Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

oM ArBete oCh sJÄlVkÄNslA
suzanne osten, skådespelare, regissör och
sedan 1975 konstnärlig ledare på Unga klara
i stockholm, skriver om Fabriksflickorna, ett
unikt projekt och samarbete.
1974 hade Jösses flickor, befrielsen är nära en fantastisk
framgång på Stockholms Stadsteater, en pjäs om hur en
kvinnogrupp organiserar sig politiskt. Efter en tid höjdes
ropen: – Gör en fortsättning! Detta lämnade oss upphovskvinnor,
Margareta Garpe och Suzanne Osten, ingen ro.
Men hur behålla den kreativa glädjen i att kunna beskriva
det rika politiska livet bland kvinnor som finner sina röster,
och få publiken att svara? Och vart hade den i media
så peppiga kvinnokampen tagit vägen? Vi kände klimatet
hårdna nu i slutet av 70-talet, vi såg ju 80-talet komma i
axelvaddar och det flaggades för en krigisk ekonomism!
Ropen skallade om Kundens Val, Köpa-Sälja, Oavbruten
tillväxt.
Vi satte igång och vi skrev om kvinnors konflikter för att
sedan framföra pjäsen för den publik som hade intervjuats.
Man kan säga att platserna vi besökte, själva turnéläggningen
fanns med i utformningen av pjäsen. Det blev en
pjäs med samhällskritisk debatt och levande artisteri med
musiker på scen. Att gnola med i pjäsens aktuella texter var
tanken. En ensam kvinna är bara en slav/men tusen systrar
kan ställa krav som det stod i graffiti på tunnelbaneväggen
en dag 1978 när jag var på väg till arbetet.
1980 hade Fabriksflickorna premiär. Turnén sträckte sig
över hela Sverige, spelade en vända i folkparkerna, landade
i Stockholm på hösten. Det var ett unikt initiativ, riktat
till den stora arbetargruppen lågavlönade kvinnor i hela
Sverige. Unikt var också samarbetet mellan institutionerna
Riksteatern och Stockholms stadsteater.
Eftersom Margareta och jag efter Jösses hade arbetat
med sinsemellan helt olika konstnärliga projekt, skulle vi nu
återuppstå som en tredje författare. Jag minns att vi grä-
lade mycket i denna process, vi är två stridiga personer
och vi ville inte göra om samma pjäs som burits fram på
en osannolik tidsvåg 1974. Men vågen drog sig tillbaka. I
medierna hånades Grupp 8 och kvinnorörelsen utmålades
som död. Vi anade att kampen levde – men var?
Vi ville tala med de fackliga gräsrötterna. Där anade vi
en ny självkänsla och märkte att attityderna förändrats. Vi
såg kampen mellan ”gubbarna” av båda kön i den etablerade
fackföreningsrörelsen och de unga, rebelliska rösterna.
Svensk TEKO lades ner och den svenska skotillverkningen
var en avslutad affär. Öppna marknader och Asienimporten
med alla billiga lönearbetare höll på att slå ut hela
den svenska beklädnadsindustrin. Det var rätt tyst om det.
Då strejkade sömmerskor i norr.
Sömmerskestrejken var en dröm för många av oss socialister;
i facket såg vi äntligen att kvinnokampen glödde och
de som tänt brasan var arga kvinnor som kände att nu var
det nog. Vi kan vi vill vi törs! som refrängen i Jösses flickor
hade ljudit på teaterscenen. Nu var det allvar. Vi startade
vår intervjuresa i de gamla textilstäderna Norrköping och
Borås och det blev varmare ju längre norrut vi kom. Metoden
resa-diskutera-sjunga-agitera skulle få Kvinnorörelsen
plus Fackligt arbete att brinna: samhällsutvecklingen skulle
få ett motstånd av vår kvinnokultur och vi skulle hämta argument
från hela Sverige.
Vi intervjuade de verkliga, tuffa förebilderna till våra två
pjäshjältinnor Bill och Bull. De var varken några ”tjejer” med
svaga röster eller politiskt studerade Grupp 8-kvinnor, de
var förbannade lågavlönade kvinnor. Som dramatiker bestämde
vi oss för att diskutera flera teman i pjäsen – arbetes
värde, svenskt TEKO. Vi ville skildra det lilla familjeföretaget
som slås ut mot marknaden. Globaliseringens
effekter skulle vi idag kalla det.
Kvinnorna i Sollefteå som utlyste den berömda sömmerskestrejken
hade, genom medbestämmandelagens
införande och därmed sin nya insyn i bolagsstyrelsen, fat-
39