Stig Lindberg - en alla tiders konstnär! - Juridicum

More documents

Recommendations

Info

har ofta förts med utgångspunkt i antingen konstalsters användning i industrin eller industrialstrens konstnärlighet. Det är främst inom diskussionen om industrialsters konstnärlighet som åsikterna gått vida isär, ur såväl ett historiskt som ett principiellt perspektiv. Men det är också i diskussionen om industrialsters eventuella originalitet som olika tidsperioders bedömning av konstnärlighet fått sin tydligaste avspegling. Den gällande uppfattningen i slutet av 1800-talet var att alster som innefattade praktiska och funktionella överväganden inte samtidigt kunde uppnå de estetiska krav som ställdes på konstnärliga verk. Den diskussionen kan man bl.a. återfinna i Högsta domstolens avstyrande av att i den första svensk lagen för konstnärskydd 1867 inkludera skydd också för byggnadsverk. Vid den tiden kom brukskonst, då kallat konsthantverk och konstindustri, överhuvudtaget inte i fråga för skydd, snarare tvärtom. I 1867-års lag medgavs hantverkare och fabrikanter begagna konstverk som förebilder vid tillverkningen av husgeråd och andra förbrukningsvaror, eller till prydnader på dessa. Detta nyttjande av konstverk ansågs dock med tiden innebära ett alltför starkt gynnande av industrin på konstens bekostnad, och stramades åt i Lagen den 28 maj 1897 angående rätt att efterbilda konstverk som ersatte 1867-års lag. I 1897-års lag fick konstverk inte utan tillstånd efterbildas å nyttighetsföremål i samma konstart som originalkonstverket. Brukskonsten var hänvisad till det högst begränsade skydd som gavs för prydnadsmönster och prydnadsmodeller inom metallindustrin i lagen den 10 juli 1899 (nr 59) om skydd för vissa mönster och modeller. Det begränsade skyddet för brukskonstalster vid sekelskiftet kan bl.a. förklaras med att den traditionella formgivaren av våra vardagsvaror, konsthantverkaren, egentligen inte hade något behov av efterbildningsskydd förrän den industriella tillverkningen av bruksartiklar också medförde reella möjligheter att ”billigt” plagiera hans alster. Någon svensk konstindustri med önskemål om efterbildningsskydd för sina egna ”konstnärliga” produkter fanns inte heller vid sekelskiftet, snarare tvärtom. Huvuddelen av konstindustrins produktion vid den här tiden bestod i kopior av i andra länder framgångsrika former och mönster och endast i undantagsfall anlitades konstnärer för att t.ex. utforma mönster på serviser. Intresseorganisationerna arbetade dock redan vid sekelskiftet för slöjden och konsthantverkets erkännande som konst. Svenska Slöjdföreningen (numera Föreningen Svensk Form) arbetade aktivt för att stärka det konstnärliga skyddet för alster från såväl konsthantverk som konstindustrin. Slöjdföreningen förklarade bl.a. i en skrift till lagstiftaren 1912 att den skillnad som tidigare gjorts mellan de fria konsternas verk och ”den tillämpade konstens alster” börjat utplånas i början av 1900-talet och att man inte kunde förneka, att konsten förblev konst även när den tog till uppgift att förädla de dagliga livets föremål och låta dem framträda i estetiskt verksamma former. Det fanns därmed enligt Föreningen inte någon grund till varför konsten skulle i lagstiftningen behandlas olika allt efter som den ställde sig i industrins tjänst, eller inte. 6 Konsthantverkarnas gille hade också i en skrift ingiven till lagstiftaren 1911 argumenterat för att konstindustriens och konsthantverkets alster, likaväl som de fria konsternas, borde hänföras till konstalster. 7 Slöjd och konsthantverk är också konst ! Konsthantverkarnas gille gav 1911 in en skrift till Kungl. Maj:t vari de dels uttalade önskvärdheten av en mera tidsenlig mönsterlag, vars skyddsområde inte var inskränkt till metallindustrins alster utan omfattade alla arter av hantverk och industri, dels redogjorde för uppfattningen ”utomlands” att konstindustrins produkter borde jämställas med andra konstalster och således även i skyddshänseende behandlas lika med dessa. Gillet ansåg att jämställdhet i skyddshänseende mellan konstalster och konstindustrins produkter överensstämde med rättvisa och logik, och fortsatte. I mer än ett fall mötte man på stora, för att ej säga oöverstigliga svårigheter, då en gräns skulle uppdragas mellan nämnda båda tillämpande konstens alster”. Brukskonst har också definierats som framställningar med nyttosyfte vid sidan av det konstnärliga, se SOU 1956:25 sid. 76f. 6 Se 1914-års betänkande, sid. 160. 7 Se 1914-års betänkande, sid. 160 f. 2
arbetsområden [konstindustrins produkter med andra konstalster]. Gillet ansåg att det var oriktiga invändningar att det för konstnärlig alstring fordrades en skapande kraft, en förmåga av initiativ, som höjde detta arbetsområde till ett högre plan än konstindustrien och ställde detsammas målsmän högre i rang. Även hos konstindustriens idkare måste förefinnas denna kraft och förmåga, för att produkterna skulle bliva av betydenhet och värde. Förutsättningarna för den enes framgångar vore i detta hänseende desamma som för den andres. Och även vad arbetsprodukterna avsåg, så fann man ofta nog att konstindustriens alster borde, lika väl som de fria konsternas, hänföras till konstalster. ”Det vore förty rättvist och billigt, om även i vårt land konstindustrien och konsthantverket jämställdes med de fria konsterna i skyddsrättsligt hänseende.” Svenska slöjdföreningen ingav 1912 en skrift till Kungl. Maj:t varvid , vid sidan av påpekandet om att mönsterlagen behövde förändras och effektiviseras, slöjdföreningen anhöll om att konstslöjdens intressen skulle beaktas i översynen av lagstiftningen om konstnärlig auktorsrätt. Föreningen förklarade att den skillnad som tidigare gjorts mellan de fria konsternas verk och ”den tillämpade konstens alster” på senare tid [början av 1900talet] börjat utplånas. Man kunde inte förneka, att konsten förblev konst även när den tog till uppgift att förädla de dagliga livets föremål och låta dem framträda i estetiskt verksamma former, varför det följaktligen inte heller gavs någon grund till varför konsten skulle i lagstiftningen behandlas olika allt efter som den ställde sig i industrins tjänst, eller inte. ”Den allmänna svenska utställningen för konsthantverk och konstindustri i Stockholm 1909 hade övertygande ådagalagt, att den svensk konstindustrien, icke blott metallindustrien, utan även de alldeles oskyddade textil-, möbel-, glas- och porslinsindustrierna och andra kämpat sig fram till så väl en beaktansvärd omfattning som en kvalitativt framstående ställning. Klart vore emellertid, att om ifrågavarande industrigrenar skulle kunna bibehålla sin höga ställning och ytterligare förkovras, skydd vore erforderligt. Intresset för ett originellt arbete kunde icke i längden bestå och driva till nya ansträngningar och uppoffringar, om man funne frukterna av sitt arbete ryckas undan av konkurrenter, som icke droge i betänkande att tillägna sig andras omtyckta mönster och modeller, ofta för en massindustri av sämre kvalitet och till lägre pris.” Svenska slöjdföreningen i skrift ingiven till Kungl. Maj:t 1912, Se 1914-års betänkande, sid. 161 När skyddet för brukskonst inte infördes i 1919-års konstnärslag, återkom Slöjdföreningen 1923 med en ny framställan om att konstnärsskyddet skulle omfatta också brukskonst. Den 28 juli 1914 presenterade ett antal sakkunniga förslag till Lag om rätt till verk av bildande konst, Lagen om rätt till litterära och musikaliska verk, och Lag om rätt till Fotografiska bilder. 8 De sakkunniga bestod av revisionssekreteraren, häradshövdingen och fil.dr. Hjalmar Himmelstrand, sekreteraren i Sveriges författarförening fil.dr. Axel Raphael och revisionssekreteraren friherre P.M. af Ugglas samt vad gällde konstnärsskyddet professorn vid konsthögskolan Alfred Bergström. De sakkunniga föreslog att konstnärsskydd skulle införas också för alster med praktiska och funktionella ändamål, byggnadsverk, konsthantverk och konstindustrin. Det hade därmed skett en märkbar förändring sedan sekelskiftet också av de juridiskt sakkunnigas inställning till vilka alster som kunde skyddas som konstverk (alster av bildande konst). ”…sammanslutningen mellan konsten och livet gör sig tvivelsutan allt mer gällande. Strävandet att sprida konstens skapelser och av dem förmedlade skönhetsvärden till allt bredare lager av vårt folk har funnit ett ökat antal nitiska målsmän. Och det syfte, som härvid ligger till grund – smakens förädlade och skönhetssinnets höjande även inom de kretsar, som hittills stått i det hela oberörda av konstens inflytelser – är för visso ett kulturintresse, väl värt uppmuntran, och stöd från statsmakternas sida. Men härutinnan är det icke nog, att de fria konsternas alster genom utställande samt genom goda prisbilliga reproduktioner göras tillgängliga för den stora allmänheten. Av ännu större vikt lärer det vara, att åt de för vardagliga bruket avsedda möbler och andra bohagsting, nyttighetsföremål och prydnadssaker förlänas en prägel av skönhet och stil. Det är detta behov, konstslöjden har att tillgodose; och densamma 8 Förslag till Lag om rätt till litterära och musikaliska verk, lag om rätt till verk av bildande konst samt Lag om rätt till fotografiska bilder, avgivna den 28 juli 1914 (1914-års betänkande). 3
Page 1: Denna text återfinns i en något k
Page 5 and 6: Strömningarna och intresset vid se
Page 7 and 8: mogen att ge brukskonst samma skydd
Page 9 and 10: slöjdföreningens arbetsutskott be
Page 11 and 12: ingenjör. Det var endast ett fåta
Page 13 and 14: ukskonst i många fall kunde vara a
Page 15 and 16: verk. En märkbar följd av skyddst

Stig Lindberg - en alla tiders konstnär! - Juridicum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?