Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett ISBN 91-620 ...

NATURVÅRDSVERKET
Rapport 5486 • Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett och dess livsmiljöer
10.11 Stödutfodring
10.11.1 Stödutfodring vintertid
I Svenska Naturskyddsföreningens regi har arten sedan mitten av 1970-talet utfodrats
med talg vintertid i kända vitryggsrevir i fr.a. Dalsland, Värmland och nedre Dalälvsområdet.
Vintertid uppsöker arten ofta dagligen dessa utfodringsplatser. Stödutfodring
bör tillsvidare fortsätta i samtliga kända vinter- och/eller häckningsrevir för arten.
Ansvarig: Svenska Naturskyddsföreningens Projekt Vitryggig hackspett, i naturreservat
och nationalparker berörd länsstyrelse.
10.11.2 Stödutfodring under häckningstid
Det har föreslagits att frilevande häckande par kan stödutfodras för att förbättra
häckningsutfallet och öka ungarnas överlevnadschanser. En väl fungerande teknik att
utfodra vitryggig hackspett i fångenskap med bl.a. levande insektslarver har utarbetats
på Nordens Ark. Om utfodring under häckningstid framöver anses nödvändig för vissa
häckande par bör detta prövas. Ansvarig: Svenska Naturskyddsföreningens Projekt
Vitryggig hackspett.
10.12 Minskat klövviltsbete
Sverige har idag en av världens tätaste älgstammar, ofta 1–13 djur/1000 ha i
vinterstam, ibland upp mot 15 djur/1000 ha och undantagsvis upp mot 20 älgar/1000
ha (Svenska Jägarförbundet 2002). De regionala skillnaderna i älgtäthet är dock
betydande. Grunden för denna älgtäthet är i första hand kalhyggesbruket som i
ungskogsfasen förser älgarna med ett lättillgängligt förråd av tall- och lövträdsplantor.
Även den svenska förvaltningspolitiken av älg har medvetet arbetat för att bygga upp
en stor stam. Som jämförelse finns i motsvarande barrskogslandskap i västra Ryssland,
där såväl modernt skogsbruk som varg förekommer, oftast bara 1–4 djur/1000 ha i
vinterstam. Motsvarande siffra för jämförbara naturskogar med vargförekomst i
Kanada och västra Ryssland är 1–3 älgar/1000 ha. Sverige har dessutom en mycket stor
rådjursstam, 80–150 djur/1000 ha i vinterstam i södra halvan av landet och 20–50
djur/1000 ha i vinterstam i Svealand (Svenska Jägarförbundet 2002, Angelstam 2003).
Genom ett kraftigt överbete på bl.a. lövträd motverkar denna stora klövviltsstam en
naturlig föryngring av lövträd i många områden i Mellansverige och Norrland. På sikt
finns därför risken att bl.a. gammal asp, sälg och rönn blir en bristvara i många mellansvenska
och norrländska barrskogar. Klövviltsbetet – i kombination med skogsbrukets
omfattande röjning och gallring av lövträd – försvårar därför möjligheterna att uppfylla
miljömålet om ökade lövträdsandelar i skogslandskapet. Betestrycket påverkar
också den övriga biologiska mångfalden negativt p.g.a. av det stora antalet rödlistade
organismer som är knutna till äldre lövträd och död lövved. För många rödlistade arter
som är beroende av äldre lövträd och död lövved finns en uppenbar risk för
kontinuitetsbrott. Andelen sekundär lövskog ökar visserligen lokalt och regionalt i
delar av landet. Den största ökningen sker dock i kulturlandskapet och i tätortsnära
områden – mer sällan i den vitryggiga hackspettens utbredningsområden.
I många av den vitryggiga hackspettens kärnområden finns det idag en lucka på flera
decennier i lövföryngringen – om än med stora lokala skillnader. I ett antal av Bergvik
Skogs avsatta områden för vitryggig hackspett – exempelvis lövträdsrika hyggen som
lämnats för att utvecklas till lämpliga lövträdssuccessioner – är lövträdsföryngringen i
det närmaste obefintlig eller kraftigt dämpad. I flera naturreservat i Värmland och
Dalsland inom artens kärnområden är betestrycket så hårt att föryngringen av björk är
51