Stig Lindberg - en alla tiders konstnär! - Juridicum

sociala uppgift torde alltså vara icke mindre betydelsefull än de fria konsternas. Då det ansetts, att den
målande och tecknande konstens samt skulpturens utövare för att värdigt kunna fylla den kulturuppgift,
som dem tillkommer, hava behov av en speciell lagstiftning till skydd för de ekonomiska och ideella
intressen, vilken med konstverken äro förenade, lärer detta hava giltighet även vad konstslöjdens idkare
angår. Vid sådant förhållande samt de skäl, som härutinnan anförts i ovan omförmälda yttranden av
konsthantverkarnas gille och svenska slöjdföreningen, har vårt lands högt utvecklade konsthantverk och
konstindustri ansetts nu böra i skyddshänseende likställas med övriga arter av bildande konst.”
De sakkunniga i 1914-års betänkande, s.162 f
De sakkunniga i 1914-års betänkande, var naturligtvis medvetna och påverkade av strömningar i
samhället, de förändringar som skett i andra länders konstnärsskydd och den diskussion som
försiggick internationellt. De knöt i sina resonemang också tydligt an till den vid sekelskiftet
mycket aktuella diskussionen att konstnärlighet inte endast handlade om måleri och skultur för
dess egen skull (och för de välbesuttna) utan också om skönhet i form av estetiskt utformade
vardagsvaror för allmänheten. l’art pour tous istället för l’art pour l’art. 9
Konsten i vardagen
”Även på annat sätt spåras tecken till den närmare sammanslutningen mellan konsten och livet, som torde
bliva det börjande seklets uppgift att fullt genomföra. Jag syftar här på den allt mera, i allt säkrare och
bestämdare former sig utvecklande konstindustrien. I stället för att begreppet konst förut inskränkts till
tavlor och skulpturverk, har det så småningom fått allt vidare och vidare omfattning, och på samma gång
koncisare innebörd. Man börjar allt mera inse, att konst är allt som fått en för sitt ändamål lämpad, av
sitt material betingad och av viss stilkänsla präglad formgivning, att här intet beror på vad som göres, utan
allt på hur det göres. Vi se, hur de konstnärliga krafterna med allt större självtillit söka sig nya,
praktiska verksamhetsfält, finna sin glädje och sin tillfredsställelse i att försköna det dagliga livets föremål
och verktyg, och hur intresset för denna verksamhet är i ständigt stigande hos allmänheten. Ännu stå vi
blott i början av denna rörelse, ännu är den i mycket trevande och osäker, men blott på några år hava
framstegen varit märkbara, och utan tvivel kunna vi här se framåt mot en rik och vacker utveckling. –
Lika visst som vår tids måleri och skulptur i sina mest representativa alster bära prägeln av en egenartad
skönhetskänsla, lika visst kommer denna att så småningom genomtränga alla former av konstnärlig
verksamhet och sålunda skapa en för vår tid karakteristisk stil. Därför erfordras blott en nära, oavbruten
förbindelse mellan livet och konsten, en känsla av samhörighet och ömsesidigt beroende, behov av skönhet,
aktning för ändamålet; finnas förutsättningar, födes stilen av sig själv. Och det börjar se ut, som om dessa
förutsättningar verkligen vore till finnandes.”
Tor Hedberg i Konsten och livet, några reflektioner vid sekelslutet, 1900.
Citerad av de sakkunniga i 1914-års betänkande, sid. 162. Tor Hedberg (dåvarande chef för
den dramatiska teatern), var ledamot i sakkunnig gruppen som representant för
författarfrågorna.
Författaren Ellen Key propagerade också redan vid sekelskiftet om ”Skönhet för Alla”. 10 Skönhet
var inte lyx, utan något som fördjupade och förädlade varje människa. Och i Keys skönhetsideal
skulle var sak fylla sitt ändamål med enkelhet och lätthet, finhet och uttrycksfullhet, annars hade
det inte uppnått skönheten, oaktat det motsvarade nyttans krav. 11
9 Se 1914-års betänkande, sid. 157 f.
10 Ellen Key, Skönhet för Alla, Studentföreningen Verdandis Småskrifter Nr. 77, Albert Bonnier, 5 uppl., Stockholm 1913.
11 ” På en stol skall man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller äta, i en säng ska man kunna vila väl. Den obekväma
stolen, det rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det är dock ej visst, att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den
breda sängen äro vackra. Saken måste, liksom varje vackert föremål i naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkelhet och lätthet, finhet och
uttrycksfullhet, annars har den ej uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans krav. Skönheten innefattar således visserligen ändamålsenligheten
men denna icke alltid skönheten.”
Ellen Key i ”Skönhet för Alla” från 1899-års utgåva.
4