösa gräsytor för lek och spel, trevliga sittplatser och en småskalig lekplats. I

parkens kanter finns fritt grupperad vegetation av blommande buskar som try, forsytia och paradisbuske,

små blommande träd, som paradisäpplen och hagtorn, samt större träd, som björk

och hängalm. Där planerades en plaskdamm som aldrig uppfördes. Gångvägar var ursprungligen

grusade. Persborgsparken, Gröningen, Lekängen och Pjättängen är alla helt omgärdade

av bostadsbebyggelse, vars gårdar vänder sig ut mot parken. Detta bidrar till en halvprivat

karaktär. Augustenborgsparken har nyligen rustats upp och den öppna dagvattenhanteringen

har blivit ett nytt inslag i parken liksom den nya temalekplatsen.

TORG

I Malmö finns typiska torg till alla grannskapsenheterna. De flesta har verksamheter eller

butiker i bottenvåningarna. På torgen finns ofta en fontän, ibland med en skulptur, sittplatser

och ett vårdträd. Markbeläggningen består vanligen av betongplattor i kombination

med gatsten i rutmönster.

Torget är ofta omslutet på två eller tre sidor av låga affärslängor eller bostadshus. Augustenborgs

torg är ett mycket särpräglat, tidstypiskt och välbevarat 50- talstorg. Även Persborgs

torg är vackert och välbevarat. I Mellanheden, som omfattar tre delområden, finns

flera stråk med butiker utöver Erikslustsplan, som är det egentliga torget. Ett planerat

centrum med bland annat biograf blev aldrig genomfört.

GATOR

Principen för grannskapsenheterna var att så långt möjligt undvika korsningar mellan

gående och biltrafik. Bostäder, park, skolor och affärscentrum skulle sammanbindas av

gångvägar, åtminstone inom samma kvarter. Grannskapsenheterna är, med undantag av

Augustenborg, utifrånmatade vilket skapar ett inre skyddat, bilfritt rum. Ibland finns matargator

med tvärparkering, som annars anordnas på gatumark eller på den del av bostadsgården

som vetter mot gatan. Genom att gårdarna växelvis vänder sig mot gatan skapas en

grön gatumiljö. I Mellanheden skyddas dock gårdarna längs Köpenhamnsvägens ena sida

av låga butikslängor. Gator och parkeringsplatser är ofta trädplanterade. I Augustenborg

är gatorna en integrerad del av området. Som en reaktion mot funktionalismens stramhet

fick gaturummen här en böjd form och en småskalig, mer rumslig utformning med fondmotiv

av hus eller träd.

BOSTADSGÅRDAR

I Mellanheden introducerades de så kallade stjärnhusen. Den slingrande bebyggelseformen

medger dels att en sida kan hållas bilfri, dels att intima gårdsrum bildas, som växelvis

vänder sig in mot parkområdet och mot gatan. Samma grundtema återfinns i Persborg

och Gröningen, där husen placerades i en slinga som skapar sekvenser av olika gårdsrum,

som åt ena hållet samspelar med den centrala parken och åt andra hållet med gatan.

Gestaltning, materialval, växtval och utsmyckning var ursprungligen typiska för 1940-

och 50- talens arkitektur. Gårdarna präglades av en trädgårdskaraktär med beläggningar

av natursten eller grus och en stor rikedom av blommande buskar och träd. Dock är så

gott som alla idag mer eller mindre ombyggda och förvanskade. Färgad betongsten på

mark och i murar, prefabricerade cykelskjul och ett främmande formspråk är några exem-

Grannskapsenheternas bostadsgårdar

är ofta tydliga rumsbildningar.

Husen placerades så att

sekvenser av gårdsrum skapades.

Åt ett håll öppnar de sig mot ett

större parkrum och åt andra hållet

mot en gata. I likhet med tidigare

fick gårdarna ofta en genomtänkt

och omsorgsfull gestaltning som

samspelade med hela bebyggelsestrukturen.

(Mellanheden)

Bebyggelsen vänder sig ofta mot

en central parkyta eller gröning,

som fungerar som ett samlande

rum. Öppenheten mellan gård och

park spelar stor roll. (Augustenborg)

Som fasadmaterial förekommer

såväl puts som tegel. Ofta

blandas olika fasadmaterial och

tegelkulörer på samma hus.

Husen präglas av en hög detaljbearbetning

med mönstermurningar

och ett samspel mellan

puts och tegel.

BYGGNADER

Även lekfulla individuella variationer bejakades, vilket tog sig uttryck i udda fönsterformer

och storlekar. Fönstren försågs ofta med mittpost.

Balkongerna är ett viktigt karaktärsskapande element. Helt öppna utanpåliggande balkonger,

som tidigare var dominerande, ersätts av balkonger som kopplas samman och bildar

sammanhängande enheter. Även hela huskonstruktioner och balkongfronter började uppföras

i betong och förebådar den nya tidens strävan efter att rationalisera byggprocessen.

Flertalet byggnader har trädörrar. Dörrarna är oftast lackade eller fernissade. Dörrarna har

ofta glaspartier som bidrar till att föra in dagsljus i trapphusen.

De platta taken ersattes med flacka sadeltak med rött taktegel. Med dansk byggnadstradition

som förebild utformades gavlarna ibland utan taksprång.

Rött och svalt gult tegel karaktäriserar en stor del av grannskapsenheternas färgsättning.

Balkongerna är ofta utförda i sinuskorrugerad plåt och har ursprungligen varit koppargröna,

mörkgröna eller vita. Som kontraster mot tegelfasaderna och de putsade fasaderna

står också fönstrens färgsättning. Fönstrens karmar är ibland målade i grönt. Bågarna är

då ofta målade i en vit kulör.

Under 1940-talet kom en reaktion mot det radikala funktionalistiska formspråket både

vad gällde stadsplaneidealen och husutformningen. Stadsplanerna blev alltmer rumsliga

och husen mindre strama och mer form- och materialrika. Många aspekter från funktionalismen

finns dock kvar, till exempel ljus och rymd i de ofta små men välplanerade

lägenheterna.

Det traditionella formspråket bejakades, som fasadmaterial förekommer såväl puts som

tegel. Ofta blandas olika fasadmaterial och tegelkulörer på samma hus. Husen präglas av

en hög detaljbearbetning med mönstermurningar och ett samspel mellan puts och tegel.

Gröningen

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Bebyggelsens tydlighet och karaktär

bevaras, liksom dess värdefulla sammanhållna

helhet.

I de tidiga grannskapsenheterna planera-

des och byggdes gator, torg och parker

tillsammans med bostadsområdenas hus

och gårdar. Det är viktigt att vid alla förändringar

ha detta i åtanke så att grannskapsenheternas

helhetskaraktär och rumsliga

struktur bevaras. Kompletteringar med nya

hus är normalt inte möjliga inom områdena.

BEBYGGELSE

Grannskapens byggnader är enkla och

underordnar sig helheten. Fasadförändringar

bör göras med stor försiktighet.

Husens tidstypiska detaljer som fönster,

entréer, balkonger och räcken bibehålls.

Större tillbyggnader i stadsbildsmässigt

känsliga lägen undviks.

SAMBAND

Bevara torgen och parkerna som centralt

samlande rum.

De öppna sambanden dels mellan

bostadsgården och gatan, dels mellan

gården och parkrummet bör inte byggas

igen.

GRANNSKAPSENHETER

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

OFFENTLIGA RUM

• En grundläggande idé för grann-

skapsenheten var att det skulle finnas

ett lokalt butikstorg. Upprustning

skall göras varsamt med känsla för

tidsandan vad avser till exempel ma

terial, växter, mönster, detaljer etc.

• Tidstypiska karaktärsdrag på bo-

stadsgårdar och i parker bör bevaras

och återställas vid underhåll, restau

rering och ombyggnad för att tydlig

göra en helhet mellan hus och utemil

jö. Växtmaterial, vegetationsstruktur,

markmaterial och detaljer är viktiga.

• Dagvattenhanteringen kan förbättras

och bli ett värdefullt inslag. Det är vik-

tigt att vattensystem och andra åtgär-

der anpassas till platsens utformning

och skala. Den biologiska mångfalden

kan öka genom att plantera fasadgrönska.

BYGGNADER

• Den svalt gula tegelbebyggelsen är

uttrycksfull när omgivande fasadkulörer

samspelar med de gula tegelkulörerna.

Gulrött tegel, gulröd puts och

varmt gula balkonger bör undvikas i

områden med den svalt gula tegelbebyggelsen

eftersom dessa genom

färgpåverkan ger en negativ upplevel-

se av det gula teglet. (Se Färgprogram

för Malmö.)

• Balkongerna utgör stora delar av fasaderna.

Därför är balkongernas kulörer

mycket viktiga i dessa områden. Kulörvalet

påverkar hela gatubilden. Behåll

balkongernas originalkulör då den

oftast är medvetet framtagen för att

förstärka lystern i teglets eller putsens

kulör.

• Inglasningar av balkonger och solpaneler

är ofta svåra att inlemma i denna

miljö. Solpaneler kan i undantagsfall

accepteras.

• Nya små byggnader till exempel miljöhus

och cykelskjul måste gestaltas

och placeras omsorgsfullt för att inte

förstöra gårdens användbarhet och

karaktär. Tillägg bör ske restriktivt.

GRANNSKAPSENHETER

T ADSOMR ÅDEN

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN

Apelgården, Rosengård

STORSKALIGA

BOSTADSOMRÅDEN

Mellan 1955 och1975 byggdes nästan hälften av Malmös nuvarande bostadsbestånd. Under

årtiondena efter andra världskriget gick svensk industri på högvarv och inflyttningen

till städerna ökade. En stor bostadsbrist rådde i landet. 1965 lanserades det så kallade

miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle genom ett effektiviserat och rationellt

byggande produceras under en tioårsperiod. Bostadsbyggandet fick dock ett abrupt slut

i och med oljekrisen 1974, som drabbade den svenska industrin hårt, samtidigt som

inflyttningen ersattes av ett utvandringsnetto. På många håll uppstod istället ett bostadsöverskott.

Till skillnad från tidigare epokers bostadsområden, som vuxit fram i takt av enstaka

hus eller kvarter, planerades och byggdes nu hela stadsdelar i snabb takt. Utbyggnaden

skedde på lantegendomar i stadens utkant, på åkermark där få naturliga hinder för exploateringen

fanns. Ibland finns rester i form av äldre träd, alléer, ägogränser eller någon

byggnad kvar. Ljus, luft och grönska var nyckelord för planeringen redan under den tidiga

funktionalismen. 1930- och 40- talens öppna kvarterslösningar utvecklades under andra

hälften av

50- talet till ett alltmer storskaligt byggande.

Vid mitten av 1950-talet introducerades 16-våningshus i Malmös stadsbild och under

åren omkring 1960 byggdes relativt många höghus. Miljonprogrammet domineras dock

av trevånings lamellhus och åttavånings skivhus. Samtidigt serieproducerades hus i allt

större utsträckning och de blev mer och mer enhetliga, i de tidiga storskaliga områdena

grupperades husen ofta kring en gemensam grönyta, vilket var en utveckling av grannskapsenheten.

Det fanns en tanke om ett obrutet flöde av grönska mellan park och

bostadsgårdar. Många grönytor är dock splittrade och uppdelade på många små grönytor

blandat med hårdgjorda ytor, parkeringsplatser och cykelvägar med mera.

Typiskt för den här perioden var även bilismens framväxt. Områdena präglas av en långt

gången trafikseparering. Trafikforskargruppen SCAFT hade vid 1960-talets mitt tagit

fram riktlinjer som fick stor genomslagskraft i stadsplaneringen och trafiksepareringen

kom att bli ett signum för den här tidens områden. Prioriteringen av biltrafiken ledde till

en utglesning av stadsbilden genom stora trafikleder, skyddszoner och parkeringsytor.

Under 1990-talet byggdes åter storskaliga områden, dock i betydligt mindre omfattning

Visionen för stadsbyggandet var

hus i park. Höga hus placerades

mot grönytan, ofta fasförskjutna

för att bilda en tydlig rumslighet,

och lägre hus placerades längre

ut. I den senare, serieproducerade

bebyggelsen präglas stadsplanerna

av stora, rätvinkliga gårdar,

långa siktlinjer och en långt driven

funktionsuppdelning. Parkytorna

minskar och reduceras alltmer till

remsor mellan bostadsområdena

eller längs trafiklederna. (Segevång)

De storskaliga bostadsområdena

har idag ofta en grön karaktär

genom de stora parkerna i bostädernas

närhet. Genom trafiksepareringen

skapades stora

bilfria sammanhängande miljöer i

bostadsområdenas inre delar, där

centrumfunktioner, skolor, idrottsanläggningar

och parker samlades.

En stor kvalitet är tillgången

på planerade och trafiksäkra miljöer

för barn.

Till bostadsområdena hör i de flesta

fall lokala centrum, mindre torg

eller butiker i bostadshusens bottenvåningar.

I de tidiga områdena

byggdes små lokala torg medan

de senare blev ovanligare och ersattes

med innomhuscentra.

(Lorensborg, övre bilden, och

Lindeborg)

Trafiklederna sammanbinder bostadsområdet

med staden, men

verkar samtidigt som avskärande

barriärer, som gång- och cykelvä-

bildtxt gar inte förmår att överbrygga.

(Rosengård)

OFFENTLIGA RUM

har ett tydligt släktskap med grannskapsenheternas centrala grönyta

I de senare miljonprogramsområdena blev utemiljön alltmer styvmoderligt behandlad.

Synen på bostadsgården förändrades. Gårdarna blev större, zoneringen mellan offentligt

och privat var otydlig eller obefintlig och gårdarna led ofta av bristande intimitet och hemkänsla.

Den snabba utbyggnadstakten gjorde att gårdarna ofta gestaltades slentrianmässigt

med gräsmattor och stora asfalterade ytor. Utformningen var statisk, rätvinklig och funktionsuppdelad.

Lekplatser med småbarnens sandlådor placerades närmast husen och de för

de äldre barnen lite längre bort. Arrangemang för vuxna saknades nästan helt. Utformning

och planering styrdes i hög grad av dåtidens byggnormer. Ett exempel är Lindängen, där

planen karaktäriseras av stram rätvinklighet och gårdarna är mycket stora och rumsligheten

otydlig. Bostadsgårdarna i västra Lindängen är mer rumsliga på grund av en uppväxt

och varierad växtlighet som ger området en trivsam karaktär. Vegetationens inramning

bidrar till att dra ned skalan på de stora huskropparna.

Parkering anordnades ofta i form av underjordiska garage i anslutning till husen, vilket

medförde att många gårdar byggdes på betongbjälklag. Detta begränsade starkt möjligheten

att använda större buskar och träd. Vissa gårdar gestaltades med planteringslådor

av betongelement, mest konsekvent genomfört, och med arkitektoniska ambitioner, på

Kronprinsens gård, tre våningar ovan mark.

Husens placering och proportioner i de storskaliga bostadsområdena bidrog till att förstärka

ett blåsigt och ogästvänligt klimat. Områdenas läge, på gränsen till det öppna jordbrukslandskapet,

förstärkte problemen.

Växtmaterialet var i allmänhet ensartat och planterades i monokulturer. Vegetationen

användes i första hand för att avgränsa olika funktioner och hårdgjorda ytor från varandra.

Taggiga buskar fick ofta ersätta stängsel. Den av byggkranar och maskiner kompakterade

marken samt blåst och slitage medförde stora problem med växtetableringen. Många träd

och buskar fick inte en normal tillväxt och utvecklades aldrig till den stomme som hade

behövts.

Senare gårdsupprustningar och nyplanteringar har inverkat positivt på miljön. Det faktum

att det gått 30–40 år sedan områdena planterades har naturligtvis bidragit till en rikare

grönska. Vid upprustningar av utemiljön har man försökt att öka intimiteten och detaljeringsgraden,

tydliggöra skillnaden mellan privat och offentligt, anlagt uteplatser till lägenheter

på nedre botten och kompletterat med mer vegetation. Alltför ofta blev åtgärderna

TORG

Till bostadsområdena hör i de flesta fall lokala centrum, mindre torg eller butiker i

bostadshusens bottenvåningar, som erbjuder det mesta som behövs för den vardagliga

servicen. I de tidigare områdena fanns fortfarande ett inköpsmönster som gav underlag

för lokala mindre affärstorg. I de senare är torgen ovanligare. Flera av torgen är bra

och välfungerande med livlig handel, till exempel Nydalatorget och Segevångs torg, det

sistnämnda ett av de bästa exemplen på stadsdelstorg från denna tid. Avgörande är flera

faktorer, som läget i området, närheten till exempel till busshållplats och promenadstråk,

men även torgets rumslighet och befolkningens sammansättning. Gestaltningen är ofta

enkel med betongplattor på marken, sittplatser och några träd. På de mer omsorgsfullt

gestaltade torgen finns ofta någon form av konstnärlig utsmyckning. Flera torg gör inte

skäl för namnet då den potentiella torgytan till största delen upptas av parkeringsplatser.

Rosengårds centrum är speciellt såtillvida att det inte bara skulle försörja närområdet med

detaljhandel och offentlig service, utan även fungera som kommersiellt centrum för de

bilburna invånarna i Malmös östra delar.

GATOR

I områdena har trafikseparering gällt som planeringsprincip. Vid 1970-talets början tilllämpades

SCAFT-normerna med benhård konsekvens. Framför allt i de senare områdena

finns en stadsstruktur med överdimensionerade, ibland nedsänkta, genomfartsleder eller

ringleder i bostadsområdenas utkanter, matargator och säckgator in till bostadsområdena

samt en inre bilfri struktur med gång- och cykelvägar. Trafiklederna sammanbinder bostadsområdet

med staden, men verkar samtidigt som avskärande barriärer, som gång- och

cykelvägar inte förmår att överbrygga. Ett exempel är den mycket breda, och genom

Rosengård, nedsänkta Amiralsgatan som ursprungligen var planerad för spårvägstrafik i

mittremsan, där cykelbroar förbinder den norra och den södra delen av Rosengård. Även

de större gatorna inne i området är uppbyggda på samma sätt.

I bostadsområdenas utkant eller mellan husen anlades stora parkeringsytor som ofta mer

än väl uppfyllde normen. Parkeringsplatser var kvoterade till antalet lägenheter och man

räknade med minst en bil per bostad. Detta skapade på sina håll ett överskott på biluppställningsplatser,

ofta på bekostnad av utemiljön.

BOSTADSGÅRDAR

I de tidigare områdena ser man ofta kraftfulla, arkitektoniska gestaltningsgrepp där vegetationen

användes för att skapa gröna rum. Höjdskillnader och markmodellering användes

på ett medvetet sätt för att förstärka rumsligheten. Gården till exempel i Blekingsborg

I de tidiga storskaliga områdena

gestaltades gårdarna omsorgsfullt,

ofta med kraftfulla, arkitektoniska

gestaltningsgrepp där vegetationen

användes för att skapa

gröna rum. (Segevång)

I Lorensborg flyter de två intilliggande

grönområdena, Stadionparken

och Vendelsfridsparken,

obrutna in mellan husen. (Lorensborg)

Grönytorna blev under miljonprogrammets

tid öppna och storskaliga

med en tydlig funktionsuppdelning.

(Almgården, övre bilden,

och Nydala).

och 50- talen användes växterna för sina individuella kvaliteter till exempel i form av

vacker blomning eller andra prydnadsvärden. Under 1960- och 70-talen behandlade växterna

istället som arkitektoniska element, ofta i massverkan, gärna i form av formstarka

träd. Ofta syns ett onyanserat artval där en eller ett fåtal trädarter används genomgående

utan hänsyn till funktion eller växtplats.

Dock finns vackra exempel på enkelt gestaltade parker med gräs, träddungar och en medveten

markmodellering, som nästan kan jämföras med den engelska landskapsparken, till

exempel Stadionparken och delar av Ögårdsparken.

Snabbväxande och storväxta popplar och pilar användes ofta för att ge snabb grönska

som kunde mäta sig med bebyggelsens skala. Deras trädrötter orsakar idag problem och

är dessutom relativt kortlivade och måste ersättas med nya träd. Mycket alm planterades.

Idag dör almarna på grund av almsjukan. Även olika arter av lönn är vanliga.

I samband med miljöförbättringarna på 1980-talet berikades många parker med ny vegetation

i form av naturlika planteringar som idag utgör en utmärkt stomme att bygga

vidare på. Genom dessa har man delvis kommit tillrätta med blåsigt och bristande rumslighet.

Under slutet av 1990-talet och framåt har stora satsningar gjorts på att rusta upp

stads-delsparkerna i miljonprogramsområdena.

Arkitekturen präglas av en rationell, rätvinklig och repetitiv estetik. De storskaliga områdena

går att dela in i två utbyggnadsperioder: 1955–1965 och 1966–1975. Under dessa

två perioder uppfördes fyra hustyper: lamellhus, loftgångshus, punkthus och skivhus.

Karaktäristiskt för Malmö är de tidiga höghusen. Dessa höga skivhus uppfördes som

solitärer i bland annat Lindängen, Rosengård och Västra Söderkulla. Lamellhusen och

skivhusen är de dominerande hustyperna under båda perioderna, medan punkthusen

och loftgångshusen inte förekommer i så stor utsträckning och endast under den senare

perioden.

Byggnaderna blev under den senare perioden allt längre. Detta berodde dels på att lägenheterna

gjordes större och därigenom krävde mer väggyta, dels på att antalet trapphus

ökade i varje byggnad. Den nya horisontella ordningen underströks inte sällan av liggande

band av balkongfronter och breda taksarger.

Bebyggelsen i de storskaliga områdena består främst av geometriskt enkla, friliggande

byggnadskroppar med plana tak, fritt placerade i stadslandskapet. Fasaderna karakte-

dock av överslätande karaktär.

GRÖNOMRÅDEN

Under miljonprogrammets tid ersatte ordet grönområde begreppet park, såväl innehållsmässigt

som symboliskt. Utemiljön reducerades till den mark som blivit över mellan husen.

Grönområdena var, liksom bostadsgårdarna, storskaliga, öppna och blåsiga, med en

tydlig funktionsuppdelning. De led av bristande rumslig och arkitektonisk bearbetning

och upplevdes som odefinierade, ödsliga och anonyma.

Karaktärsmaterial var gräs och asfalt, stora träd i grupper eller raka rader samt stora monokulturer

av buskar som berberis och spirea. Ofta fick grönområdena en rätvinklig utformning

som följde upp bebyggelsens struktur. Detaljeringsgraden var låg. Utsmyckning,

perennrabatter och variation i markmaterial med mera saknades nästan helt. Under 1930

Vid mitten av 1950-talet introducerades

16-våningshus i Malmö

och under åren omkring 1960

byggdes relativt många höghus.

Miljonprogrammet domineras

dock av trevånings lamellhus och

åttavånings skivhus. (Almvik)

Ett stort antal av byggnaderna i

de storskaliga områdena har ett

rött eller gult fasadtegel, vilket ger

bebyggelsen en skånsk prägel.

Under den första perioden fick

närmare 90% av byggnaderna

tegelfasader och av dessa fick

nästan två tredjedelar gult tegel.

(Kroksbäck, övre bilden, och Röda

Höja

material, byggproduktion, krediter och mark.

Ett stort antal av byggnaderna i de storskaliga områdena har ett rött eller gult fasadtegel,

vilket ger bebyggelsen en skånsk prägel. Under den första perioden fick närmare 90 procent

av byggnaderna tegelfasader och av dessa fick nästan två tredjedelar gult tegel. Men

även betongelement och eternit förekom under perioden. Mot slutet av andra perioden

uppstod kritik mot miljonprogrammet. Betongelementen som fasadmaterial minskade

då till förmån för det mörkbruna teglet. Man försökte vid denna tid göra fasaderna mer

levande bland annat genom att åter bygga burspråk, något som förekommit under den

första perioden.

Ibland dekorerades burspråk, entréer, fönsterbröstningar och socklar under den första

perioden med partier av mosaik, klinkerplattor eller glas. Speciellt entréerna utformades

med stor omsorg. Det finns till exempel entrépartier som är klädda med marmorskivor.

Portarna är under denna period i fernissat trä eller polerat stål. Den andra periodens

byggnader har enklare dörrar i målat stål eller brännlackerat aluminium, men även trädörrar

förekommer. Portarna är ofta indragna i fasaden. Entrépartierna har då ofta enkla

skärmtak, men det finns också utskjutande entrépartier.

Fönstren ligger i fasadlivet och saknar poster och spröjsar. Karmarna och bågarna är

smäckra, utförda i trä och vitmålade under den tidiga perioden medan det i slutet av den

andra perioden även förekommer bruna snickerier.

Balkongerna är ofta indragna i fasaden men även balkonger som är utskjutande från

fasadlivet förekommer. Balkongfronternas material varierar under den första perioden,

såväl betongelement, ibland gjutna med mönster, som sinuskorrugerad kopparplåt och

eternitskivor förekommer. Under den andra perioden används främst korrugerad plåt.

Under den första perioden är det vanligt med pappklädda pulpettak och plana tak, men

även flacka sadeltak förekommer frekvent. Under den andra perioden minskar sadeltaken

till förmån för de andra kategorierna.

iseras av en upprepning av likadana fönster och balkonger. I många fall fick husen en

påtaglig horisontell betoning genom att fönster och balkonger kopplades samman till

fönsterband över hela fasaden. I andra fall finns en uppdelning i sidled där sekvenser med

till exempel sammanhängande balkongpartier återkommer med rytmiska intervaller.

Fönstren var ofta stora och rektangulära. Fasadernas enkla komposition kan härledas till

det rationaliserade och industrialiserade byggandet under denna tid och att byggandet av

bostäder helt dominerades av ett fåtal aktörer som i det närmaste hade ensamrätt på bygg-

Speciellt entréerna utformades

med stor omsorg under den

första utbyggnadsperioden.

Portarna är under denna period

oftast i fernissat trä eller polerat

stål. ( Lorensborg)

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

byggnadernas storlek störa stora

områden.

• Behåll fönstersnickeriernas

smäckerhet vid byte av fönster.

• Balkongfronterna utgör en stor

del av byggnadernas karaktär. Om

dessa behöver bytas ut är det viktigt

att de nya anpassas till byggnadernas

enkla formspråk.

• Vid inglasningar av balkonger bör

utformningen anpassas till de befintliga

byggnadernas formspråk.

Indelningen på balkonginglasningen

bör göras så smäckra som

möjligt för att bibehålla husens

stringens och enkelhet. Tänk på

att kulörta och klara färger kan få

fasadens tegel att verka smutsigt.

• Inglasningar utan synliga skarvar

mellan glasen är för det mesta

att föredra, eftersom de bibehåller

karaktären av balkong, något

som ofta går förlorat annars. Vid

inglasningar av balkonger går det

i vissa fall att infoga solfångare i

bröstningen. En förutsättning är

att lösningen utformas med hög

arkitektonisk kompetens.

• Om befintliga balkongplattor

ska förstoras bör hänsyn tas till

bebyggelsens karaktär. Inglasade

balkonger med avfasade hörn är till

exempel olämpliga på denna bebyggelse

eftersom de ger husens fasader

ett främmande uttryck.

• Taken lämpar sig väl för takträdgårdar

och för takgrönska. De är också möjliga

att placera solfångare om det görs

med omsorg.

• Bevara originaldetaljer, som t.ex.

mosaikpartier och träportar, i så stor

utsträckning som möjligt. Anpassa nya

detaljer, armatur etc. till arkitekturens

enkla gestaltning.

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Det är viktigt att bibehålla och utveckla visio-

nen om hus i park.

Det öppna bebyggelsemönstret med fritt lig-

gande byggnader, mycket grönska och stora

bilfria områden skall bibehållas. Det är generellt

svårt att förtäta på ett bra sätt i de storskaliga

bostadsområdena eftersom många

av dem är gestaltade som färdiga helheter.

Andelen grönyta per invånare är begränsad

i dessa områden. Parker, bostadsgårdar,

små grönytor med flera friytor är därmed inte

lämpliga för förtätning. Eventuell kompletteringsbebyggelse

kan övervägas i kantzoner

och i centrumområden med enplansbebyggelse.

Parkeringsplatser som tar upp stora

ytor som kan omfördelas, omgestaltas eller

eventuellt bebyggas för att ge mervärden till

utemiljön. Ofta finns outnyttjade parkeringshus

som kan ersätta p-platser på mark.

En ökad integration med mer service och fler

arbetsplatser i eller intill stadsdelen eftersträvas.

rallt material och färgsättning bör stämmas av

mot den övriga bebyggelsen.

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM

Samspelet mellan hus, park och gaturum ska

bevaras och utvecklas.

De generösa utemiljöerna och de öppna sam-

banden mellan bostadsgårdar och park är en

stor kvalitet i de storskaliga områdena.

OFFENTLIGA RUM

• Utveckla lokala torg och centrum till attraktiva

mötesplatser med omsorgsfull gestaltning

för att stärka den lokala identiteten.

Småskaliga verksamheter i bostadshusens

bottenvåningar bör stimuleras, då de är

viktiga för att ge bostadskvarteren liv och

rörelse.

• Fortsätt parkupprustningarna i de storskaliga

områdena för att öka parkernas

variation och användbarhet samt stärka

identiteten.

Rester av områdenas historia skall bevaras, • Vid ombyggnad av de breda gatorna är det

till exempel pilevallar, äldre träd, äldre väg- viktigt att ta kraftfulla helhetsgrepp, gärna

dragningar, gårdar och gårdsrester.

med planteringar av storvuxna träd, för

BEBYGGELSE

att dra ned gaturummets skala. Man kan

Bibehåll och utveckla de kvaliteter som finns också på andra sätt öka innehåll och detal-

i den kraftfulla, arkitektoniska gestaltningen i

stor skala.

jering i dessa gaturum.

• Plantera nya träd i god tid för att skapa en

Bebyggelsen kan ändras och förnyas med bestående stomme på bostadsgårdar och

respekt för de ursprungliga kvaliteterna. Ny i parker. Träden spelar en avgörande roll

bebyggelse i sammanhängande områden bör för att överbrygga skalglappet mellan ute-

behandlas varsamt och omsorgsfullt. Framförummen där människor vistas och de höga

husen, samt är viktiga som vindskydd. Ut-

nyttja trädplanteringar för att skapa tydlig

STORSKALIGA BOSTADSOMRÅDEN

struktur och ökad orienterbarhet i de

storskaliga bostadsområdena. Med

generösa planteringar och ett obrutet

flöde av grönska kan en stark helhet

skapas.

• Bostadsgårdarna i de storskaliga områdena

har stor potential att förbättras

med en mer omsorgsfull och varierad

utformning. Genom en tydlig skillnad

mellan bostadsgårdens halvprivata

karaktär och stadsdelsparkens och

gatans gemensamma, offentliga rum

kan hemkänslan och tryggheten i

området stärkas. Privata uteplatser till

bottenvåningarnas lägenheter stimulerar

folklivet på bostadsgården.

• Fasadgrönska kan göra miljön attraktivare

samtidigt som den biologiska

mångfalden stärks.

• Där det finns stora grönytor kan dagvatten

avledas synligt i öppna diken,

dammar och våtmarker för att stärka

den biologiska mångfalden samt öka

variation och upplevelser. Åtgärderna

skall anpassas till platsens utformning

och skala.

• De stora gräsytorna kan delvis göras

om till ängsmark och få en högre biologisk

mångfald. Poppel och pil byts

på sikt ut mot mer långlivade trädslag.

Ibland finns det utrymme att skapa

odlingslotter nära bostäderna.

BYGGNADER

• Var försiktig med kulörta inslag i färgsättningen.

Kulörvalet kan genom

LIG BEBYGGELSE

Riseberga

SMÅSKALIG BEBYGGELSE

Småskalig bebyggelse omfattar småhus av olika typer som tillkommit under en lång

period under inflytande av många olika stadsbyggnadsidéer och bebyggelseideal. Den

småskaliga bebyggelsen är en heterogen grupp, där just småskaligheten är den gemensamma

nämnaren. Tre undergrupper kommer här att beskrivas: traditionell bebyggelse,

villabebyggelse och grupphusbebyggelse. Den traditionella bebyggelsen består av äldre,

oreglerad bebyggelse som uppstått längs tillfartsvägarna och i municipalsamhällen utanför

Malmös stadskärna; villabebyggelsen omfattar styckebyggda, friliggande enfamiljshus;

och grupphusbebyggelsen omfattar radhus, kedjehus, atriumhus samt gruppbyggda villor.

TRADITIONELL BEBYGGELSE AV LANTLIG KARAKTÄR

Vid den första stora emigrationen från landsbygden till staden växte nybyggarsamhällen

upp utanför stadsgränsen, utom räckhåll för stadens byggnadsstadgor och myndighetskontroll.

Utanför den egentliga staden, i grannsocknarna, uppstod från 1890-talet så

kallade municipalsamhällen. Vanligtvis låg de nära fasta kommunikationer vid landsvägar

eller järnvägar. Municipalsamhällena har senare inkorporerats med Malmö.

Den traditionella bebyggelsen uppfördes utanför stadsplanelagt område och utan avancerade

stadsplaneidéer – det var just avsaknaden av stadens regelverk som möjliggjorde anläggandet

av dessa husklungor. I den spontant uppkomna bebyggelsen saknas i allmänhet

offentliga rum i form av exempelvis torg, gator och parker.

VILLABEBYGGELSE

Villan blev ett nytt borgerligt boendeideal under 1800-talets senare del och villor för

åretruntboende började uppföras i stadens utkant på stora avstyckade tomter. I egnahemsformen

blev villaboendet på 1900-talet också realiserbart för de lägre samhällsklasserna.

Vid 1950-talets slut ersattes den hårt styrda egnahemsbebyggelsen av 1960- och 70-talens

friare villabyggande.

GRUPPHUSOMRÅDEN

I början av 1900-talet propagerades för att radhuset skulle ersätta hyreslägenheter i

kasernlängor för att markbostad med odlingsmöjligheter skulle bli åtkomlig även för

mindre bemedlade. Några tidiga radhus uppfördes i Malmö på 1930- och 40-talen, men

den stora utbyggnaden av grupphusområden kom under efterkrigstiden med en kulmen

under miljonprogramsåren 1965–1975. Av den småskaliga bebyggelsen i Malmö består

en ovanligt stor del av grupphus, som är ett resultat av kommunens medvetna satsning på

att hålla staden tät och kompakt och hushålla med den goda jordbruksmarken.

Den traditionella bebyggelsen är

bebyggelse som uppstått längs

tillfartsvägarna och i municipalsamhällen

utanför Malmös stadskärna,

utom räckhåll för stadens

byggnadsstadgor och myndighetskontroll.

(Sofielund)

Villan blev ett borgerligt boendeideal

under 1800-talets senare del. I

egnahemsformen blev den friliggande

villan ett realiserbart alternativ

även för lägre samhällsklasser..

(Västra Kattarp)

Den stora utbyggnaden av grupphusområden

(radhus, kedjehus

och gruppbyggda villor) kom

under efterkrigstiden, med en kulmen

under miljonprogramsåren

1965–1975. (Videdal)

Under och strax efter 1800-talets

mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar

utanför stadens gränser,

där inga restriktioner för bebyggelsen

fanns. I vissa fall utvecklade sig

dessa småhusområden till regelrätta

municipalsamhällen. (Sofielund)

TRADITIONELL BEBYGGELSE

ena linjen följde landsbygdens traditioner med långa längor som avlöstes av små husmanshus

i täta rader längs de grusade gatorna. Korsvirke och lerklining hade nu, liksom

på landsbygden, ersatts av lersten som putsades och vitkalkades. Taken, sadeltak med

minst 45 graders takvinkel, var ibland täckta med halm, men även spåntak (exempelvis

Spånehusen) och taktegel förekom. I slutet av århundradet blev tjärpapp på trekantsläkt

vanligt. Väl bevarad bebyggelse av denna typ återfinns i Limhamn och i Kirseberg. Mindre

enklaver finns också bevarade bland nyare bebyggelse. Detta gäller exempelvis några

enstaka hus i Augustenborg.

Den andra linjen följde stadens traditionella småhusbebyggelse. Dessa byggnader är en

till två våningar höga. Både villabebyggelse och flerfamiljshus förekommer. Ofta är husen

uppförda av rött eller gult tegel, men även flamtegel och konststen användes. Dekorationselement

som formsten, snickarglädje, färgat glas, rikt dekorerade takutsprång och

smiden var vanligt. Fönster var oftast av tvåluftstyp med tre rutor per luft, eller av fyrluftstyp.

Taktäckningsmaterialet var traditionellt skivtäckt plåt eller tjärpapp. Förebilder

hämtades från nationalromantik, jugend och eklektisism. I Kirseberg och Håkanstorp är

denna typ av hus vanliga, liksom längs Sallerupsvägen i Videdal.

BEBYGGELSE LÄNGS TILLFARTSVÄGARNA

Utanför Malmös stadskärna, det vill säga utanför de nuvarande kanalerna, uppträdde

tidigt en oreglerad bebyggelse kring stadens tillfartsvägar. Redan under 1400-talet

omnämns sådan bebyggelse söder och öster om staden, troligen längs Södra och Östra

Förstadsgatan. Av 1600-talets kartmaterial går det att få ett begrepp om bebyggelsens omfattning

och dess karaktär längs dessa tillfartsstråk. Ofta rör det sig om mindre värdshus,

smedjor och vagnmakerier, men också om enklare bostäder för lantarbetare som hade sin

huvudsakliga sysselsättning på stadens jordar.

Hus som uppfördes utmed tillfartsvägarna kom att skilja sig från stadens byggnader.

Utanför kanalerna var det lantliga byggnadsidealet förhärskande. Låga, långa längor uppförda

i korsvirke med lerklining i fyllningarna var här betydligt vanligare än i stadens hus,

där motsvarande byggnadsmaterial var rödbränt tegel. I tillfartsbebyggelsen var enplanshusen

standard och då ingen byggnadsstadga fanns var taktäckningen halm eller vass. Det

senare var förbjudet i stadskärnan. Längs Södra Förstadsgatan och vid Lundavägen finns

spår av denna äldsta tillfartsbebyggelse.

MUNICIPALSAMHÄLLEN OCH ANDRA HUSSAMLINGAR UTANFÖR

STADSKROPPEN

Under och strax efter 1800-talets mitt tillkom ett antal mindre hussamlingar, ofta längs

järnvägsspåren eller alldeles utanför stadens gränser, där inga restriktioner för bebyggelsen

inledningsvis fanns. I vissa fall utvecklades dessa småhusområden till regelrätta municipalsamhällen.

Med municipalsamhällen menas en stadsliknande struktur utanför det

egentliga stadsområdet och där Kungliga Maj:t föreskrev att någon eller några av de dåvarande

stadsstadgorna skulle tillämpas.

I mindre samhällsbildningar utanför staden bodde arbetare, hantverkare och lägre tjänstemän

tillsammans med exempelvis slaktare. Kontrollen av livsmedel blev under 1800-talets

andra hälft stark reglerad innanför stadens gränser, vilket ledde till extra omkostnader

för handelsidkarna. Därför var det fördelaktigt för dessa att inrätta sig i grannsocknarna,

precis utanför stadsgränsen. Där var kontrollen obefintlig, varför man kunde hålla lägre

priser på livsmedel, främst slakteriprodukter.

Byggnaderna i dessa hussamlingar utanför stadsgränsen kom att följa två olika linjer. Den

Den oreglerade bebyggelsen följde

antingen landsbygdens byggnadstraditioner

med låga längor i korsvirke

och taktäckning av halm eller

vass eller stadens traditioner med

byggnader i en till två våningar, rött

eller gult tegel, och tak av plåt eller

papp. (Sorgenfri)

Gatorna är vanligen smala och hu-

sen ligger med sidofasaden mot

gatan. Det är vanligt med en liten

förträdgård mellan hus och gata.

Trädgårdarna bakom husen är

små och gårdarna upptas av nyttobyggnader.

(Sofielund)

I Sofielund utvecklades under

1800-talets andra hälft en liten tätort

enligt en vildvuxen plan. Närheten till

Södervärns järnvägsstation var viktig

för samhällets utveckling. (Sofielund)

I Limhamn ligger kalkindustrins

mer påkostade hus blandade med

fiskarbebyggelsen vars arkitektur

är hämtad från landsbygdens hus.

(Limhamn)

Generellt, dock inte utan undantag, är trädgårdarna till den traditionella bebyggelsen förhållandevis

små. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med mark disponibel för att

kunna skapa de stora trädgårdar som exempelvis finns i egnahemsområdena. I stället upptas

gårdsytorna oftast av nyttobyggnader, som exempelvis mindre verkstäder, snickerier,

små slakterier, brygghus, tvättstugor och liknande. Dock är solitärträd eller relativt stora

fruktträd vanliga. Det är också vanligt med en liten förträdgård mellan gatan och huset.

Gatorna är i allmänhet smala och husen ligger med sidofasaden mot gatan. Gatan kantas

ofta av trottoarer, vilka ursprungligen var grusbelagda.

I Sofielund utvecklades under 1800-talets andra hälft ett ganska typiskt förortsområde,

etablerat på gränsen till den stora industristaden Malmö. Här växte en liten tätort upp

enligt en vildvuxen plan. Ägaren till Sofielunds gård i Västra Skrävlinge socken ansåg att

det var mer lönsamt att sälja ut sin jordbruksmark och leva på kapitalet än att sköta sitt

lantbruk på konventionellt sätt. Själva avstyckningen påbörjades på 1870-talet och 1896

fick den ganska svagt organiserade hussamlingen statusen av municipalsamhälle. Närheten

till Södervärns järnvägsstation var viktig för det lilla samhällets utveckling. Strax före

inkorporeringen med Malmö stad 1911 bodde bortåt 4 000 personer i området.

I Limhamn kom kalkindustrin med den åtföljande utbyggnaden av infrastrukturen,

att leda fram till en bebyggelse med samma arkitektoniska uttryck som i Malmös intilliggande

områden. Här är arkitekturen något mer påkostad men ligger å andra sidan

blandad med den traditionella fiskarbebyggelsen vars gestaltning snarast är hämtad från

landsbygdens husmanshus, även om lokala variationer förekommer. Byggnadernas fasader

var i Limhamn tidigt färgade. Gula, terrakottafärgade och till och med blåa kalkfärger

förekommer som fasadfärger vid förra sekelskiftet.

I samband med utbyggnaden av järnvägarna uppkom klungor av hus med mer eller

mindre lantlig karaktär i bykärnorna, oftast i direkt anslutning till stationslägen. I exempelvis

Lockarp och Tygelsjö förekommer både lantliga byggnadstyper och stadsliknande

villor parallellt, ibland sida vid sida med lantbrukets byggnader. Närheten till järnvägen

tycks i det närmaste vara synonymt med denna företeelse.

VILLABEBYGGELSE

SEKELSKIFTETS VILLABEBYGGELSE

Fram till sekelskiftet 1900 bodde borgerligheten av tradition i lägenhet inne i stenstaden.

Det var först när kommunikationer som spårväg och telefonnät kunde erbjudas som det

blev tänkbart att bosätta sig utanför stadskärnan. Kommunikationernas utbyggnad sammanföll

med ändrade bostadsideal och värderingar och det blev attraktivt för borgerskapet

att fly från den smutsiga industristaden ut till den friska naturen! Sommarvillor och

landerier som Rönneholm och Ribersborg hade funnits långt tidigare i Malmös omnejd,

och sannolikt var det med inspiration av dessa som villor började byggas ut i privat regi.

Vid förra sekelskiftet inleddes utbyggnaden av villastaden Fridhem. Marken styckades

upp i stora tomter och såldes till välbärgade malmöbor. Redan från början ordnades goda

kommunikationer med centrum. När Limhamn vid 1910-talets mitt inkorporerades med

Malmö upprättade stadsingenjör major Nilsson en plankarta över ”Västra förstaden” för

fortsatt villautbyggnad mellan Fridhem och Limhamn.

Arkitektur

Vid sekelskiftet inleddes utbyggnaden

av villastaden Fridhem.

Marken styckades upp i stora

tomter och såldes till välbärgade

malmöbor. En plan för fortsatt villautbygggnad

av Västra förstaden

–mellan Fridhem och Limhamn–

togs fram vid 1910-talets mitt.

Vid 1900-talets början spred sig

villaidealet även till övriga samhällsklasser.

Staliga stödåtgärder

gjorde det möjligt att uppföra

egnahem, där de boende själva

uppförde husen enligt strikta

styckningsplaner. ( Håkanstorp)

Villorna i Fridhem och Västra förstaden

fick en starkt individuell utformning.

Fridhem blev en provkarta på

de växlande arkitekturstilarna under

1890-1920-talet. (Fridhem)

De tidiga villorna ligger vanligen

placerade mitt på stora tomter, omslutna

av växtlighet. Den uppvuxna

vegetationen har stor sammanhållande

betydelse i dessa områden

med sin stora variation av hustyper,

fasadmaterial byggnadsstorlekar.

Parker och platser

Insprängt i villabebyggelsen finns några små, gemensamma, ofta trädomgärdade platser.

Utbudet av parker, naturmark, torg eller andra offentliga ytor är annars starkt begränsat.

De ytor som finns är därför av särskilt stort värde. De utgör välbehövliga öppningar i villabebyggelsen

och fungerar som lek- och mötesplatser. I några enstaka fall har obebyggda

tomter blivit värdefulla och omtyckta ”vilda” komplement till de prydliga platserna.

EGNAHEMSOMRÅDEN

Vid 1900-talets början spred sig det borgerliga villaidealet även till övriga samhällsklasser.

Bostadsbrist och trångboddhet bland de arbetare som flyttat in till städernas industrier

från landsbygden under slutet av 1800-talet hade bidragit till att egnahemsrörelsen fått

sitt genombrott. Drömmen om hus med egen täppa blev möjlig att realisera genom att

staten satte in olika typer av stödåtgärder för att förbättra bostadsförhållandena. 1907

infördes lagen om tomträtt, som innebar en möjlighet för föreningar att billigt få tillgång

till tomtmark. Staten tillhandahöll även gynnsamma bostadslån, vilket var en förutsättning

för egnahemsrörelsen. Genom att de boende själva uppförde husen kunde kostnaderna

hållas nere och arbetarna fick en möjlighet att flytta ut från innerstadens små och

trånga lägenheter.

Malmös första egnahemsområde Västra Kattarp (Rosengårdsstaden) började byggas ut på

1910-talet efter en tidstypisk styckningsplan med oregelbundna kvarter och svängda gator.

Området byggdes ut under en relativt lång tidsperiod och byggandet var mindre hårt

reglerat än i övriga egnahemsområden. Västra Kattarp kom därför att få en förhållandevis

heterogen bebyggelse.

Egnahemsbyggandet fick ett uppsving efter första världskriget, då bostadsbristen var

svår och byggandet av flerbostadshus låg nere. Flera egnahemsområden uppfördes under

1920-talet, bland annat Johanneslust (Flygstaden), Rostorp, Håkanstorp och Annetorp.

Områdena var belägna relativt långt från dåtidens stadskärna och låg som enklaver bland

åkrarna. Bebyggelsen styrdes noggrant genom villkor i köpekontrakten. Arkitekturen blev

enhetlig, ofta byggdes husen efter typritningar. Eric Bülow-Hübe, stadsingenjör i Malmö

mellan 1921och 1945, stod för utformningen av flera av egnahemsområdenas planer.

De borgerliga villorna i Fridhem fick en starkt individuell utformning. Några grundtyper

går likväl att urskilja: den sydländskt influerade 1890-talsvillan, den anglosaxiskt inspirerade

villan, den putsade jugendvillan och den herrgårdsliknande villan. Blandformer med

mer eller mindre nationalromantisk anstrykning är vanliga. Fridhem blev en provkarta på

de växlande arkitekturstilarna under den dynamiska byggepoken 1890–1920 (se slutenkvarterstad).

Senare har också modernare förtätningsbebyggelse tillkommit.

Villaarkitekturen i Västra förstaden blev också den i hög grad individualistisk och anpassad

efter enskilda byggherrars önskemål. Generellt kom en uppstramning: symmetri, sex-

eller åttadelade fönster, höga, brutna sadeltak. De mindre medelklassvillorna skiljde sig

ofta endast genom storleken på tomt från de samtida egnahemmen. Mot 1920-talets slut

ersattes de höga sadeltaken av flacka och mer sydländskt inspirerade tak. Hus i två hela

plan blev också vanligt. På 1930-talet gav det klassicistiska formspråket vika för funktionalismen

med dess släta fasader i vit puts eller gult tegel och ospröjsade fönster.

Gator

Fridhem har ett relativt rätvinkligt gatunät med långa, breda och raka gator, medan Major

Nilssons plan för Västra förstaden präglas av mer medeltidsinspirerade planeringsideal.

Västra förstaden har ett vindlande gatunät med intressanta siktlinjer, fondbyggnader och

oregelbundet placerade och formade platser och parker. Några gator är trädplanterade,

men i allmänhet är det träd och häckar i tomtgränsen som ger gatorna gröna väggar. Den

enskilda tomtens gräns mot gatan är avgörande för hur gaturummet upplevs. Ofta markeras

gränsen av tidstypiskt utformade murar, plank, staket eller häckar.

Trädgårdar

Sekelskiftesvillorna ligger vanligen placerade mitt på stora tomter, omslutna av rik växtlighet.

Den uppvuxna vegetationen fungerar som sammanbindande element i dessa områden

med sina stora variationer i hustyper, fasadmaterial och byggnadsstorlekar. I Fridhem

vittnar väl uppvuxna plataner, akacior, magnolior och japanska körsbär om att träd- och

busksorter tidigt importerades från utlandet. Tillsammans med mer traditionella arter

bidrar de till att göra området till ett av Malmös grönaste. Stora, gamla träd har blivit ett

utmärkande karaktärsdrag.

Rostorp är ett egnahemsområde

med mycket enhetlig utformning.

Området byggdes ut i snabb takt

mellan 1923 och 1925 efter en

strikt rutnätsplan med en mittaxel

i form av en alléplanterad

gata samt två centralt placerade

öppna planer. Alla byggnader är

gavelvända och enhetligt placerade

utmed gatan i nyklassicistisk

anda. Långsmala tomter skapar

stora lummiga trädgårdsrum mellan

husraderna. (Rostorp)

I Malmös egnehemsområden lanserades

en skånsk 20-talsklassicism.

Gavelproportionerna anknöt till den

skånska längans med hög takresning,

och husen fick traditionellt

spröjsade fönster, en utkragad takfot

och vit puts. På gavlarna möttes

tegelpannor och mur på traditionellt

skånskt vis direkt, utan vindskivor

eller takutsprång. (Håkanstorp)

av nytta än av skönhet och nöje. De hade en enkel, symmetrisk och praktisk planering,

raka buxbomskantade grusgångar och välskötta blomsterrabatter. I övrigt dominerade

grönsaksland och fruktträd. Träden har vuxit sig höga och de uppvuxna och lummiga

trädgårdarna utgör idag ett karaktärsskapande inslag i miljön.

Parker och platser

Egnahemsområdena planerades generellt med en centralt placerad mindre park eller

plats, vanligen en klippt gräsplan tydligt avgränsad med häckar och/eller högre träd.

Dessa små bostadsnära gröningar har blivit högt uppskattade som lek- och samlingsplatser.

EFTERKRIGSTIDENS VILLABEBYGGELSE (1945-2000)

Vid 1950-talets slut genomgick villabyggandet i Sverige stora förändringar. 1940- och

50-talens egnahem, uppförda enligt typritningar och hårt styrda i plan, ersattes av 1960-

och 70-talens friare villabyggande. Tomter för eget byggande avstyckades i Malmös äldre

villaområden samt i stadens utkant, ofta i anslutning till grupphusområden.

På 1960-talet fick ”kataloghuset” sitt stora genombrott och husindustrin började sälja

mer eller mindre kompletta huspaket med monteringsfärdiga villor till enskilda köpare.

Förändringen av villabyggandet hade flera förklaringar: ett allmänt ökat materiellt välstånd

för gemene man, en bostadsbeskattning som gynnade villabyggande och industrialisering

av byggbranschen. Kataloghusindustrin satsade hårt på marknadsundersökningar

och marknadsföring för att hitta en husmodell som skulle ”slå”. Denna marknadsanpassning

fick stor betydelse för enfamiljshusens utformning – bostaden fick en tydlig funktion

av modevara.

I Malmö blev det enskilda villabyggandet under 1960-, 70- och 80talen inte lika omfattande

som grupphusbyggandet. 1990-talet har dock inneburit en uppgång. Flera nya villaområden

har tillkommit, bland annat i Husie och Oxie.

Arkitektur

Det svenska villabyggandet har efter andra världskriget haft amerikanskt småhusbyggande

som förebild. På 1960-talet förmedlades de amerikanska idealen genom det danska

byggandet, något som blev tydligt inte minst i Skåne. Den tegelklädda enplansvillan blev

Vid sidan om de välordnade egnahemsområden som mer eller mindre styrts och stöttats

av Malmö stad, anlades ett antal egnahemsområden utanför stadsgränsen, där det var billigare

att bygga, till exempel Gullvik och Kulladal. Dessa områden blev mer varierade och

”vildvuxna”. Husen fick individuell utformning och varierande storlek. Enstaka egnahem

samt mindre grupper med egnahemsbebyggelse uppfördes även under 1940- och 50-talen.

Den senare bebyggelsen tillkom dels genom förtätning i äldre villaområden, dels i

anslutning till grupphusbebyggelse i stadens utkant.

Arkitektur

I Västra Kattarp utarbetades på 1910-talet typritningar för friliggande hus och parhus

i pittoresk stil med mönstermurningar, korsvirkesimitation och småspröjsade fönster.

Husen hade många arkitektoniska drag gemensamma med samtida villor på Fridhem,

men skalan var mycket mindre. I Johanneslust lanserades i mitten av 1910-talet en skånsk

20-talsklassicism som några år senare även kom att tillämpas i Rostorp och Håkanstorp.

De friliggande husen hade en mer eller mindre kvadratisk bottenyta. Gavelproportionerna

anknöt till den skånska längans med hög takresning, och husen fick traditionellt

spröjsade fönster, en utkragad takfot och vit puts. På gavlarna möttes tegelpannor och

mur på traditionellt skånskt vis direkt, utan vindskivor eller takutsprång. Burspråk, mindre

verandor och en enkel klassicistisk dekor var vanligt. Statens byggnadsbyrå arbetade så

småningom också fram skånska typhus. De egnahem som uppfördes på 1930-talet behöll

vanligen den kvadratiska planen och det höga sadeltaket, men fönstrens spröjsar försvann

och putsen ersattes ibland med gult tegel.

Gator

Egnahemsområdenas gatuperspektiv med gavlar uppradade mot gatan ger väldefinierade

och enhetliga gaturum. Några gator har givits större dignitet genom trädplantering. I övrigt

är det förgårdsplanteringar som skapar ett grönt gaturum. Grönskan på förgårdsmarken

tillsammans med karaktäristiska staket och grindar förmedlar kontakten mellan den

offentliga gatan, med sina ursprungligen grusbelagda trottoarer, och det privata, skyddade

trädgårdsrummet bakom huset. Förgårdsmarken har en mycket viktig funktion. Den

bidrar till att dessa områden fortfarande ger ett sammanhållet intryck, trots att enskilda

byggnader genomgått stora förändringar.

Trädgårdar

Trädgården var en viktig beståndsdel i egnahemsrörelsens ideologi. Den skulle ge sin

ägare både hälsosam rekreation och en möjlighet att genom egen köksträdgård hålla matkostnaderna

nere. Tomterna är ofta långsmala och trädgårdarna bildar tillsammans stora

gröna inre rum i bebyggelsen. De tidiga egnahemsträdgårdarna präglades sannolikt mer

Grönskan på förgårdsmarken tillsammans

med karaktäristiska staket och

grindar förmedlar kontakten mellan

den offentliga gatan, med sina ursprungligen

grusbelagda trottoarer,

och det privata, skyddade trädgårdsrummet

bakom huset. (Håkanstorp)

Efterkrigstidens villabebyggelse

har likheter med sekelskiftets

villabebyggelse i det avseendet

att hustyper, storlekar, material

och färger på husen varierar

inom samma område. En betydande

skillnad är dock att

tomterna i senare områden är

betydligt mindre i förhållande till

husen, vilket gör ”brokigheten”

mer påtaglig. (Kristineberg)

gången till mark i stadens närhet tvingade fram ett allt tätare byggande och gjorde det

tidiga 1960-talets ytkrävande källarlösa enplansvilla mindre attraktiv.

I slutet av 1970-talet dök det upp nya husproducenter på marknaden med hustyper som

radikalt skiljde sig från svensk byggnadstradition. Ett brett utbud av stilar och material

blev tillgängligt på bostadsmarknaden, vilket resulterade i områden där amerikansk

inspirerade ”dallasvillor” i storformat varvas med traditionellt putsade 1 ½ -planshus,

färgglada trähus, vinkelbyggda tegelhus och enplanshus i mexitegel. I villabebyggelse från

1990-talet kan, trots fortsatt stor stilblandning, skönjas en trend mot ett nostalgiskt tillbakablickande

på arkitekturen från början av förra århundradet.

Gator

Villor från 1960- och 70-talen ligger i de flesta fall i eller i anslutning till äldre villabebyggelse

eller grupphusområden och präglas av den trafikstruktur som råder i dessa. De villaområden

som tillkom under 1990-talet fick vanligen en huvudgata med stickgator, ofta i

form av slingor, varifrån villorna kan nås. Återvändsgator förekommer också. Fortfarande

är trafiksäkerhetsaspekterna i hög grad styrande i planeringen, men fokus har förskjutits

från trafikseparering till hastighetsdämpning. Gaturummet är i allmänhet relativt brett

och öppet, i synnerhet huvudgatan som ofta är trädplanterad och kantad av separata

gång- och cykelbanor. Parkering är i anslutning till varje bostad och garagen har en framträdande

roll i gatubilden.

Trädgårdar

1960-, 70- och 80-talens villaträdgårdar präglas av funktionalismens ideal med stora

lättskötta gräsmattor och mycket vintergröna växter. Ofta förekommer också någon typ

av förträdgård framför huset. I 1990-talets villaområden har tomterna krympt i förhållande

till husen, något som påtagligt präglar områdenas karaktär. Det som återstår av

trädgården är ibland bara en svåranvändbar remsa runt huset. Där finns ingen plats att

plantera träd eller annan högre vegetation, vilket bidrar till att husen blir mycket framträdande

och skillnaderna mellan husen påtaglig. Äldre villaplaner hade ofta bestämmelser

som reglerade hur stor andel av tomtytan som fick bebyggas. En sådan reglering saknas i

allmänhet i senare områden, liksom bestämmelser som närmare styr placering på tomten

eller utformning av tomtgräns.

populär och fick ofta en arkitektonisk form som nära knöt an till den samtida danska typhusproduktionen.

Platta papptak med höga panelade sargar, mörka fönsterband, mexitegel

och oavslutade tegelbeklädnader var andra inslag som blev vanliga på 1960-talet.

Kataloghustyperna blev i början av 1970-talet mycket likriktade. Detta berodde delvis på

reglerna för den statliga bostadsbelåningen, vilka bland annat styrde storlekar och hushöjder.

Men bland småhusen fanns också tydliga modeflugor och årsmodeller. Den lyhörda

marknadsapparaten ledde till att husföretagen i stor utsträckning kopierade varandra.

Under tidigt 1970-tal ersattes enplanshusen abrupt av de belåningseffektiva 1 ½ -planshusen,

vilka i proportion stämde bättre med traditionell skånsk bebyggelse. Förklaringen

till det snabba stilskiftet var, förutom ett förändrat arkitekturideal, bland annat att till-

De villaområden som har tillkommit

under 1990-talet har fått en

gatustruktur som vanligen bygger

på en huvudgata med stickgator,

ofta i form av slingor, varifrån

villorna nås. Återvändsgator förekommer

också. Gaturummet

är i allmänhet brett och öppet, i

synnerhet längs huvudgatan som

ofta är trädplanterad och kantas

av separata gång- och cykelbanor.

(Bunkeflostrand)

I början av 1900-talet fördes radhuset

fram som en boendeform

som skulle ersätta hyreslägenheter

i kasernlängor. Förhoppningen

var att markbostaden med odlingsmöjligheter

skulle bli åtkomlig

även för mindre bemedlade.

Några tidiga radhus uppfördes

i Malmö på 1930- och 40-talet,

relativt långt från dåtidens stadskärna.

Efter andra världskriget

fick byggandet av grupphus

(radhus, kedjehus, atriumhus och

gruppbyggda villor) ett rejält uppsving.

(Radhus vid Vanåsparken)

GRUPPHUSOMRÅDEN

med insynsskyddad gård introducerades mot slutet av perioden.

Gator

De tidigaste radhusområdena har tydliga gaturum med små förgårdar och entréfasader

mot raka, korta gator. Senare under perioden introducerades en mindre strikt struktur

med krökta gator och gavelställda radhus. Stor variation präglar gaturummen i dessa

områden, med välstuderade utblickar och fondmotiv. I Riseberga skapades helt bilfria

miljöer kring park, skola och affär.

Trädgårdar och parker

Radhusträdgårdarna var tydligt avgränsade och präglades ursprungligen av nyttoodling

med grönsaksland och fruktträd. 1940- och 50-talens grupphusområden hade i allmänhet

något eller några omsorgsfullt gestaltade parker med stor växtrikedom där olika artkaraktärer

spelade mot varandra. Öppenheten mellan enskilda trädgårdar och offentliga

parker och platser är tydlig. Istället för nyttoträdgårdar finns gemensamma gräsytor och

prydnadsplanteringar mellan husen. Parallellt med denna trend förekom under 1950-

och 60-talen också en utveckling i motsatt riktning med tydligt avskärmade privata trädgårdar

i områden med sammanbyggda hus.

TIDIGA GRUPPHUSOMRÅDEN (1930-50-TAL)

I början av 1900-talet fördes radhuset fram som en boendeform som skulle ersätta hyreslägenheter

i kasernlängor. Förhoppningen var att markbostaden med odlingsmöjligheter

skulle bli åtkomlig även för mindre bemedlade. Liksom många andra planerare insåg Erik

Bülow Hübe, stadsingenjör i Malmö 1921–1945, radhusets fördelar och propagerade på

olika sätt för denna ytsnåla och praktiska bostadsform. Men radhuset hade svårt att få fotfäste

i Sverige. Drömmen om ett egnahem i form av ett eget fristående hus var stark och

radhuset associerades till den lågt värderade statarlängan.

Några tidiga radhus uppfördes i Malmö på 1930- och 40-talen, relativt långt från dåtidens

stadskärna och i anslutning till de egnahemsområden som vuxit fram under 20-talet.

I allmänhet var radhusen inordnade i en rutnätsplan med byggnadskropparna utmed

gatan och långsmala trädgårdar vända mot varandra inne i kvarteren.

Friluftsstaden blev ett genombrott för radhusbyggandet i kommunen. Området byggdes

med inspiration från grannskapsrörelsen i USA och har sedan det stod färdigt 1948 betraktats

som ett av landets främsta och intressantaste områden. Radhusen planerades som

en del i en enhet med flerbostadshus, skola, butiker, samlingslokaler, en större park och

flera mindre gröningar. Friluftsstaden omfattar ett antal parallella radhuslängor ställda

mot en slingrande gata. Nyskapande i området är öppenheten i kvarteren och den subtila

gränsen mellan offentliga, halvprivata och privata ytor. Staket och avgränsande häckar

saknas. I stadsdelen Riseberga, som planerades under 1950-talets första hälft, tillämpades

grannskapstanken på ett större område med enbart småhus. Stadsplanen omfattar mindre

grupper av radhus, kedjehus och friliggande villor samt centrum, skola och gemensam

park.

Arkitektur

De tidiga grupphusområdenas arkitektur hade en regional förankring i material, färger

och proportioner. Radhus, kedjehus och atriumhus byggdes ofta i traditionellt skånskt

gult eller rött tegel, som eventuellt putsades.1930-talets radhus präglas av ett klassicistiskt,

återhållsamt formspråk och fick stora likheter med den samtida egnahemsbebyggelsen. På

1940- och 50-talen blev modernismens mer expressiva uttryck dominerande. En tydlig

inspiration från danskt byggande kan skönjas i arkitekturen. Typiskt för rad- och kedjehus

från den här tiden är förskjutningar i höjd- och sidled. Enplans atriumhus och vinkelhus

De tidiga radhusen var i allmänhet

inordnade i en rutnätsplan med

byggnadskropparna utmed gatan

och långsmala trädgårdar vända mot

varandra inne i kvarteren. Förgårdar

framför huset var vanligt. (Johanneslust)

Friluftsstaden byggdes i slutet på

1940-talet och blev ett genombrott

för radhusbyggandet i Malmö. Området

präglas av en mindre strikt

struktur med gavelställda hus mot

slingrande gator. Nyskapande var

öppenheten i kvarteren och den

subtila gränsen mellan offentliga,

halvprivata och privata ytor – staket

och avgränsande häckar saknas.

(Friluftsstaden)

I stadsdelen Riseberga, som planerades

under 1950-talets första hälft,

tillämpades grannskapstanken på

ett större område med enbart småhus.

Stadsplanen omfattar mindre

grupper av radhus, kedjehus och

friliggande villor samt centrum,

skola och gemensam park. Flera av

husen fick en tydlig skånsk anknytning.

(Riseberga)

De grupphusområden som uppfördes

under tidigt 60-tal var i allmänhet

mycket välplanerade och

enhetliga. Husen placerades i tätt

inpå gatan och de intima gaturummen

gestaltades omsorgsfullt med

hänsyn till solförhållanden och

insynsproblem. (Djupadal)

vata, halvprivata och offentliga zoner studerades noga. Den våldsamt ökande efterfrågan

på småhus under 1970-talets första hälft och den expansion småhusproduktionen samtidigt

genomgick i landet ledde till ett alltmer rationellt byggande. Småhus- och grupphusområden

från den här tiden uppvisar en slentrianmässigt upprepad schematisk områdesplanering

med hus rationellt uppradade längs raka säckgator. Varken insynsproblem eller

bostadens placering i förhållande till väderstrecken har studerats särskilt, och den tidigare

så omsorgsfulla utformningen av närmiljön saknas.

Arkitektur

Under miljonprogamsåren utvecklades arkitekturen mot en bred stilblandning utan

den tidigare regionala förankringen. Låga, täta områden med vinkelhus, atriumhus och

kedjehus, rätvinkligt upprepade längs raka gator blev vanligt. Fortfarande var gult tegel

det vanligaste byggnadsmaterialet. Platta papptak med höga panelade sargar, mörka horisontella

fönsterband och mexitegel blev vanliga inslag. På 1970-talet ledde det rationella

byggandet till en allt större likriktning av bebyggelsen.

Trafik

På 1960-talet tillämpades i regel ett traditionellt stadsplanemönster med en lätt modifierad

rutnätsplan och en odifferentierad trafik – fotgängare, cyklister och bilar samsades på

den gemensamma gatan. Ofta uteslöts trottoarerna för att dra ned anläggningskostnaderna.

Bebyggelsen ligger tätt utmed gatan och garagen är framträdande i gatumiljön.

Under senare delen av 1960-talet tvingades man allt mer beakta ökande trafiksäkerhetskrav

i planeringen (se storskaliga bostadsområden). De olika trafikslagen skulle i möjligaste

mån hållas åtskilda. En vanlig lösning blev grupphusområden med ett differentierat

trafiknät – en omgärdande yttre matargata som leder biltrafiken till bostadskvarterens

säckgator (korta återvändsgator), vilka står i förbindelse med ett inre gång- och cykelvägnät

närmast husen. Garage och bilparkering förlades i bostadsområdets utkant.

I de fall trafiksäkerthetsriktlinjerna tillämpades med fantasi utgjorde de inte något hinder

för att skapa tilltalande boendemiljöer. I områden byggda i början på 1970-talet har

dock den fullständiga separeringen av trafikslagen, tillsammans med en slentrianmässigt

utformad bebyggelse, små tomter och brist på gemensamma grönytor resulterat i många

monotona områden med ett dominerande inslag av ödsliga, breda asfalterade ytor.

MILJONPROGRAM (1965–1975)

Perioden 1965 till 1975, de så kallade miljonprogramsåren, har främst kommit att förknippas

med flerbostadshus. Småhusbyggandet fick emellertid under denna tid en allt

större betydelse för bostadsförsörjningen i Sverige. Enfamiljshuset som tidigare varit

landsbygdens och de mindre tätorternas typiska boendeform, blev ett vanligt inslag även

i storstädernas ytterområden. Miljonprogramsåren kom även att bli grupphusbyggandets

stora epok.

Grunden för det ökande småhusbyggandet var den positiva ekonomiska utvecklingen under

efterkrigsåren, de stigande reallönerna och den ökande konsumtionen, men också den

därmed sammanhängande risken för en tilltagande inflation. En starkt pådrivande kraft

bakom det ökade grupphusbyggandet var också landets sparbanker, som engagerade sig

hårt för att styra över löntagarnas ökade konsumtionsutrymme till investeringar i en högre

bostadsstandard. Bankerna försökte på olika sätt göra det lättare för sina bosparare att

få tillgång till en bostad i någon form av småhus. I Malmö tillkom bland annat områdena

Jägersro och Bunkeflostrand genom sparbankernas bostadsköer.

I Malmö byggdes småhus i mindre omfattning än i många andra kommuner under efterkrigstiden.

Planerarna hade ambitionen att bygga samman och förtäta staden istället för

att uppföra förorter belägna på långt avstånd från centrum. Målet var att man skulle kunna

cykla från sin bostad till sitt arbete var man än var bosatt i staden. Bebyggelsen skulle

koncentreras och den bördiga åkermarken sparas. Därför exploaterades marken hårdare i

Malmö än i till exempel Stockholm och Göteborg.

Malmöpolitikernas svala intresse för småhusbyggande fick till följd att många av dem som

förgäves sökte villa eller radhus i kommunen, flyttade till de intilliggande kommunerna

för att få tillgång till det eftertraktade markboendet. För att ta upp konkurrensen med

grannkommunerna bytte Malmö strategi och under 1960- och 70-talen tillkom flera

småhusområden bland annat i Husie och Limhamn samt i samhällena Oxie och Tygelsjö.

De grupphusområden som uppfördes på 1960-talet var i allmänhet mycket välplanerade

och enhetliga. Husen placerades tätt inpå gatan och de intima gaturummen gestaltades

omsorgsfullt med hänsyn till solförhållanden och insynsproblem. Sambandet mellan pri-

Under miljonprogramsåren utvecklades

arkitekturen mot en

bred stilblandning utan den tidigare

regionala förankringen. Låga,

täta områden med vinkelhus,

atriumhus och kedjehus längs

breda bostadsgator blev vanligt.

(Videdal)

Under senare delen av 1960-talet

och början av 70-talet ökade

trafiksäkerhetskraven. Olika trafikslag

skulle hållas åtskilda. En

vanlig lösning blev omgärdande

yttre matargator till bostadskvarterens

säckgator, vilka stod i

förbindelse med gång- och cykelvägnät

närmast husen. (Kastanjegården)

Miljonprogrammets utemiljöer

var rationellt planerade. Det som

planterades skulle vara slitstarkt

och lättskött. Utemiljöerna styrdes

liksom trafiken av normer som

reglerade innehåll och utformning.

Öppenheten var viktig och ”gräsmatteparken”,

med stora, öppna

aktivitetsytor blev vanlig i Malmö.

(Kastanjegården)

Även trädgårdsidealet präglades av

ledord som rationalitet och lättskötthet.

Istället för frukt- och grönsaksodlingar

anlades stora gräsmattor

och påkostade prydnadsodlingar.

Barrväxtmodet blev snabbt populärt

genom att växterna var lättskötta och

vintergröna. (Jägersro)

Oxie fick flera områden som präglades av tätt-lågt-tankarna. Den nya bebyggelsen blev

mycket tät eftersom man ville hushålla med den goda jordbruksmarken och samtidigt få

ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för dagis, skolor och kommersiell service. Bebyggelsen

planerades som mindre enheter om ca 30 bostäder grupperade kring en mindre

kvartersgård eller lekplats och med gemensam parkering till varje bostadsgrupp. Fortfarande

var bostadsmiljöerna i stor utsträckning trafikseparerade med bilfria bostadsgator.

Utbyggnaden av täta-låga grupphusområden av den här typen fortsatte på 1980-talet

med områden som Segevång i Kirseberg.

På 1990-talet fick ”trädgårdsstaden” och ”den svenska småstaden” renässans som förebilder

i svenskt stadsbyggande. En enkel och lättöverskådlig gatustruktur med tydligt

formade och välgestaltade offentliga rum, omsorgsfull markplanering, mycket grönska

och möjligheter till odling förespråkades. Man började i större utsträckning blanda trafikslagen

och lade stor vikt vid utformningen av gator och kvarter, med gatan som det

offentliga rummet och kvarterets inre som det privata.

Ett av de tydligaste och bäst genomförda malmöexemplen på områden med trädgårdsstaden

som utgångspunkt är Husie gård. Området är uppbyggt i tydliga kvarter som ligger

vid en park. De putsade husen är placerade med entréerna utmed alléplanterade gator.

Garage och gemensamma parkeringsenheter har samlats mellan husen, dolda med plank

mot gatan. Små förrådshus finns på den gemensamma gröningen i kvarteren, där varje

lägenhet har sin egen odlingslott.

I början på 1990-talet byggdes Toarp, Malmös enda ekoby. Bakom byggandet låg idéer

om ett självförsörjande lokalsamhälle i ekologisk balans med stark social gemenskap.

Bebyggelsen uppfördes längs en slingrande gata, där skydd för vinden och maximal solinstrålning

var styrande för husens placering. Ekologiska utgångspunkter har också resulterat

i odlingslotter och en anläggning för lokalt omhändertagande av dag- och spillvatten

från bebyggelsen.

Arkitektur

Grupphusbebyggelsen blev under 1980- och 90-talen mer varierad och arkitekturen

återfick en regional anknytning, vilket är synligt i hushöjder, taklutningar, proportioner,

materialval, formspråk och färger. Den skånsk-danska arkitekturtraditionen har inspirerat

till hus i 1 ½ till 2 plan med putsade fasader, ljus färgsättning, spröjsade fönster och

branta takfall.

Utemiljö

Planeringen av miljonprogrammets utemiljöer präglades av ett rationellt tänkande styrt

av tidens normer och formideal. Den platta åkermarken som exploaterades bjöd sällan på

några hinder. I den mån det fanns någon befintlig vegetation jämnades denna ofta med

marken. Istället planterades nya träd och buskar i de nyanlagda parkerna. Det som planterades

skulle vara slitstarkt och lättskött.

Utemiljöerna styrdes liksom trafiken av normer som reglerade innehåll och utformning.

Funktionsuppdelningen i parker och grönområden blev ofta tydlig. Till skillnad från

tidigare områden, där växterna använts för sina naturliga kvaliteter (till exempel vacker

blomning eller andra prydnadsvärden), behandlades vegetationen som arkitektoniskt element,

ofta i massverkan, gärna med formstarka träd eller formade buskage. Öppenheten

var viktig och ”gräsmatteparken”, med stora, öppna aktivitetsytor blev vanlig i Malmö

(se storskaliga bostadsområden). Snabb och hård exploatering resulterade i att 1960- och

70-talens parker och grönområden ofta blev underdimensionerade och uppsplittrade.

Trädgårdar

Funktionalismens ideal med ledord som överblick, öppenhet, rationalitet och lättskötthet

präglade även trädgårdsuttrycket på 1960- och 70-talen. Istället för frukt-, bär- och grönsaksodlingar

anlades stora gräsmattor och påkostade prydnadsodlingar. En välskött gräsmatta

var en statussymbol. Barrväxtmodet importerades till Sverige från Holland på 60-talet

och blev snabbt populärt genom att växterna var lättskötta och vintergröna. Många av

dem som skaffade hus under den här perioden saknade erfarenhet av trädgård och följde

därför de råd som plantskolorna gav, där en satsning var stor just på barrväxter. Tomterna

var i allmänhet små och höga träd utöver barrväxterna saknas därför. I några områden har

trädgårdarna givits en fast ram, med enhetliga förträdgårdar, murar och portar som binder

samman husen.

MILJONPROGRAMMETS EFTERDYNINGAR

Under 1970-talet hördes alltmer kritik mot miljonprogrammets storskaliga områden och

mot de enformiga och rationellt uppförda småhusområdena. Nya krav började ställas på

bostadsområdenas utformning och bostadsproduktionen kom att inriktas på ett varierat

lågt och tätt småhusbyggande, inspirerat av dansk ”Tæt Lav”-bebyggelse. Strävan var att,

genom att understryka variation och småskalighet i husens gruppering och detaljutformning

skulle man åstadkomma miljöer som bröt mot det tidiga 70-talets monotona gatuperspektiv.

Som en reaktion mot miljonprogrammets

storskaliga områden

och mot de enformiga och rationellt

uppförda småhusområdena,

uppfördes på 1970- och 80-talen

flera områden med ett lågt och

tätt småhusbyggande. (Oxievång)

Den höga tätheten i grupphusområden

från 1970- och 80-talen

kunde åstadkommas på bekostnad

av trädgårdar och bostadsnära

grönytor. De gemensamma

ytorna är minimalt tilltagna och

den privata tomten har krympt

till en liten uteplats, i allmänhet

för liten för att rymma högre träd.

(Segevång)

På 1990-talet fick trädgårdsstaden

och den traditionella gatan ett uppsving

som förebilder i grupphusbyggandet.

Trafiksepareringen övergavs

delvis och gatan återfick sin funktion

som offentligt stadsrum kantat av

entréfasader. (Husiegård)

I början på 1990-talet byggdes

Toarp, Malmös enda ekoby. Bebyggelsen

uppfördes längs en slingrande

gata, där skydd för vinden och

maximal solinstrålning var styrande

för husens placering. Ekologiska

utgångspunkter har resulterat i

odlingslotter och en anläggning för

omhändertagande av dag- och spillvatten.

(Toarp)

Trafik och gator

De täta och låga grupphusområden som uppfördes på 1970- och 80-talen var trafikseparerade

med gemensam parkering utanför varje bostadsgrupp. De bilfria miljöerna – bostadsgator,

platsbildningar och gårdar – är intima, täta och småskaliga. Hårdgjorda ytor

dominerar.

I 1990-talets grupphusområden har trafiksepareringsprinciperna frångåtts och den traditionella

gatan fått ett uppsving. Gatan fungerar som offentligt stadsrum kantat av entréfasader

och med blandad trafik. Trädplantering är vanligt förekommande i gaturummet.

Trädgårdar och parker

Den höga tätheten i grupphusområden från 1970- och 80-talen kunde åstadkommas på

bekostnad av trädgårdar och bostadsnära grönytor. De gemensamma ytorna är minimalt

tilltagna och den privata tomten har krympt till en liten uteplats, i allmänhet för liten

för att rymma högre träd. Gårdar och platser är ofta välstuderade, men har inte kunnat

utvecklas till de gröna oaser man kanske hoppades vid områdenas tillkomst. De trädlösa

täta-låga miljöerna har fått en mycket urban prägel.

Nytt på 80-talet var de ”naturlika planteringarna” som gjordes i framförallt de större

parkerna. Bristen på naturmark nära staden hade uppmärksammats och som kompensation

för detta planterades skogspartier och anlades ängsmark på många håll i kommunen.

Ofta gjordes planteringarna i befintliga parker i samband med upprustning och förnyelse.

Ökade krav på fördröjning av dagvattenflöden från ny bebyggelse har lett till att öppen

dagvattenhantering sedan 1990-talet blivit en viktig ingrediens i bostadsnära gröna områden.

Inslag av dammar, våtmarker, bäckar och kanaler har ofta blivit fina och uppskattade

inslag på gårdar och i parker.

EXEMPEL PÅ SMÅSKALIGA OMRÅDEN

TRADITIONELL BEBYGGELSE, VILLABEBYGGELSE, GRUPPHUSOMRÅDEN

Sofielund, 1850 och framåt Fridhem,1890 och framåt Bellevue, 1910 och framåt

Rostorp, 1920-tal Bunkeflostrand, 1970-tal Riseberga NO, 1990-tal

Johanneslust/Sallerupsv. 1920-tal Friluftsstaden, sent 1940-tal

Hyllieby, 1960-tal

Oxievång, tidigt 1980-tal

Riseberga, 1950-tal

Husiegård, tidigt 1990-tal

GENERELLA FÖRHÅLLNINGS-

SÄTT OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Den småskaliga bebyggelsens gröna karaktär

bevaras.

Den småskaliga bebyggelsens gröna ka-

raktär med uppvuxen växtlighet i trädgår-

dar och på förgårdar bibehålls. Förtätning

genom tomtdelning bör i de flesta fall undvikas

då den innebär att andelen bebyggd

mark ökar på bekostnad av trädgård. Förtätning

genom ombyggnad av större villor

till tvåfamiljshus kan i vissa lägen vara

möjlig. Det är viktigt att träd och annan

högre växtlighet bevaras.

BEBYGGELSE

Stor hänsyn tas till den befintliga bebyggelsens

karaktär, skala, färger och proportioner

vid förändringar.

Friheten i val av färg och material samt

utformning av tillbyggnader och komplementbyggnader

är beroende av den

enskilda byggnadens stadsbildsmässiga

eller arkitektoniska värde. Det är viktigt att

komplement byggnader, garage och carportar

etc underordnar sig ursprungshuset

i proportioner, material, utformning, vinklar

och färger. Eventuella tillbyggnader bör

placeras in mot trädgårdssidan. Undvik att

bygga samman fristående hus med garage

och murar, husen bör klart kunna urskiljas

från varandra.

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM

Stor vikt läggs vid gaturummets utformning

vid förändringar i befintliga områden

samt vid nybyggnad.

Förändringar i gaturummet görs med stor

hänsyn till ursprungskaraktären. Husens

placering på tomten, gatans och trottoarernas

markbeläggning, förekomsten av

alléträd, förgårdsplantering, häckar, murar,

staket, garage och infarter, med mera har

stor betydelse för helheten och är ofta det

som ger den småskaliga bebyggelsen ett

sammanhållet uttryck.

I ny villabebyggelse kan ett omsorgsfullt

gestaltat möte mellan tomt och gata, där

markbeläggning, förgårdsplanteringar,

husplacering, garage med mera samordnas,

utgöra den fasta ram som ett variationsrikt

område behöver.

SMÅSKALIG BEBYGGELSE

RÅD/VÄGLEDNING/

REKOMMENDATIONER

• Undvik i möjligaste mån att fälla stora

träd på tomter, längs gator och på platser

eller i parker. Träd och häckar utmed

gatan har stor betydelse för dess

karaktär.

• Vid förändringar i det offentliga rummet

(gator och parker) är det viktigt att hänsyn

tas till den tidsanda och tradition

som området tillkom i så att en helhet

kan skapas mellan bebyggelse, parker

och gaturum.

• En tydlig gräns mellan privat och offentligt

bevaras i äldre villabebyggelse

och egnahem.

• Det är viktigt att förträdgårdarna bevaras.

Grindar, staket och häckar kan

också utgöra karaktäristiska och sammanhållande

inslag…

• Grusade trottoarer bör bevaras där de

finns kvar i äldre villa- och egnahemsområden

samt i traditionell bebyggelse.

• Äldre staket eller grönska bör inte

ersättas med höga staket eller täta murar.

• Bevara parker och platser och värna

om deras gröna karaktär. Undvik att

splittra upp de små gemensamma

ytorna med för mycket nya funktioner.

• Skafttomter (tomter som endast nås

genom stickgata över tomt) bör undvikas.

Sådana lösningar innebär ofta att

värdefull vegetation måste avverkas

eftersom de större träden ofta står i

tomtgräns. Dessutom kan ”skaften” i

sig utgöra ett främmande inslag i miljön

och skapa en oklar gräns mellan gata

och tomt.

• Stora biluppfarter längs med gatan

fram till entrén bör undvikas. En sådan

utformning bidrar till att den tydliga

gränsen mellan gata och trädgård

löses upp och att värdefull grönska i

tomtgränsen försvinner.

• Cykeltrafiken kan i de flesta fall samsas

med biltrafiken i den småskaliga bebyggelsen.

• I nybyggnadsområden är det viktigt att

gaturummet får en omsorgsfull gestaltning

och att kvaliteterna i mötet mellan

den privata tomten och den offentliga

gatan värnas. Förgårdsplanteringar,

husplacering, garage med mera kan

samordnas så att en önskad sammanhållen

stadsbild kan åstadkommas och

den nya bebyggelsen får en fast ram

att landa i. Tillräckligt starka yttre ramar

tål en inneboende variation.

• Det är viktigt att olika byggnadsepoker

kan urskiljas och att enklaver av äldre,

traditionell bebyggelse får ligga kvar

som spår av stadens mångsidiga historia.

SMÅSKALIG BEBYGGELSE

• I egnahemsområden och grupphusområden

bör förändringar i möjligaste mån

göras inom det befintliga huset. Undvik

tillbyggnader ut mot gatan. Eventuella

tillbyggnader bör göras in mot trädgårdarna,

liksom placeringar av takkupa

eller solpanel.

• I sammanhållna grupphusområden

måste särskild hänsyn tas till helhetsverkan

vid förändringar. Det är viktigt att

effekten för husgruppen som helhet blir

positiv.

• Det är viktigt att behålla den traditionella

bebyggelsens utseende vad

gäller tak- och väggmaterial. Det går

ofta att bygga till husen eller uppföra

mindre gårdsbyggnader så länge tilläggen

underordnar sig det gamla huset.

Undvik för stora takkupor. Om en större

ombyggnad av vinden är nödvändig så

är en mansardvåning att föredra framför

dominerande kupor.

• Små solpaneler kan ofta placeras mot

takfall mot gård.

• Utmed oönskat breda gator kan smala

grönstråk anläggas med ett dike för avvattning.

• Om tomter avstyckas kan den ökade

graden av hårdgöring i viss mån kompenseras

genom att byggnaderna får

gröna tak och fasadgrönska. Uppfarter

kan beläggas med grus för att underlätta

infiltration.

INSTITUTIONER

Under 1800-talet växte statlig och kommunal förvaltning samtidigt som behovet av skolor,

sjukhus och andra institutioner ökade. Flertalet av de nya institutionsbyggnaderna

som då behövdes placerades strax utanför den äldre stadskärnan. Institutioner byggdes

bland annat på de så kallade donationsjordarna och kring Malmöhus slott. Därtill kommer

särskilda områden som Värnhems sjukhus, Östra Sjukhuset och Folkets Park.

Mycket omsorg lades på omgivningarnas utformning med frikostigt tilltagna grönytor

och parker. Trots olika ålder och verksamheter bildar husen tillsammans med grönskan ett

sammanhållet och karakteristiskt inslag i stadsbebyggelsen. Institutionerna som luckrar

upp den slutna kvarterstaden har stor betydelse för stadsbilden.

DONATIONSJORDARNA

I Malmö fanns speciella förutsättningar för institutionsbyggandet genom de donationsjordar

som Erik av Pommern 1421 skänkt staden. På 1700-talet fastslogs vilka ytor

som skulle behandlas som donationsjordar, det vill säga Magistratsvången och de bägge

sumpmarkerna,

Västra och Östra Rörsjöarna. Marken kom inte att tas i anspråk för bebyggelse

förrän under 1800-talet.

Under förindustriell tid användes donationsmarken i huvudsak till bete. Alltmedan tiden

gick, som också innebar att Skåne bytte nationell tillhörighet, rådde det stor osäkerhet

om vad som egentligen var donationsjord. Marken hade under århundraden kommit

att utnyttjas av enskilda borgarfamiljer i generation efter generation och betraktats som

privattägd. Problemen löstes inte förrän ett domstolsutslag 1892, den så kallade jordreduktionen,

beslöt att staden skulle få tillbaka de arealer som borgarfamiljerna länge

betraktat som sina. På dessa marker har allmänna funktioner, offentliga byggnader och

parker vuxit fram utmed dels det så kallade institutionsbältet längs Drottninggatan/

Regementsgatan (med länsstyrelsen, brandstationen, Latinskolan, S:t Petri skola, Aq-Va-

Kul med mera) dels ett stråk söderut från Slottsparken med parker, idrottsanläggningar

och sjukhus.

Först 1965 fick staden generell rätt att använda donationsjordarna efter eget omdöme.

Institutionsområdena är utbyggda under en lång tidsrymd och därmed med byggnader

som representerar stilar från olika årtionden. Mycket omsorg lades på omgivningarnas

utformning, till exempel frikostigt tilltagna grönytor och parker. Trots olika tillkomstår

Institutionsområdena är utbyggda

under en lång tidsrymd från mitten

av 1800-talet och framåt. Husen

uppfördes som solitärer på visst

avstånd ifrån varandra. Det är stora

byggnadsvolymer som regel med

en symmetrisk uppbyggnad. Husen

är ofta påkostade och utformade

av skickliga och kända arkitekter.

Stilar från alla epoker finns representerade.

(Drottninggatan)

Konsthögskolan, 1898, arkitekt

Salomon Sörensen övre bilden, och

Stadsbiblioteket, 1992-97, arkitekt

Henning Larsens tegnestue, ”Slottet”,

1899, arkitekt John Smedberg

och Fredrik Sundbärg.

Bastionsmarken runt Malmöhusslott

är en del av det försvarsverk

som kom till efter det freden i

Roskilde 1658. På bastionerna runt

slottet anlades så småningom en

del byggnader för att serva slottet

såsom Slottsmöllan och Kommendanthuset

(Kommendanthuset)

Hygieniska aspekter och risken för

smittspridning var anledningen till

bildtxt

att byggnaderna uppfördes som

friliggande paviljonger i ett öppet

parklandskap. (Allmänna sjukhuset)

tensiv nybyggnation skett och sker fortfarande. Byggnaderna som uppfördes i området

under 1920- till 1970-talet hade karaktären ”hus i park”. Av detta finns knappt något

kvar. Sjukhusområdet kan idag sägas innehålla en mängd intressanta byggnader från olika

tidsepoker. Vad som finns kvar av parken, är däremot blott rester.

Värnhems sjukhusområde, eller Rönnen som det numera kallas, är på samma sätt resultat

av en lång tids verksamhet med stora förändringar och tillägg som följd. Paviljongsystemets

principer med frisk luft och soljus samt ambitionen att skapa en sjukhusmiljö med

rekreativa inslag i utemiljön fanns även här. Området har under de senaste åren genomgått

en omfattande förändring, med syfte att integrera området i den övriga stadsdelen.

Långsjukvården har försvunnit och de forna sjukhusbyggnaderna har fått nytt innehåll

som t.ex. undervisning, studentboende och administrationslokaler. Nya bostadshus har

också uppförts. Givetvis har dessa nya verksamheter ställt nya krav på utemiljön.

Sege park, det som tidigare kallades Östra sjukhusområdet, har däremot förändrats i

betydligt mindre omfattning sedan det etablerades på 1920-talet. Tilläggen i byggnader är

relativt små sedan sjukhuset byggdes. Här finns sjukhusparken kvar med en bred mittaxeln,

stora gräsmattor, damm och uppvuxna träden. Även detta område står just nu inför

en omfattande förändring och sjukhusbyggnaderna kommer på sikt att byggas om till

bostäder och arbetsplatser. Planer finns också på nybebyggelse.

FOLKETS PARK

En särskild institution utgör Folkets Park på Möllevången. Malmö fick på 1890-talet

ett av landets första Folkets park. Den utvecklades från en park som anlagts i början av

1800-talet och som utökades och kompletterades med byggnader under 1900-talet. Flera

av byggnaderna har ett högt kulturhistoriskt värde. Kvar från den äldsta folkparkstiden

finns bland annat Moriska paviljongen, som ger parken en karaktäristisk arkitektonisk

profil.

Parken fyller idag inte samma politiska och sociala roll som tidigare men den har ett

mycket stort kulturhistoriskt värde och en viktig funktion som park i en tät bebyggd del

av staden. Parken har det under det senaste året genomgått en omfattande upprustning

med ett nytt Orangeri, en ny entré och en ny scenplats. Lekplatsen håller på att upprustas

och även parkens gröna miljöer förnyas. I parken har även ett antal arrangemang förlagts

såsom Vinterland och Blomsterfestivalen. Förändringsarbetena kommer att fortsätta och

klart är att parkens roll som en viktig mötesplats just nu förstärks.

och verksamheter bildar byggnaderna tillsammans med grönskan ett sammanhållet och

karaktäristiskt inslag i stadsbebyggelsen.

MALMÖHUS

Då slottet förlorade sin roll som försvarsverk användes det under lång tid som fängelse. I

samband med denna verksamhet byggdes fängelselängan på bastion Carolus. En mycket

stor del av bastionsmarken användes under nästan hela 1900-talet som stadens plantskola.

Då planterades bland annat den vackra idegranshäcken för att inrama växtbäddarna.

Idag finns bara växthusdelen kvar? Det övriga plantskoleområdet har på 90-talet

fått två användningsområden: dels som arrangemangsplats för större utomhuskonserter

sommartid, dels som trädgårdsrum. Av själva försvarsanläggningen med jordvallar finns

enbartvallen runt själva slottet och små rester utmed den norra sidan av bastionen kvar.

Övriga försvarsvallar har tagits bort när användningen av marken förändrats. Nyligen

återuppbyggdes den bro som en gång ledde in till slottet.

SJUKHUSOMRÅDEN

Allmänna sjukhuset etablerades på sin nuvarande plats 1896. Den första utbyggnadsetappen

skedde 1903–07 och sjukhusområdet har sedan dess ständigt byggt ut och

förändrats. Hygieniska aspekter och risken för smittspridning var anledningen till att

byggnaderna uppfördes som friliggande paviljonger i ett öppet parklandskap. Här fanns

relativt stora friytor med stora träd och generösa blomsterplanteringar. När sjukhuset

förändrats och expanderat har det skett på parkens bekostnad. På senare år har en in-

Frisk luft och solljus skulle bidra

till att bota patienterna och tidigt

insåg man vikten av att skapa en

varierande och innehållsrik sjukhuspark.

Dels som ett rekreativt

värde för patienter att blicka ut

mot från sjukhusfönstren, liksom

att vistas i. (Östra sjukhuset, övrebilden

och Värnhems sjukhus)

Folkets park är till vissa delar en

kvarleva efter den park som anlades

i början av 1800-talet av Frans

Suell, på den tiden då Malmös förmögna

ofta skaffade sig lantställen

och gårdar utanför staden.

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Donationsjordarnas strukturerande och

karaktärsskapande roll är viktigt att bevara.

Institutionsbyggnadernas placering

och då speciellt institutionsbältet utmed

Drottninggatan och Regementsgatan med

hus i park, är en betydelsefull del av stadens

karaktär som inte får förvanskas eller

byggas bort.

Nya och äldre byggnader bör samspela

vad gäller skala, material och detaljer.

Hus i park är en återkommande grundtanke

vid byggnation av institutionsmark.

Gestaltningsidén om en gles och spridd

bebyggelse med generösa friytor mellan

byggnaderna är viktig att bevara.

INSTITUTIONER

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

• Tanken att förstärka bastions-

mar ken genom att återge

den för svarsverkets

särprägel bör utre das vidare.

• De forna sjukhusparkerna på

MAS och Värnhem har då

verksamhete rna expan-

derat och förändrats i

stort sett helt försvunnit. De få

rester som återstår bör bevaras

och möjligheten att återskapa

grö na miljöer i dessa om-

råden måste undersökas.

Idén om hus i park måste leva

vidare.

• Östra sjukhusområdets sjukhus

park är i stort sett intakt. Här

finns en stor resurs vars be-

tydelse inte får förringas

(och därför inte be byggas).

Anpassa framtida för

ändringar till parken och låt den bli

utgångspunkten för ett nytt bo

stads-/verksamhetsområde.

• Folkets park har ett stort kul-

tur historiskt värde . Ett

helhetsgrepp bör tas som

bygger vidare på och

underhåller parkens rika och kvali

tativa byggnadstradition. Även

INSTITUTIONER

AMHETSOMR ÅDEN

Industrihamnen

VERKSAMHETSOMRÅDEN

Malmö är en av de städer i Sverige som mest förknippas med industrialismen. Industriepoken

sträckte sig från mitten av 1800-talet till 1900-talets slut. När höjdpunkten nåddes

var över hälften av stadens arbetskraft anställd i industrin. Vi har lämnat denna epok

bakom oss, men kvar finns ett rikt och varierat byggnadsbestånd, ofta av hög arkitektonisk

kvalitet. Industriområden lokaliserades ofta i stadens periferi, i anslutning till viktiga kommunikationsleder.

Kännetecknande för verksamhetsområdena som helhet är storskalighet,

öppna ytor och stora byggnader. Industriområdenas skilda delar präglas av olika tiders

ideal vad gäller bebyggelse-, trafikstrukturer med mera.

HAMNAR

Malmö saknar naturlig hamn, men har sedan 1600-talet haft rätt att bedriva handel med

utlandet. Handeln och närheten till den danska huvudstaden har gjort Malmö till en stor

hamnstad. Den moderna hamnen grundlades när Frans Suell lät bygga de första kajerna

under 1770-talet. Med industriutvecklingen från mitten av 1800-talet växte hamnen

genom utfyllnader i allt snabbare takt. Allt större hamn- och industriområden placerades

tillsammans med ny infrastruktur mellan staden och havet. Hamnens olika delar präglas

av deras historia och varierade logistik. Funktionerna uttrycks i arkitekturen och skalan är

ofta stor. Hamnområdet som helhet karakteriseras av större kontorshus, magasin, kranar

och andra funktionella byggnader, breda gator och öppna hamnbassänger.

Limhamns hamnområde karaktäriseras av kontrasterna mellan storskaliga monumentala

silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.

KONTOR, INDUSTRIER OCH STORMARKNADER

De första industrierna låg i den gamla stadskärnan innanför kanalen. Endast ett fåtal byggnader

finns kvar som vittnar om den rika flora av industrier som en gång fanns. Utanför

Gamla staden finns flera industribyggnader kvar, uppförda under 1800-talets slut och

1900-talet. Järnvägen har haft stor betydelse för lokaliseringen av nya verksamhetsområden.

Järnvägsverkstäder som anlades i Johanneslust och Kirseberg finns ännu kvar. Längs

kontinentalbanan växte industriområden fram som Sorgenfri och Sofielund. Utanför staden

anlades industrier med närhet till råvaror och transportvägar, till exempel kritbruksindustrin

i Kvarnby och Sallerup. De har främst lämnat spår i form av täkter i landskapet.

I detta sammanhang bör också de stora kalkbrotten söder om Limhamn och Klagshamn

nämnas. Här finns bebyggelse kvar från cementindustrin.

Storskaligheten i industriområdena togs över av de köpcentra som växte upp i externa lägen

från slutet av 1950-talet.

Malmös enorma expansion ge-

nom utfyllnad i havet är nära sam-

mankopplad med industrialismens

utveckling och behov. De centralt

belägna hamn- och industriområdena

har dock blivit allt mindre

rationella och utgör idag i stället

en stor utvecklingspotential för en

blandad stadsbebyggelse. Efterhand

som fabriker och verksamheter

avvecklats har byggnaderna

fått nya funktioner.

I takt med att de storskaliga industrierna

under 1900-talets sista

decennier lades ned ökade partihandeln

och speditionen i verksamhetsområden,

som Fosieby

industriområde och Toftanäs. Under

1900-talets slut var IT, telekommunikation

och datakonsultverksamhet

de stora tillväxtsektorerna.

Dessa företag behöver inte ligga

i särskilda industriområden utan

etablerar sig gärna i centrum.

Limhamn

Inre Hamnen

Västra Hamnen

HAMNAR

att få olika karaktärer. Idag är den nya högskolan är etablerad på Universitetsholmen och

Bo01området kan ses som en nutida tolkning av den slutna kvarterstaden.

FRIHAMNEN

Frihamnsverksamhet, tullfria enklaver inom hamnväsendet, kom till Malmö på 1920-talet.

Området söder om Frihamnsbassängen karaktäriseras av äldre magasinsbyggnader,

järnvägsspår samt mindre friytor. Magasinsbyggnadernas utformning är direkt relaterad

till deras funktionalitet vilket har skapat karaktäristiska och unika drag. Byggnaderna

uppfördes som omsorgsfull röd tegelarkitektur på betongstomme med karaktäristiska

detaljer.

Under 1960-talet introducerades containern som ett nytt sätt att hantera gods. De nyare

magasinen i den norra delen av frihamnen är systembyggda upprepningar av likadana

byggnader och upplagringsområdena karaktäriseras av stora ytor med kranar samt containrar

staplade i en kontinuerligt skiftande komposition.

INDUSTRIHAMNEN

Grundidén för Industrihamnen var att skapa ett industriområde långt ifrån bostadsbebyggelse

och med goda transportmöjligheter. Industrihamnen består av Mellersta Hamnen

och Östra Hamnen. Anläggandet av Mellersta hamnen påbörjades 1915. Lodgatan fungerar

som centralnerv där utfyllda tomter såldes till enskilda industriföretag. Den rutnätsplanerade

Östra Hamnen påbörjades på 1940-talet. Den var en fortsättning på Mellersta

Hamnen, men kompletterad med en landsväg. Tomter uppläts mot arrende eller tomträtt

för industrietablering. I området finner man 1950- och 60-talsarkitektur samt stora byggnadsvolymer

som värmeverket.

Industrihamnen karaktäriseras av breda gator och stora byggnadsvolymer. Magasin, lagerlokaler

och fabriksbyggnader är dominerande och förevisar varierande stil och omsorg i

arkitekturen.

NORRA HAMNEN OCH OLJEHAMNEN

Norra hamnen är ett relativt nytt hamnområde, en vågbrytare med en lagun innanför,

som håller på att fyllas ut. Den används för närvarande för bulkgodshantering och till en

återvinningsstation.

Oljehamnen används för lagring och distribution av petroleum och kemikalieprodukter

med direkt tillgång till bra vägförbindelser. Området karaktäriseras av enhetliga och storskaliga

cisterner.

LIMHAMN

Limhamns hamnområde karaktäriseras främst av verksamhet relaterad till kalkbrytningen,

vilken expanderade på grund av den nya cementtillverkningen under senare delen av

1800-talet. Vid samma tid anlades fiskehamnen, Malmö-Limhamns järnväg och flera nya

industriverksamheter etablerade sig i området. Utanför hamnarna anlades en vågbrytare

som senare byggdes ut till Ön. Omvandlingen av hamnområdet har påbörjats och Limhamns

hamnområde karaktäriseras idag av kontrasten mellan storskaliga monumentala

silo- och industribyggnader och en mer småskalig bebyggelse från olika tidsperioder.

INRE HAMNEN

Inre Hamnen är den äldsta delen av Malmö hamn och dess landområden började anläggas

i mitten av 1800-talet. Järnvägens tillkomst tillsammans med industrialismens

genombrott innebar ett genombrott för Malmös handel och hamntrafiken och Inre Hamnen

expanderade efter hand. Området är av blandad karaktär, området kring Skeppsbron

består av en sluten stadskaraktär. Här finns Centralstationen med spårområde samt bostads-

och kontorshus varav vissa fungerar som karaktäristiska landmärken. I Inre Hamnen

finns även institutioner, kontorshus anslutna till lagerlokaler och höga betongsilor.

Bebyggelsen är ofta storskalig och varierande, området innehåller blandade material och

arkitekturstilar.

VÄSTRA HAMNEN

1870 etablerade Kockums Mekaniska Verkstad sin varvsverksamhet vid Södra Varvsbassängen.

Under de senaste 130 åren har bebyggelsen och industrilandskapet präglats och

kontinuerligt formats av varvsnäringens teknik och utveckling. Kockums successiva expansion

har tagit allt större dockor och bassänger i anspråk, från Lilla Dockan via Södra

varvsbassängen till Norra varvsbassängen och den största, Docka 14. Landområdet har

kontinuerligt fyllts ut och utgör idag ett stort område som karaktäriseras av dockor, stapelbäddar

och kranar i varierande storlek. Området karaktäriseras även av kontorshus,

kajer, hallbyggnader länkade med järnvägsspår samt uppställnings- och körytor.

Byggnaderna är för sin funktion rationella och speglar de tidsepoker under vilka de har

uppförts. Karaktäristiska för området är varvsbyggnaderna i rött tegel och med varierande

grad av dekorationer samt verkstadsbyggnaderna längs Östra Varvsgatan. Dessa är uppförda

med bärande konstruktion av betongskelett och i rött fasadtegel.

Västra Hamnen och Universitetsholmen omvandlas nu från industriområde till en

blandad stadsbebyggelse. Efterhand som fabriker och verksamheter avvecklats har byggnaderna

fått nya funktioner. De olika områdena kommer efterhand som de omvandlas

Frihamnen

Industrihamnen

Norra Hamnen

Oljehamnen

Kvarterstrukturen i Sorgenfri

speglar än idag de rektangulära

odlingskvarter som området var

indelat i vid mitten av 1800-talet.

Själva industriområdet är anlagt

1898 i samband anläggningen

av kontinentalbanan. Den nuvarande

bebyggelsen sträcker

sig från 1910-talet till 1990-talet.

Den ursprungliga verksamheten

har förändrats från oljeslageri,

såpfabrik och läderfabrik till läkemedelsindustri,

förvaltning och

småindustri.

Sofielunds industriområde

KONTOR, INDUSTRIER

OCH STORMARKNADER

sen uppförda i två våningar, medan verksamhetslokalerna är något lägre.

Framför kontorsbyggnaderna kan finnas förgårdsmark med mindre gräsytor, enstaka

prydnadsträd och inte sällan blomsterrabatter intill husen. Gatuträd saknas och längs

med gatorna löper breda trottoarer. Byggnaderna med rött tegel har ibland synliga betongstommar

som är vitmålade. Kontorsbyggnadernas entrépartier är tydligt markerade

genom uppglasade trapphus, mosaikpartier eller påkostade dörrpartier. Kontorsbyggnaderna

har perspektivfönster som är repetitivt placerade i fasaden. Verksamhetslokalerna

har ofta högt sittande fönsterband. Fönstersnickerierna är vita medan dörrpartiernas trä

ofta har en transparent behandling. Kontorsbyggnaderna har inte sällan vissa detaljer i

koppar, ibland har kontorsbyggnaderna också balkonger. Taken består övervägande av

flacka sadeltak men även motfallstak förekommer.

1960-tal

Verksamhetsområden från 1960-talet är betydligt storskaligare än de från decenniet

tidigare. Stadsplanen bygger fortfarande på en rätvinklig kvartersstruktur, men privatbilismen

har nu givit ett tydligt utslag i områdenas planering, som till exempel parkeringsplatserna

framför kontorsbyggnaderna. Husen är vända mot gatorna och ligger nu också

längre in på tomten. De breda gatorna kantas av trottoarer och ibland förekommer gatuträd.

Låga vintergröna växter har använts som inramning av parkeringsplatserna. I övrigt

I de verksamhetsområden som anlades i stadens utkanter finns ofta spår efter det enskifteslandskap

som tidigare präglade Malmös omland. Dessa spår kan vara till exempel

gårdsmiljöer där mangårdsbyggnader, med eller utan ekonomibyggnader, finns bevarade

samt spår av tidigare växtlighet som höga träd som tidigare stått i gårdarnas trädgårdar

och rader av hamlade pilar som kantade det vägsystem som växte fram med enskifteslandskapet.

FÖRE 1930-TALET

De äldre större sammanhängande verksamhetsområdena som till exempel Sorgenfri industriområde

är ofta komplexa i sin struktur. En mer generell karaktärsbeskrivning, som

följer den kronologiska beskrivningen, av de yngre verksamhetsområdena (se nedan) är

därför svår att göra för dessa områden.

1930-40-TAL

Ett tydligt exempel på ett område från denna tid är den östra delen av Sofielunds industriområde.

Bebyggelsen är som helhet småskalig. Kontorsbyggnaderna ligger vända mot

huvudgatan och saknar förgårdsmark. Verksamhetslokalerna sträcker sig in på tomterna,

men även de är organiserade så att de ofta är placerade med fasaderna ut mot sidogatorna

och på detta sätt skapas en upplevelse av kvarterstad. Gatunätet är rätvinkligt, gaturummet

stadsmässigt i skala och försett med trottoarer. Parkering sker längs gatan. Det är

sparsamt med grönt i dessa områden. Endast enstaka träd på tomtmark förekommer.

Under perioden byggdes såväl tegelfasader som putsade fasader. De putsade fasaderna

förekommer främst under periodens första hälft. Tegelfasaderna, som har antingen rött

eller gult tegel, är ofta enkla och släta men vissa murade detaljer i murverket förekommer,

som till exempel markerade fönsteromfattningar och gesimser. Kontorsbyggnadernas entrépartier

har ursprungligen varit mycket påkostade med stenomfattningar och ekdörrar.

Fönstren är ofta uppdelade i två eller flera lufter. Kontorsbyggnadernas fönstersnickerier

är av trä. Småspröjsade fönster förekommer endast i verksamhetslokalerna. Bågar och

spröjs består då ofta av gjutjärn. De putsade byggnaderna har ofta flacka tak. Under perioden

som helhet är sadeltaken vanligast.

1950-tal

Ett typiskt exempel från denna tid är Krusegatan med flera gator i den södra delen av

Sege industriområde. Bebyggelsen är relativt småskalig och byggnaderna ligger nära gatorna.

Kontorsbyggnaderna vetter ofta mot söder medan de övriga verksamhetslokalerna

sträcker sig mot norr. Kontorsbyggnaderna är klart avskiljbara från verksamhetslokalerna

genom avvikelser i byggnadsmaterial, fönstersättning och höjd. Inte sällan är kontorshu-

Övervägande delen av bebyggelsen

under 1950-talet består av byggnader

med röda tegelfasader, men

även byggnader med gula tegelfasade

r i synlig platsgjuten betong är

vanliga. (Sege industriområde)

Under 1960-talet dyker nya material

upp. Entréerna har nu också

fått underordnade roller i arkitekturen.

Fönstren disponeras som

fönsterband i fasaderna. (Fosie

industriområde)

Storskaligheten i industriområdena

togs över även av de

köpcentra som växte upp i externa

lägen i Malmö från slutet

av 1950-talet. Enkla, raka, ljusa,

lådformade byggnader dominerar,

som ska förmedla intrycket av att

här är det billigt att handla. Detta

förstärks ofta av rikligt förekommande

skyltar, affischtavlor och

flaggor. (Fosie industriområde)

Växtligheten spelar ofta en

sammanbindande roll i1980- och

90-talsområdena. I Annetorp

har gaturummet behandlats som

en helhet med alléer som kantar

gatorna.

finns sparsamt med växtlighet i dessa områden. Växtligheten består till stor del, förutom

de vintergröna växterna, av gräsmattor. Även 1960-talets byggnader är ofta i tegel, men

1950-talets omsorg om detaljer och lekfullhet i formspråket saknas. Under 1960-talet

dyker även nya material upp. I vissa kontorshus har till exempel hela fasadern klätts med

färgat glas.

1970-tal

Några regelrätta kvarter finns inte längre i 1970-talets verksamhetsområden, som upplevs

som utglesade och svårorienterade. Bebyggelsen är fortfarande storskalig. Tillsammans

med buskagen längs vägarna och de höga staketen som hägnar in tomterna upplevs bebyggelsen

inte lika tillgänglig som i de äldre verksamhetsområdena. Nu tillämpas också

trafikseparering som planeringsprincip och gatorna påminner alltmer om de samtida

storskaliga bostadsområdenas breda, slingrande matarleder. Parkeringsplatser tar en stor

del av tomtmarken i anspråk. De större cykelvägarna har skilts från gatorna och lagts i

separata gröna cykelstråk. Samtidigt med de storskaliga bostadsområdena togs även ett

helhetsgrepp på gaturummet genom de alléer, ofta med friväxande buskage mellan träden,

som anlades längs gatorna. I verksamhetsområden i stadens utkanter, till exempel i

Fosiebys södra delar, planterades under 1980-talet även så kallade naturlika planteringar,

något som även var vanligt som miljöförbättringsåtgärd i de storskaliga bostadsområdenas

parker. Även i arkitekturen håller storskaligheten i sig under detta decennium. Förenklingen

av byggnaderna har nått ett steg längre. Plåthallar och elementbyggda byggnader

är nu vanliga, men även enstaka tegelhus finns fortfarande. Den repetitiva fönsterindelningen

består och entréerna är fortfarande underordnade.

1980-och -90-talen

Gatorna är breda och byggnaderna ligger inte riktigt lika långt in på tomterna som bebyggelsen

i 1970-talsområdena. Områdena har återigen blivit tätare, men den slingrande gatustrukturen

finns fortfarande kvar. Ofta planerades områdena som en helhet och gatorna

byggdes och planterades innan tomterna togs i anspråk. 1970-talets häckar saknas och

istället ligger alléer i gräsremsor. Detta gör att byggnaderna exponeras ytterligare, något

som understryks av att de höga stängslen inte längre är lika vanliga. Parkeringsplatser dominerar

fortfarande utemiljön mellan byggnaderna. Byggnaderna har fasader som består

av cementsten, betongelement eller är klädda med aluminium. Flertalet fasader har ljusa

kulörer med kulörta accenter som t.ex. röda fönsterbågar. Det finns åter ansatser att ge

byggnaderna en individuell, genomarbetad arkitektur. Byggnadernas arkitektur verkar

få ökad betydelse för marknadsföringen. Nu återkommer också spröjsade fönster, men

fönstersnickerierna i trä har ersatts av breda aluminiumbågar och spröjar. Ofta har byggnaderna

stora fönsterpartier. Entréerna är dock fortfarande ganska underordnade.

100

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

HAMNAR

Gemensamt för hamnområdena är att

de till stor del karaktäriseras av bland

annat hårdgjorda öppna ytor, kajkanter

och hamnbassänger, stora ofta

fristående byggnadsvolymer . Detta

gemensamma drag bör genomsyra

hamnområdena även i framtiden. Varje

hamnområde har dessutom karaktäristika

utifrån sin unika historia, funktion

och skala.

KONTOR, INDUSTRIER

Många av Malmö äldsta, centralt

belägna industriområden, som till

exempel Sofielunds och Sorgenfri

industriområden, utgör idag en stor

utvecklingspotential för en blandad

stadsbebyggelse. De äldre industriområdenas

strukturella och arkitektoniska

kvaliteter bevaras och utvecklas.

Områdenas mångfacetterade kulturhistoriska

rikedom av arkitektoniska

uttryck skall tas som utgångspunkt i

omgestaltningen av dessa områden

för att skapa levande och spännande

stadsdelar.

Verksamhetsområdena har även stor

potential att utvecklas med tanke på

både biologisk mångfald och energiproduktion.

De platta taken kan ofta

användas för grönska eller solpaneler.

101

BEBYGGELSE

HAMNAR

När områdena nu omdanas och utnyttjas

för nya ändamål skall värdefulla byggnader,

anläggningar och andra minnen från

tidigare epoker bevaras och vittna om områdets

historia. Karaktärsdanande platser,

skala och anläggningar (t.ex. varvsmiljön

vid Södra varvsbassängen) bör tas som

utgångspunkt vid gestaltning av ny bebyggelse.

KONTOR OCH INDUSTRIER

De äldre industriområdenas strukturella

och arkitektoniska kvaliteter bevaras och

utvecklas. Materialen och den gemensamma

skalan håller ihop 1930-, 40- och

50-talsmiljöerna och den välbyggda och

arkitektoniskt genomtänkta bebyggelsen

bidrar också till områdenas kvalitet. Varje

enskilt hus i dessa sammanhängande miljöer

är viktigt.

SAMBAND/OFFENTLIGA RUM

HAMNAR

Ett bevarande av typiska väg- och spårdragningar,

kajkanter, vattenrum samt

karaktäristiska detaljer är viktigt för att

bibehålla en levande kulturhistoria i hamnarna.

Viktigt är att kajkanter, promenader,

platsbildningar och gaturum görs offentliga

och tillgängliga.

VERKSAMHETSOMRÅDEN

KONTOR OCH INDUSTRIER

Länkarna till det historiska landskapet,

till exempel pilevallar, äldre träd, äldre

vägdragningar, gårdar och gårdsrester,

är mycket viktiga att bevara. De utgör

även värdefulla miljöer i de ofta ganska

monotona industriområdena.

GR Ö NA RUM

102

103

Slottsparken

GRÖNA RUM

104

GRÖNA RUM

Till karaktären Gröna rum hör de stora stadsparkerna och andra grönområden som har

planerats i ett annat sammanhang och med andra motiv än de bostadsområden de ligger

invid. Till Gröna rum räknas även kyrkogårdar och särskilda fritidsanläggningar som kolonilotter,

golfbanor och idrottsplatser.

Malmö är en stad helt omgiven av åker och hav. Stadens parker och naturområden har

alla anlagts av människan. Årtionden kring sekelskiftet 1900 gjordes stora satsningar på

parker i Malmö med Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken. Tack vare dessa

vackra och storslagna stadsparker fick Malmö på 1930-talet epitetet parkernas stad. Staden

hade då en hög andel parkmark per invånare. Efter andra världskriget har en växande

befolkning inneburit att andelen parkmark minskat drastiskt. Anläggandet av nya parker

har inte fortsatt i samma takt som bostadsbyggandet.

I många västerländska städer anordnades under slutet av 1800-talet och början av

1900-talet stora utställningar, som kom att bli viktiga händelser för att belysa industrialismens

framåtskridande inom många verksamhetsområden såsom konsthantverk och verkstadsindustri.

Utställningarna blev också utgångspunkten för några av Malmös viktigaste

parker. Baltiska utställningen som ledde till anläggandet av Pildammsparken är kanske

det främsta exemplet. Även Kungsparkens upprustning och anläggandet av Slottsparken

föregicks av utställningar.

MALMÖ PARKER

Kungsparken var stadens första offentliga park. Kungsparken, som inspirerats av Englands

romantiska stadsparker, blev det borgerliga stadssamhällets parkideal. Slottsparken

markerar ett nytt parkideal med en ny syn på en parks funktion. Den stela prydnadsparken

ersattes med en med slitstark vardagspark. Influenserna kom vid den här tidpunkten

från USA och Central Park i New York där Olmsteds idéer om en mångsidig park för alla

åldrar och samhällsklasser grundlades. Slottsparken har en tydlig gestaltning – ett väl genomtänkt

vägsystem, Linnéplatsen med sin mittaxel över den stora dammen, en utsiktsplatå

i norr och sist men inte minst vatten i olika former.

Pildammsparken tillkom efter den stora Baltiska utställningen 1914. Parken kan sägas

bestå av tre delar, återstoden av utställningen – med kronprinsessan Margaretas blomstergata

och paviljong, den nordöstra parkdelen som har den engelska romantiska skogsparken

som förebild samt stadsingenjören Erik Bülow-Hübes nyklassicistiska del som sammanbinder

delarna i ett monumentalt helhetsgrepp. Många betraktar Pildammsparken

som en milstolpe bland de moderna parkerna i Skandinavien.

Beijers park tillkom i slutet av 1800-talet efter ett privat initiativ från bröderna Beijer. De

105

Att anlägga parker för ett offentligt

utnyttjande är ett ganska senkommet

inslag i Västeuropas stadsplanering.

Inte förrän industrialismen

gjorde sitt intåg i städerna växte

kraven på gröna miljöer för alla.

Innan industrialismens genombrott

hade de gröna miljöerna i Malmö

enbart bestått av kanalpromenaderna

och de små rundningarna på

Gustav Adolfs torg och Stortorget.

(Öresundsparken)

Slottsparken, övre bilden, och

Pildammsparken

Några av stadsparkerna,

Beijers park och Hammars park,

har tillkommit genom privata initiativ

på privat mark och är förklaringen

till varför de hamnat långt

från stadskärnan. (Beijers park)

Malmö är en unik stad med sina

tätortsnära badstränder Ribersborg

och Sibbarp. Badstränderna

är inte naturliga utan skapade av

människan genom att mark som

från början varit avstjälpnings-

platser bildtxt utfyllda i havet täckts med

sand och omvandlats till strandparker.

Inspiration till att skapa

ett grönstråk från centrum utmed

Malmös kust kom troligtvis från

USA , där liknande grönstråk kom

till i Boston och Chicago. (Ribersborgtranden)

ansåg att den östra delen av staden var styvmoderligt behandlad och såg till att skapa en

park för den fattiga arbetarbefolkningen i stadsdelen Kirseberg. Hammars park kom till

under slutet av 1800-talet genom initiativ av AB Förenade Kalkbrotten. Företaget ägde

marken som inte brukades och omvandlade marken till park. På 1940-talet övertogs parken

av Malmö stad och öppnades för allmänt utnyttjande.

Magistratsparken var en del av den så kallade donationsjorden kallad Magistratens

lösningsjord. Under slutet av 1800-talet uppfördes här ”Magistratsvillorna” upp mot

Rönneholmsvägen med stilfulla trädgårdsanläggningar åt söder. I mitten av 1940-talet

byggdes Stadsteatern och i det sammanhanget fick Magistratsparken sitt nuvarande

utseende. Öresundsparken tillkom i samband med att Ribersborgsstranden började anläggas

på 1920-talet. Parken planerades som en långsmal strandpromenad men kom då

Ribersborgsstranden växte ut att få en betydelse mer som finpark invid den mer urbana

strandparken. Parkerna är viktiga delar av staden parkhistoria där, Öresundsparken har

karaktären av en romantisk strandpromenad och Magistratsparken är resultat av en mycket

tidstypisk 1940-tals trädgårdsarkitektur som står i samklang med Stadsteatern.

HERRGÅRDSPARKER

Vid utbyggnaden av staden har många gårdar kommit att ligga inne ibland bebyggelsen.

Med undantag från Ribersborgsgården har alla dessa gårdar, med omliggande parkmiljöer

övergått till stadens ägo och parkerna har blivit offentliga. På så vis har Malmö fått Rönneholmsparken,

Rosengårdsparken, Heleneholmsparken, Bellevueparken och Folkets

park.

Till denna bebyggelsekaraktär hör även områden som är iordningställda för en särskild

fritidsaktivitet. De har tillkommit vid olika tidpunkter och ligger både insprängda bland

bebyggelse eller är nyanlagda områden för idrottsändamål. Områdena är oftast helt anpassade

efter den fritidsaktivitet som utövas. Vissa är intressanta ur kulturhistorisk synvinkel.

Områdena nyttjas till största del av en begränsad grupp för en specifik aktivitet

och speciellt när det gäller gofbanor är de inte tillgängliga för allmänheten.

I Malmö finns några av landets äldsta koloniområden där Östra sommarstaden och Zeniths

koloniområde tillhör de mest intressanta. Koloniområdena är mycket medvetet gestaltade

med gångsystem och kvarter som små miniatyrstäder. Här återfinns många gamla

kolonistugor med snickarglädje och prunkande trädgårdar med stora uppvuxna träd.

Även flera områden med inriktning mot olika former av idrott, som till exempel golfbanor

och idrottsplatser, är intressanta för den gröna strukturen. Kulturhistoriskt intressant

är Gamla Idrottsplatsen som ligger i det nord-sydliga bandet av gammal donationsjordar

(se även Institutioner).

106

NATUR- OCH REKREATIONSOMRÅDEN

Då 1970-talets stora nybyggnation av bostäder avstannade öppnades möjligheterna för

att på nytt skapa friluftsområden. Bulltoftaparken och Käglinge naturområde är två stora

friluftsområden som tillkommit under 1980-talets lågkonjunktur som arbetsmarknadsprojekt.

Under 1990-talet har ekologi och uthållighet varit ledstjärnan vid skapandet av nya

parker, där lokalt omhändertagande av dagvatten har varit en av de viktigaste ingredienserna.

Husie mosse är det främsta exemplet, tidigare kulverterat dagvatten har tagits fram

och bildar nu en liten sjö. Gyllins trädgård är en före detta handelsträdgård som varit

nedlagd sedan 1970-talet. Efter flera år av fri utveckling har trädgården utvecklats till en

spännande miljö med uppvuxen vegetation. Detaljplanearbete pågår för att omvandla

området till bostadsområde där stor hänsyn tas för att bevara de befintliga naturvärden.

KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER

Kyrkogårdarna i Malmö är viktiga delar av stadens gröna struktur trots att de inte är tillgängliga

på samma sätt som stadens parker. De erbjuder förutom besök av gravplats även

avskildhet, stillhet och ro mitt i stadens larm. I byarna utanför staden utgör också kyrkogårdarna

viktiga delar i de gamla bystrukturerna.

Gamla kyrkogården anlades under åren 1820–22 och är en grön oas mitt i centrala Malmö.

Kyrkogården är inte bara är betydelsefull ur historisk aspekt utan också en grön länk

från den gamla staden ut mot Kungs- och Slottsparken. S:t Pauli kyrkogårdar består av tre

kyrkogårdar; S:t Pauli norra, mellersta och södra kyrkogårdar. De tillkom då det visade

sig att nuvarande Gamla kyrkogården var otillräcklig och utvidgades efterhand då staden

expanderade. S:t Pauli kyrkogårdar är en viktig del av ett grönt stråk som löper genom en

annars med parkmark fattig del av staden.

Östra kyrkogården är välkänd över hela norra Europa för sin storslagna arkitektur. Den

skapades av Sigurd Lewerentz på 1920-talet. Östra kyrkogården anses tillsammans med

Skogskyrkogården i Stockholm vara ett av de främsta exemplen på en nyklassicistisk kyrkogårdsanläggning.

Även Limhamns och Fosie kyrkogårdar är begravningsplatser som är

viktiga för stadens gröna nätverk.

SÄRSKILDA FRITIDSOMRÅDEN

107

Kyrkogårdarna i Malmö är viktiga

delar av stadens gröna struktur

(Östra kyrkogården)

Till gröna rum hör också områden för

fritidsaktiviteter som koloniområden

och golfbanor. (Östra Sommarstaden)

Malmö Stadion byggdes inför

fotbolls-VM 1958, arkitekt Fritz

Jaenecke & Sten Samuelson. Stadionområdet

utgör en viktig del i det

rekreationområde och parkstråk som

sträcker sig genom staden och på så

sätt förbinder centrum med de södra

ytterområdena. Idag pågår en diskussion

om Stadions framtid.

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

ÖVERGRIPANDE KARAKTÄR

Stadens gröna rum behöver omsorg,

omvårdnad och kunskap om deras historia

och användning för att fortleva och

utvecklas i rätt riktning.

Då Malmö är en hårt exploaterad stad bör

all parker och särskilda fritidsområden

värnas och inte utnyttjas vid förtätning av

staden.

Förutsättningar skall ges för att bygga

nya stora stadsparker i det nya Malmö.

Mark bör även reserveras för idrottsplatser

och koloniområden då deras rekreativa

värden ar stora. Detta är viktigt för att

Malmö skall vara en bra stad att leva i och

för att även i fortsättningen kunna kallas

”Malmö – parkernas stad”. I planeringen

av nya bostadsområden skall hänsyn tas

till existerande värden vad gäller såväl

natur som sociala och estetiska värden.

GRÖNA RUM

108

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

• För strandparkerna utmed havet är det

109

viktigt att vidmakthålla det storslagna

parklandskapet med havsutsikt och

öppna gräsytor med träddungar. Vid

eventuell ny- eller ombyggnad bör

byggnaderna så långt möjligt anpassas

efter den enkla träarkitektur som

redan finns här.

• Kyrkogårdarna är viktiga att bevara

inte bara som gravplatser utan också

som betydelsefulla gröna rum i den

hårt exploaterade slättstaden. Kyrkobyggnaderna

och kyrkogårdarna ska

vårdas och underhållas så att deras

kulturhistoriska värde inte minskar och

att deras utseende och karaktär inte

förvanskas.

• Särskilda fritidsområden bör utformas

så att de anpassas till det omgivande

landskapet och skall i möjligaste mån

göras tillgängliga för allmänheten.

• Naturparker behöver förnyas och

förädlas efter etableringsfasen. De

kan så småningom och på lång sikt

utvecklas mot stadsparker.

GRÖNA RUM

LANDSKAP

KUSTLANDSKAP

SLÄTTLANDSKAP

BACKLANDSKAP

110

111

LANDSKAP

112

LANDSKAPSKARAKTÄRER

Malmö omges av ett öppet kulturlandskap präglat av mångtusenårigt odlande. Grovt kan

landskapet delas in i tre karaktärer: Slättlandskapet i söder, Kustlandskapet i väster och

Backlandskapet i öster. Indelningen bygger på geologiska och topografiska skillnader som

ger de olika delarna olika uttryck.

Trots olikheterna har de tre landskapskaraktärerna ett intimt sammanflätat kulturhistoriskt

förflutet med jordbruket som huvudingrediens. Vägnät, fastighetsbildning och

bebyggelse präglas än idag av skiftesreformerna på 1800-talet, då åkertegar lades samman

och gårdar flyttades ut från bykärnorna i syfte att åstadkomma ett mer effektivt brukande

av jorden. 1900-talets rationaliseringar har resulterat i en omfattande utarmning av

landskapet där odlingshinder tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman. Ett

varierat jordbruk med åker-, ängs- och betesmark har omvandlats till ett storskaligt produktionslandskap

med nästan bara åker.

SLÄTTLANDSKAPET

I söder breder den skånska sydvästslätten ut sig. Slättlandskapet är ett storslaget och öppet

åkerlandskap som sluttar svagt mot väster och erbjuder långa utblickar mot Öresund.

Kanske är det detta landskap man tydligast förknippar med sydvästra Skåne. På slätten är

nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur präglar landskapet.

KUSTLANDSKAPET

Kustlandskapet i västra Malmö är vidsträckt och öppet med grunda stränder och långsträckta

strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den

direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är tydlig. Kuststräckan söder om

Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid Sibbarp,

Malmös sista strand som inte påverkats genom utfyllnader.

BACKLANDSKAPET

Backlandskapet i östra Malmö är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Uppodlingsgraden

är inte lika hög som på slätten. Backlandskapet har i större utsträckning behållit

småskaligheten, variationsrikedomen med många olika naturtyper: ängs- och betesmarker,

träddungar, våtmarker och småvatten.

113

Slättlandskapet i södra Malmö är

ett storslaget och öppet åkerlandskap.

Nästan all mark är uppodlad.

Kustlandskapet i västra Malmö är

vidsträckt och öppet med grunda

stränder och långsträckta strandängar.

Backlandskapet i östra Malmö är

ett mjukt och böljande odlingslandskap

med inslag av ängs- och

betesmarker, våtmarker och småvatten.

Produktionslandskapets rätvinkliga

struktur, skapad vid enskifteti början

av 1800-talet, präglar slättlandskapets

vägnät, fastighetsbildning och

bebyggelse. (Hyllievång)

SLÄTTLANDSKAPET

på slätten och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Ofta är de fullåkersbygdens

enda synliga fornlämningar. Dessutom hyser de i många fall en intressant torrängsflora,

mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.

Vägar i väst-östlig riktning dominerar på slätten. Från dessa har gårdarna sina infarter.

Vissa vägar är mycket gamla och härstammar från medeltiden eller tidigare. Ett exempel

på detta är Råvägen, som är en av Malmös ursprungliga infarter. Grunden till dagens

raka vägar och tvära kurvor lades vid enskiftet. Då anlades nya vägar, underordnade den

geometriskt strikta ägostrukturen. Idag har rationaliseringar i jordbruket skapat ett ännu

mer rätvinkligt och dominant vägnät, vilket ytterligare understryker slättens industriella

framtoning. Något som bryter kraftigt mot slättens rätvinkliga struktur är Tygelsjöstigen,

som går på diagonalen genom landskapet. Tygelsjöstigen är en cykelväg som anlagts på

114

Slättlandskapet är ett storslaget och öppet åkerlandskap som sluttar svagt mot väster

och erbjuder långa utblickar mot Öresund. Kanske är det detta landskap man tydligast

förknippar med sydvästra Skåne – ett storskaligt och platt landskap med Sveriges bästa

åkermark!

På slätten är nästan all mark uppodlad. Produktionslandskapets rätvinkliga struktur, skapad

vid enskiftet på 1800-talet, präglar landskapet beträffande vägnät, fastighetsbildning

och bebyggelse. I det förindustriella åkerbruket var variationen i landskapet stor; ängar,

hagar och våtmarker var vanliga inslag. I jakten på högre avkastning har odlingshinder

tagits bort, våtmarker dikats ut och fält slagits samman.

VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR

De små naturmiljöer (småbiotoper) som ännu finns kvar i slättlandskapet har stora värden

såväl historiskt som biologiskt och estetiskt. Vegetation och vatten ökar den biologiska

mångfalden och förhöjer samtidigt upplevelsen av slätten; öppenheten tydliggörs i

kontrast till det slutna och landskapets djupverkan förstärks. De mindre enheterna bidrar

också till att bryta ned skalan och göra landskapet mer fattbart och varierat. Exempel på

småbiotoper som förekommer på slätten är träddungar, trädrader, alléer, trädgårdar, pilevallar,

vägkanter, diken, märgelgravar, dammar och gravhögar.

Pilevallar, alléer och trädridåer utgör karaktäristiska inslag i slättlandskapet. De följer den

rätvinkliga strukturen och har en identitetsskapande funktion på slätten. Pilevallarna

började planteras på 1600-talet då hade man avverkat så mycket träd att man startade

en pilplanteringskampanj i Skåne för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt och blåsighet.

Pilarna planterades i ägo- och sockengränser som tidigare bara markerats med vallgärden

eller diken. På jordvallarna växte rader av pil upp. Därav namnet pilevall.

Planteringen av alléer gjordes ursprungligen för skönhet snarare än för nytta. På 1700-talet

blev det på modet i Skåne att förgylla infarten till sitt slott eller herrgård med en allé.

Till Malmös odlingslandskap kom alléerna sent eftersom slotts- och herrgårdsmiljöer

saknades. De första alléerna planterades på 1800-talet i samband med att de herrgårdslika

landerierna Katrinetorp och Petersborg uppfördes. Andra gårdar följde efter och idag förekommer

alléer även i anslutning till skiftesgårdar och andra anläggningar.

Ett viktigt inslag i slättlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla

ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken

115

Pilevallar, alléer och trädridåer är

karaktäristiska inslag i slättlandskapet.

Dessa linjära element

följer och understryker den rätvinkliga

strukturen. (Ollebo)

Pilevallarna började planteras på

1600-talet. Man hade då avverkat

så mycket träd att man startade

en pilplanteringskampanj i Skåne

för att avhjälpa bränslebrist, jordflykt

och blåsighet. (Vintrie)

Tygelsjöstigen går på diagonalen

genom landskapet och bryter därmed

mot slättens dominerande östvästliga

vägriktning. Tygelsjöstigen

är en cykelväg som anlagts på banvallen

där järnvägen till Falsterbo

gick fram till 1970-talet.

Övergången mellan gårds-/bymiljö

och åker är ofta omedelbar och

skarp. (Bunkeflo kyrka)

sen blev bredare och högre. Den tidigare slutna fyrlängade gården öppnades och bostadshuset

separerades från ekonomibyggnaderna. De täta bymönstren förändrades i många

fall kraftigt. I byarna stod gatehusen kvar och de gamla bytomterna blev med tiden

bebyggda med husmans- och hantverkarhus. Dessa byggnader uppfördes i lättillgängliga

och billiga material. I synnerhet fick leran stor betydelse vid uppförandet av väggar. I början

användes leran som lerklining på flätverk, senare förkom leran som soltorkad lersten.

Halm användes som taktäckning.

I somliga byar, som Glostorp och Västra Klagstorp har en del av den medeltida karaktären

bevarats i kärnan. Glostorp har en typisk sammansättning med gatehus, gårdar och

kyrka. Inga avgörande förändringar har skett under 1900-talet, varför bymiljön idag

ger ett ovanligt enhetligt intryck. Västra Klagstorp tillhör de stilmässigt mer blandade

byarna med spår från flera olika epoker. Här finns förutom de gamla lerstenshusen flera

byggnader i tegel från sekelskiftet, egnahemsvillor från 1930- och 40-talen, funkishus och

byggnader av konststen klädda med fasadtegel. Dessutom finns en kvarn av holländare

mölla bevarad i byn.

Under 1700-talets slut och 1800-talets början uppfördes flera landerier runt Malmö.

Det var rika borgare som investerade överskottet från handel och manufakturer i jordbruksmark.

En lagändring hade gjort det möjligt att ur bysamfälligheterna bryta ut och

slå samman gårdar. Genom att flytta ut till stora gårdar på landet blev man mer lik den

godsägande adeln, vars livsstil var borgarnas ideal. Borgarna hade sannolikt även låtit sig

inspireras av den franska upplysningens författare, som vurmade för lantlivet. Praktfulla

mangårds- och ekonomibyggnader uppfördes, ofta med en sammanhållen arkitektonisk

gestaltning. Gårdarna användes för rekreation och representation, så man satsade mycket

på trädgårdsanläggningar och på att ge byggnaderna en ståndsmässig interiör. Katrinetorp

och Petersborg är exempel på sådana landerier. Ytterligare exempel är Rönneholm, som

numera är omgärdat av stadsbebyggelse.

Kustlandskapet söder om Malmö är vidsträckt och öppet med grunda stränder och lång-

116

anvallen där järnvägen till Falsterbo gick fram till 1970-talet och speglar därigenom

järnvägsepoken. Idag håller en ny, överordnad trafikstruktur på att växa fram på slätten

kring Öresundsbron, Yttre Ringvägen och den planerade Citytunneln.

BYAR OCH GÅRDAR

Gårdar och byar ligger som spridda vegetationsöar i landskapet, inbäddade i grönska.

Med sina höga gamla träd, häckar, buskage och otuktade gräsytor utgör de karaktäristiska

vegetationsöar som starkt kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga landskapet. Övergången

mellan gårds-/bymiljö och åker är ofta omedelbar. Tomtmarken och därmed grönskan

slutar tvärt, och åkern tar genast vid.

Många av byarna och gårdarna är gamla, med anor från vikingatid eller tidig medeltid.

Det var under 1000-talet som man i större utsträckning började bilda byar. Byarna på

slätten var ovanligt stora med 20–30 gårdar. Gårdarna uppfördes i korsvirke och taken

täcktes med halm. I byarna placerades bebyggelsen ofta kring en allmänning – byplatsen

– och en eller flera vanningar (dammar). Husen ligger i allmänhet tätt samman längs byvägen

upp mot kyrkan. Träd och växtlighet ramar in bebyggelsen och skapar en intim och

vindskyddad miljö.

Enskiftet 1804–1810 innebar drastiska förändringar av landskapet. Ägor slogs ihop, byar

splittrades och merparten av byarnas gårdar flyttades ut på de öppna fälten. Från mitten

av 1800-talet ersattes de tidigare korsvirkesbyggnaderna alltmer av tegelbyggnader. Hu-

117

Gårdar och byar ligger som spridda

vegetationsöar i landskapet,

inbäddade i grönska. Med sina

höga, gamla träd, häckar, buskage

och gräsytor utgör de karaktäristiska

vegetationsöar som starkt

kontrasterar mot det i övrigt trädfattiga

landskapet. (Vintrie)

Strandängarna består till största

del av ett öppet ängs- och beteslandskap

med inslag av småvatten,

diken och översvämningsmarker.

(Strandängarna och Stenören)

KUSTLANDSKAPET

mit genom utfyllnad kring den pir och djuphamn som anlades i slutet av 1800-talet i

samband med kalkbrytning och cementtillverkning i Klagshamn. Ett större sötvattenfyllt

före detta kalkbrott finns i den östra delen. Längst ut på udden finns en allmän badplats,

småbåtshamn och fiskehoddor. Klagshamnsudden präglas av en särpräglad ”vild” natur

med stor variation av naturtyper, från tätt och uppvuxet till öppet och kargt. Ruiner och

byggnadslämningar minner om områdets industriella förflutna. Udden fungerar som ett

viktigt utflyktsområde för malmöborna med möjligheter till naturupplevelser och bad.

De senaste 100 åren har bebyggelsen expanderat och utfyllnader för industri och hamnområden

har tillkommit längs Malmös kust. 65 procent av kommunens strandängar har

därigenom försvunnit. Strandängarna är idag bitvis dåligt hävdade. Om hävd genom bete

eller slåtter upphör, växer marken igen och bladvass sprider sig över strandängarna. Arbete

pågår för att avsätta strandängarna som naturreservat och därigenom skydda resterande

ängar mot exploatering och igenväxning.

BEBYGGELSE OCH VÄGAR

118

sträckta strandområden med strandängar. Utsikten mot Öresund är storslagen och den

direkta, visuella kontakten mellan kusten och slätten är typisk för bygden. Kuststräckan

söder om Lernacken är, med undantag av Klagshamnsudden och en kortare sträcka vid

Sibbarp, Malmös sista naturliga strand. I norra Malmö har kusten omvandlats genom

omfattande utfyllnader i havet.

VEGETATION OCH VATTEN

Havsstrandängen är en flack och låglänt strand med ängsvegetation av gräs och örter. Den

växlande vattennivån och det bräckta vattnet ger Malmös strandängar deras karaktäristiska

drag. Strandängarna är påverkade av regelbundna översvämningar och har utvecklat

en speciell flora och fauna med salttåliga arter. Till största del består strandängarna av ett

öppet ängs- och beteslandskap med inslag av småvatten, diken och översvämningsmarker.

Fuktighetsgraden varierar, från torrare ängsmarker till blötare fuktängar. Bitvis finns inslag

av träd- och buskdungar som ger en halvöppen karaktär.

Strandängarna har en beteshistoria som sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. Sydvästskånes

kustängar var mycket viktiga för forntidsbönderna och var underlag för hela

bygdens hushållning. Troligen har strandängarna brukats sedan de första bönderna kom

till Skåne, långt innan det egentliga bysamhället uppstod. Man var för sin försörjning

beroende av ängarnas avkastning i form av kött, mjölk och smör från betande djur, samt

stundtals även som åkermark. Förmodligen fungerade ängarna också som täkter för grästorv,

som man behövde för taktäckning och som material vid inhägnad.

Det mångtusenåriga betandet och havets översvämningar har gett upphov till ett mycket

särpräglat kustlandskap med unik flora och rikt fågelliv. Strandängarna söder om Lernacken

ned mot Foteviken i Vellinge kommun har ovanligt lång kontinuitet eftersom de inte

påverkats av landhöjning och därmed sett ungefär likadana ut i 3 000 år. Det speciella

läget vid ett av världens större brackvattenområden gör att Malmös strandängar är intressanta

även ur ett internationellt perspektiv. Området har av regeringen föreslagits ingå i

det europeiska nätverket Natura 2000 och är utpekat som riksintresseområde för naturvården.

Dessutom klassas strandängarna i länsstyrelsens och Malmö stads naturvårdsprogram

som område med högsta naturvärde.

Klagshamnsudden bryter av den i övrigt raka kustlinjen i Malmö. Udden har uppkom-

119

Strandängarna har en beteshistoria

som sträcker sig flera tusen

år tillbaka i tiden. Det mångtusenåriga

betandet och havets

översvämningar har gett upphov

till ett mycket särpräglat kustlandskap

med unik flora och rikt

fågelliv.

Klagshamnsudden har en speciell

karaktär med en stor variation av

naturtyper – från tätt och uppvuxet

till öppet och kargt. (Klagshamnsudden)

Bebyggelsen i Klagshamn är ett

typiskt exempel på förra sekelskiftets

industrimiljöer med produktionsanläggningar

och bostäder

för arbetare och tjänstemän samlade

på ett ställe. (Klagshamn)

vid förra sekelskiftet och är ett typiskt exempel på den tidens industrimiljöer med produktionsanläggningar

och bostäder för arbetare och tjänstemän samlade på ett ställe.

Kalkfyndigheten i Klagshamn låg ytligt på gränsen mellan de långsträckta socknarna

Klagstorp och Tygelsjö. Bebyggelsen hamnade därför i två olika socknar och räknades

från början inte som en egen by. Husen uppfördes i rött tegel med pappklädda tak längs

raka stickgator orienterade mot havet i väster. I anslutning till bostadshusen fanns enklare

uthus, ofta i trä. Bakom husen fanns en jordbit att odla på. En del av den ursprungliga

bebyggelsen finns fortfarande kvar.

Under1940–70-talen gjordes stora ingrepp i kommunens strandängar i och med att bostadsområdet

Bunkeflostrand och sommarstaden Strandhem byggdes ut.

Backlandskapet i östra Malmö är ett mjukt och böljande odlingslandskap. Landskapets

bildningshistoria är komplicerad och har gett mycket säregna avtryck i form av moränkullar,

platålera, tappningsdalar från isdämda småsjöar, torvhålor och småvatten. De

mäktiga moränavlagringarna medför att terrängen ständigt växlar mellan lågt liggande

fuktstråk och högre, väldränerade, torra delar.

Den kulturhistoriska utvecklingen liknar den på slätten med skiftesreformer och en allt

högre andel åkermark. Uppodlingsgraden är dock inte lika hög. Backlandskapet har i

större utsträckning behållit småskaligheten med större variation av naturtyper: ängs- och

betesmarker, våtmarker och småvatten. Det variationsrika, mosaikartade landskapet har

tack vare topografin bestått, effektiviseringar till trots.

VEGETATION, VATTEN OCH VÄGAR

120

BACKLANDSKAPET

Klagshamsvägen löper sedan förhistorisk tid längs Malmös kust. De medeltida bygatorna

leder ofta i öst-västlig riktning ut mot kusten till tidigare angöringsplatser för båtar. Förutom

några fägator och mindre stigar är själva strandmarken idag ganska otillgänglig.

Till skillnad från de flesta kuster finns det i Malmös kustlandskap ingen direkt bosättningstradition.

Marken har varit för sank att bebygga. Istället har de kustnära byarna på

slätten utnyttjat kustremsan som utmark för bete och som hamn för det samfällda fisket.

Detta gäller exempelvis byarna Tygelsjö, Västra Klagstorp och Bunkeflo. På varje sockens

allmänning låg en ankringsplats. Vid 1600-talets början omtalas fem hamnar söder om

Malmö. Även efter skiftet behölls hela eller större delen av socknens kustängar som gemensam

betesmark i en enda fålla.

Bebyggelsen i Klagshamn växte fram i samband med att kalkindustrin byggdes upp

121

Backlandskapet har i större utsträckning

än slättlandskapet

behållit sin variationsrikedom och

småskalighet. Landskapet bjuder

på en mosaik av naturtyper:

ängs- och betesmarker, träd- och

buskdungar, våtmarker och småvatten.

(Robotfältet)

Alléer, pilevallar och vägar understryker

den böljande topografin. De

smala vägarna slingrar fram mellan

och över kullarna och får besökare

att tydligt uppleva terrängens former.

(Törringevägen)

I backlandskapet finns större sammanhängande

naturområden som

undgått uppodling och exploatering.

Området kring Almåsa koloniområde

består av öppna ängs- och

betesmarker, lövskogsdungar, våtmarker

och småvatten. (Almåsa)

småvatten skapade av människan i jakt på till exempel kalkrik märgel (som man under

1800-talet använde som jordförbättringsmedel), torv, tegel och krita. Vattenmiljöerna

hyser ofta ett rikt fågelliv och betyder med sin vegetation mycket för landskapsbilden och

för den biologiska mångfalden.

Ett viktigt inslag i backlandskapet är bronsåldershögarna. Gravhögarna är betydelsefulla

ur vetenskaplig, pedagogisk och biologisk synvinkel. De utgör karaktäristiska landmärken

och ger landskapet en påtaglig historisk dimension. Dessutom hyser de ofta en intressant

torrängsflora, mer eller mindre opåverkad av gödning och kemiska bekämpningsmedel.

BEBYGGELSE

Liksom på slätten är gårds- och bymiljöerna viktiga för backlandskapets karaktär. Byarna

har samma uppbyggnad som slättens byar, med den skillnaden att den kuperade terrängen

på ett annat sätt har styrt enskilda byggnaders placering. Östra Kattarps by ger idag

en ganska god uppfattning av hur en skånsk by i backlandskapet kunde se ut före skiftet.

Fem gårdar dominerar bybilden och ligger väl samlade vid ett äldre vägkors. Byggnadsbeståndet

domineras av korsvirkeslängor, vitkalkade gatehus och tegelarkitektur, i första

hand från 1800-talet. Bebyggelsen speglar en lång utvecklingskedja från medeltiden fram

till sekelskiftet 1900. Därefter har inga större förändringar ägt rum. För kontinuiteten

svarar även det omgivande jordbrukslandskapet. I byn finns fuktiga ängsmarker och vattenhål

och ett rikt bestånd av planterad alm och pil, som speglar en del av den skånska

kulturhistorien.

Under 1900-talet har växthusnäringen varit stor i Malmö. I backlandskapet lever denna

näring fortfarande kvar som ett karaktäristiskt inslag med sina stora växthus. I landskapet

finns också tydliga spår av nedlagda handelsträdgårdar, där trädgårdsväxter och läridåer

vuxit sig höga. Exempel på detta finns bland annat i Gyllins trädgård samt i Fortuna

(Tullstorp).

122

De uttrycksfulla landformerna i backlandskapet förstärks av den varierade markanvän

dningen. Genom att kullar och sänkor har olika färg och struktur blir de lätt urskiljbara

och djupet i landskapet blir påtagligt. Djupverkan förstärks även av småvatten,

dungar, byar, gårdsmiljöer och andra småbiotoper. Pilevallar, alléer och vägar understryker

den böljande topografin. Många vägar har en lång historia och tillkom på medeltiden

eller tidigare.

Variationsrikedomen i backlandskapet är påtagligt större än på slätten. En blandning av

större sammanhängande naturområden som undgått uppodling och exploatering och en

stor mängd småbiotoper, bildar ett mosaikartat landskap rikt på livsmiljöer för växter och

djur. Som exempel på större, sammanhängande områden kan nämnas Husie mosse, Robotfältet,

Kvarnby golfbana, Gyllins trädgård, området kring Almåsa koloniområde och

området kring Södra Sallerups by. Flertalet av dessa består av öppna ängs- och betesmarker.

Halvöppna områden med träd- och buskdungar och större trädbestånd förekommer

också.

Karaktäristiskt för backlandskapet är de många småvatten i form av dammar, våtmarker

och märgelgravar i dalar och sänkor. I anslutning till dessa har ibland högre vegetation

lämnats och tillsammans bildar de åkerholmar av olika storlek. Vattenförekomsten domineras

av stillastående vatten till skillnad från slättbygdens bäckar. Tidigare våtmarksområden

i sänkorna har i många fall dränerats bort. Idag domineras vattenbeståndet av

123

Karaktäristiskt för backlandska-

pet är inslaget av småvatten i

form av dammar och våtmarker.

Flertalet småvatten är skapade

av människan i jakt på till exempel

kalkrik märgel, torv, tegel och

krita. (Sallerups krittäktsdammar)

Under 1900-talet har växthusnäringen

varit stor i Malmö. I

backlandskapet lever denna

näring fortfarande kvar som ett

karaktäristiskt inslag med sina

stora växthus spridda i landskapet.

(Fortuna)

GENERELLA FÖRHÅLLNINGSSÄTT

OCH STRATEGIER

SLÄTTLANDSKAPET

Bibehåll slättens öppna och storslagna

karaktär.

Bevara slättlandskapets öppna och stor-

slagna karaktär. Värna om befintliga inslag

i åkerlandskapet, såsom gårdsmiljöer,

trädridåer och gravhögar. Landskapet kan

med fördel berikas med nya eller återskapade

alléer, pilevallar, öppna vattendrag,

ängs- och betesmarker, våtmarker och

dungar. Öppna gärna kulverterade vattendrag

och återinför vattnet som en del av

slättlandskapet.

KUSTLANDSKAPET

Bibehåll kustlandskapets öppna karaktär

med betade strandängar.

Bevara kustlandskapets i huvudsak öppna

karaktär och skydda strandängarna mot

exploatering och igenväxning. Förbättra

hävden med bete eller slåtter där det

behövs. Bevara den direkta visuella kontakten

mellan kustens strandängar och

slättens åker och ängsmark, samt de fria

utblickarna mot Öresund. Bevara om möjligt

ursprungliga vägdragningar, vinkelräta

mot kusten.

BACKLANDSKAPET

Bibehåll backlandskapets säregna topografi.

Bevara backlandskapets säregna topografi.

Värna om variationen i naturtyper

med åkermark, ängs- och betesmark,

dungar, dammar och våtmarker. Ta tillvara

befintliga småvatten och gräv gärna nya

dammar i lämpliga lägen. Förstärk landskapets

karaktär genom restaurering och

nyanläggning av småbiotoper i form av

busk- och träddungar, beträdor, våtmarker

med mera och utveckla sammanhängande

områden med öppen ängs- och betesmark

samt halvöppen mark med större

busk- och trädbestånd.

•

LANDSKAPSKARAKTÄRER

124

RÅD/VÄGLEDNING/REKOMMENDATIONER

• Ursprungliga vägdragningar samt

125

äldre vägars vindlingar bevaras i

möjligaste mån. När nya vägar anläggs

bör dessa underordna sig landska-

pets struktur. I backlandskapet bör

landformerna styra vägarnas place-

ring i landskapet (låt vägen gå runt

kullen, inte igenom).

• Bibehåll en stor variation av naturtyper

på Klagshamnsudden – från öppna och

halvöppna till slutna. Bevara mystiken

på udden och spara spår från områ-

dets industriepok.

• Kontakten mellan kusten och slätten

bevaras/förstärks genom utblicksmöj

ligheter i öst-västlig riktning.

• Synliga fornlämningar bevaras. Det är

viktigt att fornlämningar, som gravhö-

gar, blir tydliga silhuetter i landskapet.

Förutom fornlämningarnas synlighet

från omgivningen är det visuella sam-

bandet mellan fornlämningar också

viktigt.

• Gör landskapet mer tillgängligt genom

framkomliga stråk i landskapet. Strå-

ken kan utgöras av öppna ängs- och

betesmarker, stigar längs vattendrag,

spänger över våtmarker, beträdor

(obrukade zoner i åkerkanten) etc. Det

är viktigt att stråkens läge och utform-

ning anpassas till landskapets struktur

och karaktär, samt att de byggs upp av

naturligt (historiskt) förekommande

naturtyper.

• Befintliga strukturer, proportioner, ma-

terial, kulörer och byggnadssätt res-

pekteras vid utbyggnad och förändring

av landsbygdsbebyggelse. Bevara om-

möjligt ekonomibyggnader på avstyck-

ade gårdar.

• Värna om spåren från växthusnäringen

genom att om möjligt spara växthus,

skorstenar och vegetation i form av

trädridåer som finns kvar i landskapet.

• Låt gärna ängsflora utvecklas i trafik-

platser och längs vägslänter.

LANDSKAPSKARAKTÄRER

1500-1910

1910-1930

1930-1950

GATUSEKTIONER

JACOB NILSGATAN

9 M

NOBELVÄGEN 35,5 M

KORSÖRVÄGEN 25,5 M

STUREGATAN

18 M

126

127

8 M

20 M

STENKYRKOGATAN

AUGUSTENBORGSGATAN 19 M

KUNGSGATAN

85 M

KLARAGATAN

8 M

1950-2000

2000-

INRE RINGVÄGEN 36 M

35 M

41,5 M

VÄSTRA VARVSGATAN

24 M

84 M

MUNKHÄTTEGATAN

128

129

BO01 7,9 M

KANTATGATAN 33,5 M

130

131

Malmö stad

132

STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

products

Features

Resources

Developer

Company

Pro Features

Help & Support

Integrations

Plans & Pricing

Company

STADENS STRUKTUR HANDLINGSPROGRAM - Malmö stad

Delete template?

Save as template?

products

Features

Resources

Developer

Company

Pro Features

Help & Support

Integrations

Plans & Pricing

Company