Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett ISBN 91-620 ...

NATURVÅRDSVERKET
Rapport 5486 • Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett och dess livsmiljöer
äldre ädellövskog med bok, ek, lönn, ask, alm och björk. Den finns dock också i blandskogar
och barrdominerade bestånd med stort inslag av lövträd och stora andelar död ved (Glutz von
Blotzheim & Bauer 1980, Cramp 1985). I östra Polen återfinns arten främst i naturskogsartade
lövskogar av bl.a. avenbok, al, björk, asp, lönn, ask och alm, ofta längs vattendrag och i
sumpskogspartier. Den förekommer också i al- och björksumpskogar på igenväxande
våtslåttermarker (Wezolowski 1995, personliga observationer [KM, KS]). I Spanien
(Pyrenéerna; rasen lilfordi) sägs arten föredra bokskog (Cramp 1985). Även i Ungern sägs
arten förekomma främst i gammal bokskog, opåverkad av skogsbruk och med en riklig
förekomst av död ved (Gorman 1996). Det är dock tveksamt om det längre är artens viktigaste
biotop eftersom landets bokskogar de senaste decennierna varit utsatta för mycket intensiva
skogsbruksåtgärder (Gorman 1996, personliga observationer [KM, KS]). Den lilla
restpopulationen av vitryggig hackspett verkar idag istället huvudsakligen finnas kvar i
blandlövskogar på branta bergssidor, där de dominerande trädslagen ofta består av avenbok,
naverlönn, ask, bok, asp och ek (personliga observationer [KM, KS]). I södra Turkiet (rasen
lilfordi) finns arten idag huvudsakligen kvar på branta bergssidor i gammal cederskog med stora
mängder död ved, samt inslag av poppel och äldre bergsek (personliga observationer [KM]).
4.3 Födoval
Arten är den mest specialiserade av alla europeiska hackspettar beroende på att den främst
livnär sig på larverna av bark- och vedlevande insekter i döda eller döende lövträd (Ahlén et al.
1978, Glutz von Blotzheim & Bauer 1980, Scherzinger 1982, Cramp 1985, Aulén 1988,
Stenberg & Hogstad 1995). I en svensk studie utgjorde bark- och vedlevande insekter 79% av
födan, varav ca. 50% var skalbaggslarver. Även under ungmatningstiden, när insektstillgången i
övrigt är god, utgjorde larver av vedinsekter 50% eller mer av födan (Ahlén et al. 1978, Aulén
1988, Stenberg 1998). Denna starka specialisering på lövträdslevande insekter kräver en
kontinuerlig tillgång till ett stort antal kraftigt insektsangripna lövträd.
I en undersökning i nedre Dalälvsområdet (Aulén 1988) utgjordes 96% av födosöksträden av
lövträd, medan gran och tall endast utgjorde 4%. Detta trots att tall och gran utgjorde mer än
80% av trädslagssammansättningen i området. Det i särklass viktigaste trädslaget för födosök är
björk (34%), följt av asp (18%) och sälg (17%) och därefter ek (10%), gråal (7%), klibbal (5%)
och övriga lövträd (4%). Björk var viktigt som födosöksträd under hela året, asp huvudsakligen
under vinter och häckningstid, sälg huvudsakligen under höst och vinter, ek främst sommartid
och gråal främst under höst och vinter. Artens födosök på barrträd skedde huvudsakligen
sommartid och då endast på död barrved. Såväl levande, döda och döende lövträd utnyttjades
för födosök. Flertalet aspar, sälgar och ekar som utnyttjades för födosök levde, medan för björk,
gråal, samt klibbal utgjorde döda träd majoriteten. För björk och gråal utgjordes mer än 50% av
högstubbar eller liggande död ved.
79% av födan i de ovan redovisade trädslagen utgjordes av bark- och vedlevande insekter, 15%
av olika typer av epifauna (ytlevande insekter) och 6% av obestämbara insekter. 50% av födan
utgjordes av skalbaggslarver, varav mer än hälften utgjordes av larver av långhorningar
(familjen Cerambycidae). 10% av födan bestod av steklar (ordningen Hymenoptera), tvåvingar
(ordningen Diptera) och fjärilar (ordningen Lepidoptera).
I en liknande studie i Surnadal i västra Norge (Stenberg & Hogstad 1995), uppvisade landskapet
en lövträdsandel på 68%. Övriga trädslag var huvudsakligen tall med ett mindre inslag av gran.
Björk var det vanligast förekommande lövträdet. Björken var också det i särklass mest nyttjade
trädslaget vid födosök (38%). Andra vanligt använda trädslag var asp, gråal och tall. Asp och
gråal var de mest utnyttjade trädslagen i förhållande till deras förekomst i området. Mer än 80%
av födosöket skedde på död stående ved av björk, gråal och tall. Till skillnad från övriga
trädslag, nyttjades också friska träd av asp i stor utsträckning för födosök. Skalbaggar (av totalt
11 familjer) dominerade och i drygt 50% av fallen var födosöket inriktat på larver av
långhorningar (Cerambycidae). En stor skillnad mot förhållandet i Sverige (Aulén 1988) är att
tall är ett viktigt träd för födosök på några platser i västra Norge. Även om lövträd innehåller
fler insekter än barrträd så har död tallved i fuktiga kustnära områden fler insektsarter än i
82