Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett ISBN 91-620 ...
Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett ISBN 91-620 ...
Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett ISBN 91-620 ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
NATURVÅRDSVERKET<br />
Rapport 5486 • <strong>Åtgärdsprogram</strong> <strong>för</strong> <strong>bevarande</strong> <strong>av</strong> <strong>Vitryggig</strong> <strong>hackspett</strong> och dess livsmiljöer<br />
ovanlig och den andra mycket vanlig (Aulén 1988). Utglesningen i den vitryggiga <strong>hackspett</strong>ens<br />
delpopulationer leder till att individerna får svårare att finna partners att häcka med, vilket ökar<br />
risken <strong>för</strong> parbildning med större <strong>hackspett</strong> (Carlson & Stenberg 1995). I Sverige har detta<br />
huvudsakligen noterats i områden där, och under tidsperioder när, de lokala populationerna <strong>av</strong><br />
vitryggig <strong>hackspett</strong> minskat kraftigt och/eller stått på gränsen till utplåning (Dernfalk 1983,<br />
Cramp 1985, Aulén 1978, 1988).<br />
4.6 Spridningsbiologi<br />
<strong>Vitryggig</strong> <strong>hackspett</strong> är huvudsakligen en stannfågel (Glutz von Blotzheim & Bauer 1980,<br />
Cramp 1985) men kan ända betecknas som relativt rörlig (Tiainen 1990). Fram<strong>för</strong> allt är det<br />
ungfåglar som rör sig under hösten och vintern, och arten uppträder ibland t.o.m. invasionsartat.<br />
Från Finland är flera sådana invasioner kända (Tiainen 1990), de senaste 1987 och 1993. Under<br />
hösten och <strong>för</strong>vintern 1993 observerades exempelvis åtminstone hundra fåglar i södra Finland,<br />
utan att antalet häckande par ökade nästa häckningssäsong (Virkkala et al. 1993, Carlson 2000,<br />
Ellegren et al. 1999). Även Sverige berördes uppenbarligen <strong>av</strong> 1993 års stora flyttningsrörelser,<br />
då man i Västerbottens kustland upptäckte flera individer under våren 1994. Flera <strong>av</strong> dessa<br />
fanns kvar 1995, då ett par också häckade. Dessa vandrande vitryggiga <strong>hackspett</strong>ar kommer<br />
troligen från västra Ryssland (Tianen 1990). Enligt Cramp (1985) uppvisar populationerna i<br />
västra Ryssland och i Sibirien tendenser till relativt regelbundna vandringar eller mindre<br />
invasionsrörelser under höst och vinter.<br />
I Norge uppträder arten mer stationärt, men även här sker uppenbarligen en viss utvandring från<br />
nordliga områden, eftersom den i vissa områden i södra Norge <strong>för</strong>ekommer något allmännare<br />
under höst och vinter än under häckningstid (Stenberg 2001). Det finns dock inga bevis <strong>för</strong> att<br />
populationen i Värmland och Dalsland fylls på <strong>av</strong> invandrande fåglar från Norge. Chanserna <strong>för</strong><br />
detta minskar också framöver eftersom populationen i norska Östlandet nu är i princip<br />
<strong>för</strong>svunnen. Tidigare fanns troligen en direktkontakt mellan de östnorska och västsvenska<br />
populationerna.<br />
Vandringar och storskaliga flyttningsrörelser är troligen en naturlig del <strong>av</strong> artens ekologi. Detta<br />
eftersom arten i den boreala regionen till stor del är specialiserad på att nyttja ett relativt<br />
kortvarigt ”tidsfönster” i tillfälliga lövträdssuccessioner efter översvämningar, brand och<br />
stormfällning. I det boreala områdets är denna typ <strong>av</strong> flyttningsrörelser där<strong>för</strong> nödvändiga <strong>för</strong><br />
att arten skall kunna klara den naturliga variationen i födotillgången i ett dynamiskt<br />
skogslandskap. Studier <strong>av</strong> individmärkta fåglar har visat att arten har en stor <strong>för</strong>måga att leta<br />
upp attraktiva miljöer långt utan<strong>för</strong> kända häckningsområden. En ringmärkt ungfågel flyttade<br />
exempelvis under sin <strong>för</strong>sta höst mer än 500 kilometer från mellersta till södra Sverige<br />
(personliga observationer [KS]).<br />
4.7 Biotopkr<strong>av</strong> och tröskelvärden<br />
Födan är den mest betydelsefulla faktor som <strong>av</strong>gör <strong>hackspett</strong>arnas biotopval. <strong>Vitryggig</strong><br />
<strong>hackspett</strong> är den största <strong>av</strong> alla västpalearktiska <strong>hackspett</strong>ar <strong>av</strong> släktet Dendrocopos.<br />
Kroppsstorleken i kombination med det mycket specialiserade födovalet, gör att arten kräver<br />
stora till mycket stora områden med lämpliga habitat (Hogstad & Stenberg 1994). Eftersom<br />
bestånden <strong>av</strong> olika vedlevande insektsarter kan variera betydligt mellan olika år, är den totala<br />
mängden insekter mest stabil där artrikedomen <strong>av</strong> dem är störst. En skog med varierad struktur<br />
och många ekologiska nischer – d.v.s. största möjliga variation i skogens ålders- och<br />
lövträdslagssammansättning – tillfredsställer där<strong>för</strong> bäst den vitryggiga <strong>hackspett</strong>ens<br />
näringstillgång på lång sikt (Aulén 1988, Stenberg & Hogstad 1995, Martikainen et al. 1998).<br />
Specialisering kan dock vara riskabelt, och det är troligen artens behov <strong>av</strong> bark- och vedlevande<br />
insekter vintertid som gör den så sårbar <strong>för</strong> mänskliga strukturella <strong>för</strong>ändringar i<br />
skogslandskapet (Stenberg & Hogstad 1995). <strong>Vitryggig</strong> <strong>hackspett</strong> behöver ca. 60 stora<br />
vedlevande larver om dagen och behovet ökar i köldperioder (Hogstad & Stenberg 1994). Då<br />
kräver näringssöket dessutom mer energi, både <strong>för</strong> att fågeln måste bearbeta hård frusen ved<br />
men också <strong>för</strong> att tina de frusna larverna. Även om långhorningslarver är en energirik föda så<br />
minskar fågelns energivinst när temperaturen sjunker. Fågelns energibudget är där<strong>för</strong> knapp<br />
84
Change language