Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

78
Det gränsöverskridande och annorlunda med teater blev
under Roliga timmen kopplat till en känsla av individuell
expansion. Då funderade jag mest över vad teater kunde
ge mig för möjligheter, snarare än vad det gjorde med oss
tillsammans i klassen.
Som publik drabbades jag första gången av ”tillsammans”
när jag såg Tjejen i Aspen av Staffan Göthe i en skolgympasal.
I den föreställningen gjorde de vuxna skådespelarna
samma sak som vi gjort på Roliga timmen. De uttalade
det som inte fick sägas och de talade till oss i publiken
som om vi var på samma nivå, som om vi var individer med
egna tankar och känslor, som om vi var viktiga. Vi var inte
bara en hop barn, vi var medskapande och delaktiga.
På stora teatern i Karlstad såg vi Spöket på Canterville
men det var inte alls lika kul. Det var så tydligt ”på låtsas”.
Några år senare kom äntligen Regeln och undantaget.
Där i gympasalen bland alla andra låtsaslikgiltiga högstadieelever
fanns plötsligt leken igen. Plintarna var berg, tyg
var flod, vi satt alla tillsammans, vi var med, vi var viktiga,
vi skapade ihop med skådespelarna. När det var slut var
några till och med kvar och packade ihop och lastade. Det
blev tomt när folkvagnsbussen rullat iväg.
Föreställningen av Regeln och undantaget av Bertolt
Brecht var otroligt häftig. Jag, en liten spinkig 13-åring,
fräknig med stora öron och stor mun. Ständigt upptagen
av min otillräcklighet. För några timmar slets jag ur min deprimerande
egocentricitet och in i andras perspektiv och
dilemman. Skådespelarna på scen avkrävde mig ett intellektuellt
och känslomässigt engagemang. Plötsligt fick jag
en utmaning som var så otroligt mycket härligare än att ha
rätt jeans och se snygg ut. Vad jag tänkte, tyckte och kände
var hela målet med skådespelarnas ansträngning. Inte hur
jag såg ut eller vem jag var. Befriad från att vara Birgitta och
ändå mer Birgitta än någonsin.
Jag har alltid älskat att se teater. Det där ögonblicket
i gympasalen i Gruvlyckeskolan präglade mig och gjorde
mig till en medskapande publik. Mer än så – upplevelsen
gjorde mig också till en medskapande medborgare. Inte för
att teatern försökte lära mig hur det ska vara eller vad som
är rätt och fel, utan för att jag fick möjlighet att byta min
verklighet och mina perspektiv på världen.
Det var då som jag förstod att jag kan vara en möjlighet
för världen och världen en möjlighet för mig. Jag letar
hela tiden efter infallsvinklar eller känslor som kan ge mig
en öppning till att vara med och fylla på berättandet och
gestaltandet. Om det är dåliga föreställningar omskapar jag
dem i mitt inre och letar efter alla borttappade möjligheter
i texten eller rummet, eller i relationen mellan människorna.
Om det är bra föreställningar så brottas de vidare med min
självbild och min världsbild långt efter att jag lämnat salongen.
Jag har mött dessa föreställningar på de mest oväntade
platser och jag vill sluta med mitt möte med Cullbergbaletten
på teatern i Skövde. Jag gick på Skara skolscen och
vi hade åkt till Skövde för att se Cullberg. Hade jag sett St
Göran och Draken i tid så hade jag vigt mitt liv åt dansen
istället. Nu insåg jag med smärtsam klarhet att hur mycket
jag än tränade så skulle jag aldrig komma i närheten av
dansarnas gudomliga rörelser. Jag skulle aldrig få en publik
att flyga inombords som vi i Skövdesalongen gjorde med
Cullbergbaletten.
Skövde var för mig en helt ny stad efter mötet med Cullbergbaletten,
en metropol i tid och rum. Jag tror ingen av
de fantastiska dansarna på scenen den kvällen kan förstå
vilken betydelse de hade för oss i publiken.
När jag så småningom senare blev först skådespelare
och sedan regissör så har jag hållit hårt i mina första, starka
upplevelser som publik. Det finns något alldeles magiskt i
den scenkonst som litar på och har förtroende för sin publik.
En scenkonst som kan vara både anspråksfull och
anspråkslös bara den erkänner min existens och min medverkan.
Då kan vi göra ögonblickets konst till vårt delade
ansvar. Vår förmåga att gemensamt skapa dessa ögonblick
är beviset för att vi gemensamt kan ansvara för framtiden.
Vi kommer att tillsammans kunna handskas med de hot
och möjligheter som finns i samhällsutvecklingen.
”Tillsammans” är själva grunden för Riksteatern och vi har