Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

skolteAter, sprit oCh slAgsMål
sandra Malmquist, skådespelare med många
turnéer bakom sig minns.
Allt var nytt, publiken, mina underbara kolleger – Rut Carteus
och Sten Mattsson – och att åka bil runt hela landet
inklämd i mitten av baksätet på en Volvo, till säkert 200 föreställningar
på ett år. Under min första turné 1977 med
Ballongen spricker / Krukan är tom av Christina Nilsson och
Bo Bergstrand, hände bland annat:
Jag spelade Sara 5 år som vägrade gå till dagis. Pjäsen
inleddes med att Sara, som var rädd för monster, kikade
in i sina föräldrars sovrum, i deras säng fick bara lillebror
3 år sova, men inte hon. Sara, som jag gestaltade med
en docka i en femårings storlek när hon var tillsammans
med vuxna på scenen, berättade detta för publiken. Jag
höll oftast dockan framför mig, men just i denna scen stod
jag gömd bakom en dörr. En gång blev en liten pojke så
provocerad av att jag inte syntes, att han klev in på scenen
och boxade till dockversionen av Sara i magen med all sin
kraft. Jag reagerade på reptilhjärnenivå å Saras vägnar, tog
dockans arm och slog tillbaka ordentligt. Pojken lommade
tillbaka och satte sig. Kvar bakom dörren stod jag och tänkte
”Vad har jag gjort! Man slår inte publiken och framför allt
inte barn. Vad kommer lärarna säga?” – Men inget hände,
det var ju bara en docka.
I en annan scen försökte pappan klä på Sara som trotsigt
smulade ner kex på golvet. Vid ett speltillfälle började
plötsligt några förskolebarn i publiken krypa fram på scenen,
för att mycket noggrant leta efter smulor som de sedan
åt upp. Då var det svårt att hålla sig för skratt!
1979 turnerade jag med det starka dramat Sprit av Börje
Lindström. En pjäs om en flicka och hennes alkoholiserade
mamma. Pjäsen slutade med att flickan till sist släppte in en
kamrat och visade hur hon hade det. På den tiden pratades
det väldigt lite om mammor i den situationen. Efter föreställningarna
samtalade vi med publiken, som bestod av
lågstadiebarn och lärare. Jag glömmer aldrig när en pojke
reste sig upp och sa ”precis så har jag det hemma”. Enligt
de lärare som kände till det, var det första gången han själv
berättade om det. Det hände även att lärare som vuxit upp
i liknande hem kom fram, delade med sig av sina erfarenheter
och sa att de aldrig tidigare kunnat prata om det – så
kom inte och säg att teater inte behövs!
Under samma turné fick jag mitt ego tillfredsställt flera
gånger. Efter en föreställning gick vi över skolgården. Där
fann vi två killar i vilt slagsmål. Jag gick fram och frågade
vad som stod på. Den ene killen rodnade och den andre
avslöjade varför. Han var kär i mig men ville inte att det skulle
komma fram. Jag frågade då min beundrare hur gammal
han trodde jag var, han var i åttaårsåldern. Han tittade noga
på mig och insåg att jag nog inte gick i lågstadiet i alla fall.
Så då tog han i och sa 11 år. Då var jag 30 och älskar honom
fortfarande för de orden!
En lite pinsammare incident under samma turné utspelade
sig i Östersund. Vi spelade på kongressen med denna
starka och nyskapande pjäs. Efter föreställningen hade jag,
som var snabbast avsminkad, fått uppdraget att handla
på systemet innan stängningsdags. Snabb var jag. I foajén
stod den gripna publiken i klungor och pratade om den
stackars flickans belägenhet – och där kommer jag, som
spelade den stackars flickan, springande med systembolagskassar
i nävarna, helt utan tanke på situationen. Många
tappade hakan enligt vår regissör Lennart Kollberg. Inte så
genomtänkt av mig!
Mellanöl slutar säljas Charlie Chaplin dör
35