Riksteatern 75 år, bok med mig som redaktör och projektledare.

64
2004
FråN stAdsteAtrAr till FÄNgelser
lo kauppi, skådespelare, turnerade med sin
självbiografiska föreställning Bergsprängardottern
som exploderade 2004-2005.
Det jag trodde kanske skulle bli något som några få skulle
känna igen sig i blev en folklig berättelse om ätstörningar,
alkoholism, knark och kriminalitet. Det väckte debatt på
det sättet jag ville. En del dagar gjorde jag fyra intervjuer.
Jag fick prata om hur viktigt det är med ungdomsvård och
framförallt hur mycket man kan tjäna på att gripa in i tid och
med rätt hjälp. Jag blev uppbjuden till socialdepartementet.
Jag fick föreläsa på Brottsförebyggande rådet för 500 domare,
poliser och åklagare.
Det kom ut en rapport samtidigt som hette ”Tänk långsiktigt”
från socialstyrelsen som stödde mitt resonemang
om kostnader, men framförallt kände jag att jag blev känslomässigt
förstådd och att jag fick fram allvaret i ätstörningar.
Att det inte är något litet tjejproblem som inte kostar något
utan att det kan leda till kriminalitet och narkotikaberoende.
Då blir det otroligt kostsamt för alla, hur man än gör. Det är
priset vi får betala för alla undernärda reklambilder och förminskandet
av småtjejer som vi dagligen gör i samhället.
Jag spelade i små knarriga IOGT-NTO-lokaler där de
fick damma av stolar från källaren för att de aldrig förut haft
så mycket folk i lokalen. Publiken var i blandade åldrar, från
tretton- till 93-åringar. Rullstolar, chipspåsar och kameror
som blixtrade. Men de lyssnade, skrattade och grät åt att
mina blygdläppar var så svullna så att jag inte kunde gå. Eller
på Ystads fängelse där de frågade mig saker och vi fick
en naturlig dialog under spelets gång.”Lämnade du brevet?
Vem har skrivit den där jävla boken? Hur gammal var du
då?” Där fick jag även igenkännande skratt från flera i pu-
bliken som gått igenom samma hjärntvätt på Hasselapedagogiska
kollektiv som jag, men som nu satt i fängelse.
Oavsett stad eller plats så var det många som pratade
med mig efteråt och berättade om sig själva och om sina
problem. Det var hemskt att inte kunna hjälpa tonåringar.
Det kändes som ett hån att säga att de skulle ringa BUP
(Barn- och ungdomspsykiatrin) när det var över 6 månaders
väntetid. Det var jobbigt att behöva se hur alla kortsiktiga
och ointelligenta nedskärningar drabbar. Det var också
skönt att kunna framföra min kritik mot Hasselapedagogiken
på ett lugnt och sakligt sätt, 14 år efter att tvångsvården
ägt rum.
Det som kändes bra var att se hur glada många blev
av att jag berättade om mig själv och hur skönt det kändes
att bli förlåten för allt dumt jag har ställt till med, för det
kändes som om människor förstod mig. Och alla småtjejer
som skrev till mig och åkte och såg mig flera gånger i olika
städer. Det kändes bra och det var många som fick upprättelse
med sina ätstörningar. Det var en tjej som sa ”Tack för
att du berättade. Nu känns det som om min kille fattar vad
jag går igenom”. Äldre män som grät när jag berättade om
pappa. Finsktalande släktingar som jag aldrig träffat kom
fram och hälsade. Jag träffade småtjejer som satt inlåsta
på LVU-hem (Lag om vård av unga) och som hade fruktansvärda
historier att berätta. Jag önskade att jag kunde
göra mer.
Det hände så mycket under turnén och det blev många
möten. Det kändes som att få 400 nya kompisar varje kväll,
ändå hann jag inte spela för alla som ville se. Det kändes
helt rätt att äntligen få berätta, annars hade jag nog exploderat
till slut.
Teaterdagarna har tema Teatern utanför storstaden och samtliga 18 länsteatrar medverkar
Krig, Vaknätter, Knacka på din egen dörr, Krig, Ett vackert barn, Psykos 4:48, KONG, Mr America, Zoink, Packet, Märk mig, Hyfs, Dr Seuss ordinerar,
Terrorattack i Madrid med över 200 döda
Sandrews köps av SF
Tsunamikatastrofen på annandag jul
Alexandra Fossmo mördas i Knutby
EU får 10 nya medlemsländer den 1 maj