Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

teleMArketiNg i BUrtrÄsk
lisa Wiklund, eldsjäl i Burträsks teaterförening,
berättar här om sina minnen.
Första tiden efter att jag började i styrelsen 1969 tänkte jag
att vi skulle kunna ha större publik än vi hade. Det är ju så
att man måste ligga i för att få publik, så jag tog telefonkatalogen
och började ringa från A och gick igenom hela alfabetet.
Det gick jättebra, vilket var särskilt roligt eftersom teater
var så ovanligt på små orter då. Jag tycker det är hemskt
kul att prata med obekanta personer och minns särskilt ett
samtal. Jag hade reklamerat för teaterföreningen, hur trevligt
det var att gå på teater, vilka möjligheter hon hade och
att jag ville sälja ett årsabonnemang. Då säger hon efter en
stund: Ja, jag har aldrig varit på teater.
Kanske du ska ta och prova nu då och se om du trivs?
sa jag.
Jaha, måste man vara hemskt fin när man går på teater?
Nej, så var det väl kanske tidigare, men numera kan du
gå precis som du är.
Hon tecknade till slut ett abonnemang och när jag ringde
upp henne året därpå, jag ringde alla varje år, frågade
jag: Har du nu gått på teater i vinter och haft trevligt?
Ja, vet du, det här det kommer jag aldrig att sluta med.
I slutet av 60-talet gavs en föreställning av de turnéer
som kom till Burträsk och publiken fick i regel plats. Men
efter 15 år, då gick det inte längre, då var lokalen för liten.
Folk trängdes och ibland gick det så långt att alla inte fick
plats. Därför pratade jag med Skellefteå kommun. Då fick
vi större anslag och kunde dubblera föreställningarna. Un-
der de åren hade vi ibland över 400 fasta abonnenter här i
lilla Burträsk och det låter ju inte klokt, men det var kolossalt
roligt! Det hände ibland när jag var ute och cyklade att
folk tutade åt mig, jag visste inte säkert vilka de var, men
alla kände mig. På min post stod det Lisa i Burträsk som
adress och den kom fram. När man tänker tillbaka så är det
fantastiskt.
Sista premiären under min tid, det var med Anna-Lisa
Eriksson. Hon var väldigt populär och det var väldigt mycket
folk. Då hade vi inte dubbla föreställningar längre. För efter
14 år hade kommunen krympt. Men vi hade i alla fall folk, så
mycket folk att när smörgåstårtorna kom till festen efteråt,
så tog det stopp i skolkorridoren utanför aulan. Konditorn
fick gå ut med dem igen, gå runt skolan till matsalen och
där fick vi lyfta in dem genom ett fönster.
Jag kan aldrig vara nog tacksam för allt som jag fått
uppleva med Riksteatern, för det har gett mig så mycket
glädje och mening i livet. Eftersom jag hade ett sånt gott
gehör från allmänheten och från Riksteatern centralt. Riksteatern
har betytt allt. För teater, det måste man ju ha, det
är ett livsvillkor. Och genom att man får se de agerande i
verkligheten så blir ju allting mera levande. Jag hade tur, jag
fick träffa så många trevliga människor och jag fick så fin
kontakt med både de agerande och med den publik som
jag hade då som uppskattade det jag gjorde.
Det var så roligt att agera, planera och att organisera.
Jag hoppas att Riksteatern aldrig avlider, jag tror inte det
kommer hända, den är så starkt förankrad. Jag har kommit
underfund med att min kontakt med Riksteatern under de
33 år som jag jobbade, det är den bästa tiden i mitt liv.
25