Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

Min berättelse börjar egentligen ett halvår tidigare när Teaterföreningen
i Oskarshamn skulle fastställa repertoaren
för våren 2005. Jag föreslog Fedra medan flertalet av de
andra i styrelsen förhöll sig något tveksamma, inte för att
de trodde Fedra var dålig på något sätt utan med tanke
på Oskarshamnspublikens vanliga tycke och smak. Efter
ett ekonomiskt mycket besvärligt 2004 var det säkra kort
som gällde för våren 2005. Mot löfte om att jag skulle få
mina svensklärarkolleger på Oscarsgymnasiet lika förtjusta
i idén som jag var och lova att komma med 200 elever, kom
styrelsen fram till att vi skulle våga satsa på Fedra.
På nästa svensklärarkonferens tog jag upp frågan och
det visade sig att det i kollegiet fanns ett uppdämt behov
av att få möjlighet att ta med eleverna på teater, inte minst
klassisk teater. Teaterbesöken hade av okända orsaker lyst
med sin frånvaro under 2000-talets tidiga år. Min iver smittade
sålunda snabbt av sig och ansvarig rektor övertygades
att finansiera besöket. Därmed var saken klar: Fedra
skulle till Oskarshamns teaterförening.
Så var, efter en lång väntan, kvällen för föreställningen
kommen. Efter förberedande lektioner i grekisk mytologi,
bland annat myterna om Theseus, fylldes foajén med upprymda
ungdomar. De gick samtliga första året på Oscarsgymnasiet
och kom från alla möjliga programinriktningar:
barn och fritid, naturvetenskap, handel, estetisk, samhälle,
hotell och restaurang samt teknik. En brokig skara kan
tyckas men de var alla där efter att de i sina respektive
klasser, genom omröstning, fattat beslutet att de ville ägna
denna kväll åt att se Fedra. Några veckor tidigare hade jag,
som tur var, deltagit i den arrangörsträff som Riksteatern
bjudit in teaterföreningarna till i Hallunda. Där hade jag fått
höra regissören engagerat berätta om hur han hade tänkt,
se skådespelarna framföra en scen ur pjäsen och efteråt
diskutera upplevelsen med de andra. Tack vare detta fantastiska
möte visste jag, och via mig mina kolleger och genom
dem våra elever, att Fedra var speciell på många sätt.
Det här var en föreställning i vilken det talade ordet var det
absolut dominerande. Det gällde att lyssna ordentligt på
alla repliker med andra ord, om man skulle kunna hänga
med i händelseförloppet.
Fast eleverna var införstådda med karaktären på teaterföreställningen
och inlästa på myterna kunde jag inte låta
bli att vara nervös. Skulle eleverna sköta sig? Skulle någons
mobiltelefon ringa? Skulle några sitta och småprata? Och
vad skulle de tycka om teaterföreställningen? De var ju så
vana vid den actionspäckade filmgenren där 1000 saker
händer parallellt med huvudhandlingen. Det här skulle bli
precis motsatsen. Hur skulle det gå?
Dörrarna till teatersalongen öppnades och eleverna forsade
in, alla på en gång, på ungdomars vis. I vimlet hörde
jag någon som sa: Åh, vad mysigt det är här, röda fåtöljer
och allt. Är det så det ser ut? Alla hittade till sina platser.
Lärarna slog sig ner bredvid sina elevgrupper. Ljusen släcktes,
sorlet lade sig och föreställningen kunde börja.
Från början till slut satt alla vi i publiken trollbundna av
pjäsen som spelades upp framför våra ögon. Vartenda
ord hörde vi. Varenda rörelse uppmärksammade vi. Varenda
känsla som uttrycktes tog vi till oss. Det kändes som
om alla vi i publiken var ett med gestalterna på scen. Det
var – i brist på bättre ord – magiskt! Behöver jag säga att
skådespelarna var fenomenala, att de gav allt på scenen?
Behöver jag nämna att eleverna skötte sig och att inga telefoner
ringde? Behöver jag beskriva hur exalterade, glada
och berusade vi var av denna föreställning efteråt? Jag vet
ärligt talat inte ens om jag skulle kunna klä minnet av dessa
känslor i ord. Det enda jag vet är att denna Fedra är en av
de starkaste teaterupplevelser som jag har varit med om.
Från samtalet med min klass dagen därpå vet jag att
samtliga elever på ett eller annat sätt blev påverkade av
detta teaterbesök. Även om inte alla älskade pjäsen reservationslöst
– vilket för att vara helt tydlig inte heller var ett
krav från min sida – så var det uppenbart att det hos var
och en av eleverna fanns något med Fedra som berörde
dem, något som de tog till sig. Alla upplevde teaterbesöket
som positivt och ingen ångrade sig efteråt. Vad mer kan en
svensklärare tillika teaterarrangör önska sig?
Elektras bröder, Meningen med livet, Märk mig, Dödsbo, Empty House, Aluminium, Som om, Kärlek extra allt!
Muhammedkarikatyrerna publiceras i Jyllands-Posten
Elektronikkedjan Sibas VD kidnappas och hålls inlåst i en plywoodlåda
67