34 Foto: Ingalill Göransson Sprit <strong>med</strong> Mariann Nordwall <strong>och</strong> Sandra Malmquist. Punken n<strong>år</strong> Sverige <strong>Riksteatern</strong> huvudman för Länsteatern i Blekinge, en tre<strong>år</strong>ig försöksverksamhet Leendets land, En så’n skandal, Dorine! Elvis Presley dör
skolteAter, sprit oCh slAgsMål sandra Malmquist, skådespelare <strong>med</strong> många turnéer bakom sig minns. Allt var nytt, publiken, mina underbara kolleger – Rut Carteus <strong>och</strong> Sten Mattsson – <strong>och</strong> att åka bil runt hela landet inklämd i mitten av baksätet på en Volvo, till säkert 200 föreställningar på ett <strong>år</strong>. Under min första turné 1977 <strong>med</strong> Ballongen spricker / Krukan är tom av Christina Nilsson <strong>och</strong> Bo Bergstrand, hände bland annat: Jag spelade Sara 5 <strong>år</strong> <strong>som</strong> vägrade gå till dagis. Pjäsen inleddes <strong>med</strong> att Sara, <strong>som</strong> var rädd för monster, kikade in i sina föräldrars sovrum, i deras säng fick bara lillebror 3 <strong>år</strong> sova, men inte hon. Sara, <strong>som</strong> jag gestaltade <strong>med</strong> en docka i en fem<strong>år</strong>ings storlek när hon var tillsammans <strong>med</strong> vuxna på scenen, berättade detta för publiken. Jag höll oftast dockan framför <strong>mig</strong>, men just i denna scen stod jag gömd bakom en dörr. En gång blev en liten pojke så provocerad av att jag inte syntes, att han klev in på scenen <strong>och</strong> boxade till dockversionen av Sara i magen <strong>med</strong> all sin kraft. Jag reagerade på reptilhjärnenivå å Saras vägnar, tog dockans arm <strong>och</strong> slog tillbaka ordentligt. Pojken lommade tillbaka <strong>och</strong> satte sig. Kvar bakom dörren stod jag <strong>och</strong> tänkte ”Vad har jag gjort! Man sl<strong>år</strong> inte publiken <strong>och</strong> framför allt inte barn. Vad kommer lärarna säga?” – Men inget hände, det var ju bara en docka. I en annan scen försökte pappan klä på Sara <strong>som</strong> trotsigt smulade ner kex på golvet. Vid ett speltillfälle började plötsligt några förskolebarn i publiken krypa fram på scenen, för att mycket noggrant leta efter smulor <strong>som</strong> de sedan åt upp. Då var det sv<strong>år</strong>t att hålla sig för skratt! 1979 turnerade jag <strong>med</strong> det starka dramat Sprit av Börje Lindström. En pjäs om en flicka <strong>och</strong> hennes alkoholiserade mamma. Pjäsen slutade <strong>med</strong> att flickan till sist släppte in en kamrat <strong>och</strong> visade hur hon hade det. På den tiden pratades det väldigt lite om mammor i den situationen. Efter föreställningarna samtalade vi <strong>med</strong> publiken, <strong>som</strong> bestod av lågstadiebarn <strong>och</strong> lärare. Jag glömmer aldrig när en pojke reste sig upp <strong>och</strong> sa ”precis så har jag det hemma”. Enligt de lärare <strong>som</strong> kände till det, var det första gången han själv berättade om det. Det hände även att lärare <strong>som</strong> vuxit upp i liknande hem kom fram, delade <strong>med</strong> sig av sina erfarenheter <strong>och</strong> sa att de aldrig tidigare kunnat prata om det – så kom inte <strong>och</strong> säg att teater inte behövs! Under samma turné fick jag mitt ego tillfredsställt flera gånger. Efter en föreställning gick vi över skolg<strong>år</strong>den. Där fann vi två killar i vilt slagsmål. Jag gick fram <strong>och</strong> frågade vad <strong>som</strong> stod på. Den ene killen rodnade <strong>och</strong> den andre avslöjade varför. Han var kär i <strong>mig</strong> men ville inte att det skulle komma fram. Jag frågade då min beundrare hur gammal han trodde jag var, han var i åtta<strong>år</strong>såldern. Han tittade noga på <strong>mig</strong> <strong>och</strong> insåg att jag nog inte gick i lågstadiet i alla fall. Så då tog han i <strong>och</strong> sa 11 <strong>år</strong>. Då var jag 30 <strong>och</strong> älskar honom fortfarande för de orden! En lite pinsammare incident under samma turné utspelade sig i Östersund. Vi spelade på kongressen <strong>med</strong> denna starka <strong>och</strong> nyskapande pjäs. Efter föreställningen hade jag, <strong>som</strong> var snabbast avsminkad, fått uppdraget att handla på systemet innan stängningsdags. Snabb var jag. I foajén stod den gripna publiken i klungor <strong>och</strong> pratade om den stackars flickans belägenhet – <strong>och</strong> där kommer jag, <strong>som</strong> spelade den stackars flickan, springande <strong>med</strong> systembolagskassar i nävarna, helt utan tanke på situationen. Många tappade hakan enligt v<strong>år</strong> regissör Lennart Kollberg. Inte så genomtänkt av <strong>mig</strong>! Mellanöl slutar säljas Charlie Chaplin dör 35
Change language