El Salvador - Diakonia

kapitel 6 

El Salvador 

”för mig framstår diakonia som Simon i berättelsen från Jesu korsfästelse. På 

samma sätt som Simon hjälpte Jesus att bära korset har Diakonia och Sverige hjälpt 

det salvadoranska folket att bära sitt lidande och sin upprättelse”, sa baptistpastorn 

Miguel Tomas Castro, när han berättade om alla år av samarbete. 258 

Eftersom utrymmet i denna bok inte ger möjlighet att beskriva allt det arbete i Latin- 

amerika som genom åren fått stöd genom Frikyrkan Hjälper/Diakonia, får händel- 

serna i El Salvador, det lilla landet i Centralamerika, vara ett exempel. 

203

Det började i Sydamerika 

Situationerna i de olika latinamerikanska länder- 

na påminner mycket om varandra. Utvecklingen 

från de spanska och portugisiska erövringarna på 

1500-talet via självständighet på 1800-talet fram 

till vår tid har inneburit en mycket orättvis för- 

delning av kontinentens resurser. Marken i många 

länder ägs och kontrolleras av endast ett fåtal fa- 

miljer. Merparten av befolkningen har förtryckts 

till ett liv i fattigdom utan de mest grundläggande 

mänskliga rättigheter. Militären har total kontroll 

i sina respektive länder och dessutom finns många 

lokala paramilitära grupper, i vilka män ofta har 

tvingats delta. 

Första gången något stöd gavs till Sydamerika 

var när Peru 1970 hade drabbats av jordbävning. 

Då beslöt Frikyrkan Hjälper-kommittén (i fort- 

sättningen kallad kommittén) att anslå 10 000 kr 

till Röda Korset (1970 §50). Någon fortsättning på 

det anslaget förekom aldrig. 

Nästa anslag blev däremot stort och sträckte 

sig över fem år. Under det Allkristna Riksmötet i 

Göteborg, G72, träffade Per-Arne Aglert prästen 

Vincente Merja från Colombia. Merja berättade om 

sina planer för ett slumsaneringsprojekt i Medellin. 

Resultatet av mötet blev att Frikyrkan Hjälper gick 

in i ett samarbete (1973 §148). 

1974 reste Aglert till Sydamerika. Han besök- 

te då soptippsprojektet. Eftersom samarbetet bli- 

vit så omfattande togs beslut att öppna ett lokalt 

kontor för Frikyrkan Hjälper (1974 §70). Det var 

också då som Frikyrkan Hjälper fick sitt spanska 

namn, Acción Ecuménica Sueca (svensk ekumenisk 

aktion). 

Som den idégivare och inspiratör Merja var, 

blev det naturligt att sätta titeln ”Jesus på soptippen” 

på det bildband som sammanställdes för att i 

Sverige presentera projektet. Tyvärr tvingades 

samarbetet avbrytas 1977 på grund av problem i 

projektledningen. Drygt en halv miljon kronor 

återbetalades till Sida (1978/79 §141). 

Sida gav följande kommentar när projektet 

avslutades: 

[…] Biståndsverksamhet av det här slaget – det är vi fullt 

medvetna om – är en svår sak och det torde vara omöjligt 

att helt undvika alla felsatsningar. Erfarenheterna kan dock 

visa sig bli värdefulla för er organisation i det fortsatta ut- 

vecklingsarbetet i Latinamerika. 259 

Chile 

Den 11 september 1973 genomfördes en statskupp 

i Chile och presidenten Salvador Allende störta- 

des. Militärregeringen, under ledning av Augusto 

Pinochet, satte den demokratiska författningen ur 

spel och övergreppen mot politiska motståndare 

204 k a p i t e l 6 e l s a l v a d o r 

205 

blev enorm. 

Militärkuppen i Chile fick sfr att agera. Dess 

au utlyste en bön- och offerdag för Chiles flyk- 

tingar. De svarade samtidigt på ett upprop från 

Kyrkornas Världsråd om stöd till en nedbränd 

metodistkyrka (1973 §141). Anna-Karin Gauding 260 

skrev om detta: 

Kyrkorna i Chile reagerade omedelbart på det våld som ut- 

löstes i september 1973. Redan i början av oktober samma 

år bildades den så kallade ”fredskommittén” ledd av den 

lutherske pastorn Helmut Franz. Fredskommittén, som var 

ekumeniskt sammansatt, förbjöds av militären i december 

1975. Den ersattes bara en månad senare, i januari 1976 av 

Vicaría de la Solidaridad, den katolska kyrkans organisa- 

tion för mänskliga rättigheter. 261 

Demonstrationer har blivit 

ett sätt för fattiga bönder att 

påtala den orättvisa jordför- 

delningen. Här gäller frågan 

utförsäljning av mark i Bolivia 

till internationella investerare.

Under diktaturåren i Chile var 

det förbjudet att trycka affischer 

med politiska budskap. Att sy 

väggbonader vår däremot tilllåtet. 

Frikyrkan Hjälper köpte ett 

antal till en vandringsutställning 

om kampen för frihet. 

Per-Arne Aglert besökte också Chile på sin resa 

1974 och inledde då samarbete med den kristna 

hjälporganisationen Ayuda Cristiana Evangélica 

(ace) och dess stöd till politiska fångar, flyktingar 

och deras familjer. Kontakten hade inletts un- 

der våren, då svenska Chilekommittén tillfrågat 

Frikyrkan Hjälper om att inlämna en ansökan till 

Sida gällande stöd till ace, något som man då åtog 

sig. (1974 §44). 

Utöver att stödja inhemska organisationer in- 

tog Frikyrkan Hjälper rollen av lobbyorganisation 

i förhållande till svenska politiker. Per-Arne Aglert 

hade regelbundna och nära kontakter med dåvaran- 

de statsminister Olof Palme om en utökad svenskt 

kvot för chilenska flyktingar (1975 §98). 

Eftersom behovet av stöd till Sydamerika väx- 

te så snabbt blev det nödvändigt för de ansvariga 

på kontoret i Stockholm att få hjälp med utform- 

ning av projektförslag. Lars Franklin kontaktade 

Anna-Karin Gauding för detta uppdrag. Hon var 

aktiv i den svenska Chilekommittén och bedöm- 

des ha nödvändiga kunskaper om situationen. 1976 

anställdes Gauding som volontär vid kontoret i 

Colombia. 52 

Karl-Axel Elmquist berättade att utgångs- 

punkten för Frikyrkan Hjälpers insatser var att 

ge stöd till arbete i alla de länder som var dikta- 

turer. 262 Stödet gavs till kyrkor och andra organi- 

sationer som skyddade och gav rättslig hjälp till 

utsatta grupper. Utöver de personer som beslöt sig 

för att fly, internt i landet eller genom att lämna 

landet, utsattes också de som deltog i människo- 

rättsgrupper för förföljelser. 

De stora anslag som Frikyrkan Hjälper fick 

från Sida för detta arbete hänfördes till ”katastrof- 

bistånd” eller benämndes ibland ”det humanitära 

biståndet till Latinamerika”. 

Beteckningen ”katastrofbistånd” ansågs vara 

riktig i den meningen att den sociala, ekonomiska 

och politiska situationen på kontinenten i flera 

avseenden kunde karakteriseras som en långt utdragen 

katastrof. Med ”humanitär hjälp” menades 

i första hand stöd till politiska fångar, flyktingar 

och andra som förföljdes på grund av sina politiska 

åsikter och verksamheter. 

1976 inrättade riksdagen en särskild anslagspost 

för humanitärt bistånd till Latinamerika263 med en speciellt tillsatt grupp för anslagens beredning. 

Sedan 1964 hade en liknande funnits för 

anslag till insatser i Sydafrika. Ur detta anslag fick 

Frikyrkan Hjälper mottaga stora summor. Från 

1982 ingick Frikyrkan Hjälper och dess direktor 

Karl-Axel Elmquist i beredningen (1982 §104). 

Anders Kompass264 berättade44 : 

Hum-beredningen var oerhört viktig för oss. Där satt en- 

gagerade människor, med erfarenhet från Sydafrika, det 

hjälpte oss oerhört mycket. Det var ju inte så svårt för dem 

att ta risker, att ställa upp mot militärdiktaturer och mot 

repressiva regeringar, mot våld. Förutsättningen var nog 

att det funnits ett sådant gediget Sydafrika-engagemang 

redan innan. Så Sydafrika har nog hjälpt oss oerhört myck- 

et. Det fanns en bas för det i Sverige både brett politiskt 

och bland människorna. 

1978 fastslog kommittén följande inriktning på 

arbetet i Latinamerika: 

Stöd till grupper som verkar för mänskliga rättigheter, 

Stöd till flyktingkommittéer och flyktingprojekt, 

Stöd till utvecklings- och biståndsprojekt. (1978/79 §21) 

Sysselsättningsprojekten skulle erbjudas dem som 

av politiska skäl var arbetslösa och förföljda. För 

dem som tvingades lämna sitt hemland skulle hjälpinsatser 

i första hand erbjudas på den latinamerikanska 

kontinenten och i andra hand med hjälp att 

fly till Sverige (1978/79 §21). För dem som valde att 

fly till Sverige fanns en mottagande organisation i 

och med att det inom sfr vid denna tid inrättats 

ett utskott för invandrar- och flyktinginsatser. 


207

Centralamerika 

Under sin resa 1976 besökte Per-Arne Aglert Gua- 

temala. Anledningen var troligen att med kyrkli- 

ga representanter samtala om stöd efter den svåra 

jordbävning som det året drabbat området. 40 

städer, däribland Guatemala City, hade förstörts 

helt eller delvis. 25 000 döda, 300 000 hemlösa och 

30 000 föräldralösa var siffror som nämndes. En 

regional protestantisk organisation fick ta emot 

Frikyrkan Hjälpers stora katastrofstöd (1976 §36). 

1976 inleddes också de första kontakterna med 

El Salvador. Svenska Baptistsamfundets missions- 

föreståndare Erik Rudén hade träffat den salvado- 

ranske pastorn Roger Velasques Valle, i vars kyrkas 

(Första Baptistförsamlingen i San Salvador) närom- 

råde ett slumsaneringsprojekt startats efter den 

jordbävning som tvingat människor att evakuera 

(1977/78 §59). Stöd gavs under tre år och av slut- 

rapporten framgår att 62 bostäder byggts (1977/78 

§142), vilka skapade helt nya levnadsförhållanden 

för sluminnevånarna. ”Det stöd vi fick då var välgö- 

renhet”, sa baptistpastor Carlos Sanchez, ”männi- 

skorna själva hade inget inflytande” 265 

En intressant text finns i ett protokoll där Per- 

Arne Aglert informerade från en resa i Sydamerika. 

Han berättade om de stora hjälpbehov som t.ex. 

fanns i Nicaragua på grund av den allt hårdare 

politiska situationen där. När Aglert föreslog en 

extrainsamling för Nicaragua konstaterade kom- 

mittén att det var i första hand det pågående ar- 

betet i Indien som skulle prioriteras, men att i 

andra hand anslag skulle kunna ges till Nicaragua. 

Om det blev så skulle Frikyrkan Hjälper försöka 

få medel till egeninsatsen från någon annan or- 

ganisation. I samma text står också att det skulle 

medges ”att Per-Arne Aglert i tal och skrift får in- 

formera om nödsituationen i Nicaragua” (1978/79 

§28). 

Kyrkans roll 

Som kristen biståndsorganisation var det själv- 

klart för Frikyrkan Hjälper/Diakonia att stödja 

de kyrkor och ekumeniska grupper, som kämpade 

mot det rådande förtrycket. I den ansökan som 

sändes till Sida 1969 finns följande text: 

För stora grupper inom den katolska kyrkan är arbetet för 

mänskliga rättigheter en väsentlig del av evangeliets bud- 

skap om rättvisa. Denna insikt har förstärkts de senaste 

åren i samband med det svåra och allmänna förtrycket i 

Latinamerika. Att tjäna Gud är för dessa kristna att verka 

för rättvisa, vilket innebär att de ofta förföljs. Till dessa 

och liknande grupper vill Frikyrkan Hjälper genom sitt la- 

tinamerikaprogram ge stöd. 266 

I den politiska situation som rådde hade budska- 

pet från andra latinamerikanska katolska biskops- 

konferensen i Medellin i Colombia 1968 (se sid 

22) fått mycket stor genomslagskraft i grupper 

som kämpade mot maktövergrepp och fattigdom. 

Budskapet från Medellin var att Gud inte vill att 

människor ska leva i fattigdom. 267 ”Talandets tid 

är ute, handlingens timme har slagit.” 268 Detta 

budskap från Medellin nådde ut till folket, och ur 

det växte fram en folklig religiositet, som kom att 

benämnas Befrielseteologi. De bonde- och andra 

yrkesrelaterade organisationer som fanns fick stöd 

i sin kamp för rättvisa i detta budskap. 

Lokalt organiserades så kallade basgrupper, 

Som kristen biståndsorgani- 

sation var det självklart för 

Frikyrkan Hjälper/Diakonia att 

stödja de kyrkor och ekume- 

niska grupper, som kämpade 

mot det rådande förtrycket. 

Här ses en gudstjänstfirande 

grupp människor. 


209

comunidades eclesiásticas de base, vilka bestod av 

kvinnor och män som studerade bibeln utifrån 

sin egen konkreta verklighet. ”Basgrupperna var 

jästen i sina samhällen”, sa John Cortina. ”När de 

kristna stärktes, stärktes också hela samhället.” 

Basgrupperna leddes ofta av lekmän, enkla kvin- 

nor och män i samhället. Medvetenheten om situ- 

ationen i det egna landet växte fram i dessa grup- 

per på gräsrotsnivå. Tillsammans började man ar- 

beta för förändring. Bibelordet gav hopp: ”Det var 

som ett regn uppifrån, som skulle ge skörd”. 269 

Genom att basgrupperna avslöjade brotten 

mot mänskliga rättigheter blev de ett hot mot dem 

som hade makten. Såväl politiska som konserva- 

tiva kyrkliga ledare började anklaga dessa kristna 

för att vara kommunister och gjorde allt för att 

skrämma befolkningen för kommunismens följ- 

der. Den ohyggliga tiden av förföljelse, försvin- 

nanden och död hade börjat. Det politiska våldet 

och förtrycket tilltog. Efter en våldsam massaker 

den 30 juli 1975 i katedralen i San Salvador, där 

många studenter mördades, påbörjades inom 

katolska kyrkan ett arbete för anhörigstöd och 

mänskliga rättigheter270 . För denna grupp var det 

viktigt att på lagliga vägar försvara de fattiga och 

ta ställning mot våldet. Offren stod i centrum. 

Det var till denna folkkyrka och dess arbete 

för mänskliga rättigheter, som Frikyrkan Hjälper 

gav sitt stöd. Citat ur en Sida-ansökan 1980: 

Under de senaste decennierna har det i Latinamerika vuxit 

fram en folkkyrka som fungerar som ett instrument för 

kritik av sociala orättvisor och brott mot mänskliga rätt- 

tigheter. Det är en kyrka som identifierar sig med de stora 

folkgrupperna och som blivit en samlingspunkt för an- 

höriga till fångar, försvunna och mördade. En kyrka som 

blivit ett uttryck för folkets behov. Denna kyrka är väldigt 

påtaglig i El Salvador och Guatemala. 271 

För Frikyrkan Hjälper blev det viktigt att delta i 

dialog tillsammans med de latinamerikanska kyrkorna. 

Därför deltog Per-Arne Aglert 1978 i den 

konferens i Mexico, där det latinamerikanska kyrkorådet 

bildades, Conferencia Latinoamérica Iglesias, 

CLAI (1978/79 §8). 

Ärkebiskop Oscar Romero 

22 februari 1977 installerades en ny ärkebiskop i El 

Salvador. Hans namn var Oscar Romero. Att han 

valdes berodde på att Vatikanen ansåg honom traditionell 

och oprovokativ och han var inte aktiv 

inom befrielseteologin. Men när hans nära vän, 

prästen Rutilio Grande mördades den 12 mars 1977 

på grund av sin kamp mot orättvisan, förändrades 

Romeros liv totalt. Han försökte få någon advokat 

att åta sig försvaret i mordrättegången, men då 

han inte kunde finna någon advokat som vågade 

ställa upp gav han istället uppdraget till en jesuitpräst269 

. 

Romero tog ställning för de fattiga och han visade 

det genom att flytta från ärkebiskopens vackra 

hus till en mycket enkel bostad i närheten av cancersjukhuset 

La Divina Provedencia. Hans predikningar 

i såväl mässor som radiosändningar blev en 

stark drivkraft i människornas kamp. 

Oscar Romero insåg tidigt att kyrkan skulle 

kunna få en mycket viktig roll i kampen mot maktövergrepp 

och fattigdom. Han sammankallade 1978 

en ekumenisk grupp, bestående av katoliker och 

protestanter, och presenterade sitt förslag om ett 

organ för humanitära insatser. 

I september 1979 bildades en ekumenisk hjälpkommitté, 

Comité Ecuménica de Ayuda Humanitaria, 

ceah, för stöd till våldsoffer. Dess viktigaste 

uppgift blev att planera ett program för en befarad 

ökad flyktingström, eftersom det politiska våldet 

tilltog. Många kyrkorum blev skyddsplatser för förföljda 

och hemlösa. 272 Från 1980 stödde Frikyrkan 

Hjälper denna organisation genom anslag från 

Sidas katastroffond (1979/80 §306). Organisationen 

bytte senare sitt namn till Diaconia, El Salvador. 

I sin reserapport skrev Per-Arne Aglert och 

Anders Kompass: 

Oscar Romero blev symbol för den 

kyrka som var ett instrument för 

kritik, den som identifierade sig 

med de stora folkgrupperna. 


211

I mars 1980 besökte Per- 

Arne Aglert och Anders 

Kompass Oscar Romero. 

Kyrkan fungerar som ett instrument för kritik, den iden- 

tifierar sig med de stora folkgrupperna och den har blivit 

en samlingspunkt för anhöriga till fångar, försvunna och 

mördade. Ärkebiskop Oscar Romero var en viktig per- 

son i detta arbete. Försynt och lågmäld privat, blev hans 

profetiska fördömande av diktaturen och terrorn folkets 

enda försvar. Hans söndagspredikningar samlade tusentals 

människor. Överhuvudtaget har kyrkan i El Salvador blivit 

ett uttryck för folkets behov! Den är ett tecken som inger 

hopp! 273 

Fredspris 

Frikyrkan Hjälper hade fått kontakt med ärkebis- 

kop Oscar Romero genom organisationen ceah. 

Hans orädda och outtröttliga arbete för mänskliga 

rättigheter gjorde att kommittén i december 1979 

beslutade att tilldela honom sitt Fredspris (1979 

§223). I ett brev uttryckte han sin mycket stora 

uppskattning över priset, som han tyvärr var för- 

hindrad att mottaga i Sverige. 273 

När Romero tog emot priset under högmäs- 

san den 9 mars 1980, i katedralen i San Salvador, 

fanns Per-Arne Aglert och Anders Kompass med 

från Sverige. Anders Kompass berättade hur det 

framme vid altaret stod nio likkistor med mördade 

och lemlästade studenter. 

Det var en vanlig söndagsmässa. Katedralen var full av fat- 

tiga människor, lantarbetare och katekister som kom från 

hela landet och studenternas familjer var med. Det fanns 

ingen från medelklassen, det var verkligen en folkmässa. 

Ärkebiskopen talade mot våldet, det var oerhört. […] Vi 

fick vara en hel dag med Oscar Romero i hans bostad där 

vid cancerkliniken. Vi såg då denne ödmjuke, enkle präst 

som vi förstod levde så nära sin församling. Han var så ärlig. 

Han valdes ju därför att han var så konservativ. Men den 

helige ande var i rörelse och den gjorde att han växte. Men 

jag tror att han redan då insåg att han skulle tvingas offra 

sitt eget liv. Vi kände så. 44 

Den 20 mars 1980 skrev Romero följande i ett tackbrev 

till Per-Arne Aglert: 

Kära Arne Aglert, Frikyrkan Hjälper 

Mottag mitt allra djupaste och varmaste tack för utnäm- 

ningen [till Frikyrkan Hjälper fredspris] och för er närvaro 

vid ceremonin den 9 mars (1980). Jag ber er ta emot denna 

tacksamhetens hälsning som ett uttryck för det salvado- 

ranska folkets kristna hopp, som sprider sitt ljus över vägen 

till rättvisa och fred. 

Utnämningen styrker en herde som strävar efter att 

identifiera sig med sitt folks längtan efter rättvisa. Jag 

kommer alltid att minnas detta och ha det i mina böner. 

Återigen ta emot mina hjärtligaste hälsningar och min 

vördnad och beundran. Monseñor Oscar Arnulfo Romero 273 . 

Den 24 mars 1980 mördades Oscar Romero. En 

prickskytts enda skott träffade hans hjärta när 

han inledde nattvarden i sjukhuskyrkan intill sin 

bostad. ”Hans orädda och modiga försvar för förföljda 

och förtryckta gjorde honom till en obekväm 

rannsakare av regimens grymheter”, skrev 

Dela med 1980274 . Även om Romero dödades så lever 

hans budskap och man ser hans bild på så många 

ställen i landet. 

Nytt regionkontor 

Genom det upptrappade våldet och därmed ett ökat 

behov av närvaro beslutade kommittén på våren 

1980 att öppna ett regionkontor i Centralamerika. 

På grund av den svåra politiska situationen bestämdes 

att tills vidare förlägga kontoret till Costa 

Rica (1980 §22). Anders Kompass och Per och Anki 

Sundelin var de första som sändes ut att arbeta i regionen. 

Inte förrän 1994 kunde kontoret flytta, då 

till San Salvador i El Salvador, där kontoret fortfarande 

(år 2005) är beläget. 

Det största stödet från Frikyrkan Hjälper till 

El Salvador gick till den ekumeniska organisationen 

ceah. Dess arbete var politiskt mycket utsatt 

eftersom insatserna gällde stöd till offren för det 

politiska våldet. Pengarna gick till inköp av medicinsk 

basutrustning, mediciner, mat och kläder 


213

I oktober 1986 drabbades San 

Salvador av en jordbävning som 

förstörde delar av stadens centrum. 

Med ekonomiskt stöd från Diakonia 

kunde Diaconia (El Salvador) direkt 

sätta igång med akuta hjälpinsatser 

för de drabbade. Denna bild är 

från Baptistkyrkan Immanuel, där 

familjepaket packades till hemlösa i 

området. 

till 140 byar jämte transporter och läkarvård för 

flyktingarna (1979/80 §306). Efter fredsavtalet 

drog sig katolska kyrkan ur och organisationen 

lades ned, ”den ekumeniska bensinen tog slut”, sa 

pastor Miguel Tomas Castro. 258 

Det berättas om den svenske ambassadören i 

Guatemala, Henrik Ramel, att han inför ett Sidabeslut 

fick i uppdrag att undersöka organisation 

ceah. Han reste då till El Salvador och besökte 

såväl försvars- som utrikesministrarna för att presentera 

Frikyrkan Hjälpers ansökan. Kännedomen 

om dessa besök drabbade ceah mycket hårt. De 

ifrågasatte starkt den svenska myndighetens omdöme, 

eftersom information om deras verksamhet 

var så känslig. Flera av ledarna valde därför att 

lämna sina uppdrag. 275 

Med tiden växte det fram ett förtroligt samarbete 

mellan ud, Sida och Frikyrkan Hjälper. 1981 

inbjöds direktor Karl-Axel Elmquist till överläggningar 

på ud. De sa sig vara beredda att utöka sitt 

stöd till El Salvador och kanalisera det via Sida till 

Frikyrkan Hjälper (1981 §87). 

Det blev också viktigt att skapa närmare 

kontakt med kyrkorna i de krigshärjade länderna 

i Centralamerika. sfr beslutade därför att arrangera 

delegationsresor för kyrkoledare. Den första resan 

genomfördes 1982 tillsammans med Svenska 

Kyrkan (1982 §28). Från den omfattande rapport 

som lades fram efter hemkomsten beslutades om 

ett antal åtgärder. Utöver ökat finansiellt stöd 

skulle också stöd ges till det teologiska arbetet, 

liksom att ge svenska teologer möjlighet att studera 

arbetet på plats. Där togs också beslut att 

försöka påverka usa:s allmänna militära och ekonomiska 

latinamerikapolitik, liksom att påverka 

den svenska regeringen att ge förstärkt bistånd 

till Centralamerika (1983 §157). 

Det svenska stödet till El Salvador växte under 

80-talet i takt med kriget och Frikyrkan Hjälper/ 

Diakonia var en av de stora aktörerna. Många ansåg 

att verksamheten blivit alltför politiserad, men 

mot detta menade Frikyrkan Hjälper/Diakonia 

att människornas svåra situation hela tiden tvingade 

fram nya ställningstaganden. I en ansökan till 

Fredslotteriet skrev Diakonia 1985: 

I det praktiska arbetet för mänskliga rättigheter har Dia- 

konias arbete framför allt kommit att bli ett stöd för de 

kyrkliga och andra grupper, som agerat i opposition mot 

militärens och regimens brist på respekt för mänskliga 

rättigheter. Samtidigt har Diakonia medvetet samverkat 

med organisationer, som förespråkat förhandlingslösningar 

istället för militära uppgörelser. 276 

Såväl i ansökningar till Sida som i Sida:s egen utvärdering 

framgår att det aldrig kunde genomföras 

några riktiga revisioner av anslagna medel. 

Gabriella Lindholm, som under denna tid arbetade 

på ud, sa att allt samarbete byggde på fullt 

förtroende. 277 

Jag fick förmånen att i september 2005 besöka 

El Salvador och möta tidigare och nuvarande 

partner och lyssna till deras berättelser. 278 De 

talade alla om 1980 som ett ohyggligt år. 17 000 

människor tros ha mördats det året. Våldet skapa- 


215

Det utländska stödet 

kan aldrig ersätta de 

förtrycktas egna ansträngningar. 

Vi bör 

därför visa respekt för 

deras självständighet 

och stödja men inte 

styra deras arbete. 

de rädsla och många människor valde att fly från 

sina byar. Ärkebiskopsämbetets sociala avdelning 

och den ekumeniska organisationen Diaconia 

öppnade flyktingläger för internflyktingar och de 

drev humanitärt hjälparbete som hälsovård, sysselsättningsprojekt 

och utbildning. 

Den mycket osäkra situationen i El Salvador 

gjorde att Frikyrkan Hjälper i sin ansökan till Sida 

1980 tvingades skriva: 

I Centralamerika håller inbördeskriget i El Salvador på att 

komma till en avgörande punkt, vilket medfört att bland 

annat 100 000 människor tvingats fly från sina hem och 

nu är hänvisade till en ytterst prekär tillvaro i läger både i 

El Salvador och i grannländerna. I årets ansökan finns inte 

några projekt för El Salvador med. Vi menar att situationen 

där är så föränderlig att det i dag är omöjligt att förutse händelseutvecklingen 

och behoven för mer än ett år framåt. 279 

Där står också: 

Situationen i Latinamerika 

Under de år som Frikyrkan Hjälper haft sitt humanitära 

program i Latinamerika har den politiska och sociala situa- 

tionen på kontinenten förändrats och som en konsekvens 

av detta inriktningen på vårt program. Vid starten var pro- 

grammet ett rent flyktingprogram. Så småningom utvid- 

gade programmet till att gälla stöd för försvar av mänskliga 

rättigheter i en mer begränsad bemärkelse. Fr.o.m. 1980 

har vårt stöd till mänskliga rättighetsarbetet breddats till 

att omfatta mänskliga rättigheter i vid bemärkelse. 

Frikyrkan Hjälper har under denna tid gjort sig känd 

som en seriös och pålitlig finansieringsinstitution för mänsk- 

liga rättighetsarbete, dessutom är Frikyrkan Hjälper prak- 

tiskt taget den enda institution, som stöder mänskliga rätt- 

tighetsarbete i vid bemärkelse i Latinamerika och i Sverige. 

Programmets insatser bör utgöra ett stöd för olika 

folkliga grupper och organisationernas arbete för att för- 

ändra den verklighet de lever i. Det utländska stödet kan 

aldrig ersätta de förtrycktas egna ansträngningar. Vi bör 

därför visa respekt för deras självständighet och stödja 

men inte styra deras arbete. Vårt arbete skall följaktligen 

sträva efter att inte skapa paternalistiska eller assistensialistiska 

former för vårt stöd. 

Oscar Pérez strök under detta när han beskrev samarbetet 

med Frikyrkan Hjälper/Diakonia. Karaktären 

på hjälpbehoven skiftade över tiden. Han 

menade att det var tre huvudord som präglade samarbetet, 

dessa var ekumenik, solidaritet och institution. 

”Vi kände att vi delade vår kamp med Diakonia, 

som i sig var vår röst i Sverige. Det svenska 

folket fick veta hur vi hade det.” 280 

Strävan efter fred 

”Från det att vi öppnade kontoret 1980 fram till att 

jag lämnade sommaren 1983 [för att arbeta på ud] 

fanns inga tecken på fred. Kriget blev bara värre 

och värre. Vi inriktade oss på att stötta internflyktingar, 

förföljda och arbetet för mänskliga rätttigheter”, 

berättade Anders Kompass. 44 När Lars 

Franklin efterträdde Kompass samtalade de ofta 

om att de inte kunde sitta och vänta på att militären 

och de politiska ledarna skulle komma till 

förhandling. De fick stöd av ärkebiskop Arturo 

Rivera y Damas. Han hade själv kontakt med både 

militären och fmln (Fronten Farabundo Martí för 

nationell befrielse) och på hans initiativ ställde 

dessa sig bakom förslaget om att mötas. 


217

”I kampen för fred spelade ärkebiskopen en stor 

roll. 1984 tog vi initiativ för att bryta myten om 

att de stridande parterna inte kunde mötas”, sa 

Maria Julia Hernandez, som vid den tiden arbe- 

tade inom Ärkebiskopsämbetets sociala avdelning. 

Den 15 oktober kunde en grupp människor träf- 

fas och de nära relationerna till Sverige gjorde att 

Anders Kompass och den svenske ambassadören i 

Mexico fanns med i samtalsgruppen. 

Det var under fredssamtalen som Tenancingo- 

initiativet kom till. Förslaget gick ut på att kon- 

kret försöka skapa ett utrymme för människor att 

kunna återvända till sin lilla hemstad och hjälpa 

dem med återuppbyggnad. På så sätt skulle de oli- 

Diakonia stödde återuppbyggandet av byn med dess infrastruktur. 

ka aktörerna visa att de accepterade människornas 

rätt att komma tillbaka och leva i fred. 

Edin Martinez, från organisationen Fundasal, 

intygade att det var ett viktigt initiativ. Högsta mili 

tären och gerillan beslutade gemensamt 1986 att 

erbjuda ett 50-tal fl yktingfamiljer att återvän da till 

sin stad Tenancingo. Ingen militär närvaro skulle 

fi nnas. Diakonia stödde, i samarbete med Olof 

Palmes Internationella Centrum och Luther hjälpen, 

återuppbyggandet av byn med dess infrastruktur. 

Militären bröt dock sin överenskommelse och 

sände beväpnade soldater till området. I kommitténs 

beslut beskrevs projektet med följande ord: 

Utöver de rena hjälpinsatserna kan projektet ses som ett 

testfall på möjligheterna att genom internationella bi- 

ståndsinsatser bidra till gemensamma överenskommelser, 

som gör villkoren bättre för internfl yktingarna och andra 

som drabbats av inbördeskriget (1985 §84). 

När Radiohjälpen genomförde insamlingskampanjen 

Flykting 86 ansökte Diakonia om medel 

för bland annat El Salvador med orden: 

Det är nödvändigt att de nationella och internationella organisationerna 

som arbetar i El Salvador anlägger ett brett och 

långsiktigt perspektiv på arbetet med återvändande. Ett långsiktigt 

perspektiv inte minst därför att frågan om fl yktingarnas 

säkerhet kommer att kräva en internationell närvaro 

och uppmärksamhet under lång tid framöver (1987 §101). 

Efter ett år kunde de återvändande fi ra återuppbyggnaden 

och glädja sig över allt som de under året 

åstadkommit. Men projektet gick inte att genomföra 

helt ut. ”Det var svårt att skapa en frizon mitt 

i ett land i krig”, konstaterade Manuel Sevilla, direktor 

för Fundasal vid den tiden. 281 

I maj 1986 möttes de fem centralamerikanska 

presidenterna till ett samtal om fred och samarbete. 

Mötet hölls i byn Esquipúlas i Guatemala. 

De träffades igen i augusti 1987 och skrev då på 

det avtal som kommit att kallas Esquipúlas II, om 

en handlingsplan för en stabil och varaktig fred i 

Centralamerika. 282 Genom Arias-planen (efter 

presi dent Oscar Arias i Costa Rica) skapades i hela 

Central amerika möjlighet för fl yktingar att återvända 

till sina respektive hemländer. Diakonias 

styrelse bekräftade 1991 sitt stöd till att fredsinitiativen 

hölls vid liv, bland annat genom internationell 

uppmärksamhet (1991 §129). 

Gång på gång konstateras i ansökningar och 

redovisningar att grunden för Diakonias arbete 

i Centralamerika var stödet till kyrkorna och 

andra humanitära organisationers arbete bland de 

människor som drabbats av krig eller repression. 

Det var viktigt vilka organisationer man valde att 

stödja. I det polariserade läget som rådde var det 

Diakonias målsättning att stödja de organisationer 

som strävade efter att bedriva ett självständigt arbete 

och utgöra en motkraft till usa:s starka stöd 

till regimen och därmed förtrycket. 

Under åren hade kyrkorna och andra humanitära 

organisationer alltmer börjat anlägga ett mera 

långsiktigt perspektiv på sitt arbete. Från ren nödhjälp 

hade de övergått till att hjälpa människorna 

att organisera sig för att själva fi nna lösningar på 

sina problem. Folkbildande insatser, utbildning 

av promotorer och ledare, erfarenhetsutbyte var 

nyckelbegrepp. Denna utveckling fi ck starkt stöd 

från Diakonia. 


219

Ett exempel på den samsyn och nära kontakt som 

fanns mellan ud, Sida och Frikyrkan Hjälper var 

den fond som Sida tilldelade Frikyrkan Hjälper. 

Fonden, som förvaltades av Frikyrkan Hjälpers 

personal i Centralamerika, gjorde att snabba be- 

slut kunde tas om stöd till strategiska insatser för 

fred och mänskliga rättigheter. Viktiga initiativ 

gällande hela regionen kunde också få anslag ur 

denna fond. Till och med i Sidas utvärdering talas 

det om denna fond som något varken Sida, ud eller 

fn förfogade över283 . 

Det Salvadoranska Baptistsamfundet tog initiativ 

till ett litet men mycket viktigt arbete för att 

ge skydd till de ungdomar som befarades bli tvångsrekryterade 

till armén eller för att ge stöd till dem 

som redan flytt undan tvångsrekrytering. Projektet 

fick stöd från Diakonia från 1988 (1989 §20.1). 

Varje år måste den salvadoranska armén rekrytera 1−15 000 

nya soldater för att kunna behålla sin styrka på 56 000 man. 

Antalet desertörer, döda och sårade till följd av kriget är 

mycket högt. Eftersom antalet frivilliga som anmäler sig 

till militärtjänstgöring är obetydligt, måste armén ta till 

tvångsrekrytering för att fylla luckorna bland sina led. 284 

Fredsavtal 

Den 16 januari 1992 skrev de stridande parterna under 

ett avtal om eldupphör. Det skedde i Chapultepec 

i Mexico i fn:s och många internationella, däribland 

svenska, observatörers närvaro. Avtalet skulle 

träda i kraft 1 februari och därmed göra slut på det 

tolv år långa inbördeskriget. Kriget hade medfört 

enorma lidanden, splittrade familjer, givit upphov 

till tiotusentals föräldralösa barn, tusentals krigsskadade, 

skördat 75 000 människors liv och tvingat 

minst en miljon i exil eller på flykt inom landet. 

Fredsavtalets åtaganden skulle uppfyllas av 

båda parter. Avtalet föreskrev att fram till 31 oktober 

1992 skulle gerillan avväpnas. Andra viktiga 

punkter var: 

En ny civil polisstyrka skulle upprättas; militären minskas 

med hälften till ca 31 000 soldater och alla specialkomman- 

don skulle avskaffas. Gerillasoldaterna, som uppskattades 

till 8 000, skulle integreras i samhället. Grova brott mot 

mänskliga rättigheter samt massakrer skulle utredas och 

de ansvariga skulle straffas. Beslut togs också att rättsvä- 

sendet skulle moderniseras. En punkt fanns också om att 

socioekonomiska åtgärder skulle vidtas. 285 

”Tiden direkt efter fredsavtalet var en tid av hopp”, 

sa Maria Julia Hernandez. ”Under sex månader 

skulle brotten mot mänskliga rättigheter undersö- 

kas och en sanningskommission skulle presentera 

resultatet. Men materialet blev alltför omfattande, 

tiden utsträcktes och beslutet blev att endast 

offentliggöra namnen på 40 militärer som gjort 

sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rätttigheterna. 

Därefter skulle parlamentet, utifrån 

kommissionens förslag, stifta lagar.” 286 

”Den 15 mars 1993 presenteras så slutgiltigt sanningskommissions 

förslag och då bad presidenten 

om amnesti för alla brott. Den 20 mars beslutade 

parlamentet om en amnestilag som innebar strafffrihet 

för alla. Därmed omintetgjordes fredförhandlingens 

hela innehåll”, fortsatte Hernandez. 

I konfliktområden som 

Colombia, Palestina, 

Kongo och Guatemala är 

kartläggning och dokumentation 

av övergrepp 

viktiga uppgifter. Bilden 

tagen i kommunhuset i 

Solola, Guatemala. 

John Sobrino menade att det svåra blev att parterna 

aldrig försonades. ”Försoning kan inte finnas 

om straffrihet förhindrar att rättvisa skipas. Om 

domen inte fälls kan ingen försoning ske. Och för 

att en fredskultur ska skapas måste försoning äga 

rum.” Pastor Miguel Tomas Castro sa att militären 

ansåg att den gjort vad som varit rätt, och ”har jag 

gjort allt rätt, då har jag inget att ångra” fortsatte 

han. ”Offren som kräver rättvisa är fortfarande 

vårt hopp”, menade Maria Silva Guillén, fespad. 278 

På många punkter kan situationen i El Salvador 

jämföras med Sydafrika. Men vad gäller fredsöverenskommelse 

och de drabbades möjlighet att 


221

Tiotusentals familjer återvände till sina ursprungsorter 

eller till närliggande områden. 

Splittrade familjer och byar skulle försonas. 

vittna inför en sanningskommission är situatio- 

nerna helt olika. Det har fortfarande inte hållits 

några offentliga förhandlingar i någon sanningskommission 

i El Salvador, vilket däremot skedde i 

Sydafrika (se sid 193). 

Pastor Miguel Tomas Castro menade att det 

svåra med freden var att människorna i El Salvador 

inte visste vad en fredskultur var. De hade aldrig 

levt i fred. Till det kom att de sociala och ekonomiska 

problemen fanns kvar. Demokratin skulle byggas 

och ingen visste hur lång tid det skulle ta. 278 

Beslutet om straffrihet skapade stor oro inför 

framtiden. Våldet och brottsligheten var fortfarande 

utbredda och var ett ständigt hot mot den labila 

fredsprocessen. En rädsla som Diakonias personal 

ofta fick höra om från sina partner, var att 

omvärlden skulle glömma El Salvador. 

Freden innebar ökade behov. Soldater skulle 

integreras i det civila samhället och krigsskadade 

skulle rehabiliteras. Infrastrukturen skulle byggas 

upp. Tiotusentals familjer återvände till sina ursprungsorter 

eller till närliggande områden. Splittrade 

familjer och byar skulle försonas. Ett nytt politiskt 

ledarskap skulle utbildas. Kraven var stora på 

att regeringen skulle ta sitt sociala ansvar. Därför 

var det viktigt att kyrkor, ngo:s och folkrörelser 

deltog i freds- och demokratiseringsprocessen, som 

skulle sträcka sig fram till valet 1994. 287 

En del av fredsavtalet gällde jorden. Det slogs fast 

att ingen kunde äga mer mark än 245 hektar. Allt 

därutöver skulle köpas upp av staten för att sedan 

fördelas till de fattiga. 

”När freden slöts 1992 var globaliseringen av 

världen ett faktum och den internationella marknaden 

hade också kommit in på vår arena”, sa Oscar 

Perez. 280 Den nyliberala regeringen upplät mark till 

utländska industrier och stora landområden förklarades 

som ”ekonomiska frizoner”. 

Kriget förändrade helt kyrkornas roll i El Salvador 

och därmed Diakonias möjlighet att samarbeta 

med kyrkor och ekumeniska organisationer. Många 

kyrkor tog partipolitisk ställning. Splittringen mellan 

och inom olika kyrkor blev en del av den omvandlingsprocess 

som det salvadoranska samhället 

genomgick. I den nya situationen blev det viktigt 

för Diakonia att förnya riktlinjer för framtida partnerrelationer. 

I Hum-ansökan 93/94 angavs viktiga kriterier 

för de organisationer som i framtiden skulle få stöd: 

I den turbulenta och känsliga situation som rådde i 

landet blev det viktigt att utgå ifrån människorna 

själva och stimulera dem till ett aktivt deltagande. 

Vidare skulle man i all verksamhet sträva efter att 

de grundläggande kristna värderingarna av upprättelse, 

rättvisa och försoning kom till konkret uttryck 

i handling. Man skulle också söka efter tillfäl- 


223

len att bygga relationer, då människor gavs möjlig- 

het att visa respekt för såväl oliktänkande individer 

som myndigheter och politiska och ekonomiska 

grupperingar i samhället. 

Grunden för ett kvalitetshöjande arbete låg 

främst i en internprocess hos samarbetspartnerna, 

där de visade sig vara villiga att kontinuerligt om- 

pröva och förbättra arbetet. 

Två år efter fredsavtalet utlystes det första 

valet. Då hade en civil polisorganisation skapats i 

landet. Trots avsaknad av krig levde människorna 

fortfarande i en våldskultur. Diakonia gav ett stort 

stöd till en grundlig väljarutbildning. Ett stort 

problem var att 300 000 röstberättigade inte fick 

sina röstkort i tid för valet. 288 arena-partiet vann 

parlamentsvalet med nära 50 procent av platserna. 

Gerillarörelsen fmln hade omvandlats till ett po- 

litiskt parti och fick 25 procent. Däremot vann 

fmln i många av kommunalvalen. 

Sida-ansökningarna 94/95 och 95/96 presen- 

terade de prioriteringar Diakonia gjorde för El 

Salvador efter fredsavtalet. Grundläggande blev 

arbete för försoning genom demokratifrämjande 

insatser, med utbildning och organisering, främst 

bland återvändande och internflyktingar. Utbild- 

ning skulle gälla frågor om mänskliga rättigheter, 

där dokumentation av övergrepp var viktiga. In- 

komstgenererande projekt och insatser för hälso- 

och miljövård blev också viktiga för att de påver- 

kade människors levnadsvillkor (1994 §108). För 

detta syfte kunde Diakonia inleda samarbete med 

de lokala organisationer som redan fanns och av 

vilka många varit verksamma i flyktinglägren. 

Stora insatser har genomförts för att bygga 

en fungerande lokal demokrati. När människorna 

skulle integreras måste detta ske genom deras 

eget aktiva deltagande. Människor som levt i krig, 

åtskilda genom olika politiska ställningstaganden, 

skulle nu börja samverka i fred. Arbete för försoning 

blev därför mycket viktigt. 

När El Salvador skakades av en svår jordbävning 

2001 blev det uppenbart att de styrande i landet 

inte kunde leda det hjälparbete som behövdes. 

Det bistånd som kom till landet politiserades. Då 

visade det sig också hur viktigt Diakonias nära samarbete 

med lokala organisationer var, som ställde 

upp med ett kvalitativt deltagande av människorna 

själva. Organisationerna har också arbetat mycket 

med ledarskapsutveckling på såväl lokal, kommunal 

som regional nivå. 

Så har Diakonia fortsatt att stödja ett fredsbyggande 

arbete med stöd till utveckling av demokrati 

och mänskliga rättigheter på lokal nivå. Man 

stimulerade tidigare marginaliserade grupper att 

delta för att själva driva sina frågor. De nybildade 

organisationerna, som ofta bestod av tidigare gerillasoldater, 

bildade ett nätverk för lokal utveckling. 

Detta närverk, La Red blev pådrivande i såväl 

den teoretiska debatten som i genomförandet av 

utvecklingsinitiativ. Arbetet fick så stark genomslagskraft 

att presidenten år 2000 inbjöd nätverket 

att delta i utarbetandet av en nationell strategi 

för lokal utveckling. 

I Diakonias Verksamhetsplanering finns följande 

beskrivning av Centralamerika: 

Det blir allt svårare för de allra fattigaste att göra sin röst 

hörd eftersom de i dag befinner sig än längre från dem 

som har makten. Det är också svårare för dem att hålla sig 

informerade. Det är endast en liten del av befolkningen i 

Centralamerika som har tillgång till dagliga media för att 

hålla sig informerad och än färre har tillgång till Internet. 

De nationella regeringarna får allt svårare att styra länder- 

nas ekonomiska politik, eftersom konjunkturer beror på 

beslut som ofta fattas långt borta men som har direkt in- 

verkan på de enskilda medborgarna i länderna. Regeringar 

binder sig till handelsavtal som inte sällan ger utrymme för 

exploatering av antingen billig arbetskraft eller av naturre- 

surser. Det är uppenbart att en allt friare global marknadsekonomi 

inte fungerar problemfritt. 289 

Byn Santa Marta 

Berättelsen om händelseutvecklingen i El Salvador 

kan vi konkret följa genom människorna i byn 

Santa Marta. Deras berättelse är hela El Salvadors 

berättelse och till människorna i den byn har Frikyrkan 

Hjälper/Diakonia kunnat ge stöd sedan 

slutet av 70-talet. Jag hade förmånen att under 

två dagar i september 2005 besöka byn och samtala 

med ledare och medlemmar i organisationen 

Asociación Desarrollo de Santa Marta, ades, 

(Föreningen för utveckling i Santa Marta). 

Kristna basgrupper bildades 

Byn Santa Marta ligger i den vackra, kuperade norra 

delen av landet vid floden Rio Lempa, som utgör 

gräns mot Honduras. Byn har alltid befolkats av fattiga 

lantarbetare som utnyttjats och förtryckts av 

jordägare, makthavare och militärer. Trots att byn 

ligger i ett bördigt jordbruksområde har det varit 

svårt för människorna där att leva ett värdigt liv. 

Också dit nådde budskapet från Medellin 1968 och 

människorna började organisera sig i kristna basgrupper. 

Man lyssnade till Oscar Romeros radiopredikningar. 

”Vi började protestera mot orättvisorna 

och därför blev våra ledare förföljda av armén”, berättade 

byledaren Carlos Bonilla. ”Armén sa att vi var 

upproriska och inte handlade utifrån evangeliet.” 


225

Våldet tilltog alltmer, och situationen i byn försäm- 

rades drastiskt 1978. De kyrkliga ledarna tillfånga- 

togs. ”Militären sökte upp oss på våra arbetsplatser 

och i våra hem. De brände land och dödade djuren”, 

fortsatte Bonilla. ”När vi fick veta att Oscar Romero 

mördats uppstod panik i byn. Också här mördades 

en pastor, liksom barn, kvinnor och gamla.” 

Det var under denna tid som gerillan skapa- 

des genom dem som slöt sig samman i kampen 

mot militärens övergrepp. Sammanlagt deltog 250 

personer från Santa Marta, uppdelade i 10 pluto- 

ner. Jag träffade en av dem, Joan Antonio Rivas, 

en äldre man som berättade hur allt börjat i den 

kristna basgruppen. De kände att bibelordet gav 

dem stöd i kampen för rättvisa. Han menade att i 

den desperata situation som rådde fanns inget alternativ 

till väpnat våld. Men de hade bara mycket 

enkla vapen, som machetes. De fick utbildning. 

Plutonerna låg förlagda på höjderna runt byn och 

de vågade sig ibland hem för att se vad som hänt 

därhemma. Han berättade att de komponerade 

och sjöng egna sånger som beskrev deras kamp 

och deras hopp. 

1980 förenades fem gerillagrupper i paraplyorganisationen 

fmln. De underkände regeringen 

Duartes reformprogram och inledde 1981 en offensiv 

för att störta regeringen. Därmed hade inbördeskriget 

börjat. Ett led i militärens strategi 

var ”den brända jordens taktik”, som inte lämnade 

något kvar där de drog fram. 

Flykten 

I mars 1981 omringade 7 000 militärer Santa Marta 

och började bränna, våldta kvinnor och döda. Den 

15 mars 1981 bestämde sig byborna för att fly. De 

satte sitt hopp till Honduras, på andra sidan floden. 

Det tog dem tre nätter att förflytta sig ner till 

floden. Gerillan hade fått veta att de skulle fly och 

gav dem skydd både dagtid och nattetid. 

När byborna kom ner till floden fanns den salvadoranska 

armén redan där och besköt dem från helikoptrar. 

Många drunknade dessutom. Totalt dog 

36 personer. På andra stranden blev många också 

beskjutna, där av den honduranska armén. 

De som tog sig över floden fördes till ett uppsamlingsläger. 

Där stängdes de inne i tre veckor. 

”Tack vare internationell solidaritet från Caritas 

och andra organisationer blev vi väl behandlade 

av honduranerna. De gav oss frukt som vi fördelade 

bland barnen och de gamla.” 

När de tre veckorna gått blev alla förflyttade 

till ett nytt område, La Virtud. ”Det kändes som ett 

varmt hål. Vi fick tält, men där fanns inget vatten 

och ingen ved,” berättade Bonilla. ”Resultatet blev 

allvarliga hälsovårdsproblem. Vi kunde begrava sju 

personer åt gången, som dött av infektioner i den 

svåra hettan. Vi bodde kvar på den platsen i ett år.” 

Lägret stod under fn:s beskydd och de fick besök 

av dess kommissionär för mänskliga rättigheter, 

som erbjöd dem ytterligare en plats att flytta 

till, Mesa Grande. Några fick besöka platsen och 

förslaget accepterades. ”Men vår dröm var ju att 

återvända hem”, sa Bonilla med ett stort leende. 

Om dessa och andra flyktingar handlade ansökan 

till Sida 81/82: 

Inbördeskriget i landet fortsätter med oförminskad bruta- 

litet. Enligt de senaste siffrorna från biskopsämbetet har 

30 000 människor mördats sedan januari. Dessa är civila 

offer som dödats av militär under så kallade upprensnings- 

aktioner mot områden som kontrolleras av den väpnade 

oppositionen eller som mördats av de paramilitära terror- 

grupperna som kontrolleras av regimen. 

Man räknar med att det finns ca 200 000 människor 

som flytt sina hem till följd av inbördeskriget. Hälften 

av dessa är så kallade interna flyktingar och har stannat 

i El Salvador medan de övriga flytt till grannländer som 

Honduras, Nicaragua, Costa Rica och Mexico. I Honduras 

finns ca 30 000 salvadoranska flyktingar. 

Inbördeskriget i landet fortsatte 

med oförminskad brutalitet. 


227

Flyktinglägret i Mesa Grande 

Mesa Grande 

Platsen Mesa Grande var inte bättre än de andra. 

En tom gräsbeväxt yta. Där skulle de nu bo. Utmaningen 

blev att göra det bästa av en svår situation. 

Carlos Bonilla fortsätter att berätta: ”Vi organiserade 

hela flyktinglägret i sju förläggningar av små 

familjebostäder. I varje hus bodde två familjer. 

Hela arbetet leddes av en samordningskommitté. 

Vi fick byggnadsmaterial, (bland annat med stöd 

från Frikyrkan Hjälper) – men ingen av oss kunde 

bygga. Så vi lärde oss. Det kom utländska volontärer 

som hjälpte oss. 

”Vårt mål var att få ett väl fungerande samhälle där 

alla vuxna skulle arbeta och barnen gå i skola. Vi 

byggde en skola för elever till 4:e årskurs, en klinik, 

verkstäder, skomakeri och bilverkstad. Vi byggde 

en kyrka och en präst kom till oss och en läkare. 

Vi lärde oss att kompostera och började odla grönsaker 

och majs. Det var viktigt att barnen skulle få 

näringsrik mat.” 

”Det fanns inga lärare i flyktinggruppen så för 

att skolan skulle fungera måste några av de vuxna 

ställa upp.” Bonilla var en av dem som erbjöd sig 

och han började först undervisa barn men övergick 

sedan till att lära vuxna läsa och skriva. Rosa 

Lainez, också hon aktiv inom ades, berättade om 

hur hon var 17 år när de flydde, ensamstående mor 

till ett barn. När de kom till Mesa Grande hade 

också hon dristat sig att ställa upp som lärare, 

trots att hon bara gått tre år i skola. ”Tiden som 

lärare var den bästa i mitt liv. Utbildningen skapade 

så starka relationer”, berättade hon. 

”Livet i flyktinglägret var hårt. Rörelsefrihet 

var så begränsad. Den som gick utanför lägret riskerade 

att bli mördad av den honduranska armén.” 

”På hösten 1986 kom fn:s kommissionär åter 

på besök till flyktinglägret. Under de 15 minuter 

han stannade frågade han om våra bekymmer. Vi 

berättade om otrygghet och anslagsnedskärning 

och om alla som ville återvända hem. Han kom 

från San Salvador och hade förhandlat med president 

Duarte. Han gav oss tre val: Få laglig rätt 

att stanna i Honduras; fly till nytt land; eller återvända 

under militärens insyn. Han gav oss tid att 

fundera till efter jul och nyår. Hur skulle vi kunna 

besluta oss? Vi ville ju flytta hem.” 

”Vi bildade en kommitté för att planera återvändandet 

tillsammans med kyrkan. Att kyrkan 

deltog orsakades av att den hade fått rollen som 

medlare mellan flyktingarna och myndigheterna. 

Jag valdes till ordförande, berättade Carlos Bonilla. 

Det var inget lätt uppdrag, eftersom kriget fortfarande 

pågick. Vi talade underjordiskt med fmln, 

som gav oss styrka. De hade också förhandlat med 

regeringen.” 

”Så den 9 oktober 1987 kom en av ministrarna. 

Vi skulle mötas klockan 06.00 på morgonen vid fotbollsplanen. 

10 000 människor kom. När hon frågade 

vilka som ville återvända hem räckte alla upp 

sina händer. Dagen efter bröt vi upp. Vi ledsagades 

av utländska medföljare. Prästen Fader Gerard 

var med oss. Den 11 oktober klockan 14.00 kom de 

första fram till det som en gång varit byn Santa 

Marta. Allt var nedbränt och ogräsen hade tagit 

överhand. Ingenting fanns kvar. Vattenkällorna 

hade växt igen. Det fanns ingen mat.” 


229

Hemma igen 

”Vi rensade och grävde för att få fram vattnet. Det 

tog oss åtta dagar. Vi fördelade plast och byggde 

dass. Så kom 14 lastbilar med allt byggnadsmate- 

rial från Mesa Grande och återuppbyggnadsarbetet 

kunde börja. Hela tiden var vi bevakade av armén.” 

”Efter någon vecka togs jag och några andra 

tillfånga av armén i en näraliggande by. De ville 

veta allt om var maten kom ifrån och om vår kon- 

takt med gerillan. De förhörde oss till långt in på 

kvällen. Vi sa till dem att döda oss – men ni ska veta 

att alla i byn vet att vi är här. Mörkret svepte in oss 

där vi satt och militärerna var rädda. Eldflugorna 

ute i mörkret skrämde dem och vi fick gå. Det var 

en svår tid. Helikoptrarna fortsatte att bomba, de 

dödade husdjur och människor skadades. 

”För att kunna röra sig utanför byn var människorna 

tvungna att bära på id-handlingar.” Myndigheterna 

var mycket långsamma med att utfärda 

sådana. Fortfarande efter ett år hade endast 30 procent 

av byborna fått sina id-handlingar (1988 §84). 

”Att vi trots allt lyckades komma igång med 

återuppbyggnaden vill vi tacka Diakonia och andra 

organisationer för, sa Bonilla. Den internationella 

uppmärksamheten gjorde att vi aldrig kände oss 

ensamma. Ni gav oss styrka i vårt hopp.” 

Återuppbyggnad 

Ärkebiskopens sociala avdelning nådde också med 

sitt stöd till Santa Marta. De gav anslag till inköp 

av mark. Varje familj fick ett stycke om 25 x 30 meter. 

I en överenskommelse med en kyrka från usa 

kunde 544 hektar mark köpas för byns gemensamma 

odlingar. Det är mark som inte kan säljas, den 

tillhör alla. 

Micael Lindholm290 berättar hur Santa Marta 

fick vara en del av fredsförhandlingarna. Den amerikanske 

ambassadören och den högste amerikanske 

militäre chefen besökte byn tillsammans med 

en högt uppsatt fmln-representant. Till att börja 

med var mötet med byborna mycket spänt, men 

när det på kvällen blev sång och dans kändes 

stämningen avspänd. Besökarna samtalade med 

Carlos Bonilla och fick hans och bybornas berättelse 

av hopp om en fredlig existens. 291 

Utvecklingsorganisationen ades bildades och 

invånarna i byn delades in i arbetsgrupper. Återigen 

blev Bonilla ordförande för ledningsgruppen. 

Han berättade med stor stolthet om hur byn förändrats 

under åren efter återkomsten. 

Så kunde byn komma igång igen, först med 

enkla bostäder som gav tak över huvudet till de 

återvändande. Förhandlingar ägde rum som skulle 

leda till att människorna kunde garanteras säkerhet. 

Byn fick el-ström och vägen förbättrades. En skola 

byggdes, där barnen skulle få utbildning. En kyrka 

byggdes också, och byn fick en präst. Och byn fick 

en klinik, ett apotek, och en läkare besökte regelbundet 

byn. 

Lars Franklin besökte byn Santa Marta 1987 

och i sin rapport skrev han bland annat: 

Flyktingarna är mycket välorganiserade och har kommit 

igång med återuppbyggnadsarbetet. Efter att ha röjt och 

reparerat vägarna och byggt provisoriska bostäder har de 

nu börjat med byggandet av mer permanenta bostäder. De 

har även börjat odla jord för att klara sin egen livsmedelsförsörjning 

samt organisera barnens skolundervisning, 

sjuk- och hälsovård m.m. Jag hade tillfälle att besöka Santa 

Marta, dit sammanlagt 1 600 människor återvänt och blev 

Efter hemkomsten kunde 

byn Santa Marta sakta 

komma igång igen, först 

med enkla bostäder som 

gav tak över huvudet till de 

återvändande. 


231

oerhört imponerad över de hur organiserat sig och entu- 

siasmen. 

Regeringen har inte sett flyktingarnas återvändande 

med blida ögon. Militären utövar en hård kontroll över 

bosättningarna och utsätter de repatrierade för ständiga 

trakasserier. Kyrkornas försändelser av nödvändighetsvaror, 

byggnadsmaterial och verktyg stoppas ofta av militärens 

vägspärrar och har haft svårt att nå fram. Även högt uppsatta 

besökare som ärkebiskop Y Damas, Sida:s generalsekreterare 

Carl Tham och landets vice välfärdsminister har 

blivit stoppade. 292 

Efter fredsavtalet 1992 blev det viktigt för Diakonia 

att stödja en fredlig utveckling och en stark 

demokrati. I byn Santa Marta och genom organisationen 

ades konkretiserades orden ur Hum-ansökan 

91/92: 

Det handlar inte bara om stöd till folkbildning, jordbruksutveckling, 

skapande av folkrörelser och så vidare, utan det 

handlar i hög grad också om att stödja processer som leder 

till att stärka mindre grupper i deras ställning gentemot sin 

omgivning. Att skapa ett utrymme för ett brett folkligt engagemang 

på basnivå skulle kunna vara ett sätt att stärka de 

folkliga organisationerna och därmed öka garantin för att 

klara av en kamp för grundläggande samhällsförändringar. I 

länder som kan betecknas som ”nya demokratier” är risken 

emellertid överhängande för nya militära interventioner. 

Ett folkligt deltagande och stöd till den redan uppnådda 

”begränsade demokratin” kan då vara ett stöd som bidrar till 

en stabilare och mera förankrad demokrati. 293 

De lärare som undervisade i flyktinglägret fortsatte 

att undervisa vid skolan i byn. Problemet var bara 

att eftersom byn saknade utbildade lärare kunde 

skolan inte få något statligt stöd från utbildningsministeriet. 

Byborna beslutade att stimulera några 

ungdomar att utbilda sig till lärare. Och hösten 

2003 hölls en högtidlig ceremoni i kyrkan när 15 

unga män och kvinnor fick ta emot sina diplom 

av höga tjänstemän från ministeriet. 294 Från och 

med den dagen var utbildningen i skolan statligt 

godkänd. Nu är målet att få ett gymnasium till byn. 

Till den teoretiska undervisningen i högstadiet hör 

att eleverna också ska praktisera i något av de yrken 

som förekommer i byn. När jag besökte byns 

bageri fanns där en grupp på 10 flickor som lärde 

sig det hantverket av erfarna bagerskor. På samma 

sätt deltog en grupp pojkar i ett husbygge. 

Också i fortsättningen kan ungdomar som vill 

studera vidare på gymnasium och högskola söka 

stipendium. I dag (år 2005) studerar fem ungdomar 

från byn till läkare på inbjudan av den cubanska 

staten. Byn har också ett väl fungerande dagis. Det 

ger möjlighet till båda föräldrarna att arbeta utanför 

hemmet. 

Ett högteknologiskt växthus har byggts, där grönsaker 

odlas för den egna konsumtionen och även 

till försäljning. En annan stolthet i området är 

länets radiostation som utbildar och informerar 

invånarna i viktiga samhällsfrågor. Också där får 

högstadieelever praktisera. 

I sin provins Cabañas vill Santa Marta vara 

ett föregångssamhälle, som försöker föra ut sitt 

sätt att organisera och åstadkomma förändringar 

till näraliggande samhällen. Utmaningen är att 

arbeta för mänskliga rättigheter och demokrati 

och integrera alla som bor i området, försona 

människor av olika politisk ställning och därigenom 

skapa ett fungerande samhälle 

Det historiska minnet 

ades har valt en grupp som ska dokumentera det 

historiska minnet. I en säck har man börjat samla 

delar av vapen och annat från kriget som hittats 

i byn. Målet är att bygga ett museum där föremål 

ska visas. Berättelser ska också nedtecknas för att 

finnas åtkomliga för dem som inte var med. De 

sånger som skrevs under kriget ska spelas in. 

Jag får möta den ansvariga gruppen, som 

bland annat består av fem ungdomar. De berättar 

en efter en om sina egna erfarenheter. Alla hade 

fötts i flyktinglägret – ”våra föräldrar möttes där” 

sa någon. ”Jag vet att några i min familj gav sitt 

blod i kriget”, sa en annan. Någon berättade att 

han aldrig förstod annat än att vapen var leksaker 

och att de brukade leka krig. En pojke berättade 

att han efter återkomsten till Santa Marta fick 

följa med sin pappa ut på fältet och där hålla utkik 

ifall militären kom. En av flickorna säger att 

de ska skriva byns historia ”för att barnen ska få 

lära känna sina förfäder, de som offrade sina liv 

för att vi ska utvecklas”. 

Byrådet möts 

Jag får lyssna till byrådet och deras kommentarer 

till de utmaningar de i dag (år 2005) lever med. 

Många menar att de måste integrera demokratin 

på ett helt nytt sätt. När nya frågor ställs måste 

organisationen fungera internt med ett aktivt deltagande 

från såväl unga som äldre. 

Ordföranden för ades, Antonio Pacheco, hade 

också deltagit i gerillan under kriget. När byborna 

kom tillbaka från Honduras började han engagera 

sig i ett politiskt återuppbyggnadsarbete. ”Där var 

stödet från Diakonia viktigt för oss”, sa han. ”Diakonias 

arbetssätt låg så nära vår egen teologiska och 

politiska vision, att bygga ett rättvist och demokratiskt 

samhälle i Santa Marta. Vi möttes i ett arbete 

för försoning.” 


233

Ungdomarna säger att de har två alternativ för 

framtiden – det ena är att läsa vidare på universitet 

och det andra är att utvandra till usa för att arbeta 

där. Utbilda sig på universitet har de inte råd till 

– så det enda som återstår är att lämna Santa Marta 

och flytta till usa. Vad blir det av Santa Marta och 

hela El Salvador om så många flyr landet? 

El Salvador i Sverige 

Genom alla de nära kontakter som Frikyrkan Hjäl- 

per/Diakonia genom åren knutit i El Salvador 

blev också kunskapen om landet stort i Sverige. 

Många minns med stor glädje 80- och 90-talen 

när så många ungdoms- och andra körer sjöng den 

Salvadoranska Bondemässan och genom dess tex- 

ter fick inblick i hur människorna hade det. Hans 

Magnusson 295 konstaterade med beklagande att 

de flitiga besöken av kyrkodelegationer upphörde 

efter freden. 

När den svåra orkanen Mitch drabbade Centralamerika 

1999 liksom jordbävningen 2001 framstod 

mycket klart den beredskap att bistå, som fanns i 

Diakonia-samfundens församlingar. 

Många besökare från El Salvador och övriga 

Centralamerika har rest runt i de svenska församlingarna 

för att berätta om de utmaningar de lever 

i och samtidigt för att uppehålla intresset för 

den delen av världen. 1986 arrangerade Diakonia 

tillsammans med fs en studieresa för samfundsrepresentanter 

till Centralamerika. En av Diakonias 

arrangerade ombudsresor förlades 1999 till El Salvador. 

Båda dessa resor resulterade i att deltagarna 

efter hemkomsten genomförde ett stort antal föreläsningar. 

Avslutning 

Samarbetet med organisationer och människor i El 

Salvador har präglats av kompromisslöshet och en 

stark övertygelse om att rättvisa och fred en dag 

skulle ersätta våldet och inbördeskriget. Monseñor 

Romeros vittnesbörd gav människor hopp och inspirerade 

människor att kämpa för en förändring. 

Frikyrkan Hjälper/Diakonia vågade vara nära och 

”slå följe” (acompañamiento) även under de åren då 

våldet och förtrycket var som värst. Under dessa 

svåra år var enighet stark mellan det civila samhällets 

organisationer, främst inom de ekumeniska rörelserna. 

Frikyrkan Hjälper/Diakonia fick komma 

in i en tid i El Salvadors historia då de humanitära 

insatserna var som viktigast för att bistå de stora 

befolkningsgrupper som tvingats att bli flyktingar 

i sitt eget land eller som tvingats till landsflykt. 

Insatser som för många tusentals människor var 

skillnaden mellan död och liv. Det nära ”följesla- 

gandet” medförde att Diakonias stöd efterhand 

kom att handla om deltagande och organisering i 

fredsprocesserna. Efter fredsavtalens undertecknande 

1992 har Diakonias arbetet i El Salvador alltmer 

utvecklats åt att ge stöd åt långsiktig demokratisk 

utveckling på lokal nivå. 

Redan i slutet av 1970-talet fick Frikyrkan 

Hjälper/Diakonia förvalta stora anslag för humanitära 

insatser i det av inbördeskriget drabbade 

El Salvador. En av de största mottagarna under 

1980-talet kom den ekumeniska organisationen 

Diaconia, El Salvador att bli. 

Efterkrigstidens problem har varit många i 

El Salvador. Många av de strukturella orsaker som 

genererade det våldsamma inbördeskriget under 

1980-talet är intakta. Bland annat kvarstår de enorma 

ekonomiska klyftorna mellan ett fåtal rika medborgare 

och en stor andel av medborgarna som lever 

i fattigdom och extrem fattigdom. Drömmen om 

pengar och arbete gör att många ungdomar väljer 

att lämna landet för att ta sig in legalt eller illegalt 

i usa. I dag lever uppemot 25 procent av landets befolkning 

i usa. Denna situation gör det ytterligare 

svårare i dag för speciellt landsortskommuner att 

skapa en hållbar utveckling. Diakonias program i 

El Salvador i dag fokuserar mycket på att skapa en 

integrerad ekonomisk utveckling i hela landet och 

inte bara kring de stora städerna. 

Många av de strukturella orsaker 

som genererade det våldsamma 

inbördeskriget under 

1980-talet är intakta. 


235

El Salvador - Diakonia

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?