Hälso- och sjukvården vid marinen. 1912 1/10-30/9 1913 (pdf)

Hälso- och sjukvården vid marinen. 1912 1/10-30/9 1913. –
(Sveriges officiella statistik).
Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2011.
Vid digitaliseringen har en förteckning över tabeller och bilagor
skapats och lagts till.
urn:nbn:se:scb-halma-1912
INLEDNING
TILL
Hälso- och sjukvården vid marinen / Marinöverläkaren. –
Stockholm, 1912-1943. - (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1911/12-1942.
1911/12-1942 med innehållsförteckning på franska. –
1911/12-1912/13 även med sammanfattning på franska.
Föregångare:
Bidrag till Sveriges officiella statistik. K, Hälso- och sjukvården. 1,
Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år ... – Stockholm : Norstedt,
1864-1912. - Sundhetskollegium ersattes 1879 av Medicinalstyrelsen.
Täckningsår: 1861-1910 = Ny följd 1-50.
Efterföljare:
Hälso- och sjukvård vid försvaret / Försvarets sjukvårdsförvaltning. –
Stockholm : 1944–1970. – (Sveriges officiella statistik).
Täckningsår: 1943-1969.
Årg. 1943-1944 med titel: Hälso- och sjukvård vid försvaret och veterinärvård
vid armén.
Översiktspublikation:
Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller : utöver i del I
och del II publicerade t.o.m. år 1950 / Statistiska centralbyrån. – Stockholm,
1960.
Tab. 157. Militära sjukvården 1903-1947.

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK
HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN
VID MARINEN
1912 1/10—30/9 1913
AV
MARINÖVERLÄKAREN
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1913
[132990]

Innehållsförteckning.
Text. Sid.
Läkarpersonalen 12
Sjukvårdspersonalen 14
Sjukvårdslokalerna 15
Sjukvårdsmaterielen 16
De sanitära förhållandena i land 18
De sanitära förhållandena till sjöss 23
Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer 33
Statistik över vårdade å flottans sjukhus 45
Om sjukligheten och dödligheten ombord 46
Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet 55
Revaccination vid marinen 58
Statistik över tandvården vid marinen 59
Tabeller och Bilagor 63
Rättelser.
Sid. 49, rad 6 nedifrån, står: 1912
läs: 1913
» 106. » 28 uppifrån, står: mitt pass visiterat
läs: mitt pass viserat
132990

Table des matières.
Texte. Pages.
Les médecins de la marine 12
Les infirmiers de la marine 14
Les locaux du service de santé 15
Le matériel de santé 16
Les conditions d'hygiène à terre 18
Les conditions d'hygiène sur mer 23
Des maladies et de la mortalité dans les stations de la flotte 33
Statistique des malades soignés dans les hôpitaux de la flotte 45
Des maladies et de la mortalité à bord 46
Des maladies et de la mortalité dans l'artillerie de côte 55
La revaccination dans la marine 58
Statistique sur les soins dentaires dans la marine 59
Tableaux et annexes 63

Résumé.
L'effectif dans les stations de la flotte en 1912 1 , m— 30/9 13 a compris 0 936
inscrits maritimes et ouvriers des arsenaux. Parmi ces deux catégories d'hommes
le nombre des malades a été de 4 552, le nombre des morts de 41, et celui des
congédiés de 37, ce qui donne les proportions suivantes: malades 056 °,oo, morts
5,9 °/oo et congédiés 5,3 °,oo.
Les proportions correspondantes pour les cinq années précédentes avaient été:
malades respectivement 773, 657, 652, 595 et 611; morts 5, 6,5, 5,3, 6,s et
4,8; congédiés 2,i, 1,2, 2, 3,4 et 3,6.
On voit par là que l'état sanitaire dans les stations de la flotte parmi les
inscrits maritimes et les ouvriers des arsenaux a été bon, ainsi que cela avait été
le cas pendant les cinq années précédentes.
On arrive à la même constatation sur l'état sanitaire relativement bon et à
peu près constamment semblable d'année en année dans les stations de la flotte,
si l'on considère le nombre des journées de maladie.
Cette année en effet le nombre des journées de maladie pour les 6 936 inscrits
maritimes et ouvriers des arsenaux s'est élevé à 78 197.
Eu 1907—08, non» avions eu avec mi effectif de 5 500 hommes 63 860 journées de maladie.
» 1908-09 » » » 6 400 » 69 250 »
» 1909—10 » » » 6 700 » 7617 »
» 1910—11 » » » 7 200 » 70 528 »
» 1911—12 » » » 6 810 » 73 338 »
Pour caractériser davantage l'état sanitaire parmi les inscrits maritimes et
les ouvriers des arsenaux dans les stations de la flotte, on peut indiquer que
chaque malade en 1912—13 a été soigné en moyenne pendant 17 jours avant
d'être rayé des rôles des malades. En 1907—08 chaque malade des catégories
d'hommes en question avait été soigné löjours; 1908—09: 16 jours; en 1909—
10: 17 jours; en 1910—11: 16 jours et en 1911—12: 17 jours.
On voit ainsi à quel point sont voisins les chiffres indiquant la durée du
traitement pour chaque malade pendant ces différentes années. Les soins ont été
donnés à peu près par les mêmes personnes durant toute cette période et l'on
peut considérer ce facteur comme constant. On en peut donc conclure que la
nature des maladies également a été à peu près semblable.
Dans les stations de la flotte, les hommes du contingent ont été pendant l'année
au nombre de 2 610 avec des périodes d'exercice de 86 à 300 jours. On a constaté
parmi eux 1 348 cas de maladie, soit 516 °/oo, et 6 décès, soit 2,3 °/oo,
ainsi que 123 cas de réforme, soit 47 °/oo.
Les proportions pour la maladie, la mortalité, et l'invalidité, parmi les
hommes du contingent dans les stations de la flotte, pendant la période quinquennale
précédente, avaient été respectivement: maladie 249; 206; 218; 456 et 443;
mortalité 0,8; 0,8; 1,4; 2,7 et 1,5; invalidité 1,6; 3,3; 3,-; 10 et 48 °/oo.
5

6
Nous ne parlerons pas ici de toutes les maladies constatées dans les stations
de la flotte parmi les inscrits maritimes, les hommes du contingent et les ouvriers
des arsenaux. Nous ne rendrons compte que des plus importantes, les
maladies vénériennes et la tuberculose. Il ne s'est déclaré aucune épidémie de
maladies infectieuses aiguës.
Les tableaux ci-dessous font ressortir clairement la fréquence des maladies
vénériennes parmi les marins proprement dits (inscrits maritimes et hommes du
contingent) et parmi les ouvriers des arsenaux, dans les stations de la flotte, pendant
l'année 1912—1913 et pendant l'année précédente.
1912-1913.
1911—1912.
Dans le rapport de l'année dernière, nous avions fait, à l'aide de données
sur les marines allemande, anglaise et américaine, une comparaison entre ces marines
et la nôtre au point de vue de la fréquence de ces maladies, et nous avions
constaté que la proportion pour mille dans les grandes marines étrangères était
de 2 à 4 fois plus forte que chez nous.
Nous passons maintenant à l'autre maladie infectieuse, la tuberculose, qui, à
cause du nombre des cas et de la grande importance de cette maladie au point
de vue social, mérite de retenir l'attention.
Les cas de tuberculose soignés cette année parmi les inscrits maritimes et
les hommes du contingent, c'est-à-dire à la fois les cas de maladie déclarés de-

puis l'année précédente et les nouveaux cas survenus, ont été au nombre de
128 à la station de Karlskrona, et de 60 à la station de Stockholm. Quant aux
ouvriers des arsenaux, il y en a eu 27 à la station de Karlskrona et 16 à la
station de Stockholm qui ont été soignés pour tuberculose. Les chiffres correspondants
pour l'année précédente avaient été respectivement 127 et 45 d'une
part, 30 et 17 de l'autre, ainsi que cela ressort des tableaux ci-dessous sur la
fréquence de la tuberculose pendant ces deux années.
1912—1913.
1911—1912.
A propos de cette statistique sur la fréquence de la tuberculose dans les stations
de la flotte, il faut signaler que nous gardons souvent nos tuberculeux et
que nous les soignons dans les hôpitaux et les sanatoriums, afin de povoir dans
un certain nombre de cas les rendre au service. Mais notre statistique s'augmente
ainsi d'année en année d'un grand nombre de tuberculeux à l'état permanent et
la flotte a ainsi une proportion annuelle de cas de tuberculose plus élevée qu'elle
ne serait, si l'on appliquait la règle de réformer tont homme reconnu atteint de
cette maladie, ainsi que cela se fait dans les marines étrangères.
Si nous ne retenions dans notre statistique que les nouveaux cas survenus, la
proportion en 1912—13 à la station de Stockholm parmi les inscrits maritimes
serait de 12 °/ 00 , alors que la proportion correspondante, l'année précédente,
était de 11. Ces chiffres sont néanmoins fort élevés et doivent inciter à de nouveaux
efforts pour lutter contre cette grave maladie populaire.
Les statistiques sur l'hôpital de la flotte à Karlskrona montrent qu'en 1912
—13 il y a eu 1 673 malades en traitement avec 24 763 journées de maladie,
et qu'il s'y est produit 11 décès.
7

8
On trouvera dans le tableau ci-dessous le nombre des malades soignés, des
décès et des journées de traitement dans l'hôpital de la flotte pendant les cinq
années précédentes.
Hôpital de la flotte 1907 1/10— 30 /9 1912.
La statistique des opérations à l'hôpital maritime de Karlskrona fournit les
renseignements suivants: 244 opérations ont été effectuées en 1912 — 13 sur des
malades admis dans l'hôpital, avec bon résultat dans 240 cas, moins bon dans 3
cas, et suite mortelle dans 1 cas. Outre ces opérations effectuées sur des malades
admis dans l'hôpital, un assez grand nombre d'opérations de moindre importance
ont été pratiquées sur des personnes traitées au dehors.
En ce qui concerne l'état sanitaire en 1912—13 à bord des navires de la
flotte, les statistiques nous fournissent les données suivantes.
L'effectif total des équipages pendant les maneuvres navales de l'année s'est
élevé environ à 10 700 hommes, dont cependant pas plus de la moitié ne furent
réunis à bord en même temps. A bord des navires, il y a eu 1 719 cas de
maladie, qui ont entraîné 4 décès. En supposant des périodes d'exercice égales,
la proportion des malades dans l'année serait de 160 °/oo, et la proportion des
décès 0·3 °/oo.
Pendant la période quinquennale précédente, les proportions correspondantes
pour la maladie et la mortalité à bord avaient été les suivantes: en 1907—08,
malades 174 °/°°i morts 0"5 °/oo; en 1908—09, malades 181 °/oo, morts 0-5 °/w>;
en 1909—10, malades 214 °/«>, morts OM °/OO; en 1910—11, malades 209 °'oo,
morts 0"3 °/oo; et en 1911—12, malades 171 °/oo, morts 0-4 V 00 -
De ceci, il résulte que l'état sanitaire des équipages de nos navires n'a pas
été modifié par les conditions atmosphériques qui furent plus mauvaises cette
année que l'année précédente pendant la plus grande partie des périodes d'exercice.
En effet contrairement à l'habitude, une grande partie de la flotte a été
armée et a manseuvré sur les côtes du pays pendant les mois d'hiver, sans que
l'état sanitaire ait eu à en souffrir.
En ce qui concerne l'état sanitaire dans l'artillerie de côtes en 1912—13, ou
peut noter ce qui suit. Le nombre des inscrits maritimes a été d'environ 1 600
hommes. Parmi eux, il s'est produit 1 068 cas de maladie et 2 décès, ce qui
donne une proportion de maladies de 667 °/oo et de décès de 1 °/oo. Les proportions
correspondantes pour les cinq années précédentes étaient: en 1907—08,
cas de maladies 420 °/oo, et décès 0 °/oo; en 1908—09, cas de maladie 581 °/oo,
décès 3,8 °/oo; en 1909—10, cas de maladie 680 °/oo, décès 7,2 °/oo; en 1910—
11, cas de maladie 593 °/oo, décès 1,8 0 /°o; et en 1911—12, cas de maladie
696 °/oo, décès 2 °/oo.

Les hommes du contingent dans l'artillerie de côtes, qui ont été soumis à
des périodes d'exercice pendant l'année, ont été au nombre de 1 584. Parmi
eux, il y a eu 913 cas de maladie, mais on n'a eu à déplorer aucun décès; ce
qui donne comme proportions pour les maladies 576 °/oo, et pour les décès 0 °'oo.
Les proportions correspondantes pour les maladies et les décès pendant les cinq
années précédentes avaient été respectivement: 420, 342, 797, 481, 642 et 0,
0,8, 1,4, 1,5 et 0.
Quant à la nature des maladies constatées dans l'artillerie de côtes, il faut
noter qu'il n'y a pas eu d'épidémie de graves maladies contagieuses.
9

TILL KONUNGEN.
Till åtlydnad av instruktionen för marinöverläkaren
den 28 november 1902 får jag härmed i underdånighet
avgiva efterföljande årsberättelse över hälso- och sjuk-

12
vården vid marinen fur tiden 1 oktober 1912—30 september
1913.
Läkarpersonalen.
Alla befattningarna på marinläkarkårens stat äro besatta och
dessutom äro såsom stipendiater över stat antagna fyra värnpliktige
medicine kandidater, som med 100 dagars sjötjänstgöring
fullgöra sina repetitionsövningar vid beväringen. Marinläkarkåren
i flottans reserv har under året i det hela ökats med
1 marinläkare av 2:a graden, sedan 2 tagit avsked och 3 tillkommit
efter att hava avgått från stamanställning på grund av erhållen
civil anställning, med vilken dem ej medgivits förena ordinarie
tjänstgöring i marinen. På så sätt upptager i närvarande
stund förteckningen på disponibla läkarkrafter i marinen vid
händelse av mobilisering eller större rustning 50 stamanställda
och 30 i flottans reserv kvarstående personer, som äro förpliktigade
att fylla de olika läkarbefattningarna såväl på fartygen
som på stationerna i land.
Om denna mig underlydande personals förhållande i tjänsten
under det gångna året är följande att märka.
Alla på stat och i flottans reserv anställda hava »fullgjort
de skyldigheter och åtnjutit de rättigheter, som envar enligt
gällande reglemente tillhöra».
Detsamma kan också med fullt fog sägas om 3 av de 4
marinläkarstipendiater över stat, som varit sjökommenderade. De
hava enligt av mig inhämtade upplysningar och mina egna iakttagelser
skött sig utmärkt såväl i disciplinärt som fackligt hänseende.
Den 4:e stipendiaten över stat har däremot för oförstånd
i tjänsten av krigsdomstol dömts till 25 kronors böter.
Om marinläkarnas specialutbildning under det gångna året
må följande anföras.
För undervisningens främjande vid marinläkarkurserna samt
till handledning och hjälp vid tjänstgöringen ombord på stridsfartygen
har på min anmodan marinläkaren vid kirurgiska avdelningen
av flottans sjukhus i Karlskrona med. d:r Gunnar
Nilsson till ett sammanhängande helt sammanfört de synnerligen
omsorgsfullt utarbetade föreläsningar i sjökrigets kirurgi, han
höll vid marinläkarkursen 1912, varefter marinförvaltningen i
underdånighet gjorde framställning om tryckning på statens bekostnad
av den sålunda åvägabragta läro- och uppslagsboken för
fartygsläkare. Sedan denna framställning vunnit Eders Kungl.
Maj:ts nådiga bifall, har nu läroboken tryckts och utdelats till

gagn, såsom jag med visshet förutser, för tjänsten ombord och
alla där i en framtid skadade såväl i fred som i krig.
Den för varje fartygsläkare nödvändiga kompetensen att behandla
yttre skador har vidare under året tillgodosetts på samma
tillfredsställande sätt som förut d. v. s. genom de tjänstfria
marinläkarnas av 2:a graden anställning vid civila sjukhus såsom
underläkare eller amanuenser, varigenom nu det lyckliga förhållandet
inträtt att alla för tjänstgöring ombord avsedda marinläkare
hava efter avlagd licentiatexamen erhållit längre eller
kortare tids sjukhusutbildning.
För vinnande av ökade kunskaper hava ävenledes statsstipendier
för utländska studieresor i år varit utdelade. Den ena
stipendiaten var tillika krigsstipendiat och blev i tillfälle att i
Balkankriget å grekernas sida göra värdefulla studier såväl i
krigskirurgi som i sättet för sjukas och sårades transport och
vård såväl i land som ombord å ett mycket verksamt och väl
utrustat lasarettsfartyg. Hans reseberättelse bifogas denna, rapport
som bilaga n:r 1.
Den andre marinläkaren, som utomlands bereddes tillfälle
till studier på allmän bekostnad, besökte sjukhus och kliniker i
Tyskland och Österrike för uppövande av sin kirurgiska skicklighet,
speciellt i extremitetskirurgien. Hans reseberättelse medföljer
denna årsberättelse såsom bil. 2.
Liksom tidigare har även under redovisningsåret de till tjänstgöring
inkallade värnpliktige medicine kandidaterna använts på
det bästa sättet såväl för sjöförsvaret som ock för dem själva, i
det att de mera försigkomna i studierna varit efter slutad, kortare
rekrytutbildning i land kommenderade att sköta sjukvården på
några av flottans mindre fartyg, som annars ej kunnat erhålla
fartygsläkare.
I avseende på de värnpliktige medicine kandidaterna, tilldelade
flottan i stationstjänst såsom läkare, som inrycka för
undergående av repetitionsövning, är vidare att anteckna deras
genom nådig generalorder den 29 januari 1913 utsträckta användning.
Genom nämnda generalorder har nämligen bestämts,
att vederbörande beväringsbefälhavare årligen skall beordra en
(vapenför) sådan värnpliktig att tjänstgöra vid vardera av kustartilleriregementena.
Härigenom har sjukvården vid Vaxholms
kustartilleriregemente i år fått en välbehövlig förstärkning, som
under flera år varit önskad. Detsamma bör bliva förhållandet
vid Karlskrona kustartilleriregemente, om blott ovannämnda generalorder
kommer till användning.
De vid kustartilleriet genom kontrakt nu anställda tandläkarna
hava varit till samma stora gagn där, som den under
13

14
flera år verksamme föreståndaren för tandpolikliniken vid flottans
sjukhus i Karlskrona varit för flottans folk. Tvivelaktigt synes
emellertid vara, om det av riksdagen beviljade anslaget till tandvård
för marinen i sin helhet kommer att räcka. Tandsjukdomarna
bland vårt folk äro nämligen så utbredda, att man ännu
ej kan överskåda det arbete, som deras bekämpande kommer att
kräva.
Jag vill emellertid i slutet av denna årsberättelse återkomma
till denna fråga, då jag där skall redogöra för statistiken över
tandvården vid marinen.
I avseende på kostnaderna för marinens sjukvård torde jag
här böra nämna den lättnad i densamma, som under året en
bortgången varm vän av flottan nämligen apotekaren Knut Ljungberg
åstadkommit genom sin testamentsgåva »till marinförvaltningen
av 50,000 kronor, vara räntan skall användas, efter bestämmelse
av marinöverläkaren, till sanatorie- eller annan vård
av i tuberkulos sjuka av underbefäl och manskap vid flottans station
i Stockholm».
Sjukvårdspersonalen.
Enligt förste läkarens i Karlskrona uppgift hava under året
på flottans sjukhus givits 5 utbildningskurser för sjukvårdare
med sammanlagt 15 elever och hava av dessa 10 blivit godkända.
Dessutom pågår på samma sjukhus för närvarande kurs med 3
elever. Antalet sjuksköterskor, som äro anställda vid sjukhuset,
är oförändrat detsamma som förlidet år. Och få dessa samma
goda vitsord för pålitlighet, nit och skicklighet som tillförene.
På sjukhuset å Vaxholms fort hava under tiden 1 mars—
15 aug. hållits sjukvårdskorprals- och sjukvårdsrekrytskolor för
11 elever, 4 stam sjukvårdare och 7 beväringssjukvårdare. Sjuksköterskorna
vid kustartilieriets sjukhus hava varit lika många i
år som förut och deras tjänstgöringsbetyg av läkarna äro lika
goda nu, som de varit från första dagen för deras anställning.
Man önskar endast, att flera kunde anställas. Särskilt uttalar
även i år detachementsläkaren vid Fårösund sin livliga önskan
att få en sjuksköterska anställd hos sig i stället för de ointresserade,
manliga sjukvårdare, han nu får dragas med.
Samma önskemål framställes även i år som föregående år av
läkarna, som tjänstgöra vid kustartilleriet, nämligen att sjukvårdsunderofficersbeställningar
måtte inrättas till likhet med förhållandat
vid flottan. Saknaden av en sjukvårdsunderotficer vid Vaxholms
kustartilleriregemente framhålles särskilt av äldste läkaren
vid regementet. Han säger, att »handhavandet av den betydande

inventarieuppbörden för de 3 sjukhusen, biträdandet vid undervisningen
av sjukvårdare och sjukbärare, utförandet av skrivgöromål
och upprätthållandet av ordningen på sjukhusen under
läkarens frånvaro m. m. motivera väl tillsättandet av en sjukvårdsunderofficer».
Genom underofficersbeställningars införande
för sjukvårdare skulle också, mena läkarna vid kustartilleriet, ej
så många vakanser bland sjukvårdsmanskapet uppstå.
Sjukvårdslokalerna.
På flottans station i Stockholm äro sjukvårdslokalerna otillräckliga
och intet har under året gjorts för att avhjälpa denna brist.
Sjukvårdslokalerna på Karlskrona station hava heller icke,
sedan min förra årsberättelse avgavs, genomgått någon mera anmärkningsvärd
förändring. Men så torde de också vara så goda
och väl vårdade, att några större reparationer eller förändringar
ej varit påkallade. Flottans sjukhus i Karlskrona förtjänar särskilt
framhållas såsom en mönsteranstalt för den ordning och omvårdnad
i alla avseenden, som där råder. Under året hava också
läkarbostäderna, som ligga på sjukhusområdet, slutligen fått del
av den nydaning, som sjukhuset först erhöll, och allt står putsat
och fint i de lokaler nere vid kungsbron, som redan genom sitt
sunda och vackra läge måste ådraga sig uppmärksamhet.
Sjukvårdslokalerna vid kustartilleriet hava under året ej
överallt tillgodosetts så samvetsgrant, som läkarna önskat. På
huvudstationerna är dock intet att anmärka i detta hänseende.
Tvärtom bör framhållas, att på Oskar-Fredriksborgs lilla sjukhus
samtliga rum å nedre våningen jämte sköterskans rum 1 tr. upp
reparerats och ommålats, badrummet har utvidgats och därigenom
erhållit direkt ljus utifrån etc. »Införlivandet med sjukhuset av
den i östra ändan befintliga bostadslägenheten kvarstår ännu»,
säger äldste läkaren, »som ett önskemål, enär sjukhuset understundom
visat sig alltför trångt. Även under sista vintern ha
lokaler utom sjukhuset måst tagas i anspråk för sjuka.» 1
På kustpositionerna äro däremot sjukvårdslokalerna föremål
för läkarnas anmärkningar. I Fårösund påpekar detachementsläkaren,
att han sedan 1911 sökt få ett isoleringsrum anordnat
i sjukhusbyggnaden, som ännu står halvfärdigt, »varför», säger
han, »det är obestämt, när det kan bli disponibelt». I sammanhang
härmed erinrar samme läkare om bristen på särskilt epidemisjukhus
eller sjukstuga icke blott för isoleringen och vården av
1 Detta önskemål kommer att uppfyllas under året enligt marinförvaltningens
därom fattade beslut.
15

16
akuta infektionssjukdomar bland kustpositionens manskap utan
bland den civila befolkningen på hela Gottlands landsbygd. Han
uttalar därför den önskan att kommittén, som av landstinget
1912 tillsatts för utredande av frågan om epidemisjukvårdens
ordnande inom länet, måtte förslagsvis lägga ett av de nödvändiga
epidemisjukhusen för länets behov i Fårösund. Om
staten bidroge till sjukstugans uppförande, kunde kronans folk
där i gengäld erhålla vård.
Beträffande sj ukvårdslokarna vid övriga kustpositioner förekomma
följande anmärkningar. På Kungsholms fort har iordningställandet
av de nya sjukvårdslokalerna ännu ej påbörjats. På
Ellenabbsbatteriet är sjukrummet för knappt tilltaget, och förlidne
sommar har intet logement kunnat erhållas för sjukvårdens räkning,
utan de sjuka ha transporterats till och vårdats a Kungsholms
fort. På fort Västra Hästholmen behövs också större utrymme
för sjukvården.
Om sjukvårdslokalerna pä Nya varvet säger slutligen med
allt fog detachementsläkaren, att de »behöva efter fem år mer än
väl reparationer, av vilka åtminstone några utlovats av fortifikationen».
Sjukvårdsmaterielen.
Till de nyinrättade tandpoliklinikerna vid kustartilleriregementena
har med härför beviljat anslag av riksdagen instrument-
och sjukvårdsutredning anskaffats genom upphandling av
äldsta läkarna i enlighet med deras till marinförvaltningen inlämnade
och av densamma godkända förslag.
Nödiga kompletteringar och reparationer av instrument och
övriga sjukvårdsartiklar för sjukhus och sjukrum i land hava
verkställts i vanlig ordning av de respektive stationsläkarna. Särskilt
har förrådet i Vaxholm blivit utökat med 31 st. förbandsoch
medikamentslådor för de olika förbandsplatserna.
För nybyggda fartyg ha anskaffats genom marinförvaltningens
försorg behövliga instrument- och bandagekistor. Dessutom
har under året det befintliga förrådet av särskilt konstruerade
blecklådor med överfallslock till förvaring av »färdiga förband»
på stridsfartygen blivit ökat med nyanskaffade 250 sådana
lådor. Under byggnad varande pansarbåten »Sverige» erhåller
likaledes genom marinförvaltningens bemedling sin utrustning till
sjukas och sårades vård ombord, sedan för detta ändamål »Drottning
Sofias förening» skänkt 10,000 kr.
Förbandsfabriken a flottans sjukhus i Karlskrona, som marinförvaltningen
upprättat, har under året tillverkat 1,172 paket

förbandsgas om 5 mtr, 400 paket renad bomull om 500 gr., 322
paket om 250 gr., 186 paket om 100 gr. och 118 paket om 50
gr., 100 paket fet vadd om 500 gr. samt 201 paket om 250 gr.
Dessa förbandsartiklar ha levererats till flottans stationer och kust-
-artilleriregementena samt på expedition utgående fartyg. Dessutom
ha ett avsevärt antal av marinens »färdiga förband», som
ersatta det s. k. »första förbandet», förfärdigats. En god besparing
och ett lämpligt sommararbete för sjukhusets den årstiden
mindre strängt sysselsatta betjäning har genom denna förbandsfabrik
åstadkommits.
På denna plats torde böra nämnas att marinförvaltningen
upphandlat 200 st. Elliots öronskyddare (en sinnrik av celluloid
förfärdigad öronpropp, som är lätt att anbringa och hålla ren).
Då erfarenheten lärt, att ett betydligt antal av flottans folk i alla
grader således såväl officerare som underofficerare och manskap,
utan lämpligt öronskydd, taga skada i avseende på hörseln genom
de många och långa inålskjutningsövriingarna inom kanontorn och
kasematter hava ovannämnda öronskyddare anskaffats och översänts
till prövning å skoleskadern förliden höst samt å kustflottan
i sommar. Fartygsläkarna anbefalldes avgiva yttranden över
öron sky ddarnas användbarhet. Den befanns stor, varför ett större
antal av de nyttiga små instrumenten ytterligare upphandlats,
till användning på våra krigsfartyg, sedan det lyckats få dem tillverkade
i Sverige till ett skäligt pris. Det kan synas, som det
vore en bagatell, som här avhandlats, men så är ingalunda förhållandet.
Ingen vill på sin ålderdom bliva döv genom inflytelser,
som bero på hans levnadsyrke, om detta kan undvikas.
I kapitlet om sjukvårdsmaterielen bör slutligen nämnas, att
marinens roedikamentkostnader nedbringats genom stationsläkarnes
klokhet att av apotekarna utverka 10 % rabatt å all inköpt medicin.
Den i lag bestämda rabatten vid inköp av större partier
kommer dessutom naturligtvis även marinen till godo. På Stockholms
station torde emellertid marinens medikamentskostnad
kunna ytterligare nedbringas, om vi finge taga vår medicin för
Skeppsholmens behov på garnisonssjukhusets apotek, så länge det
finnes kvar i Stockholm och betala densamtna på samma gång,
som vi betala för å sjukhuset vårdade. Men kanske stockholmsapotekarna
skulle anse det vara ett ingrepp i sina privilegier,
om de bleve berövade flottan såsom kund. I varje fall torde icke
flottans daglönare, som bo spridda över staden och för bostädernas
billighet hava sina hem i utkanterna av staden, kunna berövas
den oersättliga förmånen att på närmaste apotek erhålla sin
fria medicin.
2—132990.
17

18
De sanitära förhållandena i land.
På Stockholms station beklagar förste läkaren i sin rapport
att kasernernas beskaffenhet och otillräcklighet skall nödvändiggöra
omkring halva manskapsstyrkans förläggning i kvarter. »Med
den utveckling», säger han, »allmänna hälsovården i vår tid nätt,
måste kaserner utdömas, de där vid full beläggning blott medgiva
en luftkub av omkring 9 m 3 under i övrigt usla ventilations-,
uppvärmnings- och belysningsanordningar (fönster, små
väggventiler, primitiva järnkaminer, gasbelysning); stora logement
(för 39—49 inan) med sängar i 2 etager och klädskåp inne i logementen.
Den moderna kasernhygienen fordrar som bekant 14 à
15 m 3 per inan under i övrigt gynnsamma förhållanden; små
logement för 15 à 16 man, puts- och klädtorkningsrum o. s. v.»
På Karlskrona station kan lyckligtvis förste läkaren börja se
en ljusning i den usla kaserneringen av sjömanskåren, som även
varit rådande i de gamla under ombyggnad och modernisering
varande kasernerna. Han skriver, att detta arbete i trevnadensoch
sundhetens intresse nu fortskridit så långt, att av 4:e avdelningen
i kasern II bottenvåningen och våningarna 1 och 2 - trappor
upp kunnat tagas i bruk och synas honom mycket tillfredsställande.
Trappuppgångar, logement och dagrum, som blivit
helt oljemålade, berömmas för sina ljusa och glada färger. Genom
de borttagna kakelugnarna och kaminerna, som ersatts av centraluppvärmning,
har både prydligheten och utseendet vunnit betydligt.
Det elektriska ljuset gör god verkan, och slutligen har trevnaden
i logementen ökats betydligt genom omplacering av sängar
och skåp. Efter omnämnande av marketenteriets förbättring genom
sänkningen av golvet, varigenom en halv meter i rummens
höjd vunnits, kommer slutligen en anmärkning i avseende på hela
det vidlyftiga kasernetablissementets sanitära värde, som jag kraftigt
vill stryka under, och som jag själv redan i föregående årsberättelser
framhållit. Förste läkaren säger i sin rapport: »För
att kasernetablissementet i sin helhet må få ett mera prydligt
utseende återstår borttagandet av de skräpiga byggnader, som nu
belamra kaserngårdens Detta omdöme gäller sålunda den estetiska
sidan av saken. Men det är ej härpå huvudvikten ligger,
utan pä det hygieniska missförhållande som befintligheten mitt på
den betydligt vidsträckta kaserngården av alla avträdena med
tunnsystem skapar. Stanken från så många hundra människors uttömningar
och genomdränkningen med urin av kaserngården kan
och bör i ett slag tillintetgöras genom flyttning av hela avträdeshuset
till sjöstranden, som utgör den ena sidan av kaserngården,

och inrättande av vattenklosetter i stället för de nuvarande torra
tunnklosetterna.
I sanitärt hänseende har vidare på Karlskrona station under
året företagits en mycket god åtgärd. Gamla landshövdingeresidenset
har genom ombyggnad och reparation förändrats och
inretts till underofficersskola med goda och tillräckliga lokaler,
som utrustats med värmeledning och elektrisk belysning.
Till kapitlet om de sanitära förhållandena i land hör även
beklädnaden. Om densamma må följande anföras.
Enligt nådigt brev den 28 november 1912 hava nya beklädnadsstater
blivit fastställda för flottans och kustartilleriets stammanskap,
i sammanhang varmed också vissa ändringar i beklädnadsstaterna
för flottans och kustartilleriets värnpliktiga blivit införda.
Härvid är särskilt att beakta, att i beklädnadsstaterna tillkommit
snörkängor och vantar för såväl stam som värnpliktiga.
Förutom modellerna till snörkängor och vantar hava för åtskilliga
av de i beklädnadsstaterna ingående persedelslagen nya
modeller blivit fastställda. Sålunda har modellen till ylleskjorta
undergått väsentlig förändring, i vad snittet angår. 1 övrigt kunna
förändringarna hänföras till vad tidens krav fordrat med avseende
å modernare tillverkningsmetoder å persedlar och materialier
därtill.
Vad särskilt beträffar beklädnadsstaterna för de värnpliktiga
förtjänar omnämnas, att de värnpliktiga medgivits fri tvätt av
dem tilldelade kronobeklädnad under viss angiven tid av vintern.
Förslag föreligger även om enahanda förmån för staminanskapet.
Enligt vad erfarenheten redan givit vid handen har det nämligen
icke allenast ur ekonomisk synpunkt utan även ur militär visat
sig olämpligt att de olika manskapsslagen, i synnerhet vid gemensam
tjänstgöring ombord å fartygen, hava olika skyldigheter
i avseende å underhållet av kronobeklädnaden. Tillkomsten av
analoga bestämmelser i fråga om stammanskaps och bevärings
rättigheter i nu nämnt avseende kan icke annat än bidraga till
den likställighet vid den gemensamma tjänstgöringen, som bör
finnas för stam manskap och beväring. Det är fara värt att, om
stammanskapet skulle anse sig ha blivit eftersatt efter beväringen,
härav skulle uppstå obenägenhet för tjänsten, och att detta i sin
ordning skulle giva anledning till försvårande av de redan nu
betänkliga rekryteringsförhållandena.
Vidare torde i avseende på provianten även följande redogörelse
för korvtillverkningen vid Karlskrona station böra här
inflyta.
I ändamål att vinna fullt effektiv kontroll över tillverkningen
av den korv, som inginge i utspisningsstaterna vid stationen, så
19

20
att fullt pålitlig vara korame att utspisas, samt därjämte med beräkning
att kunna ernå större prisbillighet i förhållande till de
enskilda leverantörernas kontraktspris — i genomsnitt 90 öre per
kilogram — hade stationsmyndigheten upptagit frågan om inrättande
av en kronans egen korvtillverkning vid Karlskrona station.
Marinförvaltningen anslöt sig till stationsmyndighetens förslag
och ansåg, att det ur såväl ekonomisk som hygienisk synpunkt
vore synnerligen önskligt att för marinens samtliga matinrättningar
i Karlskrona kunna erhålla denna viktiga proviantartikel
utan att därvid bero av enskilda leverantörer. För utförande av
erforderliga inredningsarbeten i sjömanskårens kok-, bad- och
tvätthusbyggnad samt för anskaffning av för korvtillverkningen
erforderliga maskiner anvisade 1913 års riksdag den behövliga
summan eller 4,600 kronor. Därjämte bereddes tillfälle för två
av sjömanskårens kockar att hos privat industriinrättning i Göteborg
erhålla undervisning i tillverkning av korv. Då sålunda
genom de vidtagna åtgärderna kronan numera är i tillfälle att
för Karlskrona stations matinrättningar själv ombesörja tillverkningen
av en så viktig proviantartikel som korv är, synes mig
en säker garanti kunna påräknas för att ej mindre en god och
på samma gång prisbillig vara erhålles än även hygienens fordringar,
som vid dylik tillverkning är av största vikt, bliva iakttagna.
Utan att vidare uppräkna de många mindre åtgärder till
hälsovårdens fromma, som under året vidtagits på flottans huvudstation
med och utan marinförvaltningens initiativ och utförts
genom den huvudsakligen skickliga och kraftiga varvsledningen,
övergår jag till redogörelsen för de sanitära förhållandena på
kustartilleriets huvudstation och positioner.
A Vaxholms fort har marketenteriet blivit flyttat och fått bättre
lokaler än förut.
Om förläggningen på fortet och redutten anmärkes, att den
senare bör förses med elektriskt ljus och ackumulatorer anskaffas
för den elektriska belysningen å fortet, så att den kan användas
under längre tid av dygnet än som nu är fallet.
I avseende på Oskar-Fredriksborg återstå ännu flera åtgärder
i sanitärt hänseende, som i föregående årsberättelser påpekats,
som jag antager komma att vidtagas undan för undan, när tiden
medgiver det.
Särskilt torde dock böra framhållas den sanitärt usla förläggningen
av manskap i Oskar-Fredriksborgstornet under regementsövningarna.
Likaså underhaltigt inkvarterade aro besättningarna
i en del slutna batterier, som äro otäta och genomsläppa
regn. Äldste läkaren vid regementet vill därför, att tak av korrugerad
plåt över logementen uppsättas i dessa batterier.

De la brister, som förefinnas för kustartilleriet i inkvarteringshänseende,
framträda så mycket bjärtare som i det stora hela
bostäder och kaserner m. m. äro förträffliga, — nya och på de flesta
förläggningsorterna väl underhållna som de äro.
De under året uppförda sex nya underofficersbyggnaderna
vid Oskar-Fredriksborg erhålla också de amplaste lovord av äldste
läkaren vid regementet. Han skriver i sin rapport: »Var och en
består av kallar-, under- och vindsvåning samt är genom ett
vertikalplan delad i 2 lägenheter med särskild ingång till vardera.
1 källarvåningen finnes en ved- och en matbod till varje
lägenhet. Undervåningen till vilken man kommer genom en trappuppgång
med veranda på gaveln består av förstuga samt ett rum
och kök. Från förstugan leder en trappa upp till vindsvåningen,
som består av ett rum med balkong samt ett vindskontor. Varje
lägenhet är försedd med vattenledning och elektriskt ljus. En
stor fördel med dessa bostäder är att familjerna, som bebo dem,
äro fullkomligt ostörda av varandra.»
Kustpositionens lokaler vid Fårösund hava under året i många
avseenden sanitärt förbättrats, varom detachementsläkarens rapport
bär vittnesbörd. Därjämte uttalas dock följande anmärkningar.
Dagrummen i kasernen voro mörka och fuktiga och därför
förfelade för sitt ändamål som en trevlig tillflyktsort. De
borde sammanslås till ett rum och fönster upptagas på södra
gaveln och väggarna borde panelas eller målas. Trägolven i logementen
voro förslitna och borde omla^çras eller ersättas med
s. k. viktoriaplattor. Korridorernas trägolv bör ersättas med
cementplattor.
Om förläggningsorterna för Karlskrona kustartilleriregemente
äro läkarrapporterna mindre vidlyftiga.
På Kungsholms fort framhålles behovet av ombyggnad eller
åtminstone utvidgning av varmbadhuset. Vidare klagas över den
vidtagna åtgärden att förminska fönstren till logementen, varigenom
dessa blivit ännu mera dystra samt kräva artificiell belysning
även under dagen.
På Ellennabbsbatteriet, där personalens förläggning är knappt
tilltagen, påyrkas fortfarande barackers uppförande med matsal,
läs- och skrivrum för folket etc.
Om det tämligen nybyggda Västra Hästholmens fort uttala
sig fortläkarna ävenledes klandrande i avseende på utrymmet.
Detachementsläkaren vid Alvsborgs fästning säger: »Från
Oskar II:s fort kvarstå en del av under gångna år gjorda anmärkningar.
Logementen äro dock nu, möjligen med ett undantag,
alldeles torra, men ännu äro många rum i berget ytterst fuktiga
med rinnande tak och väggar.> Därjämte anmärker han med rätta
21

22
på det usla avträdeshuset på kaserngården, som behöver ersättas
med ett nytt. Fjärde minörkompaniets saknad av nattklosett i
dess kasern påpekas även.
Slutligen hava vi vattenfrågan på våra kustfästningar, som
kräver vår uppmärksamhet..
Riksdagens beslut i denna fråga, vad Nya varvet och Älvsborgs
fästning beträffar, hälsas naturligtvis av detachementsläkaren
med stor glädje.
Dricksvattenfrågan för Kungsholms fort omnämnes i äldste
läkarens rapport såsom ännu olöst, varför vatten fortfarande måste
fraktas dit och förvaras i reservoar. Fort Oscarsvärn och minor-,
kompaniets förläggningsplatser å Almö och Aspö prisas däremot
för deras goda dricksvatten.
Om denna viktiga sak a Vaxholms fort och Oskar-Fredriksborgs
fästning innehåller årets läkarrapport till mig följande.
Dricksvattenfrågan har under året förts ett gott stycke framåt.
Borrbrunnar ha upptagits vid 3. och 5. batterierna på Värmdön,
8. och 12. batterierna samt redutten på Rindön, 15. batteriet på
Edholmen och 16. batteriet på Lillskär. Vidare en brunn vid
ofticersbyggnaden på Oskar-Fredriksborg, en vid kanslibyggnaden
därstädes samt en vid de ovannämnda underofficersbyggnaderna,
där även en grävd brunn anlagts, innalles 11 st. brunnar, som
ge ett ganska gott vatten. Den kvantitet som dessa brunnar
lämna är följande:
Batt. ...!!. 5. 8. 12. 15. 16. Off.-byggn. Kanslibyggn. Und.-off.-bygg. Redutten.
Tim.-lit. .

verantör, hoppas man emellertid förbättring i här anmärkta förhållande.
1 avseende på bespisningen av personer, som blivit intagna
i marinens fängelser i land, bör följande här anföras. Uppå
marinförvaltningens underdåniga förslag har, sedan förste läkaren
vid Karlskrona station i sin årsrapport till marinöverläkaren givit
uppslaget till ärendets behandling. Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt brev den 23 maj 1913 föreskrivit
dels att för den, som i något av marinens häkten undergår
honom omedelbart ådömt fängelsestraff och därunder åtnjuter
naturapovtion från någon av marinens matinrättningar, skall i
avseende på utspisningen iakttagas, att lagad mat icke bestås till
frukostmålet och att margarin icke bestås till större myckenhet
än 15 gram per man och dag, dock att full portion utspisas, om
i särskilt fall vederbörande läkare anser sådant behövligt,
dels ock, att den besparing, som eventuellt uppstår genom
minskning i portionen för dem, som undergå fängelsestraff, skall
tillgodogöras den matinrättning, från vilken ifrågavarande bespisning
verkställes i enlighet med vederbörande befälhavares bestämmande.
Hittills har i häkte intagen person erhållit kost enligt utspisningsstatcrna
för friska under tjänstgöring i land, men har
denna kost visat sig vara väl rikligt tilltagen för nyssnämnd
person. Ett önskemål hade därför uppstått att reducera portionen
i detta fall. Man har emellertid icke ansett lämpligt att
för var och en i marinens häkte intagen person göra förknappning
i frukostportionen, utan endast då längre tids straff skulle
avtjänas. För att likväl åtgärd i sådant syfte icke skulle bliva
alltför betungande i redovisningsavseende har man icke ansett
den, som avtjänar arreststraff, om också dylikt straff av lång
tids varaktighet i enstaka fall kunde förekomma, böra vara underkastad
sådan portionsreducering, utan låtit denna reducering begränsas
till den, som underginge omedelbart ådömt fängelsestraff',
för vilken straffart kortaste tiden vore en månad. Ett icke
oväsentligt undantag har dock gjorts, i det att, om vederbörande
läkare i särskilt fall anser behövligt att full portion utgår
till den, som undergår fängelsestraff, sådan utspisning skall
äga rum.
De sanitära förhållandena till sjöss.
På grund av fartygsläkarnas rapporter samt mina egna iakttagelser
under de inspektioner, som jag till åtlydnad av instruk-
23

24
tionen för marinöverläkaren företagit på de under redovisningsåret
rustade fartygen, går jag nu att redogöra i största korthet
för de sanitära förhållandena till sjös.
Jag vänder mig först till det s. k. långresefartyget, vartill i
år använts pansarkryssaren Fylgia. Genom omständigheternas
makt kom även i år den sedvanliga expeditionen till avlägsnare
farvatten att bliva helt kort, enär fartyget efter dess besök i
Sheerness beordrades tillhöra vinterkustflottan i hemlandsfarvatten
1 dec. —15 febr., därefter Göteborgsavdelningen på västkusten
15 febr.—10 mars samt först därefter fick anträda en månadslång
övningsresa till Madeira och Rotterdam.
Om själva fartyget förekomma inga anmärkningar. Däremot
framhålles, att den synnerligen stormiga väderleken under expeditionens
första vintermånader ej medförde förökat antal förkylningssjukdornar.
I slutet av januari och början av februari
konstaterades däremot en tydlig ökning av sjukligheten i samband
med gymnastikövningarnas början, som berodde enligt fartygsläkarens
mening därpå, att folket efter gymnastikövningarnas
slut fördes i öppna båtar ut till fartygen och härigenom utsattes
för avkylning, som dock ej förorsakade några svårartade sjukdomsfall.
»Vinterutrustningen», säger slutligen fartygsläkaren i
sin rapport, »som bestod av kappor, lånade från kustartilleriet,
pälsmössor och pälsar för vaktmanskapet samt vantar, visade sig
motsvara fordringarna på en sådan, om man får döma av hälsotillståndet,
ty intet förkylningsfall kunde sättas i samband med
bristfällig utrustning med avseende på beklädnaden.»
Om skoleskadern, som 29 /s— 3 %o 1912 var sammandragen på
Hårsfjärden, i Nynäs hamn och på Trälhavet, innehålla fartygsläkarnas
rapporter intet anmärkningsvärt nytt. Visserligen framhållas
till avhjälpande de bristfälliga anordningarne för bad ombord
åt besättningarna, men detta är en brist, som ej kan avhjälpas
utan alltför stora kostnader. På alla våra pansarbåtar
är man för övrigt under den kallare årstiden hänvisad för erhållande
av renlighetsbad en gång i veckan åt besättningarna till
badhusen i land, vilket beror därpå, att vid fartygens byggande
för årtionden sedan, man icke utrustat dem för vinterexpeditioner.
En del mindre viktiga anmärkningar ur sanitär synpunkt
gör i år dessutom skoleskaderns läkare liksom fartygsläkarna i
allmänhet å de övriga eskadrarna och avdelningarna, som jag ej
anser mig böra intaga i denna årsberättelse, då de bliva såvitt
möjligt är avhjälpta vid fartygens utrustning för ny expedition.
Endast en anmärkning från skoleskadern torde dock böra av mig
upptagas. Fartygsläkaren på pansarbåten Manligheten fördömer

utspisningen ombord av öl. »Bruket av öl», säger han, »borde
icke legaliseras, då missbruket ganska allvarligt bestraffas och
det förra, som känt, ofta leder till det senare.» Svagdrickat föreslås
i stället för ölet som måltidsdryck. Han skulle ha rätt, om
svårigheten att få svagdricka, som håller sig att förvara ombord,
ej funnes och gör problemet svårlösligt. Till frågan om de
drycker, som utspisas ombord, vill jag strax återkomma.
Karlskrona rekrytavdelning liksom Stockholms rekrytavdelning
hava ej givit anledning till några anmärkningar, som hänföra sig
till övningarna, vilka ju också mycket snart uppgingo i vinterkustflottans
neutralitetsvaktgöring, för att återupptagas efter dennas
upplösning och fullföljas och avslutas på de respektive stationerna
i vanlig tid på våren. Och fartygen från rekrvtavdelningarna,
som ingingo i vinterkustflottan, hava också först av
den senares läkare blivit föremål för någon avsevärd kritik, som
dock huvudsakligen hänför sig till de mindre stridsfartygen, såsom
torpedkryssare och torpedbåtar samt jagare.
Jag övergår därför till de sanitära förhållandena till sjöss
ombord på vinterkustflottan.
Stabsläkaren på denna säger i sin berättelse till mig, att
»de hygieniska synpunkter, som under en vinterexpedition mest
träda i förgrunden, röra klädedräkten». Då denna varit föremål
för särskild utredning under expeditionen och han därvid varit
i tillfälle att yttra sig, upptoge han nu endast de punkter, vari
han anfört en mot kommissionens för denna sak a kustflottan
stridande åsikt. Han förordade således, att livpälsarna gjordes
tillräckligt långa, att vintermössor anskaffades för hela däcksavdelningen,
att handskar efter infanteriets modell skulle antagas,
att halmskor skulle bibehållas för bryggpersonal, att nytt flanellliv,
som ginge upp till halsen och hade ärmar över armbågen
skulle införas. Slutligen förordar han »baschlicker» för personal
å jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar för att hindra vatten
att intränga i kläderna vid halsen i sjögång och för att skydda
ansiktet och huvudet i övrigt för allt för stark avkylning.
Näst klädedräkten anser stabsläkaren att uppvärmning och
luftväxling ombord bör komma i betraktande. Båda hade, i den
mån han varit i tillfälle att iakttaga, synts honom tillfredsställande.
Dock göres här det tillägget, att respektive fartygsläkare
torde framkomma med sina anmärkningar, »där så icke varit
fallet».
Såsom jag redan omnämnt, hava också fartygsläkarna på
vinterkustflottans mindre fartyg konstaterat ett helt annat förhållande
beträffande uppvärmning och luftväxling än stabsläkaren
gjort med hänsyn till sina iakttagelser på pansarbåtarna.
25

26
Sålunda anmärker fartygsläkaren å torpedkryssaren Psilander,
sedan han förklarat, att värmeledningen ombord fungerat väl, på de
dåliga ventilationsförhållandena, särskilt i gnisthytten och i det
maskinrum, över vilket sjukhj-tten är belägen, varigenom en besvärande
hög temperatur i densamma uppstår.
Samma fartygsläkares kritik över torpedbåtarne ur hygienisk
synpunkt på vinterkustfiottan blir ännu hårdare. Särskilt hälsovådlig
vore fukten i torpedrummen. Ofta kunde man därför finna
vattnet cm.-högt i klädfacken och alla kläderna liksom kojerna
och filtarna genomdränkta av vatten. Fukten kunde kanske till
största delen förklaras av att ångkokningsapparaterna, som voro
placerade i torpedrummen, vore i gång hela dagen, under det att
ventilationen vore otillräcklig och under gång fullständigt omöjliggjord.
Torpedbåtarna Perseus och Kegulus, varest ångkokarna
«j voro placerade i torpedrummen, utmärkte sig sålunda i allmänhet
för betydligt mindre fukt. Även värmeledningsförhållandena
på torpedbåtarna hade vid flera tillfällen visat sig otillräckliga.
Särskilda anordningar för kojstuvning under däck hade
vidtagits, för att manskapet ej skulle behöva ligga i kalla och
fuktiga sängkläder.
Fuktigheten i torpedrummen å de torpedbåtar, som ej
hade särskilt avstängt rum för ångkokare, skulle väsentligen
kunna avhjälpas därigenom, att en över kokapparaterna neddragbar
huv anbringades, som genom rör stode i förbindelse
med ytterluften och hindrade den ständigt utströmmande vattenångan
att inkomma i torpedrummen.
Det allmänna hälsotillståndet betecknas emellertid av fartygsläkaren
a Psilander med torpedbåtar som över förväntan gott trots
de ovan angivna ogynnsamma faktorerna. Särskilt visade sig beväringsmanskapet
vara ett gott material, som väl uthärdade både
strapatser och svåra väderleksförhållanden utan att därav taga
skada till hälsan.
Om de sanitära förhållandena på torped kryssaren Claes Horn
skriver fartygsläkaren följande: »För expedition vintertid synes
torpedkryssaren Claes Horn föga utrustad, i synnerhet lämna
ventilations- och isoleringsanordningarna ganska mycket övrigt
att önska. Från expeditionens första dag till den sista besvärades
man av ständig fuktkondensation från fartygssidorna, orsakande
större och mindre vattensamlingar på durken. Av samma anledning
hava de bordvarts belägna kojerna ständigt varit kalla
och genomdränkta av fukt, något som sannolikt skulle kunna
avhjälpas eller åtminstone förbättras, om en ventilationstrumma
upptages tvärs igenom kojplatserna. Under förutsättning att de
värmeelement, som finnas inne i hytterna, fungera ordentligt,

skulle ju härigenom en ganska god cirkulation åstadkommas och
de nämnda olägenheterna kunna väsentligt minskas. Lyckligtvis
var vinterklimatet under större delen av expeditionen synnerligen
milt, varför något ogynnsamt inflytande på hälsotillståndet
av de anmärkta bristerna ej kunde förmärkas.;
Från vinterkustflottan återstår nu redogörelsen för de sanitära
förhållandena ombord på de viktiga stridsfartygen av jagartypen.
Som under vinterexpeditionen var kommenderad som divisionsoch
fartygsläkare en synnerligen samvetsgrann marinläkare, vilken
tillförene tjänstgjort på jagare och nu skrivit en bra rapport,
vill jag här ur densamma göra följande utförligare utdrag:
»Jagardivisionen utgjordes av jagarna Vale, Vidar, Magne
och Mode. Mina erfarenheter under expeditionen gälla ju mest
Vidar, där jag var inmönstrad, men den stora överensstämmelsen
i byggnadssättet mellan alla våra jagare göra, att de i stort sett
kunna tillämpas på dem alla.
Kustflottan låg förlagd till Karlskrona och utförde sina övningar
i den närmaste omgivningen.
Väderleken var under större delen av expeditionen synnerligen
dålig. Storm, regn och snö samt dimma var under första
tiden åtminstone så gott som dagligt bröd. Lufttemperaturen
höll sig omkring 0° Celsius med ganska små variationer, vattentemperaturen
mellan -j-2° och 0°. Det är ganska förklarligt,
att sådana väderleksförhållanden menligt skola inverka på hälsotillståndet.
Luftrörskatarrer, halsfluss, reumatiska affektioner
o. s.. v. ha förekommit i ganska stor utsträckning. Detta kommer
kanske ej så till synes i sjukjournalen, men de dagliga sjukmönstringarna
voro osedvanligt mycket besökta. Till denna sjuklighet
bidrog nog även i hög grad en del hygieniska och andra
missförhållanden, som jag längre fram får anledning beröra.
Värmeledningen (ånguppvärmning) funktionerade utan någon
nämnvärd anmärkning, och det fanns ingen svårighet att få trossbottnar,
mässar och hytter väl uppvärmda. Ventilationen sker
huvudsakligen genom däcksventilatorer. Och om dessa skötas
på ett förståndigt sätt, så torde knappast någon allvarligare invändning
mot deras funktion kunna göras. Men det förefaller,
som om i allmänna medvetandet ombord den åsikten inrotat sig,
att en ventilator måste stå vänd mot vinden. Under sådana förhållanden
bliva de under vintern med dess skarpa och kalla
vindar, med snö och regn, i stort sett oanvända. Om ventilatorn
däremot vändes med vinden, så att luften suges ut, får
man en god luftväxling, och snö och regn utestängas. Jag har
prövat båda sätten och anser, att det sistnämnda under de för-
27

28
hållanden, som rådde då, vara det riktigare. Belysningen (elektr.
ljus) var god och tillräcklig. Fuktigheten ombord var mycket
stor. I det kalla vattnet måste fartygssidan bliva starkt avkyld.
Den massa fuktighet, som alltid finns i så trångbodda bostäder,
kondenserades på de kalla väggarna och rann ner på britsar, i
säckfack och på durken, vilken ständigt var våt. Besättningens
madrasser och filtar, som under dagen lågo som ryggstöd på
britsarna, voro genomvåta; kläder och skodon, som förvarades i
säckfacken likaså. I facken växte mögel i stor utsträckning och
skadade där förvarade saker. För att i någon mån skydda madrasser
och filtar för fukt tillverkades lätt avtagbara, målade
segeldukskapell, som rätt bra fyllde sitt ändamål. Säckfacken
isolerades på så sätt, att i botten och längs yttersidan klädsäcken
lades underst. Idealiskt blev dock ej förhållandet härigenom,
ty kläderna kändes alltid något litet fuktiga och möglet trivdes
fortfarande. För besättningens kavajer funnos hängare uppslagna
längs sidorna, men där drogo kavajerna åt sig fukten, så att hängarna
ej kunde användas. Kavajerna fingo hängas ett stycke
från sidan, men detta hade den olägenheten, att dagsljuset i hög
grad utestängdes. Även i en del hytter och mässar var fukten
svår, och kläder blevo illa åtgångna av mögel. Anordningar för
badning finnas ej ombord. Genom överenskommelse med Flottans
badhus fick besättningen bada efter varje kolning. Klossetter
och pissoarer fungerade utan någon anmärkning.
Som jag i en föregående berättelse varit i tillfälle att framhålla,
äro jagarna från början ej avsedda att medföra läkare.
Detta gör, att läkaren redan under fredstid arbetar under mycket
primitiva förhållanden. Så måste läkarens lilla hytt även tjänstgöra
som sjukhytt och apotek. Där måste läkaren förvara instrumentförråd,
förbandsartiklar och medicin. Att detta varken
är till glädje eller gagn vare sig för läkaren eller sjukvården
är självklart. Under krigstid har läkaren en än värre ställning.
Hans verksamhet kommer att bli av en mycket inskränkt art.
Efter vad jag kan se, blir hans arbete, att försedd med några
första förband gå omkring på däck och förbinda sårade. Ty någon
plats ombord, som kan inredas till stridsförbandplats finnes
ej. Nedgångarna till rummen under däck äro så små, att en
transport av allvarligare sårade genom dessa är fullständigt utesluten.
Och på däck är utrymmet ytterst begränsat, så att där
inreda någon förbandsplats är näppeligen möjligt. Sjukvårdsutredningen
är modern och fullt förstklassig. Bandagekistan är
kanske väl stor under nuvarande förhållanden. En hälften så
stor kista innehållande uteslutande förbandsartiklar, helst steriliserade,
skulle kanske göra lika stor nytta som den nuvarande.

Saknaden av uppställningsplats för bandagekistan gjorde sig
mycket gällande. Av utrymmesskäl kunde den ej förvaras i läkarens
hytt utan fick stå framme på trossbotten, där den trots
segeldukskapell for mycket illa, blev repig och ful. Saknaden av
sjukhytt gör, att sjuka, som man ej kan beräkna skola tillfriskna
om en eller annan dag, måste avpolleteras. Detta gör, att procenten
avpolletterade blir mycket större än på fartyg, där sjukhytt
finnes. Dessutom är jagarbesättningen så fåtalig, att varje man
måste vara i arbete eller ersättas, om han är sjuk. Någon allvarligare
olyckshändelse inträffade ej under expeditionen. En man
blev sparkad i ansiktet, så att en komplicerad underkäksfraktur
uppstod. Denna läktes oklanderligt, och efter 10 dagars sjukhusvistelse
kunde mannen åter embarkera. Vid efterundersökning
visade det sig, att ingen märkbar förskjutning mellan brottändarna
ägt rum, funktionen oklanderlig. Intet dödsfall har inträffat. Ej
heller någon epidemisk sjukdom. Desinfektion har företagits
enl. Reg. f. M. II bil. 8 efter tre fall av lungtuberkulos. Inga
övningar med sårades transport ha företagits. Undervisning i
hälso- och förbandslära har meddelats i den utsträckning och
enligt de direktiv, som meddelats från högste befälhavaren.
Till sist skulle jag vilja framhålla några omständigheter,
som möjligen skulle kunna göras till föremål för beaktande vid
«n kommande vinterexpedition. På så små fartyg, som våra
torpedfartyg ju äro, måste trångboddheten och de därmed förenade
olägenheterna vara en faktor av stor betydelse. Besättningarna
leva under så ohygieniska förhållanden, att allt, som
kan göras för att förbättra dessa, måste göras. Ett steg i rätt
riktning förefaller mig den åtgärd vara, som under en kort tid
företogs, nämligen att ett logementfartyg ställdes till torpedfartygens
disposition. På detta kunde besättningarne tillbringa sin
lediga tid, här fick åtminstone halva besättningen kojplatser, här
kunde den förvara de kläder, som ej nödvändigt behövdes ombord.
Sjukvården hade även fördel av logementsfartyget, som
bestod sjukhytt, där utredningen förvarades, och sjukrum, där
lindrigare sjuka kunde förläggas. En annan sak, som under en
kommande vinterexpedition allvarligt måste tagas i övervägande,
är bekämpandet av fukten. Något skulle nog vinnas, om stor
vikt lades vid, att efter rengöring — i synnerhet på trossbottnarna
—: det använda vattnet noga . bortskaffades. För bättre
ventilation skulle kanske bäst sörjas genom insättande av en tillräckligt
kraftig fläkt. En sådan torde även vara av behovet påkallad
i U. O. K.-mässen. Även torde behöva sörjas för en
bättre isolering av säckfacken, samt för upphängningsplatser för
kavajer och event. även för skodon. Dessutom bör besättningen
29

30
så ofta anledning därtill finnes, beordras att torka sina våta kläder
i eld- och maskinrum.
Något bör även göras för att fa till stånd en bättre ventilation
av dynamorummet och officersköket. Här råder såväl
sommar som vinter en odräglig värme. Den fläkt, som nu finnes
där, tycks göra bra liten nytta.»
Av denna rapport framgår bland annat olämpligheten av
fartygsläkares kommendering under fredsövningar på jagare. Han
bör i stället vara placerad på ett, jagardivisionen åtföljande, större
fartyg för att kunna göra den nytta, som med honom avses.
Under krig måste han däremot finnas ombord på en av divisionens
jagare för att bringa all möjlig läkarhjälp åt sina skeppskamrater
i deras farliga och maktpåliggande tjänsteutövning.
Av de fartyg, som på grund av de politiska förhållandena
under förliden vinter, voro rustade, återstå för vår granskning
de pansarbåtar av 2:a klass och den torpedkryssare ra. fl. mindre
fartvg, vilka tillsammans bildade den s. k. Göteborgsavdelningen.
Stabsläkaren å avdelningen framhåller i sin rapport, att några
anordningar för bad och tvätt ej finnas å de årtionden gamla
pansarbåtarne, monitorerna Thordön och Tirfing. Vidare påpekas,
huru besvärande fukten varit ombord såväl på dessa fartyg, som
ombord på torpedkryssaren Jacob Bagge, innan man företagit sig
att bekläda ytterskotten i hytter och mässar samt å trossbotten
med tjock pannfilt samt ovanpå densamma fastsätta segelduk.
»Vidare», säger stabsläkaren i sin rapport, »visade det sig
på grund av den kalla och fuktiga väderleken omöjligt att torka
tvätt ombord, varför tillstånd begärdes, att få tvätta manskapetskläder
på kronans bekostnad i land. Denna anhållan beviljade»
endast i fråga om de värnpliktiga.» Stabsläkaren framhåller
det från rekryteringssynpunkt betänkliga att på så sätt gynna
de värnpliktiga. De stamanställda borde också få tvätten betald,
då de själva ej kunna verkställa den på grund av de yttre förhållandena.
1
Av övriga fartyg i Göteborgsavdelningen utdömes ur sanitär
synpunkt verkstadsfartyget Blenda av dess fartygsläkare. Jag
giver honom fullständigt rätt, och anser att fartygets besättningslista
åtminstone måste betydligt inskränkas.
Till sist torde böra av mig framhållas, att flertalet fartygsläkare
under vinterexpeditionerna i sina rapporter påpeka den
nuvarande beklädnadens olämplighct för vinterbruk på samma
gång de uttala sitt godkännande av de kompletteringar av densamma,
som gjordes förliden vinter i form av pälsar och päls-
1 Härom föreligger redan underdånigt förslag av marinförvaltningen. Se
vidare sid. 9 i denna årsberättelse.

mössor samt vantar. Behovet av extra underkläder, särskilt å de
hälsofrestande torpedbåtarna, återstår dock att fylla. För övrigt
vill jag om vinterutrustningspersedlar i klädväg ur sanitär förvaltningssynpunkt
göra följande framställning.
Under den kustflotta, som var sammandragen sistlidna vinter,
gjorde sig gällande behov av särskilda persedlar utöver de i
beklädnadsstaterna ingående för användning vintertid. Vad behovet
då ansågs kräva av pälsar, pälsmössor och fårskinnsvantar
blev i görligaste mån anskaffat och försågos fartygen därmed,
varjämte yllevantar och halvyllekalsonger tilldelades det ombord
kommenderade manskapet såsom personlig egendom. Vad, som
sålunda anskaffades, avsäg det för tillfället mest trängande behovet.
Givet är, att tillgången på erforderlig vinterutrustning
för personalen ombord å vintertid rustade fartyg är av väsentlig
betydelse för flottans krigsberedskap. Också hava vederbörande
myndigheter under utredning de slag och den myckenhet av
vinterutrustningspersedlar, som för ett fullständigt ordnande av
denna fråga kunna finnas erforderliga. För en så viktig sak,
som det nu berörda behovet innefattar, kan man icke göra uppoffringar
nog, och det är att hoppas, att medel till fullständigande
av den vinterutrustning, som efter det den pågående utredningen
hunnit avslutas, kan komma att fastställas, med beredvillighet
må komma att ställas vederbörande myndighet till förfogande.
Om de sanitära förhållandena ombord på sommarens kustflotta
och övriga avdelningar samt enskilda fart)-g, som varit
rustade det senare halvåret, kan jag fatta mig jämförelsevis kort,
enär med de gynnsamma väderleksförhållanden, som denna del
av redovisningsåret vanligen råda, anmärkningarna helt naturligt
blifva färre.
Stabsläkaren på sommarens kustflotta kritiserar de sparsamhetstendenser,
som nu göra sig gällande ombord i fråga om renhållningsmaterial
och anser, att sparsamheten ej bör drivas så
långt, att hygienen genom bristande renlighet blir lidande. Han
gör anmärkning på det olämpliga material, varav handfaten äro
förfärdigade på en del fartyg. Han gör likaledes anmärkningar
på dricksvattnet ombord å några fartyg, som förorenats i cisternerna,
därigenom, att locken på dessa ej blivit ordentligt pålagda.
Han föreslår, att det vattentillförande röret, som nu mynnar fritt
ovanför den övre öppningen till cisternerna, dragés ned i cisternen
och tätt omslutes av locket etc. Förutom förbättrade påfyllningsanordningar
för vattencisternerna påyrkas även bland
annat införande av »vattenkastare» i stället för användande av
muggar eller vattenskopor vid drickandet. Redan i min årsbe-
31

32
rättelse för 2 år sedan har jag meddelat, att denna senare åtgärd,
som har särskild betydelse vid tillfällen av smittosam sjukdom
ombord, såsom difteri, blivit av marinförvaltningen anbefalld
till utförande å visst fartyg genom Stockholms varv, sedan infordrade
ritningar och kostnadsförslag härför vunnit förvaltningens
stadfästelse.
Stabsläkaren framhåller vidare i sin rapport beträffande den
sanitära betydelsen av vattenfrågan ombord en sak, som är av
vikt även ur nykterhetssynpunkt. »Maskin- och eldarepersonal
bör», säger han med allt berättigande, »under fartygets gång få förfoga
över tillräckliga kvantiteter citronsaft att blandas med dricksvattnet,
en läskedryck, som ingalunda får betraktas som ett överflödigt
njutningsmedel, utan såsom oundgänglig under arbetet i
de heta maskin- och eldrummen, och som ingalunda kan ersättas
av surrogatet havremjöl och destillerat vatten. Kan dessutom
denna av folket värderade läskedryck därjämte i någon mån
minska konsumtionen av öl, vilken för maskinisterna är särdeles
frestande under de nämnda förhållandena, ligger däruti ännu ett
skäl till återinförandet av citronsaften som en nödvändighetsvara.»
Stabsläkaren har slutligen genom skrivelse till högste befälhavaren
för sommarkustflottan givit anledning därtill, att en sjukbarack
i land invid Hårsfjärden blivit ifrågasatt att uppföras och
ritningar och kostnadsförslag till uppförande av en sådan blivit
genom marinförvaltningens försorg uppgjorda och inlämnade till
Eders Kungl. Maj:t för medels äskande av riksdagen. Då en
hel del av flottans fartyg under flera månader årligen hava sina
övningar förlagda till nyssnämnda plats och ofta avpolletteringar
med kostsamma och besvärliga transporter till Stockholm förekomma
av sjuka, som kunde vårdas i en dylik barack, vilket
särskilt gäller de första enstaka fallen av smittosamma sjukdomar,
har det synts alla de i ämnet hörda myndigheterna praktiskt och
klokt, att den ifrågasatta åtgärden vidtages i synnerhet som kostnaden
för varje sjuksäng skulle bliva mycket ringa enligt det
uppgjorda förslaget.
Av de jämförelsevis få anmärkningar, som ytterligare förekommit
i fartygsläkarnas rapporter från sommarexpeditionerna,
torde endast de böra här anföras, som angå sjökrigsskoleavdelningens
fartyg. Särskilt pansarbåten Thor utpekas såsom ohygieniskt
överbefolkad, då tidvis ända till 66 kadetter varit kommenderade
ombord, varigenom utrymmet till det yttersta anlitats,
under det att fartyget ingalunda håller måttet i avseende på
nödvändiga ventilationsanordningar.
Till sist får chefsfartyget Drott ett mycket dåligt betyg i
hygien av årets fartygsläkare för den nyinredda officerskabyssen,

som synes honom för liten och obekväm samt »för varm» genom
sitt omedelbara grannskap till manskapskabyssen. Kockens arbete
blir härigenom »nästan outhärdligt».
Om sjukligheten och dödligheten på flottans stationer.
Denna del av min årsberättelse är liksom föregående år utarbetad
på grund av de sjukförslag eller statistiska sammanställningar
av sjukdomsfallen m. m., som stationsläkarne författningsenligt
skola årligen inlämna till marinöverläkaren. Med tillhjälp
av dessa sjukförslag äro i sin ordning av mig uppgjorda de statistiska
tabeller, som åtfölja rapporten, och som jag nu går att
diskutera.
Tabell n:r 1 a lämnar sålunda en exakt redogörelse för antalet
kvarliggande sjuka sedan föregående år, nyinsjuknade, döda
och avskedade för invaliditet, antalet sjukdagar, som sjukligheten
berövat tjänsten i land, antalet kvarliggande sjuka vid redovisningsårets
slut samt äntligen den personalstyrka av flottans stam
på stationerna, som varit underkastad dessa förändringar i tjänstbarhet.
Tabell n:r 1 b lämnar motsvarande uppgifter för daglönarne
på flottans varv.
Om vi med hänsyn till de viktigaste av dessa uppgifter och
för lättare och åskådligare jämförelse först uträkna promilletalen
för sjukligheten, dödligheten och invaliditet på de båda tabellerna,
så finna vi, att bland de stamanställde på flottans stationer under
1912—13 inträffat 558 °/oo sjukdomsfall, 4,6 °/oo dödsfall samt
7 °/oo kassationer för invaliditet, medan bland daglönarna på flottans
varv förekommo 844 °/oo sjukdomsfall, 8 °/oo dödsfall och
1,6 °/oo avsked för invaliditet.
Av dessa promilletal framgår, att sjukligheten och dödligheten
bland daglönarne vid varvet är avsevärt större än bland
den egentliga militärpersonalen i land, huvudsakligen beroende
på daglönarnes högre ålder och därmed förenade större mottaglighet
för sjukdomar. Bidragande i någon mån till de större
promilletalen för daglönarnes sjuklighet och dödlighet är emellertid
även den omständigheten, att de stanna i land hela redovisningsâret,
medan en del av de stamanställde tidvis är sjökommenderad,
varigenom dess statistik ej belastas med sjukdomsoch
dödsfall under expeditionerna.
Om vi emellertid sammanslå talen för de stamanställdes och
daglönarnes på stationerna sjuklighet, dödlighet och invaliditet
under det gångna året för att kunna jämföra dem med motsvarande
tal under föregående femårsperiod, som återfinnas på
3—132990.
33

34
den för detta ändamål upprättade tabellen n:r I, så skola vi
finna, huru överraskande obetydliga differenserna under de olika
åren äro.
Med en personalstyrka av 6,936 man, stamanställde och daglönare,
samt bland dem 4,552 sjukdomsfall, 41 dödsfall och 37
kassationer, få vi följande promilletal: för sjuka 656 °/oo, för
döda 5,9 °/oo samt för avskedade 5,3 °/oo.
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod,
uträknade med hjälp av tabell n:r I, voro för insjuknade under
de respektive åren 773; 657; 652; 595 och 611; för döda 5;
6,5; 5,3; 6,8 och 4,8 samt för avskedade 2,i; 1,2; 2; 3,4 och 3,6.
Till samma omdöme om det jämförelsevis goda hälsotillståndets
ganska stora likhet och beständighet år från år på stationerna
komma vi, om vi bedöma detsamma med stöd av siffrorna
för sjukdagarnes antal. Enligt tabell 1 a och 1 b uppgick nämligen
i år för de 6,936 stamanställde och daglönarne sjukdagarnes
antal till 78,197 och av tabell n:r I finna vi för närmaste föregående
femårsperiod följande siffror för sjukdagarne.
År 1907—08 hade vi med en personalstyrka av 5,500 man 63,860 sjukdagar
» 1908—09 » » » » » » 6,400 » 69,250 »
» 1909—10 » » » » » » 6,700 » 76,177 »
» 1910—11 » » » » » » 7,200 » 70,528 »
» 1911—12 » » » » » » 6,810 » 73,338 »
Om vi så ytterligare vilja karakterisera sjukligheten med
stöd av våra två första tabeller, så finna vi att de 4,552 sjuka
på stationerna (av de stamanställde och daglönarne) varit sjukskrivna
sammanlagt under 78,197 dagar d. v. s. varje sjuk har
vårdats i medeltal 17 dagar, innan han avfördes från sjukrullan.
Mina fenj senaste årsberättelser lämna i denna sak följande
upplysning. Ar 1907—08 vårdades varje sjuk på stationerna
bland de stamanställde och daglönarne 15 dagar, år 1908—09
16 dagar, år 1909—10 17 dagar år 1910—11 16 dagar samt
1911—12 17 dagar.
Härav framgår, huru nära siffrorna komma varandra för
varje sjuks behandlingstid under alla dessa år. Sjukvården har
huvudsakligen utövats av samma personer under denna tid, varför
denna faktor kan betraktas som konstant. Slutledningen blir
sålunda, att sjuklighetens natur även varit tämligen konstant.
Härefter komma vi till tabell n:r 2, som är ett sammandrag
ur rapporter rörande värnpliktiges övningar å stationerna. Av
densamma finna vi att bland 2,610 värnpliktige inträffade under
en övningstid från 86 till 300 dagar 1,348 sjukdomsfall eller

516 °/oo och 6 dödsfall eller 2,3 °/oo samt 123 kassationer eller
47 °/oo.
Promilletalen för sjuklighet, dödlighet och invaliditet bland
de värnpliktige på stationerna under närmast föregående femårsperiod,
som framgå ur tabell n:r II, voro följande. För sjuklighet
249, 206, 218, 456 och 443; för dödlighet 0,s; 0,8; 1,4; 2,7
och 1,5 samt för invaliditet 1,6; 3,3; 3,7; 10 och 48 °/oo.
Om dessa siffror kan först anmärkas de nära sammanfallande
höga talen för kassationerna i år och förlidet år, som torde bero
därpå, att de olika läkarne de senare åren upptagit alla kasserade,
under det att förut de strax vid inryckningen efterbesiktigade
och kasserade ej inedtagits på sjukförslagen.
Promilletalen för sjuklighet äro högre i år än något föregående
år under hela femårsperioden. »Anledningen till den
större sjukligheten bland beväringsmanskapet, som övats på stationerna,
tinnes utan tvivel», säger förste läkaren vid Stockholms
station i sin rapport till mig, »att söka i det sakförhållandet,
att på grund av nedsatt övningstid för de icke vapenföre
större antal av denna kategori måst inkallas till tjänstgöring å
stationerna. Förlidet år utgjordes deras antal av 168, under det
att detta år 341 blivit medtagna. Och det är just dessa, som
betunga sjukvården, uttagna som de merendels äro till militärarbetare
på grund av en eller annan fysik ofullkomlighet. En
stor del av dem, omkring 15 %, har ock måst hemsändas såsom
oförmögna till krigstjänstens vidare fullgörande.» Härtill anmärkes
av nyssnämnde läkare, huru önskligt det vore, att utväljandet
av militärarbetare vid inskrivningsförrättningarna kunde ske med
större omsorg, vartill dock skulle erfordras längre tid för dessa
förrättningar. På samma gång påpekas, att uppskovssystemet för
litet användes. Har beväringsmannen väl inställt sig till tjänstgöring
mötte det större svårighet att hemsända honom »såsom för
tillfället oförmögen», ty dels förorsakades statsverket extra utgifter
genbm utbetalande av resekostnader flera gånger; dels berodde
det på den värnpliktiges eget fria val att begära uppskov
eller ej. Han funne nu med sin fördel förenligt att stanna kvar
och sökte få så lindrigt arbete som möjligt genom nästan dagliga
besök hos läkaren.
Efter dessa mera allmänna iakttagelser över hälsotillståndet
på stationerna med ledning av statistiken skola vi nu övergå till
en närmare redogörelse för sjukdomarna, som förekommit i land
under året. Härvid skola vi begagna oss av tabellerna n:r 3 a
och 3 b, av vilka den förra lämnar en översikt av de viktigaste
sjukdomsgrupperna bland flottans stam och beväring (å stationerna)
för tiden 1912 Vio— 30 /g 1913 samt den senare mot-
35

36
svarande översikt av sjukdomarna bland daglönarne å flottans
varv för samma tid. Därjämte skola vi till jämförande behandling
anföra de siffror från tabell n:r III, som innehåller statistiken
för de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan (å stationerna)
under närmast föregående femårsperiod. Lämpliga utdrag ur
förste läkarnes å stationerna årsrapporter till mig över sjukdomarna
och de åtgärder, som vidtagits eller föreslagits till
deras bekämpande, komma likaledes att meddelas.
De akuta infektionssjukdomarna på tabellerna ådrager sig
först vår uppmärksamhet. Av dem lämna vi emellertid tillsvidare
åsido de akuta veneriska, då de otvivelaktigt intaga en
särställning såsom självförvållade och därtill lämpligast behandlas
i sammanhang med redogörelsen för de veneriska sjukdomsfallen
med kroniskt förlopp d. v. s. syfilisfallen.
Med denna inskränkning finna vi av tabellerna 3 a och 3 b,
att de ofarligaste akuta infektionssjukdomarna såsom parotitis
epidemica, febricula och influensa förekommit talrikast under det
gångna aret, medan först därefter komma de allvarligare sjukdomsformerna
såsom difteri, scarlatina etc. med alltjämt sjunkande antal
fall. På ingendera stationen har dock någon verklig epidemi
av de senare sjukdomarna uppträtt. Visserligen skulle man kanske
kunna kalla difteriens förekomst med 32 fall på Karlskrona station
epidemi av ringa utsträckning, men när man genomgår
förste läkarens vid stationen sjukförslag och berättelse, erfar man
att 26 av dessa difterifall tagits i land i Karlskrona från pansarbåten
»Svea», som fört sjukdomen med sig från Stockholm. Därför
torde den lilla epidemien rättare böra räknas till redogörelsen
för sjukdomsförhållandena på årets sjöexpeditioner. Den återfinnes
också i denna årsberättelses efterföljande kapitel »om sjukligheten
och dödligheten ombord».
I sammanhang med denna förklarande rättelse av difteriens
förekomst på Karlskrona station förtjänar den anmärkningen om
sjukligheten i allmänhet på nämnda station vår uppmärksamhet,
som förste läkaren i sin berättelse gör i följande ord: »Sjukligheten
å stationen har under året icke varit anmärkningsvärt stor.
Visserligen har så väl antalet sjukdagar som insjuknade under
året varit större än föregående år, men anledningen till denna
ökning är emellertid icke att söka i sjukligheten å stationen utan
däri, att kustflottan var sammandragen härstädes under 3 månader
förra vintern.»
Vad särskilt beträffar förekomsten å de olika stationerna av
de akuta epidemiska sjukdomarna ställer sig, med bortseende
från de veneriska, jämförelsen mellan närmast föregående femårsperiod
enligt tab. n:r III och året på följande sätt.

På Karlskrona station hade vi under de respektive fem åren
467, 181, 214, 281 och 263 fall mot 373 fall detta år samt på
Stockholms station under de respektive fem åren 399, 370, 257,
361 och 328 fall mot 310 fall detta år. Så små tal och så små
divergenser berättiga oss att kalla sjukligheten i de akuta infektionssjukdomarna,
som här avses, under nyss angivna tidsperiod
ganska oföränderligt l-inga.
Om vi så övergå till de veneriska sjukdomarna, finna vi av
tabellerna n:r 3 a och 3 b, att på Karlskrona station sjöfolket i
127 fall samt daglönarna i 6 fall ådragit sig (akuta, veneriska
infektionssjukdomar) chancre och gonorrhé, medan (den kroniska
sjukdomsformen) syfilis uppträtt bland sjöfolket med 33 fall och
bland daglönarna med 1 fall samt på Stockholms station sjöfolket
i 132 fall samt daglönarna i 15 fall ådragit sig chancre och gonorrhé,
medan syfilis uppträtt bland sjöfolket med 52 fall och
bland daglönarna med 0 fall.
Följande tabellariska framställning av sjukdomsförhållandet
i avseende på de veneriska infektionssjukdomarna bland sjöfolket
(stam och beväring) och daglönarna på stationerna under redovisningsåret
och det närmast föregående torde förtjäna uppmärksamhet
för den upplysande beskrivning och överskådliga redogörelse
vi få av dessa sjukdomars ökade frekvens bland sjöfolket.
1912—1913.
1911—1912.
I min föregående årsberättelse gjorde jag med ledning av
mig tillgängliga uppgifter från tyska, engelska och amerikanska
37

38
marinerna en jämförelse med sjukligheten på detta område hos
oss och hos dem och fann promilletalen för nyinsjuknade i de
stora utländska marinerna 2—4 gånger större än i vår.
Med den prononcerade ökning i de veneriska sjukdomarna,
som våra tabeller utvisa, komma vi snart i fatt åtminstone tyskarna,
varför vi måste med all kraft begagna de vapen till den ödeläggande
sjuklighetens bekämpande, som vi verkligen äga. Vid
redogörelsen för de veneriska sjukdomarnas förekomst ombord i
våra fartyg vill jag återkomma till detta ur ekonomisk och militär
synpunkt samt för individen så ytterst viktiga ämne.
Nu återstår oss däremot att redogöra för den andra kroniska
infektionssjukdomen med kvarliggande fall från föregående år och
nyinsjuknade, som årets översiktstabeller över de viktigaste sjukdomsgrupperna
på stationerna upptaga. Det är tuberkulosen. Av
tabell n:r 3 a finna vi tuberkulosfallen, som vårdats på Karlskrona
station bland stam och beväring, uppgå till 128 och på Stockholms
station till 60. Bland daglönare på varvet ha däremot enligt tabell
n:r 3 b vårdats på Karlskrona station 27 och på Stockholms station
16 tuberkulosfall. Föregående år motsvarades enligt årsberättelsen
för nämnda år dessa siffror av respektive 127 och 45 samt 30
och 17 såsom efterföljande tabellariska framställning över tuberkulosens
förekomst de båda åren utvisar.
1912—1913.
1911—1912.
Av denna tabellariska framställning finna vi sjukligheten i
tuberkulos under det gångna året väl något minskad för Karls-

krona stations såväl militära som civila personal och Stockholms
stations civila varvsarbetare, men vi finna tillika promilletalet
(21,7) för tuberkulosfallen bland Stockholms stations stamanställda
och värnpliktiga militärpersonal avsevärt större än under föregående
år (15).
Man föranledes av detta faktum skänka förnyad uppmärksamhet
åt de hygieniska missförhållanden beträffande kaserner
m. m. vid Stockholms station, som dess förste läkare påpekat
även i år i sin rapport till mig, och som i ett föregående kapitel
redan blivit avhandlade.
Om tuberkulosen på nyssnämnda station innehåller för övrigt
samma rapport en ganska upplysande redogörelse i många avseenden,
varför jag anser mig böra anföra densamma i huvudsakliga
delar.
Först bör jag dock anmärka, att rapporten endast behandlar
tuberkulosen bland de stamanställd e, vilket gör densamma så
mycket värderikare som rapportskrivaren härigenom kommer att
diskutera sjukdomsfall, som kunna av honom säkert följas, vilket
icke är förhållandet med tuberkulosfallen bland de värnpliktige.
Han skriver sålunda: »Av lungtuberkulos hava 16 nya fall
inträffat bland sjömanskåren. Dessutom hava, såsom tuberkulosen
närstående, inträffat 3 fall av pleurit. exs. samt 4 fall av bronchitis
chr., vilka efter avslutad vård å garnisonssjukhuset erhållit
avsked; dessa sjukdomars möjliga, framtida övergång till tuberkulos
kan nämligen under en ansträngande militärtjänstgöring ej
uteslutas.
Beträffande en kronisk infektionssjukdom sådan som tuberkulosen
torde det i de flesta fall vara omöjligt att härleda dess
utbrott från ett bestämt givet tillfälle, från ett visst, skadligt inflytande.
Sjukdomens utveckling och framträdande sker ju vanligen
så småningom såsom en produkt av flera ogynnsamma faktorer:
ärftlig disposition, missbruk av alkohol, otillräcklig och
olämplig föda, ohygieniska bostäder, särskilt hälsofarligt arbete
o. s. v.
I militär- och sjömansyrket tillkomma ytterligare moment
av natur att påskynda sjukdomsutbrottet: stor trångboddhet, otillräcklig
ventilation och förorening av luften från maskin- och förrådsrum
m. m., en beklädnad, som blottar halsen och bröstets
övre delar, eldarpersonalens utsättande för stora temperaturväxlingar,
ekonomipersonalens ständiga arbete under däck, disciplinens
krav på den enskilde att i alla väder, i ur och skur
genomblöt och avkyld stå kvar på sin post, tills avlösning sker,
allt som allt omständigheter av betydelse för tuberkulosens framträdande.
39

40
Som nämnt hava bland stationens stammanskap (underofficerskorpraler,
korpraler och meniga) inträffat 16 nya fall av lungtuberkulos
eller mer än 12 %o (liksom förra året). För att med
något större tal kunna åskådliggöra sjukdomens förhållande till
de insjuknades yrkesgren, ålder och tjänsteår bifogas en sammanställning
av 5z dylika sjukdomsfall, som kommit till kännedom
under de senaste '6 l h åren. Manskapsstyrkan varierar olika år och
Tabell över 52 sjukdomsfall i lungtuberkulos bland stam-
olika årstider (beroende på mer eller mindre livlig rekrytering och
avgång). I slutet av mars d. å. voro vakansernas antal 388 och
de olika yrkesgrenarna räknade följande besatta nummer: 4:e
matroskomp. 250, 6:e 299, 10:e 117, 2:a ekonomikomp. 167, 2:a
eldarkomp. 410, 2:a hantverkskomp. 49 jämte 10 extra skeppsgossar
och 1 båtsman, summa 1,303.
Så snart misstänkta lungsymptom iakttagas hos en person,

var han än må tjänstgöra, sjukskrives han i kvarter eller avpolletteras
till sjukhus för diagnosens fastställande.
För lämpliga fall beredes vård å statens eller kommunens
sanatorier. Under sjukdomstiden avstänges alla från tjänstgöring,
och ingen tillätes återgå i tjänst, förrän detta medgivits av vederbörande
läkare och under fortsatt observation. Förläfforninsr i
kasern förbjudes och sjökommendering undvikes (beroende på huru
manskapet å flottans station i Stockholm 1910—1913.
lång tid, som förflutit efter friskskrivningen, och om hälsotillståndet
sedermera varit gott). Detta är så mycket lättare att iakttaga, som
det huvudsakligen gäller korpraler och mest underofficerskorpraler
(av de 14, som återgått i tjänstgöring, äro 9 underofficerskorpraler),
alltid behövliga för tjänstens behöriga skötande i land.
Har sjukdomen däremot träffat en andra eller tredje klassens
sjöman, anställd enligt 3- à 4-årskontrakt, avstyrkes i regel för-
41

42
längd anställning, även om full hälsa synes hava åter förvärvats
under lämplig vård.
Kläder och sängservis desinficeras efter varje konstaterat fall.
Direkt smitta från person till person har ej kunnat iakttagas.
Med den ofta företagna grundliga rengöring av fartyg och kaserner,
som äger rum inom örlogsmarinen, finnes ej heller anledning
misstänka spridning av smitta från infekterade lokaler.
Tuberkulosbacillens ubikvitet förnekas ju också enligt marinläkare
Widstrands reserapport i marinöverläkarens årsberättelse 1906
—1907.
De läkare, som hava kvarterssjukvården om hand, anse sig
ej kunna tillmäta privatbostädernas mer eller mindre hygieniska
beskaffenhet något tydligt inflytande på sjukdomens förekomst;
tvärtom synas de i kvarter boende ogifta sjömännens logier i
allmänhet vara goda. De inspekteras ju också, som vi veta, av
stationsmyndigheterna. Men då de i kvarter boende vanligen
hava kontant portionsersättning, i närvarande ögonblick 68 öre,
skulle man ju kunna tänka sig möjligheten av brister i nutritionen
på grund av otillräcklig eller olämplig föda med ty åtföljande
nedsättning av kroppens motståndskraft. För ett portionspris av 60
— 70 öre kan man naturligtvis medelst en praktiskt ordnad massutspisning
skaffa tillräcklig och närande föda; för den enskilda
individen torde det vara synnerligen svårt, om ej omöjligt. Företagna
kroppsviktsundersökningar skulle kanske kunna lämna någon
upplysning i detta spörsmål.»
Om tuberkulosen bland stamanstiillde vid Karlskrona station
i år har dess förste läkare också skrivit en kortare redogörelse,
som för jämförelsen med förhållandena vid Stockholms station
här må anföras.
»Under året hava bland stammanskapet anmälts 10 fall av i
tuberkulos nyinsjuknade, nämligen:
3:e matros n:r 35 anställd vid flottan 1898
3:e » » 630 » » » 1909
5:e » » 282 » » » 1911
5:e » » 229 » » » 1908
5:e » » 332 » » » 1908
5:e » » 381 » » » 1909
l:a ekonomi » 422 » » » 1903
l:a eldare » 167 » » » 1904
l:a » » 197 » » » 1912 och
l:a » » 356» » » 1909.
Av dessa hava 2 erhållit avsked vid kassationsmönstring.

o
A stationen äro av stammanskapet för närvarande anmälda
45 fall av tuberkulos, nämligen 8 underofficerare och 37 tillhörande
sjömanskåren. Sju vårdas på sanatorier, övriga i
hemmet.»
Med anledning av nu anförda statistik för tuberkulosens förekomst
på flottans stationer och förste läkarnas anförda redogörelser
om sjukdomens uppkomst och behandling m. m. finner
jag mig föranlåten erinra därom, att vi behålla i många fall våra
tuberkulossjuka bland de stamanställda av humanitetsskäl och behandla
dem intill kapitulationstidens slut i hemmen, på sjukhusen
och sanatorier för att i en del fall se de sjuka återbördade
till tjänsten. Vår statistik kommer emellertid härigenom att nedtyngas
år från år med en mängd kvarliggande tuberkulossjuka,
och flottan får därigenom högre promilletal tuberkulosfall om
året, än om den regeln tillämpades, att varje bakteriologiskt konstaterat
sjukdomsfall skall gå till kassation, såsom förhållandet är
i främmande örlogsflottor. Att detta vårt förfaringssätt ur individens
synpunkt måhända är önskvärt, kan ej förnekas. Men ur
tjänstens synpunkt är det förkastligt, ty den lungsiktige bör ersättas
med en frisk individ. Och ur sanitär synpunkt är det
också säkrare att för alltid avlägsna smittobärarna, än behålla
dem i rullorna för att kunna återtaga ett ringa fåtal såsom friska
eller kanske rättare förbättrade. Dessa senare kommenderas ombord,
få recidiv av sjukdomen på grund av de därför predisponerade
hygieniska missförhållandena såsom den stora trångboddheten,
förkylningar, överansträngning etc. oeh bliva farliga för
sina skeppskamrater. Så nära ligger nämligen i sin koj den ena
matrosen den andra, och hostar honom, om han här katarr, rätt
i ansiktet; så ofta dricker den ena ur samma otvättade bägare
som den andra etc, att det ined nödvändighet måste bliva stor
fara för sjukdomssmittans spridning från person till person.
Av det anförda vill jag framställa det påståendet, att det till
och med i stort sett är humanare att avlägsna från tjänsten alla
bakteriologiskt konstaterade fall av tuberkulos, och är det ur
tjänstens synpunkt fördelaktigt, så bör den tuberkulossjuka individens
krav på fortsatt tjänstgöring till kapitulationstidens slut
vika för det allmänna bästa i detta fall.
Nästa viktiga sjukdom på översiktstabellerna 3 a) och 3 b)
för året, som förtjänar vår uppmärksamhet är den kroniska
alkoholismen. Vi finna bland stam och beväring på Karlskrona
station 27 fall av denna självförvållade sjukdom och på Stockholms
11 sjukdomsfall, medan vi under närmast föregående år
hade 11 fall i Karlskrona och 17 fall i Stockholm bland stam
och beväring. Bland daglönarna vid varvet vårdades för alkoho-
43

44
lisinus chronicus i år 18 personer i Karlskrona och 6 i Stockholm
under det att året dessförinnan tabellerna upptaga för Karlskrona
varv 22 kroniska alkoholister och för Stockholms 8. Efterföljande
tabellariska framställning torde överskådligare visa denna förskjutning
i avseende på siffrorna för alkolismen på flottans stationer
i år och näst föregående år.
1912—1913.
1911—1912.
Av denna framställning framgår att sjukligheten i den
kroniska alkoholismen bland daglönarna på flottans båda varv
minskats under året i förhållande till näst föregående år, medan
samma sjuklighet bland stam och beväring väl minskats från
föregående år till i år på Stockholms station, men däremot ökats
i ungefär samma grad på Karlskrona station. Detta senare förhållande
torde bero på vinterkustflottans sammandragning i Karlskrona,
en anledning till förhöjd sjuklighet på den senare platsen,
som redan förut blivit anmärkt. Den ytterligare diskussionen
av alkoholismspörsmålet vid flottan skola vi upptaga vid den
kommande redogörelsen för sjukligheten och dödligheten ombord.
Om andra i land förekommande sjukdomsgrupper än de här
avhandlade innehålla läkarnas rapporter inga särskilda skriftliga
redogörelser bredvid sjukförslagen, som legat till grund för mina
översiktstabeller. Vi övergå därför till dödlighetsstatistiken på
stationerna.

Av tabell 4 a) med redogörelse för å stationerna döda och
dödsorsakerna (daglönare undantagna) under redovisningsåret samt
tabell n:r IV a med motsvarande uppgifter för närmast föregående
femårsperiod finna vi, såsom vi också väntade, och ännu många
år kunna vänta, till dess kampen mot tuberkulosen burit frukt,
nämligen att de flesta dödsfallen berott på nyssnämnda folksjukdom.
Tabellerna n:r 4 b) och IV b) innehålla redogörelser för de
dödas tjänstetid och ålder, men torde ej vara i behov av vidare
omnämnande.
Samma är förhållandet med tabell n:r 5 med dess uppgifter
om avskedade bland stampersonalen på grund av sjukdom och
yttre skador vid flottans stationer 1912—13.
Statistik över vårdade å flottans sjukhus.
Tabellerna 6 a), 6 b), VI a) och VI b) lämna oss den statistiska
redogörelsen över verksamheten vid flottans sjukhus. Sålunda
finna vi, att 1912—13 å flottans sjukhus vårdats 1,673
personer, värnpliktiga och personal från kustartilleriet m. fl. medräknade;
att 11 av dessa patienter avlidit och 84 blivit avskedade
för invaliditet samt att underhållsdagarnas antal för de sjuke
uppgått till 24,763.
Motsvarande siffror för närmast föregående femårsperiod
återfinnas å följande sammanställning för å flottans sjukhus
1907—12 vårdade, döda och underhållsdagarnas antal.
Å flottans sjukhus 1907 1/10— 30 /9 1912 vårdade m. m.
Av denna tabellariska framställning finna vi högre patientantal
1910—11 än i år, men ett vida högre tal för underhållsdagarna
i år än något föregående år. Förste läkaren har, såsom
sedan blivit anmärkt, skrivit den stora sjukligheten i år i Karlskrona,
som konstateras bland annat genom antalet underhållsdagar
för de sjuke, på vinterkustflottans vistelse där under flera
månader.
45

46
Angående verksamheten särskilt å den kirurgiska avdelningen
å flottans sjukhus finna vi av tabell n:r 7 a, att 244 operationer
under året utförts å intagna patienter med gott resultat i 240
fall, mindre gott i 3 fall och med dödlig utgång i 1 fall. Under
närmast föregående femårsperiod utfördes följande antal operationer.
1907—08 å intagna patienter 208 operationer med 1 dödsfall
1908—09 » » » 210 » » 1 »
1909—10 » » » 261 » » 1 »
1910—11 » » » 263 » » 0 »
1911—12 » » » 228 » » 0 »
Förutom dessa å intagna patienter utförda operationer hava
dessutom under alla åren en avsevärd mängd operationer av
mindre betydenhet företagits å polikliniskt behandlade personer.
Av statistiken framgår, att den kirurgiska verksamheten à
sjukhuset allt fortfarande varit lyckosam. Såsom bilaga n:r 3 till
denna årsberättelse bifogas en uppsats om den lokala anesterien
av sjukhusläkaren vid kirurgiska avdelningen, som tjänar att
ytterligare framhålla den sakkunniga och tidsenliga vård flottans
sjukhus meddelar.
Om sjukligheten och dödligheten ombord.
På de många sjöexpeditioner, som under det gångna året
voro rustade och inföllo delvis på ovanlig årstid, kunde man
vänta en annan sjuklighet och dödlighet än den tämligen konstanta,
som de föregående åren givit oss under vanliga förhållanden.
Av marinläkarnes rapporter skola vi emellertid finna, huru
överraskande lika statistiken i år följer densamma från närmast
föregående femårsperiod.
Sammanlagda besättningsstyrkan under redovisningsårets sjöexpeditioner
utgjorde omkring 10,700 man, av vilka dock högst
hälften var inmönstrad ombord samtidigt.
Av tabell n:r 8 inhämta vi, att på expeditionerna inträffade
med nyssnämnda besättningsstyrka 1,719 sjukdomsfall, som föranledde
(885 avpolletteringar och) 4 dödsfall. Under förutsättning
av lika lång övningstid skulle relativa sjuksiffran i år uppgå
till lfiO %>o och dödssiffran till 0,3 °/oo.
Årsberättelserna från närmast föregående femårsperiod lämna
följande promilletal för sjukligheten och dödligheten ombord.
1907—08 174 °/oo sjuka, 0,5 °/oo döda, 1908—09 181 °/oo sjuka
och 0,5 °/oo döda, i909—10 214 °/oo sjuka och 0,i °/oo döda,

1910—11 209 °/oo sjuka och 0,3 °/oo döda samt 1911—12 171 °/oo
sjuka och 0,4 °/oo döda.
Härav framgår det oväntade resultatet, att sjukligheten och
dödligheten bland våra fartygsbesättningar ej påverkats av de
ogynnsammare väderleks- och klimatförhållanden, som i år voro
rådande under en större del av övningstiden, än som tillförene
varit fallet. Det glädjande goda hälsotillståndet på vinterkustflottan
tillskriva fartygsläkarne vårt härdade, friska folk. Mycket
får dock helt säkert också skrivas på högste befälhavarens, fartygschefers
och läkares m. fl. med framgång krönta bemödanden
att hålla flottans stridsberedskap vid makt, vad bemanningen
beträffar.
Ett närmare studium av tabellerna n:ris 8 och 9 samt fartygsläkarnas
berättelser om hälso- och sjukvårdsförhållandena på
de olika fartygen skall visa det berättigade i mina lovord.
Det högsta meddeltalet, l,i, sjuka per dag med en beräknad
besättningsstyrka av 100 man finna vi enligt tabell n:r 8 på
skeppsgossefartygen. Tabell n:r 9 upplyser oss emellertid om
ofarligheten av den höga sjukprocenten. Det var mest yttre
skador, små abscesser etc, som föranlett sjukskrivningarna. Och
den enda gång, då man trodde sig hotad av en allvarlig sjukdom
eller misstänkt difteri, befanns enligt fartygsläkarens rapport vid
undersökning å epidemisjukhus i land, dit den sjuke omedelbart
flyttats, ej denna sjukdom föreligga. Av de många yttre skadorna,
som drabbade de unga besättningarna, voro några få av allvarligare
natur, men gingo dock så småningom till hälsa under
lämplig sjukhusvård.
Det näst högsta medeltalet, 0,9, sjuka per dag med beräknad
besättningsstyrka av 100 man finna vi på ett av vinterkustflottans
fartyg, nämligen pansarbåten Svea, som utgick från Stockholms
station och förenade sig med övriga fartyg i Karlskrona.
Av tabell n:r 9 finna vi, att det var ej mindre än ett 30-tal
difterifall, som karakteriserade sjukligheten på pansarbåten. Fartygsläkaren,
som var en äldre, erfaren och kunnig marinläkare,
handhade hälso- och sjukvården under de ganska prövande förhållandena
ombord på ett utmärkt sätt och lyckades slutligen
kväva epidemien, som dock en kortare tid försatte fartyget ur
tjänstbart skick. Hans rapport över difteriepidemien, daterad
den 16 dec. 1912, är av följande lydelse:
»Jag övertog läkarevården å Svea den 29 sistl. nov. Samma
dag vid sjukmönstringen 1 fall av angina med beläggningar av
misstänkt utseende. Jag erfor, att min företrädare såsom fartygsläkare,
hade haft ett flertal anginor under tiden förut — även
sådana med beläggningar, samt att han tagit prov å dem, men
47

48
aldrig fått Löffler -|-. Jag tog prov å mannen och inlade honom
i sjukhytten. Den 3 %i svar å provet: Löffler -}-. Samma dag
vid sjukmönstringen ännu ett fall av klin. difteri. Båda fallen
remitterades omedelbart till Stockholms Epidemisjukhus; koj och
säck till desinfektionsanstalten. Besättningen uppställdes på sätt,
reglementet föreskriver, och prov togos å de sjukes backlag och
övriga misstänkta av besättningen. Vid denna mönstring befunnos
två vara klin. difteri; jag begärde att omedelbart få avpollettera
dessa till Epidemisjukhuset och sände deras kojer och
säckar till desinfektionsanstalten. Ävenledes avrådde jag inför
chefen och sedermera inför divisionschefen avgång från Stockholm,
åtminstone förrän jag fått svar angående de tagna proven.
Fartyget avgick emellertid samma e. m. till Karlskrona; jag fick
order av fartygschefen att isolera de båda difterisjuka i sjukhytten
tills framkomsten till Karlskrona.
Den V12 f. m. kom per gnist underrättelse från Stockholms
Hälsovårdsnämnds bakteriologiska laboratorium, att 6 av de insända
proven voro Löffler -j-. Dessa 6 — vilka ej företedde
kliniska symptom — isolerades under nedresan i den för ändamålet
utrymda eldaremässen; deras kojer och säckar tillvaratogos;
backlagskärlen kokades. Som sjukdomsfallen redan voro spridda
över ett flertal — 8 à 10 — olika backlag, var någon isolering
av dessa ej gärna tänkbar.
Efter ankomsten till Karlskrona den 2 /i2 avpolletterades de 6
bakteriologiskt fastställda fallen -f- de två förut omnämnda, i
sjukhytten isolerade -f- 2 nya kliniska fall till flottans sjukhus
jämte kojer och säckar, vilka desinfekterades därstädes. Hela
besättningen uppställdes, och prov togos å samtliga de infekterade
backlagen, ävensom å övriga misstänkta. Den 3 /i2 avpolletterades
4 bacillbärare.
Jag hade vid ankomsten till Karlskrona den 2 /i2 föreslagit,
att fartyget, om möjligt, borde förtöjas vid kaj och den del av besättningen,
som ej vore absolut nödvändig för fartygets skötsel,
läggas i kasern efter förutgången halsbesiktning, varpå fartyget
borde underkastas grundlig desinfektion. — Den 4 /i2 förtöjdes
fartyget på order från högste befälhavaren vid den s. k. mobiliseringskajen.
Den större delen av besättningen förlades efter
vederbörlig besiktning i ett par logement i sjömanskasernen, fingo
även skaffa därstädes.
Den 4:e, 5:e, 6:e och 7:e dec. företogs desinfektion av fartyget:
Formalinspray -j- grundlig skrubbning med het såplösning
av sjukhytt, eldaremässar och trossbotten; alla kojer sändes till
kemiska tvättinrättningen därstädes; filtar och madrasser utbreddes
i det s. k. cisternskjulet, som upplåtits för ändamålet, och forma-

linsprayades; manskapets smutstvätt byktes därstädes; alla matkärl,
knivar, gafflar och skedar kokades efter varje skaffning.
Hela besättningen fick bada och byta rent. Prov för bakt.
undersökning togos successivt å hela besättningen, inklusive underofficerare
och officerare, varpå bacillbärare avpolletterades till flottans
sjukhus.
Under loppet av undersökningen befunnos förrådskonstapeln,
biträdande skeppskocken samt biträdande underofficershovmästaren
höra till de smittoförande (den förstnämnde sade sig omkring 3
veckor tidigare haft ont att svälja under några dagar utan att
hava sökt läkaren därför). Detta fynd, sammanställt med smittans
utbredning i ett flertal olika backlag, gjorde enligt min mening
misstanken på en »matinfektion» ganska grundad. Desinfektionen
utsträcktes till kabyssen (inklusive kokkärl och dylikt därstädes),
penterier och förrådskonstapelns hytt; förvaringsrummen
för proviant besiktigades, varpå brödrummet desinfekterades efter
utrymning och ett parti bröd i trasiga paket uppbrändes.
Desinfektionen avslutades den 7 /i2 på aftonen. Den 8 /i2 avpolletterades
ett fall av klin. difteri och påföljande dag ånyo ett (dessa
båda hava dock sedermera visat sig vara Löffler —); båda voro
eldare, varför eldaremässarna ånyo underkastades desinfektion med
het såplösning + formalinspray â kojer, filtar och madrasser.
Hela besättningen undergick en sista halsbesiktning den 8 /i2.
Den 9 /i2 på e. in. fick den kasernerade delen av manskapet flytta
ombord. Fartyget förenade sig med kustflottan den 10 /i2.
Från och med ankomsten till Karlskrona den 2 /i2 till och
med den 9 /i2 hölls fartyget avstängt från kommunikation med de
andra fartygen och med land.
Från och med den 7 /i2 till och med den 13 /i2 inträffade intet
bakteriologiskt fastställt fall av difteri. Den u /i2 å sjukmönstringen
ett nytt difterifall (den 15 /i2 Löffler +), vilket omedelbart avpolletterades,
varpå reglementets föreskrifter angående desinfektion och
halsbesiktning följdes (någon tillfredsställande isolering av den
sjukes backlag dock svår att genomföra). Vid undersökningen
den 16 /i2 av de å backlaget och en del andra, misstänkta tagna
proven fanns ej Löffler.
I allt hava tills dato 23 man avpolletterats för difteri, därav
16 man bacillbärare.»
Denna rapport kompletterades den 30 jan. 1912 på följande sätt:
»Efter genomgången desinfektion förenades pansarbåten den
10 /i2 1912 med kustflottan.
Genom de i min rapport omnämnda åtgärderna lyckades det
mig icke att fullt häva epidemien, i det att efter fartygets desinfektion
fortfarande enstaka difterifall inträffade — från och med
4—132990.
49

50
den 10 dec. 1912 till och med den 7 jan. 1913 i allt 8 fall
(därav 6 med klin. symptom och 2 bacillbärare); samtliga dessa
avpolletterades till flottans sjukhus, varefter desinfektion verkställdes
och reglementets föreskrifter i övrigt följdes.
Från och med den 8 jan., har intet fall av difteri inträffat
ombord å fartyget.»
Av denna redogörelse torde framgå, att det varit bäst, om
fartyget kunnat kvarstanna i Stockholm, till dess man blivit herre
över den farliga smittosamma sjukdom, som yppat sig ombord.
Därigenom hade fartyget helt visst fortare än nu blev fallet återfått
sin fulla tjänstbarhet.
Medeltalet 0,8 sjuka per dag för beräknad besättning av 100
man finna vi på pansarbåten Dristigheten. Av sjukdomstabellen
se vi, att ett mindre antal (7) fall av påssjuka samt ett flertal
(31) fall av andningsorganens sjukdomar, förorsakade av förkylningar,
enligt fartygsläkarens rapport karaktärisera sjukligheten
ombord.
Samma sjunkande medeltal av 0,7 sjuka per dag på varje
100-tal av besättningen giver oss tabellen n:r 8 för pansarbåtarne
Oskar II, Manligheten och Thule. Endast Oskar II har
enligt tabell n:r 9 bland sina sjuka något större antal akuta infektionssjukdomar,
nämligen 14 fall av påssjuka, som dock voro
av så lindrig beskaffenhet, att de ej föranledde avpolettering till
sjukhus. I övrigt karaktäriseras sjukligheten på de tre fartygen
av akuta bronchiter, gastriter och rheumatiska åkommor, som vid
inträffande stormig och rägnig samt kall väderlek hopa sig och
förklara det jämförelsevis stora antalet sjukskrivna på dessa vinterkustflottans
större fartyg.
Man väntade, att sjukligheten på vinterkustflottans mindre
fartyg, såsom torpedkryssare, jagare och torpedbåtar med dess
förut omnämnda bristfälliga värme- och ventilationsförhållanden
skulle giva sig tillkänna på tabell n:r 8 med ännu högre medeltalsvärden
för sjuka per dag än på de ur hygienisk synpunkt
bättre lottade pansnrfartygen. Detta blev emellertid icke fallet,
utan vi fingo i stället avsevärt mindre medeltal. Härvid är dock
att märka, att småfartygen kunna ej behålla ombord annat än
tillfälligt sjuka, utan måste avpollettera de svårare sjuka eller
skadade, som genom sina många underhållsdagar såsom sjukskrivna
skulle hava pressat upp medeltalssiffrorna, vilket just
är förhållandet med många av pansarbåtarnas sjuka på grund av
de bättre anstalterna för sjukas vård på dessa fartyg. Av statistiken
på tabell n:r 8 finna vi slutligen, att sjukligheten på
alla de vanliga, årligen återkommande expeditionerna, såsom rekrytavdelningarna,
sjökrigsskoleavdelningen, sommarkustflottan

etc., varit ringa, med jämförelsevis små medeltal för sjuka per
dag och 100-tal av besättningen.
Studera vi närmare tabell n:r 9, som utgör en översikt av
sjukdomsfallen på sjöexpeditionerna, samt stabs- och fartygsläkarnes
rapporter, finna vi, att till det redan sagda om de akuta
infektionssjukdomarna ombord bör läggas stabsläkarens för Göteborgsavdelningen
rapport om de två fallen av barnförlamning,
som förekommo på verkstadsfatyget Blenda. Därefter skola vi
lämna en jämförande redogörelse för könssjukdomarna under alla
årets sjöexpeditioner samt slutligen ägna vår uppmärksamhet åt
tuberkulosen och alkoholismen ombord, på grund av dessa sjukdomars
stora samhälleliga och marina betydelse.
Av de två nämnda fallen av poliomyelitis acuta, som inträffade
på verkstadsfartyget Blenda, då hon var liggande i Göteborg,
var det ena allvarsamt och åtföljt av kvarstående förlamning,
det andra lindrigt med mycket ringa symptom. Båda fallen
avpolletterades omedelbart till Göteborgs epidemisjukhus, varefter
följande desinfektionsåtgärder vidtogos: Hela fartyget undergick
en noggrann rengöring, kojer, filtar m. m. de sjukas tillhörigheter
samt sjukhyttens lösa inredning fördes i land och desinfekterades
å epidemisjukhuset. Sjukhytten rengjordes noggrant
och desinfekterades med 5 % formalinlösning samt tillstängdes
1 dygn. Trossbotten rengjordes med het såplösning och
delvis med 5 % kresolsåplösning. Klosetterna, dörrhandtag m. m.
rengjordes med 5 % kreosolsåplösning. U. O. K.-mässen, där den
helt lindrigt insjuknade tjänstgjorde som uppassare, desinfekterades
särskilt noggrant, likaledes dess servis. Under 6 dagars
tid kokades manskapets backlagskärl efter varje mål i ånga. Hela
besättningen tillhöils, att iakttaga noggrann halshygien. Lämpligt
gurgelvatten tillhandahölls. Blenda samt undervattensbåtarna
isolerades från den övriga avdelningen och från förbindelse med
land under 1 vecka.
Som vi finna vidtogos kraftiga desinfektionsåtgärder ombord
på det för övrigt alldeles överbefolkade och synnerligen ohygieniska
gamla fartyget och de duktiga läkarna på Göteborgsavdelningen
fingo också glädja sig åt sjukdomens utslocknande.
Till bekämpande av de veneriska infektionssjukdomarna organiserades
av läkarna på några av våra fartyg i år liksom föregående
år profylax, men med växlande resultat, då befälet ombord
ej ansåg sig vilja eller kunna påbjuda, att folket, som utsatte
sig för venerisk smitta, skulle vara skyldigt underkasta sig
profylaktisk behandling vid återkomsten ombord efter tilländalupen
permission. Statistiken visar därför enligt tabell n:r 9 130 fall
av akuta veneriska (14 chancre och 116 gonorrhee) sjukdomar
51

52
och ej mindre än 23 kroniska sådana eller syfilis. De 153 fallen
av veneriska åkommor bland besättningarna, som årets sjöexpeditioner
således fört med sig, motsvaras av 104 fall förlidet
år, och gå vi till årsberättelsen för närmast föregående år finna
vi fallens antal vara 115, samt året dessförinnan ytterligare ökat
eller 157. Vi hava sålunda kommit åter till 1909—10 års stora
sjuklighet på detta område. Såväl genom dessa fakta som erfarenheterna
från främmande örlogsmariner, bekantgjorda i de
respektive marinöverläkarnes årsberättelser, synes icke återstå
något annat praktiskt sätt att bekämpa dessa för individen och
tjänsten så ödesdigra sjukdomar, än obligatorisk profylax med
straffpåföljd för dem, som bevisligen undandragit sig en sådan.
Tuberkulosfallen ombord i år hava egendomligt nog varit
precis lika många som förlidet år eller 50. Det är en anmärkningsvärt
hög siffra, som borde mana de myndigheter, vilka
plocka ombord på en del av våra fartyg, såsom t. ex. kadettfartyget,
verkstadsfartyget Blenda m. fl., större besättningsstyrkor
än fartygen äro avsedda för och kunna härbergera utan hygieniska
olägenheter, att iakttaga ett motsatt förfarande vid sjökommenderingarna,
ty nu ådraga de sig en stor del av ansvaret för
tuberkulosens spridande bland vårt sjöfolk.
Den sista sjukdomsformen på våra sjöexpeditioner, som vi
bruka ägna vår uppmärksamhet, är den kroniska alkoholismen.
Vi hava i år enligt tabell n:r 9 ej mindre än 13 sjukskrivningar
på grund av denna för tjänsten ombord så fientliga och farliga
sjukdom, medan vi förlidet år endast hade 4 fall. Visserligen
var förra året ett gott år med sina jämförelsevis få fall,
men under året hava ej alla de upptagna 13 fallen varit nya
fall, utan flera av dem hava varit récidiver av redan konstaterade
sjukdomsfall. De många fallen i år ombord häntyda därpå,
att man ovarsamt sköter sjökommenderingarna, då man sänder
ombord så farliga personer, som notoriska alkoholister utan tvivel
äro. Man borde i stället från all tjänstgöring skilja, d. v. s. avskeda
alla konstaterade kroniska alkoholister. Genom att behålla
dylika individer i tjänst, skapar man ständigt nya. De många
vakanserna skulle inte tillåta det rättvisa förfarandet, att avskeda
så snart som möjligt alkoholisterna, har man sagt. Dessa olyckliga
bidraga i stället till de många vakanserna, kan man tryggt
påstå, ty många ynglingar rädas för kamratskapet med dem och
låta därför icke anvärva sig.
Innan vi lämna kapitlet om sjukligheten och dödligheten
ombord, vilja vi redogöra för några anmärkningsvärda, enstaka
sjukdomsfall, som förekommit på årets expeditioner, samt därefter
slutligen säga några ord om de inträffade dödsfallen till sjöss.

Fartygsläkaren på kadettfartyget skriver i sin rapport följande:
»Två fall bland kadetterna påkalla uppmärksamhet: det
ena gäller kadett L., på sjukförslaget upptaget under diagnosen
Tubercul. epididymidis, som sökte läkare för svullnad och smärtor
i den ena stenen; vid undersökningen befanns den andra stenen
avlägsnad, enl. uppgift för tuberkulos, den kvarvarande öm
och svullen, varjämte palperades en knottra i epididymis. Fallet
uppfattades av mig vara av tuberkulos art och av så allvarlig
beskaffenhet, att avpol. vore nödvändig, vilket även skedde (d.
8 /n).
Efter någon tid (d. 26 /n) återkom mannen, nu utrustad med
ett läkarebetyg av huvudsakligt innehåll, att varken »teoretiska
eller praktiska skäl» talade för nödvändigheten att avbryta tjänstgöringen
ombord.
Jag nödgas medge, att jag ej tillräckligt djupt begrundat
och avvägt de teoretiska skälen, men då patienten efter 14 dagar
åter sökte mig för samma symptom och oförmåga att vidare
tjänstgöra, ansåg jag vägande praktiska skäl föreligga, att åter
avpolettera kadett L.; dessförinnan konsulterades sjuk husläkaren
på kirurgiska avdelningen av flottans sjukhus i Karlskrona, som
delade min uppfattning av fallets beskaffenhet.
Fallet synes mig erbjuda intresse, dels för att 'illustrera
olämpligheten av att utan vidare antaga som kadett en sökande,
på vilken är gjord ablatio testis för tuberkulos, dels för att
pröva värdet av intyg från civila läkare, som ej varit i tillfälle
att sätta sig in i tjänstgöringen och arbetet ombord.
Kadett L. återkom ej vidare.
Det andra fallet är i sjukförslaget upptaget som epilepsia.
Kadett S. föll under signaleringsövningar den 3 febr. medvetslös
o c^ ö
omkull med allmän tonisk och klonisk kramp i armarna; omedelbart
företagen undersökning visade djup medvetslöshet, betydande
tungbett, snarkande andning, abnormt vidgade pupiller. Annat
organiskt lidande kunde uteslutas. Medvetandet återvände efter
omkring en kvart och efter tre dagar kunde kadett S. utskrivas
symptomfri.
Då jag efter personligt samtal med kadett S:s fader och
brevväxling med familjens husläkare ej kunnat finna hållpunkter
för sjukdomen, ej heller under återstoden av expeditionen symptom
på sjukdomen eller dess ekvivalenter förekommit, har jag ej
funnit anledning vidtaga någon åtgärd.
Men i anseende till de viktiga följder sjukdomen kan föra
med sig, ej mindre för personen i fråga, än även för tjänsten,
har jag ansett mig böra fästa uppmärksamheten på fallet, för
att underställa detsamma marinöverläkarens prövning.»
53

54
Det första fallet giver mig anledning påpeka, att författningarna
ej lägga hinder i vägen att till kadett antaga en person
med utläkt tuberkulos. Sedan ifrågavarande kadett L. emellertid
visat tydliga tecken på recidiverande tuberkulos, har han vid förnyad
läkarbesiktning kasserats och lämnat sjökrigsskolan.
Vad det senare fallet beträffar, har någon prövning av mig
ej varit av behovet påkallad, enär kadett S. vid hemkomsten från
sjöexpeditionen av annan anledning förklarades olämplig för sjöofficeçsyrket
samt slutade vid sjökrigsskolan.
A Stockholms rekrytavdelning inträffade ett sjukdomsfall,
som särskilt på grund av dess vidare utveckling var av stort
intresse. Patienten ifråga, en 43-årig flaggunderofficer, insjuknade
häftigt den 13 /n 1912, under det han satt på avträdet, med
svåra smärtor i buken samt blodiga diarréer. Han kallsvettades
och blev så matt, att kamraterna måste hjälpa honom till sängs.
Som pat. sedan en del år tillbaka ofta lidit av sveda och sugning
i maggropen, misstänkte fartygsläkaren, att det plötsliga
insjuknandet med häftiga buksmärtor möjligen kunde härledas
från ett magsår, eventuellt komplicerat med perforation, varför
han omedelbart inskickade honom till sjukhus (Maria sjukhus).
Överläkaren därstädes företog genast undersökning, varvid konstaterades,
att pat. var betydligt matt och nedsatt samt klagade
över smärtor i buken, mest lokaliserade till vänster sida
och nedom naveln, varest pat. även markerade ömhet på ett ungefär
flathandstort område. Buken var mjuk och i övrigt oöm.
Pulsfrekvens normal, ingen tetnperaturstegring. Pat. hade flera
tunna, blodiga öppningar. Det var tydligt, att någon perforationsperitonit
ej förelåg, utan ställdes diagnosen på embolus eller
trombos i mesenterialkärlen. Härför talade även pat:s uppgift,
att han ända sedan skeppsgossetiden lätt blivit andfådd, vilka
symptom avsevärt tilltagit, sedan han för 10 år sedan genomgick
en rheumatisk feber. Då pat. ej företedde några ileussymptom,
beslöt man exspektera. Isblåsa och noggrann observation.
Symptomen gingo efter några dagar tillbaka. 26 /n ånyo svåra,
snart övergående plågor i buken på ungefär samma plats som
förut. 4 /i2 på e. m. fick han svåra smärtor i vänster knäveck,
och underbenet blev kallt och känslolöst. Redan några timmar
tidigare hade pat. iakttagit en dornningskänsla i vänster ben,
som emellertid vid stående försvann. Vid ett par timmar senare
företagen undersökning var pulsen oregelbunden, vänster
fot och underben bleka, alldeles kalla och absolut känslolösa till
en knapp handsbredd nedanför knäledsplanet. Fot och tår kunde
ej röras. Någon puls kunde ej kännas i benets arterer, först i
den övre delen av lårbensarteren kunde densamma iakttagas.

Diagnosen sattes genast på embolus i arteria femoralis, och situationen
var således allvarlig nog. För att söka rädda pat. från
brand i benet och härigenom oundviklig amputation, föreslogs
pat., att man skulle söka genom operation avlägsna blodproppen
och återställa circulationen i benet. Härtill var pat. villig. Redan
samma kväll, 7 timmar efter insjuknandet, verkställdes operationen,
och operatören fann snart nog tromben, som var belägen
strax ovanför den plats, där lårbensarteren delar sig i den ytliga
och den djupa grenen. Sedan en klämmare lagts å kärlet ovanför
blodproppen, gjordes ett snitt i arteren och tromben utskaffades
tämligen lätt. Härpå hopsyddes kärlet i enlighet med de
av Carrel angivna metoderna, vilket på grund av den starka blödning,
som inträdde sedan circulationen kom i gång, var förenat
med stora svårigheter. Symptomen gingo nu så småningom alldeles
tillbaka, känslolösheten försvann och rörelseförmågan återkom.
För undvikande av recidiv fick pat. emellertid under ett
par månader ligga till sängs.
Fallet är ett vackert exempel på den moderna kirurgiens stora
framsteg, grundade i detta fall till stor del på de geniala experimentella
undersökningar, som gjorts av Carrel, undersökningar,
vilka, som bekant, förra året förskaffade honom Nobelpriset.
Tydligt är, att hade ej operatören med klar blick på situationen
med sådan skyndsamhet utfört operationen i fråga, hade
brand säkerligen snart nog tillstött och amputation måst verkställas.
Vad beträffar anledningen till de upprepade anfall av blodpropp,
för vilken pat. varit utsatt, måste den sökas i ett hjärtfel
(initralisstenos), varav pat. företett lindriga symptom redan i
barndomen, och vilka symptom tydligen förvärrats efter en för
10 år sedan genomgången ledgångsrheumatism.
Dödsfallen, som inträffade på årets sjöexpeditioner, voro 4
och dödsorsakerna i 2 fall drunkning, i 1 fall svåra sårskador
av exploderande lös ammunition, samt i ett fall skottskada (vådaskott
med browningpistol).
Om sjukligheten och dödligheten vid kustartilleriet.
Tabellerna n:r 10, 11, 12 och X, XI, XII samt läkarnas rapporter
lämna följande översiktliga redogörelse för sjukligheten
och dödligheten vid kustartilleriet under det gångna året.
Stamanställdas antal vid kustartilleriet var, inberäknat officerare,
underofficerare och vederlikar omkring 1,600 man. Bland
dem inträffade enligt tabell n:r 10 1,068 sjukdomsfall och 2 dödsfall
samt verkställdes 14 kassation er för invaliditet, vilket gör
667 °/oo sjukdomsfall, 1 %>o dödsfall och 8,7 °/oo kassationer.
55

56
Motsvarande promilletal för närmast föregående femårsperiod
voro följande:
Sjukligheten har sålunda enligt denna statistik minskats,
dödligheten och kassationerna för invaliditet likaså mot förlidet
år. Därjämte är man av dessa siffrors vittnesbörd berättigad
säga, att hälsotillståndet bland kustartilleriets stamanställda
varit under närmast föregående femårsperiod och är fostfarande
mycket gott.
De värnpliktiga vid kustartilleriet, som övades under rekrytoch
repetitionsövningarne i år, voro enligt tabell n:r 10 till antalet
1,584. Bland dem inträffade 913 sjukdomsfall men intet dödsfall.
Däremot kasserades för invaliditet 22 man. Vi få sålunda
576 0/ oo sjukdomsfall, 0 °/oo dödsfall och 13,8 kassationer.
Motsvarande promilletal under närmast föregående femårsperiod
hava varit följande:
Sjukligheten bland kustartilleriets värnpliktiga hav sålunda
i år varit mindre än förlidet år, under det att liksom förlidet år
inga dödsfall förekommit, varjämte promilletalet i år för kasserade
sjunkit från föregående år.
Om sjuklighetens natur och de olika sjukdomsgruppernas
förekomst på kustartilleriet under året lämnar oss tab. n:r 12
närmare upplysning.
De akuta infektionssjukdomarna se vi företrädda huvudsakligen
av de mindre allvarliga såsom rubeola, febricula, parntitis
epidemica och influensa, medan däremot difteri och scarlatina ej
förekommit annat än i enstaka fall på de olika förläggningsorterna.
Att Fårösunds kustposition med sin lilla besättning i alla
fall skulle oroas genom förekomsten av 4 scarlatinafall, föregångna
av flera elakartade anginor utan exantem ligger i sakens
natur. Emellertid bekämpades där sjukdomen på ett energiskt
och lyckligt sätt genom lämpliga isolerings- och desinfektions-

åtgärder. Förutom scarlatinafall under våren förekom å nyssnämnda
kustposition dessutom under senare delen av redovisningsåret
ytterligare en akut, fast ofarligare epidemisk sjukdom, nämligen
mässling med 6 fall bland garnisonen, under det att sjukdomen
samtidigt gick epidemisk över hela Gottland.
Av övriga infektionssjukdomar på tabell n:r 12 är det vidare
de veneriska, som ådraga sig vår uppmärksamhet De förekomma
i år med 26 fall akuta (7 chancre -f- 19 gonorrhé) och 3 kroniska
(syfilis), eller sammanlagt 29 fall, vilket anmärkningsvärt
nog är samma antal veneriska sjukdomsfall, som voro upptagna
på fjolårets motsvarande tabell, medan dock den viktigaste formen
eller syfils då var företrädd av 7 fall.
Tuberkulosfallen i år finna vi vara 32, medan förlidet år
siffran för dem var 33. Om de 8 nya fall av tuberkulos, som
inträffat på Vaxholms kustartilleriregemente har äldsta läkaren
följande anmärkning. »De flesta fallen hava inträffat vid Oskar-
Fredriksborg bland manskapet med den bästa förläggningen, vilken
omständighet lämnar ett visst stöd åt den tämligen allmänt omfattade
åsikten att tuberkulosens uppträdande bland militärpersonalen
ej så mycket är att söka i en under tjänsten ådragen infektion,
som i att den insjuknade redan vid inryckningen medfört
sjukdomen i ett latent stadium.»
Om dödsfallen på kustartilleriet under året torde följande
förtjäna omnämnande. Sålunda har bland Vaxholms kustartilleriregementes
värnpliktiga inträffat ett dödsfall under en idrottstävlan
utan föregående sjukdom. Äldsta läkaren vid regementet
gör med anledning av denna sorgliga händelse följande uttalande:
»Då dessa tävlingar numera börja intaga en alltmera framskjuten
plats bland övningarna, så torde det vara nödvändigt, att läkarna
sättas i tillfälle att med uppmärksamhet följa dem. Programmen
för dessa övningar böra granskas av läkaren, och då mera ansträngande
sådana förestå, böra undersökningar över de tävlandes
hälsotillstånd företagas.»
Det andra anmärkningsvärda dödsfallet gällde en officer i
sin kraftigaste ålder, som »avled efter tolv dagars svår sjukdom
av en från appendix utgången, kolossal retroperitoneal abscess.
Efter tre dagars obestämda symptom remitterades den sjuke från
Nya varvet i Göteborg till Sahlgrenska sjukhuset den 2 A 13,
Operation företogs den 6 /4 med letal utgång den 10 A 13. Obduktionen
visade, att appendix låg abnormt, bakom caecum, slagen
uppåt och fastlödd till colon adscendens samt inbäddad i adhärenser,
så att den först inifrån kunde påvisas. Hela spetsen var
gangränös och öppen mot en densamma omgivande ofantlig abscess,
som sträckte sig ifrån och bakom mitten av colon adscendens upp
57

58
mot högra njurens bäckendel, över mot mitten framför vertikala
delen av duodénum, bakom colon transversum och slutligen något
nedom flexura duodeno-jejunalis.»
Revaccinationen vid marinen.
Vid flottans station i Karlskrona hava enligt första läkarens
rapport 368 man revaccinerats med vaccin från medicinalstyrelsen.
Resultatet blev gott hos 45,6 % av de ympade.
Om revaccinationen vid flottans station i Stockholm skriver
förste läkaren följande: »Då huvudstaden sistlidna vår hotades av
en smittkoppsepidemi och vår personal bor spridd över hela samhället,
och jag dessutom hade mig bekant, att sjömän och daglönare
ej endast bodde i samma hus utan även i samma rum
som i sjukdomen insjuknade, ansåg jag det lämpligt att tillråda en
allmän vaccinering. Omkring 1,600 personer, tillhörande flottan,
begagnade sig ock härav. Alla sjökommenderade ålades revaccinering,
men en del beväringsmän vägrade efter vanan. Beträffande
resultatet av revaccineringen så varierade detsamma betydligt
beroende dels på olika vaccin, dels på den längre eller
kortare tid, som förflutit sedan föregående ympning. Hos enstaka
grupper kunde man alltså erhålla över 90 % gott resultat, men i
andra fall blott omkring 25 %.»
Revaccinationen (med vaccin från medicinalstyrelsen) vid Vaxholms
kustartilleriregementes huvudstation under året gav följande
resultat. 157 stamrekryter revaccinerades, varav 71 % med gott
resultat och av de 104 revaccinerade värnpliktiga 42 % med gott
resultat. Äldste läkaren påpekar i sin rapport nödvändigheten av
obligatorisk allmän vaccinering vid första inryckningen för både
stam och beväring. Bland kustartilleristerna hade visserligen intet
fall av smittkoppor inträffat, säger nämnde läkare, under den tid
som sjukdomen uppträdde i Stockholm, men en bagargesäll, som
på S:t Göran i Stockholm legat i samma rum som smittkoppsspridaren
Meyer, kom ut till Waxholm och insjuknade i smittkoppor
efter att hava sällskapat dagligen med en kustartilleribeväring.
Den senare isolerades och allmän vaccinering företogs,
men vaccinen var av mindre god beskaffenhet. Det blev stor
oro, som skulle undvikits om allt manskapet vid inryckningen
varit revaccinerat.»
Vid Karlskrona kustartileriregementes huvudstation revaccinerades
under året 106 stamrekryter med positivt resultat hos
77 % av de ympade. Vaccinen togs från Statsroedicinska anstaltens
bakteriologavdelning.

Om revaccinationen vid Älvsborgs kustartilleridetachement
detta år skriver läkaren följande. »Revaccination har utförts ined
god utgång i 85 ?i på 35 stamrekryter och i 97 % på 119 värnpliktiga.
Fem dylika vägrade i år — efter läsning av några
tidningsartiklar.» Helt säkert har denna nitiska främjare av ett
gott hälsotillstånd bland sitt folk med sitt stora procenttal vaccinerade
värnpliktiga slagit rekord på detta område.
Statistik över tandvården vid marinen.
»Den till flottans sjukhus i Karlskrona hörande tandpolikliniken»,
säger förste läkaren i sin rapport, »har varit tillgänglig i likhet
med föregående år måndagar, onsdagar och fredagar 2 timmar
varje dag och har under året varit besökt av 653 patienter. Antalet
rotfyllningar har uppgått till 25 stycken, av pulpaamputationer
17 stycken och av amalgamfyllningar 218 stycken. Av enkla fosfatfyllningar
endast ett fåtal, därav 10 st. Eisfelder och 3 st. Harward
i cement. Plombering med amerikansk gutta i 23 fall, med
Aschers emalj- och de Tray's synthetice emaljcement uti 56 fall.
Slutligen hava 331 andra behandlingar förekommit såsom tandstensborttagning,
ordination angående munvård och tandskötsel,
smärtstillande inlägg vid förefintlig tandsmärta, incisioner m. m.
Föreståndaren för tandpolikliniken har i sin inlämnade berättelse
anfört bland annat.
Bland de erfarenheter, som vunnits vid inspektion och behandling
av skeppsgossars tänder, får jag vördsamt anföra följande.
De främre tänderna på en del gossar äro rätt så mycket karierade,
varför jag flera gånger nödgats göra rotfyllningar. Men
klart är, att då en tand är pulpalös, den ej fungerar så värst
lång tid; stundom gör dock en dylik rotfylld tand god tjänst i
många år. De flesta gossarna ha sina molarer skadade, särskilt
sex-års-molaren, vilken i regel är usel, i många fall praktiskt sett
omöjlig att rekonstruera, såvida man ej efter särskild behandling,
omsluter hela tanden med en kapsel, varigenom de tunna, mindre
motståndskraftiga kanterna lämpligast bevaras från söndertuggning.
Även bicuspiderna äro hos ett stort antal pojkar antingen
totalt borta eller försedda med större eller mindre skador, kort
sagt, tuggförmågan är nedsatt hos nästan alla. Skeppsgossarna
tyckas dock i regel hålla tänderna tämligen rena. Naturligtvis
kan man få se vanskötta munnar, men de skeppsgossar, som varit
i tjänst en tid, tyckes hava lärt sig, att det är välgörande för
tändernas bestånd och välbefinnande, om tandborsten ordentligt
brukas.
59

60
För att hastigare och effektivare kunna iordningställa, vad
som vore av nöden beträffande gossarnas tandvård, borde kliniktiden
förlängas, d. v. s. flera timmar i veckan anslås. Sex timmar,
som nu är stipulerat, är för kort tillmätt tid. Det är ej
möjligt medhinna, vad som verkligen behövde göras i plomberingshänseende
på alla klinikbesökare. Om så vore fallet, skulle många
tänder, med vilkas plombering man nu måste låta anstå, ej bli
allt mera karierade, innan de hinna att komma under behandling.
I synnerhet vid fall av akut karies, då rötan snabbt kan nå pulpan,
är det ju förmånligast att tidigt plombera, eljest gå tänderna
lätt och fort under, eller bli de mycket besvärliga både
för patient och tandläkare; för övrigt är prognosen i dylika fall
mindre god, såsom ock ofta vid alla pulpaöverkapslingar trots
vtterst noggrann sterilisering och rengöring av kaviteten.
Eldare synes mig hava särskilt dåliga tänder och varvsarbetare
i regel missvårdade och usla. Underofficerskorpraler hava
däremot relativt välskötta tänder.
I föreståndarens förslag att förlänga tiden för tandpoliklinikens
öppethållande instämmer jag på det livligaste.
Angående tandvården vid Stockholms station föreligger ingen
officiel rapport av förste läkaren vid stationen av den anledningen,
att de sjuka på detta område få sedan flera år tillbaka
liksom den övriga garnisonen i Stockholm vård ä allmänna garnisonssjukhusets
i Stockholm tandpoliklinik. Tandläkaren, som
tjänstgör vid denna poliklinik meddelar under hand, att 436 man
från flottans station i Stockholm erhållit plombering, protes eller
annan behandling för tänderna under år 1912.
Den speciella tandvården vid kustartilleriet, utövad av därtill
engagerade tandläkare, började under 1913, enligt Riksdagens
beslut 1912 om nödiga anslag härför.
Följande rapport över tandläkarens verksamhet å tandpolikliniken
vid Vaxholms kustartilleriregemente under tiden 1 febr.
1913—30 sept. 1913 lämnar en nog så anmärkningsvärd upplysning
om nyttan av nyssnämnda riksdagsbeslut.
»Polikliniken trädde i verksamhet den 1 febr. 1913 och har
allt sedan varit öppen för mottagning varje lördag kl. 12 m.—
4 e. m.
Antalet patienter under denna tid (alla journalförda) ha varit
255, och hava de tillsammans avlagt 798 besök å kliniken i och
för behandling.
Av dessa patienter voro 120 beväringsrekryter.
Tandfyllningar hava utförts till ett antal av 198, fördelade
på olika fyllnadsmaterial, sålunda:

Fyllningar med amalgam 170
» » cement 6
» » guttaperka 22
Av dessa fyllningar voro 61 s. k. rotfvllningar.
Extraktionernas antal har varit 151.
2 proteser hava utförts pä regementets bekostnad à tillsammans
5 tänder för en kostnad av 13 kronor.
På egen bekostnad hava 21 patienter förskaffat sig proteser,
Tuggförmågan, som jag undersökt hos patienterna, har befunnits
vara:
God hos 197
Mindre god hos 47
Dålig hos 11
Medicinalier hava inköpts vid klinikens öppnande för en
summa av kronor 8,oi.
Ett förhållande, som bör ändras, är att patienterna sällan
infinna sig å kliniken den dag, som av föreståndaren bestämts i
och för fortsatt behandling utan i de flesta fall komma en annan
dag. Som orsak uppgiva de annan kommendering. Olägenheten
härav är lätt att inse, då ju föreståndaren härigenom ej alls kan
reglera patientantalet per klinikdag.»
Om tandvården vid Karlskrona kustartilleriregemente under
redovisningsåret rapporterar den där anställde tandläkaren följande:
»Härmed får jag vördsamt överlämna rapport angående verksamheten
vid kungl. Karlskrona artillerireg:tes tandpoliklinik
under den tid densamma hittills varit i gång, alltsedan dess inrättande,
d. v. s. från februari månad till oktober innevarande år.
Kliniken, som varit tillgänglig för besökande varje helgfri
torsdag oeh lördag klockan 2,i5—3,i5 e. m. har besökts av 99
patienter.
I 40 fall har tandsmärta stillats medelst arsenikinlägg, vilka
sedan efter ett par dagar avlägsnats.
Av plomberingar, som verkställts, ha 62 varit amalgam (legeringen:
true dental ulloy), 17 Hanvard-fosfatcement, det senare
användes huvudsakligen i mycket tunna och dåliga tänder. I
tvcnne fall ha tänder plomberats med amerikansk sGutta», då
skadan varit belägen å tandens cervikala del.
Emaljplombering har verkställts i 30 tänder och rotfyllning
är utförd i 17 fall.
51 tandextraktioner ha blivit gjorda samt uti 69 fall annan
behandling såsom tandstensborttagning, incisioner, ordination an-
61

62
gående munvård och tandskötsel samt behandling av periostiter,
avslipning av gjorda plomber m. m.»
Beträffande tandvården slutligen vid Älvsborgs kustartilleridetachement
och Fårösunds kustposition hava inga utförligare
rapporter inkommit från detachementsläkarne. Också finnas såsom
självfallet är, inga på dessa platser upprättade tandpolikliniker,
utan tandvården besörjes av närmast boende praktiserande tandläkare,
varför densamma helt naturligt blir mycket dyr.
Detachementsläkaren vid Nya varvet skriver i denna angelägenhet
helt kort följande: »Tandvård har från och med i år
beståtts manskapet, i det att 700 kronor årligen få användas
härför. Med tandläkare i Göteborg har överenskommits om viss
behandlingsdag i veckan och en bestämd taxa för arbetet. Remisser
till tandläkaren utfärdas av mig, som har att konstatera
behovet, varigenom också vinnes begränsning och kontroll mot
missbruk.
Och tjänstgörande marinläkaren vid Fårösunds kustaii.illeridetachement
avslutar sin sjukförslaget åtföljande berättelse med
efterföljande redogörelse för tandvården och den utbredda tandrötan
bland kustpositionens manskap.
»I år har för första gången kostnadsfri tandvård beretts
manskapet, men anslaget härtill, 150 kr., har visat sig vara alldeles
för litet. Statistiska undersökningar ha visat att av Gottlandsbarn
i skolåldern lida 98—99 i« av tandröta, och procenten
skadade tänder per man hos av mig, i våras undersökta, 40 stamanställda
och värnpliktiga var över 40 %. På grund av det obetydliga
anslaget ha blott 13 stamanställda och 3 värnpliktiga
kunnat erhålla en mer än välbehövlig tandvård. Uppenbart är
således, att anslaget till tandvård åt manskapet borde betydligt
ökas.i
Stockholm den 30 november 1913.
Underdånigst
KARL RUDBERG.
G. Asplund.

TABELLER OCH BILAGOR.

Tabeller Sid.
Tabell n:r 1a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam
(officerare, civilmilitärer, underofficerare och
manskap) 1912 1/10-30/9 1913……………………….. 64.
Tabell n:r 1b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid
flottans varv 1912 1/10-30/9 1913…………………….
Tabell n:r I. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam
(officerare, civilmilitärer, underofficerare och
manskap med varvsarbetare) 1907 1/10-30/9 1912…...
Tabell n:r 2. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1912 1/10-30/9 1913…………………………………..
Tabell n:r II. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1907 1/10-30/9 1912…………………………………..
Tabell n:r 3a. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland
flottans stam och beväring (å stationerna) 1912 1/10-
30/9 1913………………………………………………
Tabell n:r 3b. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland
daglönare vid flottans varv 1912 1/10-30/9 1913……..
Tabell n:r III. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid
flottan (å stationerna) 1907 1/10-30/9 1912…………...
Tabell n:r 4a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan
(daglönare undantagna) 1912 1/10-30/9 1913………...
Tabell n:r. 4b). De vid flottans stationer 1912 1/10-30/9 1913 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda…………..
Tabell n:r IVa). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan
(daglönare undantagna) 1907 1/10-30/9 1912………...
Tabell n:r IVb). De vid flottans stationer 1907 1/10-30/9 1912 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda…………..
Tabell n:r 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund av
sjukdom och yttre skador vid flottans stationer 1912
1/10-30/9 1913………………………………………...
Tabell n:r 6a). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona,
medicinska avdelningen, 1912 1/10-30/9 1913……….
Tabell n:r 6b). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona,
kirurgiska avdelningen, 1912 1/10-30/9 1913………...
Tabell n:r VIa). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona,
medicinska avdelningen, 1907 1/10-30/9 1912……….
Tabell n:r VIb). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona,
kirurgiska avdelningen, 1907 1/10-30/9 1912………...
Tabell n:r 7a). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
1912 1/10-30/9 1913 angående operationer, utförda å
intagna patienter…………………...…………………..
64.
65.
65.
66.
66.
67.
68.
68.
69.
69.
70.
70.
71.
75.
80.
82.
85.

Tabeller Sid.
Tabell n:r 7b). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
1912 1/10-30/9 1913 angående operationer, utförda å
ej intagna patienter…………………………………….
Tabell n:r VII). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
1907 1/10-30/9 1912 angående operationer, utförda å
intagna patienter……………………………………….
Tabell n:r 8. Sammanställning af fartygsläkarnes statistik över
sjukligheten å flottans övningsexpeditioner 1912 1/10-
30/9 1913………………………………………………
Tabell n:r 9. Översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna 1912
1/10-30/9 1913 med läkare ombord…………………...
Tabell n:r IX. Översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna 1907
1/10-30/9 1912 med läkare ombord…………………...
Tabell n:r 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1912 1/10-30/9
1913……………………………………………………
Tabell n:r X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1907 1/10-30/9
1912……………………………………………………
Tabell n:r 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1912
1/10-30/9 1913………………………………………...
Tabell n:r XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1907
1/10-30/9 1912………………………………………...
Tabell n:r 12. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland
kustartilleriets stam och beväring år 1912 1/10-30/9
1913……………………………………………………
Tabell n:r XII. Å kustartilleriet behandlade sjukdomar 1907 1/10-30/9
1912……………………………………………………
88.
89.
91.
96.
98.
98.
99.
100.
101.
102.
103.
Bilagor
Bilaga n:r 1. Berättelse över utrikes studieresa. (26/2-25/4 1913)….. 105.
Bilaga n:r 2. Berättelse över utrikes studieresa. (1 maj – 16 juni
1913)…………………………………………………..
Bilaga n:r 3. Erfarenheter med lokalanaestesi å Flottans Sjukhus i
Karlskrona 1908-1913…………..………………...
119.
125.

64
Tabell n:r 1 a. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap) 1912 1/10— 30 /9 1913.
Tabell n:r 1 b. Sjukligheten (å stationerna) bland daglönare vid flottans varv
1912 1/10—30/9 1913.

Tabell n:r I. Sjukligheten (å stationerna) inom flottans stam (officerare, civilmilitärer,
underofficerare och manskap med varvsarbetare) 1907 1/10— 30 /9 1912.
Tabell n:r 2. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1912 1/10-30/9 1913.
5—132990.
65

66
Tabell n:r II. Sjukligheten bland värnpliktiga vid flottans stationer
1907 1/10-30/9 1912.
Tabell n:r 3 a. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland
flottans stam och beväring (å stationerna) 1912 1 /10— 30 /9 1913.

Tabell n:r 3 b. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna
bland daglönare vid flottans varv 1912 1 /10— 30 /9 1913.
67

68
Tabell n:r III. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna vid flottan
(å stationerna) 1907 1/10-30/9 1912.
Tabell n:r 4 a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1912 1/10—30/9 1913.

Tabell n:r 4 b). De vid flottans stationer 1912 1/10—30/9 1913 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Tabell n:r IV a). Å stationerna döda och dödsorsaker vid flottan (daglönare
undantagna) 1907 1/10—30/9 1912.
69

70
Tabell n:r IV b). De vid flottans stationer 1907 1/10-30/9 1912 dödas
tjänstetid och ålder, som varit stamanställda.
Tabell n:r 5. Avskedade (tillhörande stammen) på grund av sjukdom
och yttre skador vid flottans stationer 1912 1/10—30/9 1913.

Tabell n:r 6 a). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1912 1/10— 30 /9 1913.
1) Första siffran anger samtliga sjuka bland stam, värnpliktiga och daglönare, siffran inom
parentes endast daglönare.
71

Tabell n:r 6 b). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen, 1912 1/10— 30 /9 1913.
75

76
1) Första siffran anger samtliga sjuka bland stam, värnpliktige och daglönare, siffran inom
parantes endast daglönare.

80
Tabell n:r VI a). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona, medicinska
avdelningen, 1907 1/10— 30/ 9 1912.

6— 132990.
81

82
Tabell n:r VI b). Sjukförslag från flottans sjukhus i Karlskrona, kirurgiska
avdelningen, 1907 1/10—30/9 1912.

Tabell n:r 7 a). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
1912 1/10—30/9 1913 angående operationer, utförda å
intagna patienter.
85

88
Tabell n:r 7 b). Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen,
1912 1/10— 30 /9 1913 angående operationer, utförda å ej intagna patienter.

Tabell n:r VII. Uppgift från flottans sjukhus, kirurgiska avdelningen, 1907
1/10— 30 /9 1912 angående operationer, utförda å intagna patienter.
89

Tabell n:r 8. Sammanställning av fartygsläkarnes statistik över sjukligheten
å flottans övningsexpeditioner 1912 1/10— 30/9 1913.
1 Angående pansarkryssaren Fylgias expedition till avlägsnare farvatten, se sid. 14!
91

92
1 Under loppet av expeditionen utbyttes Göta mot Oden med bibehållande av samma besättning.

96
1 En man död vid explosion.
2 En beväringsman död (drunkning).
8 En man död (vådaskott med revolver).
4 En man död (drunkning).
Tabell n:r 9. Översikt av sjukdomsfallen å sjö-

expeditionerna 1912 1/10— 30 /9 1913 med läkare ombord.
7 — 132990.
97

98
Tabell n:r IX. Översikt av sjukdomsfallen å sjöexpeditionerna
1907 1/10—30/9 1912 med läkare ombord.
Tabell n:r 10. Sjukligheten inom kustartilleriets stam
1912 1/10- 30 /9 1913.

Tabell n:r X. Sjukligheten inom kustartilleriets stam 1907 1/10—30/9 1912.
99

100
Tabell n:r 11. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet
1912 1/10— 30 /9 1913.

Tabell n:r XI. Sjukligheten bland värnpliktiga vid kustartilleriet 1907 1/10—30/9 1912.
101

102
Tabell n:r 12. Översikt av de viktigaste sjukdomsgrupperna bland
kustartilleriets stam och beväring år 1912 1/10—30/9 1913.

103
Tabell n:r XII. Å kustartilleriet behandlade sjukdomar 1907 1/10—
—30/9 1912.

Berättelse över
utrikes studieresa
(26//2_25/4 1913)
av
Marinläkaren GUSTAF ROTHMAN.
Bilaga n:r 1.
105
Miri avsikt var att anträda resan den 24 februari, men vid uppgörandet av
resplanen fann jag, att båtar såväl från Brindisi som Triest blott avgingo tisdagar
och söndagar, varför jag den 26 februari avreste till Triest, då denna väg befanns
vara betydligt billigare. Som jag reste natt och dag med endast 2 timmars uppehåll
i Berlin och 1 timme i Munchen, anlände jag redan 28 februari till
Triest.
På Palace Hotell, där jag tog in, pågick just den stora albaneserkongressen,
varför kriget i hela staden var allmänna samtalsämnet. Tidningarna innehöllo
även hotande rykten om fred, vilket för mig skulle vara synnerligen beklagligt.
Tidigt på morgonen den 1 mars avreste jag med Österrikiska Lloyds ångare
Euterpe, bland vilkens fåtaliga passagerare jag fann ett angenämt ressällskap i
en rysk diskriktläkare på väg till Korfu. I sistnämuda stad, där Euterpe låg
några timmar, fick jag se de förste sårade från kriget. Sedan jag ombord efter
långt parlamenterande lyckats skaffa mig en vägvisare till någorlunda rimligt pris,
gick jag i land för att åtminstone kasta en blick på denna underbart vackra ö,
den vackraste plats jag någonsin sett. Den bästa utsiktsplatsen i staden var
belägen på en platå inom den gamla fästningen (Fortezza vechia). Innanför de
åldriga murarna förvarades för tillfället ungefär 500 turkiska fångar, varför det
erbjöd en viss svårighet att komma in, men sedan min vägvisare upplyst om mitt
yrke och min nationalitet blevo vi insläppta av vaktposterna. De turkiska fångarna
voro inlogerade i de gamla kasernerna och dåsade nu i solen på terrasserna
därutanför, drncko kaffe, rökte och musicerade samt tycktes med största jämnmod
bära sin fångenskap. På vallarna utanför stodo dock grekiska vakter med skarpladdade
gevär.
Högst uppe på platån låg militärsjukhuset, där 150 sårade vårdades. Sjuksalarna
voro gammalmodiga, men verkade rena och ljusa, trots den intensiva röken
från de sjukas outtömliga cigarrettförråd. Något närmare studium medhann jag
dock icke på grund av den knappt tillmätta tiden.
Från Korfu gingo vi direkt till Patras, dit jag anlände kl. 6 f. m. den 5
mars och tog därifrån järnvägen direkt till Aten. Banan följde hela norra kusten
av Peloponnesus med klippbranter på södra sidan och den härligaste utsikt
över det djupblå havet på den norra. Järnvägskupéerna, väckande minnen från
Korfu.

Sjuktransporltåg.
106
min tidigaste barndoms resor, voro mer än fnllpaekade, ty med tåget följde en
massa från Epirns återvändande soldater och de gevärssalvor de avlossade genom
de öppna eller stängda kupéfönstren voro ett egendomligt och något enerverande
uttryck för deras glädje att återvända hem. Vid de otaliga små stationerna upptäckte
man nästan uteslutande gubbar, kvinnor och barn samt några förbundna
bleka soldater. Alla unga och medelålders män voro tydligen i fält. Vid passerandet
av Megara och Korint voro folkskolebarnen uppställda för att hälsa de
återvändande hjältarna.
På eftermiddagen anlände jag till Aten. Staden gjorde vid första anblicken
intrycket av ett militärläger, ty överallt på gator och hotell måste man tränga sig
fram genom massor av soldater, de flesta i av regn och strapatser illa medfarna
sandfärgade uniformer. Starka patruller med påskruvade bajonetter drogo genom
gatorna och ersatte polisbevakningen.
Den 7 på morgonen väcktes jag av ett vilt skjutande med såväl gevär som
kanoner och undrade, yrvaken som jag var, vad som nu inträffat. Matsalen och
alla korridorer i hotellet voro tomma, 'men i nedre hallen hoppade en hisspojke
skrattande omkring och ropade på Homeri något modifierade för mig tyvärr
främmande tungomål. Sedan han tillkallat sin tysktalande kollega, fick jag emellertid
veta orsaken både till skjutandet och hans vanvettiga glädjeutbrott. Janina
hade fallit. Efter en långvarig och stora offer krävande belägring hade grekerna
äntligen lyckats erövra det kraftigt befästa och otillgängligt belägna Janina. Ute
på gatorna rådde samma glädje. På Place de la Constitution dansade och sjöngo
tusentals soldater och överallt sköts med alla till buds stående medel: armégevär,
antika pistoler, revolvrar, knallpulverpistoler och ryska smällare. Gubbar och
småpojkar, gamla matroser och näpna små skolflickor, alla hade gripits av segerruset.
Jag begav mig emellertid på morgonen till Pireus, där vår svenske generalkonsul,
m:r Axellos, är bosatt, för att hos honom få mitt pass visiterat och efterhöra de
meddelanden jag väntade från svenska beskickningen i Wien. Några sådana hade
ej kommit, varför jag beslöt uppvakta Greklands premiärminister och krigsminister,
excellensen Venizelos, till vilken grekiska generalkonsuln i Stockholm herr
H. Gullberg, varit vänlig giva mig ett introduktionsbrev. Av generalkonsul Axellos
erhöll jag även ett par på grekiska skrivna kort för att underlätta min passage
genom vaktposterna utanför krigsministeriet samt anmälan hos adjutanterna.
Medan jag i Pireus gick och väntade pä tåget för att återvända till Aten,
förde min väg mig ned till hamnen och där upptäckte jag en stor lastångare
med sårade, som just anlänt och låg redo för debarkering. Ett stort område av
kajen, upptaget av sjuktransportkärror samt för sjuktransport apterade lastautomobiler,
var avspärrat av soldatkedjor, varför jag först bland övriga nyfikna fick
nöja mig med att på avstånd åse urlastningen. Till slut kom jag dock i tillfälle
att tilltala en ung läkare och hade tur nog att träffa på adjutanten hos chefen
för arméns sanitetsväsende, för vilken jag genast blev föreställd. Denne, en fransman,
doktor Arnaud, särskilt anställd under kriget för att organisera och leda
sjukvården, tog synnerligt vänligt emot mig och satte mig i tillfälle att bese såväl
hela debarkeringen som de olika transportmedlen på nära håll. De för sjukhusen
i Pireus bestämda patienterna forslades i enspända, tvåhjuliga sjuktransportkärror,
täckta med lärft och med plats för 3 bårar, en på vardera sidan och en i mitten
på golvet, eller i de nyssnämnda väldiga lastautoroobilerna, täckta med på järnställningar
utspänd presenning. För de till sjukhusen i Aten avsedda patienterna
var ett särskilt sjuktåg inrett, som på hamnspåret fördes ända ned till
ångarens tilläggsplats. Detta sjuktåg fick jag sedan medfölja till Aten, varvid
jag närmare kunde studera inredningen. Tåget bestod dels av vanliga passagérar-

107
vagDar, i vilka de lindrigare sårade, armskador etc. togo plats, dels av särskilt
konstruerade sjukvagnar. De sistnämnda voro inredda med fjädrande upphängningsanordningar
för 12 stycken bårar, 6 på vardera långsidan, av 2 rader över
varandra samt 2 reservplatser på golvet. Inredningen var synnerligen enkel, men
praktisk. För längre transporter funnos även köksavdelning och förbandsavdel-
Spiralfjäder.
Båranordning å sanitetståg.
ning. Vid järnvägsstationen i Aten väntade en hel rad spårvagnar, dels vanliga,
dels med rött kors försedda sjukvagnar. Dessa rymde vardera 8 bårar, 4 på
vardera långsidan, liksom järnvägsvagnarna försedda med fjädrande upphängningsanordningar.
Ena gaveln kunde helt och hållet nedfällas mot marken medelst
gångjärn i undre kanten och tjänade sålunda som en slags landgång vid inbärandet
av bårarna. I dessa vagnar skedde så transporten på olika spårvägslinjer
till respektive sjukhus.
Inredning i sjukspårvagn.

Marinsjukhuset
i Phaleron.
108
Varje patient var försedd med namnlapp, uppgift om skada och platsen varifrån
han kom. De som förut varit intagna på sjukhus dessutom med tämligen
noggrant förda journaler.
På sjukhusen i Aten, där man naturligtvis var underrättad om transporternas
ankomst, var allt ordnat för omedelbar skötsel och omläggning av såren.
Tyvärr voro de flesta sjukhusen dåligt försedda med badanordningar, så att de
inkommande patienterna ej kunde erhålla några bad, vilket borde ha varit särskilt
välgörande för dessa beklagansvärda, som kanske ej på flera veckor haft
kläderna av kroppen och voro fulla av pediculi, en plåga, som efter deras utsago
var tiofalt värre än smärtorna från såren. Blott på sjukhuset Evangelismos inlades
ingen å sal utan föregående rengöring samt fullständigt ombyte av kläder.
Då ju alla ej på kvällen kunde medhinnas, var i källarvåningen en särskild »upptagningsavdelning»
anordnad, där de lindrigare fallen fingo övernatta, tills de påföljande
dag voro i tur och ordning badade och beredda att intagas å salarna.
Därför upptäckte man här endast undantagsvis på de sjuka de fruktade parasiterna.
När jag på kvällen återvände från sjukhusen till mitt hotell, var hela staden
rikt dekorerad, skjutandet fortfor, vilket tillsammans med hurrarop, musik, sång
och fyrverkeri överallt på gatorna jämte tidningspojkarnas gälla skrik åstadkom
ett öronbedövande larm.
Den 7 mars infann jag mig kl. 10 f. m. på krigsministeriet för att möjligen
få företräde hos excellensen Venizelos, men upplystes av hans adjutanter, att
ministern under dagen måste söka vila efter allt ansträngande arbete under föregående
dag och natt, varför jag ej hade annat val än att återvända till min
utanför väntande droska med sin smutsiga, trasiga barhuvade kusk och halta,
såriga, utmärglade häst, vilket allt tillsammans med min paraduniform på någon
annan plats skulle varit en sällsam syn. Alla automobiler samt någorlunda bruk­
bara hästar och åkdon hade sänts ut i kriget.
För att ej försitta någon tid for jag direkt med tåg till Phaleron, en liten
stad och starkt frekventerad badort 8 minuters resa från Aten, för att uppvakta
chefsläkaren på grekiska flottans tillfälliga sjukhus därstädes, d:r Apostolidesr
som mottog mig synnerligen förekommande. Flottans ordinarie sjukhus är beläget
på ön Salamis, men användes under kriget som arsenal. Av denna orsak
hade man inrett ett hotell i Phaleron till sjukhus. Under min vistelse där anlände
doktor Arnaud på inspektion och jag fick tillåtelse att följa honom på hans rond.
I de olika salarna vårdades för tillfället 150 sårade soldater från olika regementen.
Vid flottan hade inalles under hela kriget blott 10 man blivit sårade, vilka samtliga
nu voro utskrivna, varför platserna ställts till arméns förfogande. Sjukvårdspersonalen
tillhörde dock alltjämt flottan. Salarna voro höga, rymliga och
ljusa och genom de stora öppna fönstren strömmade en frisk havsluft in. I det
rymliga hotellköket, försett med vita marmorväggar och marmorgolv, var ett
operations- och förbandsrum inrett, dit de sårade inburos vid operationer och
förbandsomläggning.
Den svårast skadade a sjukhuset var ingen soldat utan en liten gamin, som
hittats på banvallen utanför. Han hade på de grekiska pojkarnas för oss obegripliga
sed tjuvåkt på fotsteget på ett snälltåg och därvid blivit formligen skalperad,
varjämte han ådragit sig ett par frakturer å skallen.
Sjukhuset överflödade på marinläkare, ej mindre än 9 stycken med direktören,
dessutom 5 stycken medicine kandidater och 2 apotekare. Lägger man därtill en
talrik skara frivilliga sjuksystrar och ett tjugutal sjukvårdsmatroser, så kan man
tryggt säga att dessa 150 patienter hade det väl ställt med avseende på skötseln.
Bland alla dessa läkare fanns blott en kirurg, doktor Capodistria, marinläkare i

109
reserven, utbildad i Petersburg och f. n. bosatt i Pireus. Av de övriga var en
laborant, utbildad i Hamburg, resten förnötte tiden så gott de kunde med ronder,
tidningar och kaffedrickning å de härliga sjöverandorna, där även de cigarrettrökande
konvalescenterna vistades och njöto av sol och luft.
Detta sjukhus besökte jag så gott som dagligen sedermera under min vistelse
i Aten och kände mig mest hemmastadd därstädes, kanske enär det var ett
marinsjukhus, men mest på grund av den vänskap och det aldrig svikande tillmötesgående,
som alltid visades mig av chefsläkaren doktor Apostolides och doktor
Capodistria.
Å sjukhuset vårdades såväl interna fall som skottskador. Av det förra kan
det blott vara av intresse att omnämna en del fall av febris recurrens, ovanlig i
Grekland, men sannolikt införd av de från Amerika till kriget återvändande grekerna.
På doktor Arnauds förslag behandlades de med salvarsaninjektioner
med till synes gott resultat. Huruvida förbättringen var post eller propter torde
vara svårt att avgöra; jag såg sedermera i Preveza och Janina en massa fall,
behandlade uteslutande med kina, men med enahanda förlopp och liknande förändringar
i temperaturkurvorna.
Av skottskadorna skall jag blott meddela några egendomligare fall, som jag
antecknat:
Fall 1. Skott genom båda låren och scrotum med komplicerade frakturer å
båda femores. Sträckförband. God läkning och konsolidering.
Fall 2. Ingångsöppning högra okbågstrakten — utgångsöppning vänstra
mandibularvinkeln, passage genom högra antrum Highinori ; intet empyem ; läkning
god.
Fall 3. Ingångsöppning vänstra yttre ögonvinkeln, sprickfraktur — utgångsöppning
högra okbågstrakten; ett par smärre sequestrar från palatum durum;
tämligen snabb läkning, inga kvarstående symptom.
Fall 4. Ingångsöppning vid laterala högra framtanden i överkäken — utgangsöppning
bakom högra örat. Läkt utan komplikationer.
Fall 5. Ingångsöppning i bakre högra deltoideusregionen — utgångsöppning
i nedre delen av högra triceps — ny ingångsöppning i baksidan av nedre
delen av högra låret — ny utgångsöppning på laterala sidan av högra calcaneus;
kulan påträffad fastsittande i klacken på skon. God läkning efter 20 dygn.
(Mannen hade träffats av kulan i liggande skytteställning.)
Fall 6. Tangentialskott i epigastrium.
Fall 7. Ingångsöppning i tredje främre högra refbensinterstitium ; kulan
nedsjunken i pleurahålan; hsematopleura.
Fall 8. Ingångsöppning i fjärde vänstra intercartilaginterstitiet; kulan enligt
Röntgen kvar i diaphragma. Läkning god.
Fall 9. Ingångsöppning i bakre högra axillarlinjen — utgångsöppning strax
invid vänstra sternalranden (hjärttrakten). Kulan ansågs hava kommit med dålig
hastighet, ha glidit på bakre sidan av ett revben samt dissekerat sig fram mellan
detta och hjärtsäcken. Läkning på 20 dygn.
Fall 10. Ingångsöppning vid vänstra spina scapulœ — utgångsöppning
1—2 cm. nedom högra angulus scapulse. Snabb läkning.
Fall 11. Ingångsöppning vid vänstra scapula — utgåugsöppning högra glutealregionen.
Fall 12. Ingångsöppning strax nedom och lateralt om spina iliaca anterior
superior — utgångsöppning vänstra glutealvecket. Inga komplikationer; snabb
läkning.
Ovanstående har jag velat omnämna såsom exempel på, huru till sitt förlopp
godartade skador de moderna skjutvapnen kunna åstadkomma, även om kulan

Sjukhus i
Aten.
110
har genomlöpt en lång och egendomlig skottkanal samt passerat i omedelbar närhet
till ömtåliga och funktionsviktiga organ. Behandlingen å detta sjnkhus skedde
efter fullt moderna principer. Skadorna behandlades så mycket som möjligt konservativt
och med gott resultat. Inga för tidiga och onödiga amputationer, intet
rivande och letande efter oskadliga kulor, ingen tamponad av friska sår. Såren
behandlades med jodpensling omkring och i kanterna samt med torra förband.
En olägenhet vidlådde sjukhuset, nämligen att Röntgenapparat, som vid ett
centralt krigsjukhus är snart sagt oumbärlig, saknades. Patienterna måste därför
införas till Aten. för sådana undersökningar.
Den 8 mars blev jag mottagen av excellensen Venizelos, som trots den trängsel,
som rådde i väntrummet, lugn och vänlig samtalade med mig en stund samt
lovade göra allt för att underlätta mitt uppdrag och gav mig tillstånd att besöka
vilka av arméns och flottans sjukhus jag önskade.
Den 9 mars sände han till mitt hotell en ung tysktalande railitärläkare,
doktor Rivoir, att tjänstgöra som ciceron på sjukhusen i Aten och från klockan
12 middagen till klockan 8 e. m. gjorde vi en oavbruten rond på de olika sjukhusen.
En del av dessa voro stående militära eller civila sjukhus, en del provisoriskt
inrättade i andra byggnader, vanligen skolor, men även privata villor.
Första militära sjukhuset, motsvarande garnisonssjukhuset här i Stockholm,
fast betydligt modernare inrett, var beläget i närheten av Akropolis. Där vårdades
200 kirurgiska och interna fall, de flesta vid mitt besök konvalescenter.
A andra militärsjukhuset funnos ungefär 450, av vilka 180 i barackbyggnader.
Till detta sjukhus fördes i allmänhet sådana skador, som fordrade större kirurgiska
ingrepp, och operationerna verkställdes av professor Gerulanos, Atens skickligaste
och mest anlitade kirurg, överläkare på Evangelismos, ett privat sjukhus
upprättat av konung Georg och drottning Olga.
A femte militärsjukhuset, inrett i en skola, lågo 380 patienter, till största
delen interna fall.
Även staden Atens nya kommunala sjukhus var nu belagt med militär, 260
patienter. Detta sjukhus, som är högt och friskt beläget, är byggt efter paviljongsystem
och torde, när det fullbordats, bliva en storartad anläggning. För
närvarande äro blott tre paviljonger uppförda. Salarna voro höga, ljusa och väl
ventilerade.
Å det ovannämnda sjukhuset Evangelismos voro flera avdelningar belagda med
sårade soldater. Även en del interna fall bl. a. ett 20-tal meningitis cerebrospinalis
epidemica vårdades där. De senare behandlades med antimeningitserum,
enligt uppgift med gott resultat.
Vid besöket å sistnämnda sjukhus fick jag av föreståndarinnan därstädes, en
danska, fröken Reinhard veta, att tidigt påföljande morgon skulle »Albania», prinsessan
Maries transportfartyg för sårade, avgå på sin sannolikt sista expedition
under kriget för att från Preveza, en hamnstad på västkusten, hämta de vid
Janina sårade till Pirens.
Som klockan var över 7 på kvällen, kunde jag ej uppvakta prinsessan för
att hos henne anhålla om tillstånd att få medfölja, men fröken Reinhard, som
dagen därpå skulle följa drottning Olga ombord å »Albania», hade den stora vänligheten
åtaga sig att försöka utverka ett sådant tillstånd för mig hos prinsessan
Marie. Som denna resa borde vara av synnerligt stort intresse för mig, mottog
jag med tacksamhet hennes anbud.
Jag fick den kvällen intet vidare besked, men höll mig den 10 mars på
morgonen beredd till avfärd, vilket visade sig klokt nog, ty en kvart över 10 kom

111
bud till hotellet, att »Albania» klockan 11 f. m. skulle avgå från Pireus och att
jag dessförinnan skulle inställa mig ombord. Som jag genast kunde sätta mig
igång, lyckades jag även i tid komma ombord å »Albania», som med sitt gröna
och vita skrov var tämligen lått att finna bland massan av fartyg på redden i Pireus.
Några minuter senare kom även min ciceron från föregående dag, doktor Rivoir,
ombord för att hjälpa mig till rätta.
Sedan drottning Olga, prins Georg och prinsessan Marie med uppvaktningar
kommit ombord, lättade »Albania» för att genom Korintkanalen avgå till Levkas,
varifrån vi senare skulle fortsätta med en mindre ångare till Preveza.
»Albania» var en 2,000 tons lastångare, som under fredstid trafikerade traden
Triest—Svarta havet, men som under kriget av prinsessan Marie förhyrts och
inretts till lasarettsfartyg. Inredningen hade gjorts synnerligrn snabbt — på 3
dagar — och målning samt uppsättning av bårställningar och bårar hade skett
under första resan.
Såväl förliga som aktra lastrummet hade beklätts med linoleummattor samt
undergått en grundlig rengöring och desinfektion, och de tedde sig nu som ett
par rymliga sjuksalar, försedda med elektrisk belysning. Ventilationen skedde dels
genom luckorna och de vanliga ventilatorerna, dels genom särskilt insatta system
av zinktrummor med elektriska sugapparater.
Vid durken hade med stadiga järnkrampor fastskruvats särskilda järnställningar
av fransk konstruktion — system Brechot—Desprez—Ameline —, på vilka
tre över varandra placerade bårar upphängdes i spiralfjädrar för att minska skakningen
vid sjörullning. Inalles funnos 80 stycken sådana ställningar, alltså med
plats för 240 stycken bårar.
Bårställ.
(System Brechot.—Desprez—Ameline).
Bårarna voro av enkel konstruktion: kojväv utspänd mellan 2 bårstakar av
trä och mellan dessa ledade gavelstycken av järn, som i leden kunde säkras med
en järnsprint.
Lasarettsfartyget
»Albania».

112
Hopfälld bår.
Plan.
Hopfällda togo dessa bårar mycket liten plats samt voro lätta att transportera.
Bårställen voro placerade två och två med gång emellan varje par för att
underlätta skötseln av de sjuka.
Å båten voro de fördelade på följande sätt:
I aktra lastrummet 24 stycken, 9 på babordssidan, 8 på styrbordssidan och
7 midskepps, med tillsammans 72 stycken bårar.
I förliga lastrummet 38 stycken, 13 på babordssidan, 13 på styrbordssidan
och 12 midskepps med 114 bårar.

113
A förliga överbyggnaden var en långsträckt sal inredd på vardera sidan,
liksom lastrummen belagda med linoleummattor och försedda med elektrisk belysning,
vardera med 9 stycken ställningar och alltså tillsammaus 54 bårar.
Utom dessa 240 platser fnnnos 24 platser i II. klass hytter för underofficerare
och 13 platser i I klass hytter för officerare.
Då större antal sårade måste medtagas, brukade de lindrigare sårade placeras
å däck på madrasser, varvid ett slags suntält ordnades med presenningar
som skydd mot regn och vind.
Under överbyggnaden med I. klass hytter var ett litet operationsrum inrett
för omläggningar och mindre kirurgiska ingrepp. Golvet var beklätt med linoleummatta,
väggarna målade med vit lackfärg. Belysning med kraftiga, flyttbara
elektriska lampor. En bred gång ledde till aktra lastrummet, från vilket bårarna
in buros.
För övrigt bestod utrustningen av ett operationsbord, instrnmentkokare, ett
instrumentbord, tvättställ med behållare för vatten och sublimatlösning, ett stativ
ined högt placerade sköljkannor med sublimat- och oxygenelösning, vilka an-
Tändes till spolning vid lossande av förband och rengöring av sår, en del instrument
etc.
På styrbordssidan av detta rum var apoteket beläget. I detta förvarades
rikligt med förbandsartiklar, desinfektionsmedel, oxygène, jodtinktur, bensin, sprit
o. d. för sårbehandling avsedda medel. Dessutom en del läkemedel bl. a. antistreptococcserum,
antidysenteriserum, antitetanusserum, antimeningitserum.
Hela denna utrustning var bekostad av prinsessan Marie, som även bestred
de dagliga utgifterna och övervakade det hela. Vid omläggningarna var hon alltid
närvarande och gjorde ofta ronder bland de sårade. Med prinsessan följde
två fransyskor, vilka skulle tjänstgöra som sjuksköterskor, men huvudsakligen
sysslade med utdelande av choklad och cigarretter. Som intendent tjänstgjorde
m:r Metaxas, f. d. minister i London och Rom.
Den egentliga sjukvårdspersonalen utgjordes av doktor Bartholemy Guisy,
läkare, en medicine studerande, en apotekare, som utom sitt egentliga arbete
även uppgjorde listor över de sårade, övervakade portionsutdelningen etc, 3 underofficerare
(studenter), en sjukvårdssergeant samt 18 sjukbärare och ett par
kvinnliga sjukvårdsbiträden.
Sjukvårdssergeanten föreföll att vara en synnerligen praktisk och duglig man,
som snabbt och säkert ledde embarkering och debarkering samt transporterna till
och från operationsrummet. Även sjukvårdarna voro dugliga karlar, som tyst och
samvetsgrant skötte sitt arbete samt dessutom i motsats till sköterskorna tycktes
ha en tämligen god uppfattning av aseptikens betydelse vid sårbehandling.
Här användes vid omläggningarna utan åtskillnad våta förband på alla sår.
Kompresserna doppades i sublimat- eller aluminiumacetatlösning och manipulerades
av åtskilliga par fingrar, innan de slutligen hamnade på såren. Pincetterna
kommo sällan till användning.
Vid genomläsande av personalförteckningen för sjuktransportfartyg tillhörande
vårt svenska Röda kors har jag ej funnit några sjukbärare upptagna, men efter
min resa med »Albania> tror jag mig våga påstå att väl utbildade och disciplinerade
sjukbärare torde utgöra den viktigaste delen av personalen på ett sådant
fartyg.
Mathållningen hade tagits på entreprenad av båtens ordinarie restauratör
och i det jämförelsevis trånga köket tillreddes lagad mat åt alla de sårade.
Utspisningen bestod av på morgonen kaffe, mjölk och bröd; middagen soppa,
ox- eller fårkött, på eftermiddagen kaffe, på kvällen lika med middagen.
8—132990.

114
Under tiden 19 /10 1912— 15 /3 1913 (grekisk tid) transporterades med »Albania»
från Volos, Elevtherochorion och Saloniki till Pirens 1,078 sårade och
sjuka.
Från Preveza 3,540, av vilka 254 till Korfu, de övriga till Pireus. Inalles
har under kriget med »Albania» transporterats 4,618 sårade och invärtes sjuka
enligt följande tablå:
19
/10 1912 från Volos till Pirseus
26
/10 » » Elevtherochorion» »
13
/11 » » Saloniki » »
25
/11 » » » » »
7
/12 » » » » »
13
/12 » » Preveza » »
18
/12 » » » » »
118
160
300
200
300
287
330
22
/12 » » » » » 285
3
/1 1913 » » » » 152
11/1
15
/1
20/1
22
/1
26
/1
1
/2
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
»
» »
» Korfu
» Pireus
» »
» »
320
352
254
328
315
268
14/2 » » » » » ........... 300
4/3 » » » » » 349
Summa 4,618
Av de ombordförda voro ungefär hälften förut vårdade och omlagda å
sjukhus.
Under samtliga expeditionerna inträffade inalles 2 dödsfall, ett i nephritis
acuta, ett i tetanus.
Embarkeringen skedde i Volos och Saloniki medelst landgång, i Elevtherochorion
från pråmar. Till Preveza kunde »Albania» ej gå in utan ankrade vid
Levkas. I Preveza fördes patienterna å pråmar ut på redden till en mindre turistångare
»Pilaros», som sedan gick ut till »Albania» vid Levkas, där den lade
till vid sidan av den större båten, varefter transporten skedde å landgång.
Efter varje evakuering i Pireus desinfekterades alla sängkläder, servis o. d.
i stadens desinfektionsugnar. Golv och väggar tvättades med kresollösning, varjämte
formalinrökning företogs å fartyget av sundhetspolisen i Pireus under
uppsikt av apotekaren. Den övriga personalen var under dessa dagar pennitterad.
Det var på >Albanias» sista expedition jag medföljde. Vi passerade genom
Korinthkanalen, en synnerligen smal farled, framskuren genom Korintnäset och
med lodräta sandstens- och sandväggar av betydlig höjd å båda sidor. Båten
måste här gå med sakta fart för att ej skada kanalbädden. Högt över våra huvuden
gingo landsvägs- och järnvägsbroar. Som en egendomlighet kan. här omnämnas,
att »Albania» trots sitt barmhärtighetsverk för varje passage måste erlägga
700 francs i kanalavgift.
Förbi Itaka, Odysseus' mångbesjungna ö, ångade vi upp till Levkas, där vi
ankrade nedanför de gamla ruinerna av Fort Alexander och på aftonen den 11
mars gick jag med »Pilaros» i land i Preveza.

115
Denna stad hade en annan prägel än de grekiska på grund av sina minareter
och de med höga fönster försedda turkiska byggnaderna. På de trånga, smutsiga
gatorna vimlade det av soldater och på »Café de crystal», ett litet träruckel med
glasväggar ut mot sjön, hade officerarna sin samlingslokal, där de drucko sitt
eviga kaffe samt skrevo sina brev och rapporter. Här träffade jag en hel del
grekiska militärläkare och besåg under deras ledning ett par av de stora militärsjukhusen
på platsen. I ett av dem funnos 800 patienter, av vilka en del i
stora tält, i ett annat för invärtes sjukdomar 600, fördelade i 3 olika byggnader.
Dessutom funnos i staden 6 smärre sjukhus med 100—200 sjuka. Ett av dessa
sköttes av 3 kvinnliga läkare. Flertalet av patienterna utgjordes av soldater,
som voro uttröttade och nedkomna av svält och strapatser men redan efter någon
vecka åter kunde lämna sjukhusen. En stor del frostskador funnos även. Ungefär
800 man hade under belägringen av Janina fått fötterna förfrusna. Vana
som de voro vid Greklands varma klimat, hade de ej haft en tanke på denna
fara och voro ej rustade mot den starka kölden. Sedan de under en hel dag
stått i de av regnet vattenfyllda skyttegravarna, från vilka de ej kunde avlösas
förrän efter mörkrets inbrott, kastade de sig uttröttade och våta ned och somnade,
och när de vaknade, hade olyckan redan skett. En bidragande orsak voro även
bindorna, med vilka vådorna voro lindade. Dessa lossades kanske ej under veckor,
blevo våta och krympte samt hindrade blodcirkulation i underben och fötter. I
sammanhang härmed hörde jag omtalas, huru en man med ett starkt blödande
sår i ena armen blivit pålagd en Esmarchbinda samt avsänd med en transport
till sjukhus. Emellertid blev transporten betydligt fördröjd under vägen, mannen
led ohyggliga kval, men ingen tordes mot ordern, att bindan ej finge röras, lossa
densamma. Vid framkomsten till sjukhuset visade sig, att gangrän inställt sig i
armen, varefter följde allmän infektion och död.
Sent på kvällen fick jag bud, att jag kunde få medfölja de kungliga i bil
till Janina. Det var ont om fortskaffningsmedel, men vi hade fått en bekväm
automobil för oss, d. v. s. doktor Guisy, hans assistent, apotekaren och jag. Det
var en praktfull afton med halvmånen lysande över byarna, vars minareter avtecknades
mot natthimmeln, och på båda sidor om vägen fladdrade lägereldarna
i skogsbrynen. Vid midnattstiden framkommo vi till en by, Philippiadas, där vi
skulle ligga över till följande dag. De kungliga övernattade i platskommendantens
hus, men kommendanten beklagade, att han ej kunde skaffa oss något härbärge
och lämnade oss var sin filt, varefter vi under en timme letade efter något skjul
att krypa in i. Till slut träffade vi en löjtnant i samma belägenhet. Som han
emellertid två månader förut vistats i byn, kände han till ett gammalt övergivet,
sönderskjutet hus och insvepta i våra filtar sovo vi några timmar på det smutsiga
lergolvet. Vid 5-tiden voro vi åter på benen för att ej låta någon möjlig
automobillägenhet gå oss ur händerna; vår automobil var nämligen den dagen
upptagen för annat ändamål. Vi lyckades vid 7-tiden få medfölja en stor sjuktransportautomobil.
Vägen gick ideligen uppför branta sluttningar, på ena sidan
en lodrät klippvägg och på den andra ett bråddjup, ofta hundratals meter. In
måste vi köra om väldiga hjordar får och boskap, som drevos upp till trupperna
i Janina, än väja för något marscherande regemente. Vid Paramythia rastade vi
en timme, varvid jag passade på att gå igenom sjuktälten i den där förlagda
stora grekiska Röda korsambulansen. Tälten voro stora med dubbla väggar och
fönster av celluloid.
Ett stycke närmare Janina fingo vi tillfälle beundra de väldiga kanoner,
som avgjort striden. Nu stodo de tysta och övergivna men krönta med frisk
lager och med lagergirlander kring alla ekrar.
Sjukhus i
Preveza.
En resa till
Janina.

116
Janina låg snart framför oss, en synnerligen vacker stad, belägen vid en
klar önk fjällsjö, runt omkring omgiven av starka naturliga befästningar, i form
av väldiga snöhöljda fjäll. Mellan dessa ledde blott ett par smala pass in till
staden, varför den ansetts ointaglig.
Utefter vägen lågo massor av stupade hästar och ännu obegravda turkar. I
staden, som hade 30,000 invånare i vanliga fall, funnos nu bortåt 150,000 personer
med alla grekiska soldater och de 33,000 turkiska fångarna. En oerhörd
brist på livsförnödenheter rådde, bröd hade ej funnits på flera veckor. De turkiska
fångarne, som förut varit isolerade uppe i fästningsverken utan någon föda,
voro till ytterlighet utmärglade, och vid mitt besök hos kommendanten såg jag
huru cirka 200 döda utburos ur kasernerna samt uppstaplades på kaserngården,
nattens hungerskörd. Ansiktena liknade dödskallar och de magra händerna fågelklor.
Även de skugglika figurer, som vacklade omkring därinne på gården, hade
liknande av hungerns kval stämplade anieten.
Genom kommendantens tillmötesgående fick jag redan första dagen bese det
enda grekiska sjukhuset, som hastigt blivit inrett i en prydlig skola, Orphelinat
G. Stavros. Det rymde 200 patienter, varjämte en slags poliklinik var anordnad
för ambulatorisk behandling. På den smala gatan ntanför sjukhusfönstren drog
en ständig fil av åkdon, som forslade de döda turkarna samt lik av stupade hästar
utanför staden.
Sedermera besökte jag även de turkiska sjukhusen. Ett var inrymt i en
övergiven flickpension. Där vårdades 200 turkiska officerare, mest febersjukdomar,
tyfus, paratyfus och febris recurrens. Läkarna, uteslutande turkar
voro synnerligen sympatiska män och hade i allmänhet fått sin utbildning i
Berlin eller Wien.
I det stora turkiska militärsjukhuset inom fästningen, avsett för 600, vårdades
nu säkert ett par tusen. På grund av denna överbeläggning gjorde detta sjukhus
naturligtvis ett sorgligt intryck. Smuts och oreda överallt. Alla sängar fullbelagda
och på nästan varje möjlig plats på bara golvet lågo utmärglade sjuklingar
med feberglänsande ögon. Det var mest tyfus, som härjade här, men
även pneumonier, bronchiter och' obetydliga sårinfektioner fingo en dödlig
utgång hos de av hunger och utmattning mindre motståndskraftiga patienterna.
Även läkare och sjukvårdare tycktes ha svårt att hålla sig upprätt på grund av
svält och överansträngning i sitt tröstlösa värv. Några greker tillätos dock ej
biträda vid sjukvården. I korridorerna och på golven i sjukrummen syntes stinkande
samlingar av orenlighet från de typhussjuka och genom allt detta bars
den ene döda efter den andre ut i det överfyllda bårhuset. Läkarna voro nedstämda
och hade tydligen uppgivit varje hopp att kunna återställa någon reda
och ordning.
Sedan jag några dagar gått omkring på sjukhusen i Janina, sista dagarne
med stor älskvärdhet mottagen som ständig matgäst hos ordinarie, nu ur tjänstgöring
försatte lasarettsläkarcn i staden doktor Stavridés, fick jag medfölja prins
Kristoph i hans bil till Phillippiadas, där jag nu bättre hann bese de olika ambulanserna.
Av dessa var den italienska den ojämförligt största och bäst utrustade
med flere stora dubbelväggiga tält, lätta bekväma järnsängar och en massa
sjukbärare.
Den holländska var liksom den italienska väl rustad för sitt värv och med
liknande utredning.
Den engelska ambulansen, som jag ej kom i tillfälle att se, arbetade uteslutande
med manlig personal.
I allmänhet tycktes man ha gjort den erfarenheten, att vid dessa lättrörliga
fältambulanser, där en snabb förflyttning ofta var av nöden, var man bäst be-

117
tjänt med en duglig och manstark sjukbärarkår, under det sjuksköterskor här
knappast torde vara på sin rätta plats, och ambulanscheferna måste alltid känna
en viss oro och ett tyngre ansvar att på dessa farliga platser hava kvinnor under
sitt beskydd. Detta ej sagt som något underkännande av sköterskornas mod och
uthållighet, vilka jag alltid hörde varmt lovordas.
I sjuksalarna på de mera konstanta sjukhusen äro sjuksköterskorna däremot
oersättliga. Åt de sårade, som dit samlas från krigsskådeplatserna, kunna inga
manliga sjukvårdare skänka samma omsorgsfulla hjälp och sprida samma trevnad.
På dessa sjukhus hade det också varit synnerligen önskvärt, att det funnits
bättre tillgång på skolade sköterskor, ty de frivilliga voro nog de första veckorna
ivriga och energiska, men tröttnade snart, när arbetet saknade nyhetens behag och
började förefalla enformigt.
Från Phillippiadas medföljde jag en automobilsjuktransport till Preveza, där jag
tillbragte ett par dagar dels med ronder på sjukhusen dels med ombordförandet
av de sårade å »Pilaros».
Med Pilaros gingo vi sedan i flere repriser ut till Levkas till »Albania».
Antalet sjuka, som fördes ombord var så stort (349 st.), att även alla platser
på den skyddade delen av däcket måste tagas i anspråk.
En stor del ledo av frostskador. På flere av dem hade amputation måst
företagas.
Bland övriga fall kan omnämnas en komplicerad fraktur av tibia och fibula
på högra underbenets nedre tredjedel. A röntgenplåten kunde man räkna
till 20 större och mindre bensplittror. Behandling konservativ. Efter 4 veckor
callus med inläkning av benskärvorna; endast 4 stycken hade utstötts ur såret.
Feber 3 dagar och lindrig inguinallymphadenit.
Ännu ett par fall av komplicerade benfrakturer med stark destruktion, men
med samma behandling och goda resultat, observerade jag.
En patient hade erhållit en splitterfraktur i vänstra cubitalleden med läsion
av arteria brachialis. Underbindning av densamma. På andra dygnet radialis
åter palpabel.
Alla soldaterna visade sig vid omläggningarne synnerligen tåliga och skämtade
gärna.
Drottning Olga, som medföljde även på återresan, gick hela dagarne omkring
och uppmuntrade »sina söner», som hon kallade soldaterna.
Vid min återkomst till Athen inträdde ett lugnare skede på sjukhusen. Inga
nyà sårade, och de läkta utskrevos den ene efter den andre. Lungskott voro i
allmänhet fullt klara efter 14 dagar. Inga orosrykten hördes utom från bulgarerna
i Saloniki, men även där blev allt lugnt, sedan grekerna ökat sin styrka
där till 150,000 man.
På förmiddagarne plägade jag närvara vid professor Gerulanos' operationer
på Evangelismos och andra militärsjukhuset samt doktor Zakonas' på Evangelismos.
Bl. a. såg jag professor Gerulanos utföra tvenne suturer a plexus brachialis,
men hann ej studera de slutliga resultaten av dessa operationer.
För övrigt deltog jag i ronderna på de olika sjukhusen i Athen, Phaleron
och Pirseus. I sistnämnda stad utmärkte sig den ryska ambulansens sjukhus för
sin renlighet oeh ordning och ej minst genom sitt härliga läge på en hög klippa
med utsikt över Aegeiska havet.
Då och då kommo rykten om fred, men även om våldsåtgärder av stormakterna.
Under de sista dagarne av min vistelse i Athen utspreds ett rykte, att
stormakterna skulle blockera själva Pirseus.

118
Till grekiska flottan lyckades jag aldrig komma av skäl, som jag i början
ar min berättelse anfört. Efter de uppgifter jag fick av marinläkare hade »Averoff»,
det enda stridsfartyg av något värde och skänkt av en enda man, sin sjukhytt
anordnad ungefär som på våra pansarbåtar, vårföre just 2 träffar tagit i
dess bord. Förbandsrum fanns, men hade redan under fredstid av fartygschefen
apterats till upplagsplats för ammunition, vari ingen ändring skedde under kriget.
Flottans lasarettsfartyg var avsett för 100 patienter med enahanda utredning som
>Albania>, men även försett med röntgenavdelning.
Att utbytet av min studieresa ej blev större, kan ej tillskrivas någon ogenhet
hos de grekiska myndigheterna, vilka tvärtom alltid visade sig synnerligen förekommande,
utan det förhållandet att största delen av min vistelse i Athen blivit
förlagd till en tid, då striderna upphört och fredsförhandlingarne inletts.
Den säkraste och snabbaste vägen för min återresa ansågs vara med rumänisk
ångare över Konstantinopel och Svarta havet till Konstanza. Jag avreste
också från Piraeus med >Imperatul Trajan», som lotsades genom minorna vid
Dardenellerna. I Marmarasjön mötte vi den turkiska flottan på utgående. Flere
av kryssarne hade stora luckor av träffar i börderna, nu tätade med plank och
pressenning.
I Konstantinopel låg ångaren kvar ett dygn på väg till Konstanza. Därifrån
for jag vidare över Bukarest, Badapest, Wien och Berlin. Under denna resa
hade jag stor nytta av mitt kabinettspass, som isynnerhet i Rumänien och Ungern
ideligen måste uppvisas oen påtecknas.
Den 26 april på morgonen anlände jag till Stockholm.

Berättelse över
utrikes studieresa
(1 maj—16 juni 1913)
av
Marinläkaren G. ASPLUND.
Bil. n:r 2.
119
I min till Kungl. Maj:t inlämnade ansökan att erhålla statsbidrag till en
utrikes studierera hade jag uttryckt min avsikt vara att bedriva studier i extremitetskirurgi
och Röntgendiagnostik, företrädesvis i Österrike och Tyskland.
Jag avreste härifrån den 30/4 direkt till Wien, där jag inträffade den 2 / 5 -
Här installerade jag mig omedelbart på den kirurg—ortoped. polikliniken å Allgemeine
Krankenhaus, där jag mottogs på det mest älskvärda sätt av chefen, prof.
A. Lorentz, >the grand old man» inom Europas ortopedi, vilken genast ställde en
av sina assistenter till mitt förfogande. Förutom det rikliga tillfälle, som här
bjöds att få se och till stor del under Lorentz' egen ledning undersöka det där
förefintliga stora patientmaterialet, deltog jag dagligen i arbetet å polikliniken
och hade sålunda tillfälle göra mig förtrogen med den i det stora hela mycket
goda gipsteknik, som där utvecklades. Tack vare assistenternas stora tillmötesgående
hade jag även tillfälle att själv få utföra flera av de talrika operationer,
som där verkställdes. De goda resultat, som man hade att uppvisa hos Lorentz,
äro så mycket mer anmärkningsvärda, som man knappast någonstädes torde arbeta
under så ogynnsamma förhållanden som där. Trots sitt världsrykte som
ortoped har Lorentz i långt mindre grad än annorstädes lyckats frigöra extremitetskirurgien
från den allmänna kirurgien, något som till stor del torde vara
beroende på personliga förhållanden de ledande emellan. Polikliniklokalen är
sålunda synnerligen trång och oansenlig, och endast ringa möjlighet finnes att
på sjukhuset inlägga fall, som äro i behov av sjukhusvård, förhållanden, vilka
naturligtvis i viss mån verka hämmande på arbetet.
Av det stora materialet må särskilt framhållas olika former av tuberkulösa
ben- och ledsjukdomar, ifråga om vilka det var av intresse att taga del av den
uteslutande polikliniska behandling, som lämnades dessa fall, behandlingsmetoder,
som i mångt och mycket äro stridande mot den uppfattning, som vi här hemma
ha om behandlingen av dessa fall. Som allmän regel gällde hos Lorenz i dessa
fall att inmobilisera den sjuka ledgången i den ställning, vari den befann sig,
utan hänsyn till eventuell felställning, samt att först sedermera, när processen
kunde anses utläkt, korrigera förefintlig deformitet medels extraartiqulär osteotomi.
Att en dylik behandlingsmetod utbildat sig åtminstone delvis just på grund av ovannämnda
brist på möjlighet att kunna lägga in patienterna på sjukhus, såg dock
mer än misstänkt ut. En känd sak är ju, att vid behandlingen av den kirurgiska
tuberkulosen allmänbehandlingen spelar en utomordentligt stor roll, och har
man då ej möjlighet att på ett sjukhus kunna sköta fallet, så måste denna viktiga
del av behandlingen överlämnas åt vederbörande i patientens hem. Hur resultatet
då blir i en hel del fattiga hem, är lätt att förstå.

120
Särskilt ifråga om de tuberkulösa spondyliterna framträdde nackdelen av att
ej kunna förlägga behandlingen till ett sjukhus, ty att den vid Lorenz' poliklinik
enda möjliga behandlingen, korsettbehandlingen, långt ifrån var tillfredsställande:
för alla fallen, var lätt att se. Hur väl sittande en korsett än må vara, är
denna behandlingsmetod dock vida underlägsen den av Finck i Moskva angivna.
Finck låter spondylitpatienten för längre tid ligga i en väl modellerad gipsbädd,,
varigenom en tillfredsställande avlastning av det sjuka partiet erhålles. Samtidigt
påverkas puckeln på så sätt att vaddkors läggas, ett nytt för varje vecka, mellan
puckeln och gipsbädden, varigenom puckeln sålunda utsattes för ett så småningom
tilltagande tryck. Även ganska stora pucklar kunna härigenom bringas att försvinna
eller avsevärt minska. Metodens nackdel är emellertid, att den är långvarig,
och så gott som alltid kräver sjukhusvård.
Talrika fall av kvarstående förlamningar efter barnförlamning med eller utan
felställningar bjöds man även på, ehuru Österrike långt ifrån har att uppvisa.
den uppsjö på dessa bedrövliga fall, som vi ha här hemma efter de sista årens
epidemier. Ifråga om barnförlamning var det mycket glädjande att konstatera,
med vilken aktning, man såväl i Wien som å övriga platser, jag besökte, taladeom
de vackra bidrag, som vårt land lämnat till poliomyelitspörsmålets lösning.
Att man hos Lorentz skulle påträffa en myckenhet av kongenitala luxationer,
var ju naturligt nog. Sålunda fick jag under min vistelse i Wien se ej mindre
än 15 nya sådana fall, av vilka jag själv hade tillfälle att taga hand om och
behandla flera. I fråga om behandlingen av dessa fall, kunde man konstatera,
att man alltjämt fasthöll vid den av Lorenz angivna oblodiga repositionsmetoden,,
vilken ju numera nästan överallt i världen får anses som normalmetoden för
denna åkomma. Betecknande nog för det »goda förhållandet» mellan den ortopediska
och den kirurgiska kliniken i Wien är, såsom Lorenz omtalade för mig,
att den enda plats, där man ännu en och annan gång använder den allmänt övergivna
blodiga operationsbehandlingen av dessa fall, är just på den kirurgiska kliniken
i Allgemeine Krankenhaus, vägg i vägg med Lorenz! Efterbehandlingen av
luxationen är också i det stora hela oförändrad, som Lorenz tidigare beskrivit
densamma; dock synes man numera ha förlängt tiden för gipsfixationen upp till
10 mån. à 1 år. Åldersgränsen för utförandet av repositionen, särskilt ifråga om
de ensidiga luxationerna, tycktes man i Wien ha avsevärt höjt; det skulle sitta hårt
åt, ifall man från Lorenz poliklinik återsände hem oreponerad en enkelsidig luxation,
som var under 12 år. Jag såg till och med en 12-årig flicka, utvecklad som
en 15-årig, som reponerats för en dubbelsidig luxation! Att i ett så gammalt
fall kunna hoppas på ett drägligt funktionellt resultat, är naturligtvis mer än tvivelaktigt.
Av andra ryggradsdeformiteter utom de ovan nämnda spondyliterna funnos
talrika fall av scolios och kyphos, och hade jag tillfälle att följa så väl den gymnastiska
som bandagebehandlingen av dessa fall.
Jämsides med arbetet å nämnda poliklinik deltog jag uti en kurs i Röntgendiagnostik
av ben- och ledsjukdomar vid det av docenten Keinbeck ledda.
Röntgeninstitutet samt besökte och följde arbetet vid det synnerligen modernt inredda
Röntgenlaboratoriet å Allgemeine Krankenhaus, vilket laboratorium står
under ledning av den framstående röntgenologen doc. Holtzknecht. Ej utan intresse
är ett fall, som demonstrerades hos den sistnämnde och från vilket kopior
av röntgenplåtar bifogas (se fot.), och som är lärorikt så tillvida, att det visar
vikten av att vid röntgenfotografering av en fraktur aldrig nöja sig med en bild
blott från en sida. Fallet gällde en fibularfraktur, som vid fotografering framifrån
fullständigt undandrog sig uppmärksamheten, men tagen snott bakifrån skarpt
framträdde.

121

122
Under min vistelse i Wien pågick den s. k. Adria-utställningen, omfattande
-alla till Österrike hörande och Adriatiska havet omgivande provinser. I densamma
deltog den österrikiska marinen med åtskilliga nummer av intresse, såsom fartygsmodeller,
artilleripjäser av äldre och yngre datum samt en hel del fotografier
och målningar från sjöslag m. m. Sanitetsväsendet hade där sin speciella avdelning
meà demonstration av anordningar ombord för förvaring av instrument och
förbandsartiklar, sterilisationsapparater, apoteksinredningar, transportmedel för sårade
m. m. Ben å österrikiska marinens fartyg använda typen för desinfektions-
-apparater fanns även utställd och föreföll densamma ändamålsenlig även för våra
förhållanden. Apparaten levererades av finnan Kurz, Rietschel & Henneberg och
bifogas ritning av densamma.
En särskild grupp omfattande manskapets beklädnad och bespisning med utställning
av alla olika klädespersedlar samt samtliga i marinen ingående förplägnadsartiklar.
Bland de förra märktes kläder avsedda för torpedtjänst vintertid
av stickat ylle, vilka föreföllo varma och ändamålsenliga även för vårt bistra
vinterklimat.
Röda korset hade en liten särskild paviljon med skilda avdelningar för flottans
och arméns sjukvård. I den förra fick man se ett större panorama föreställande
överförande av sårade från ett slagskepp till ett lasarettsfartyg, varjämte
här även funnos utställda modeller av Röda Korsets sjukfartyg jämte utensilier
tillhörande dessa.
Den 30 maj lämnade jag, som förut nämnts, Wien och reste över Venedig
till Bologna. Besöket i denna gamla intressanta stad, under medeltiden ett av
-centra för den medicinska forskningen, gällde att bese det storartade kirurgisktortopediska
institut, som finnes därstädes, sannolikt utan motsvarighet i hela
världen! 1'Istituto ortopedico Rizzoli, grundlagt genom en donation av Bolognerkirurgen
Rizzoli, har det härligaste läge på en höjd i stadens omedelbara närhet
med hela »tegelstaden» utbredd nedanför sig och är liksom åtskilliga andra av
stadens institutioner ett f. d. kloster. Sjukhuset, som vid mitt första besök fullkomligt
badade i den mest glödande sol, är omgivet av en härlig park med den
yppigaste vegetation. Att man här hade ett utmärkt tillfälle att pröva den av
Rollier i Leycin med så stor framgång använda solbehandlingen för ben- och
körteltuberkulos var ju naturligt, och man såg också bär och var i parken brunstekta
nngar ligga och gassa sig, och man visade mig åtskilliga fall av särskilt
knä- och fotledstuberkulos, där envist suppurerande fistlar gått till läkning med
heliotcrapien. För bedrivande av metoden i större skala var en särskild paviljon
för kirurgisk tuberkulos under uppförande. Anstalten, som efter Codivillas död
förra året, nu står under ledning av den unge prof. Putti, har plats för omkring
170 patienter, bland vilka man påträffar förutom rent ortopediska fall talrika fall
av kirurgisk tuberkulos samt en hel del frakturer. Den i Italien mycket utbredda
rachitis lämnar givetvis även ett avsevärt bidrag till det stora materialet. Anstalten
förfogar bland annat över, förutom operationsavdelning och Röntgenlaboratorium,
som naturligtvis i alla avseenden äro »up to date», en synnerligen storartad
gymnastikavdelning, avsedd även för polikliniska patienter, och försedd med
bland annat en fullständig uppsättning Zanderapparater. Jag hade under de tre
dagar, jag vistades å institutet, tillfälle att se flera fall av intresse. Putti var en
stor vän av den öppna frakturbehandlingen, dock utan att gå till sådan överdrift
som exempelvis Lane i London, vilken nära nog behandlar alla frakturer öppet,
och han hade vid mitt besök inneliggande flera fall av äldre och färskare frakturer,
där han med gott resultat utfört osteosyntes, i regel med användande av
Lanes metallplatta. Den av oss här hemma, särskilt av Rissler, använda metoden
att förena frakturstyckena medels elfenbenstavar, som införas i märghålan hade

123
Putti ingen erfarenhet av. Ett annat område, som vid tidpunkten för mitt besök
intresserade Putti var mobiliseringen på operativ väg av anchylotiska leder, varvid
han begagnade sig av fri lambå, som han i regel tog från aponeurosutbredningen
å låret; och var han särdeles belåten med de resultat, som han erhållit.
Man var vid institutet även en varm anhängare av Foersters operation vid Littles
sjukdom, d. v. s. minskande av reflexretbarheten genom överskärning av de bakre
sensibla nervgrenarna vid deras utträde ur ryggmärgen. De resultat av operationen,
som där utförts i ett 15-tal fall, vilka jag hade tillfälle att se, verkade
ingalunda till operationens favör. Barnförlamningsfall saknades ingalunda i Bologna.
Av intresse var att taga del av den metod som vid förlamningar i de
nedre extremiteterna användes för erhållande av den för gåendet nödiga översträckningen
i knäleden. I stället för att manuellt korrigera event. böjställning
«ch ingipsa i den vunna överextensionen gjorde man suprakondylär osteotomi av
lårbenet, varpå fragmenten fingo läka i behövlig extensionsställning. Man undviker
härigenom den slapphet och tänjning av ledkapseln, som den andra metoden
medför.
Vid behandling av rachitiska benkrökningar hos unga individer gick man så
tillväga, att man för en viss tid, 4 à 6 veckor immobiliserade extremiteten ifråga
med ett gipsförband. Inaktiviteten åstadkom så pass atrofi, att man sedan mycket
lätt manuellt utan osteotomi kunde korrigera deformiteten ifråga. Detta behandlingssätt
inbesparade således visserligen en operation, men på grund av Röntgenfotografering
av en del dylika fall hade Putti kommit till den uppfattningen,
att den korrektion man erhöll mera låg i epifyslinjen än å platsen för själva
deformiteten, varför han ansåg, att metoden krävde ytterligare prövning, innan
den kunde rekommenderas.
Den 6 juni lämnade jag Bologna och reste till Munchen, där jag under 5
dagar vistades hos prof. Lange. Jag hade där tillfälle att besöka och följa arbetet
vid den ortopediska universitetspolikliniken samt dessutom närvara vid en del
av Lange privat utförda operationer å Rothes Kreuz-Hospital. Lange är ju ett
av de mera kända namnen på senplastikens område, där han i stor utsträckning
använder sin speciella metod nämligen att ersätta och förlänga senorna med grova
silkessträngar. Jag såg honom utfö/a ett par dylika operationer. Var man från
litteraturen ej någon varmare anhängere av denna metod, blev man det ej vid
demonstrationen av ett par äldre fall, där visserligen trådarna inläkt oklanderligt,
men där recidiv av deformiteten ifråga (paralytisk klumpfot) uppkommit genom
dessa trådars bristande förmåga att bibehålla den vid operationen givna graden
av spänning. Denna olägenhet är säkerligen en av metodens största nackdelar,
och jag tror för övrigt, att man vid senplastiker i allmänhet reder sig ganska bra
med förefintligt senmaterial och endast ytterst sällan skall känna sig frestad att
försöka ersätta det levande materialet, om än av sjukdomen ganska bristfälligt,
med dylikt konstgjort!
Lange har även försökt sig på att på operativ väg behandla den tuberkulösa
spondyliten, varvid han går tillväga så, att han på ömse sidor om procspinosi
i området för puckeln under huden införer metalltrådar, vilka avses att
här inläka och under loppet av något år kvarbliva, på så sätt åstadkommande ett
uträtande av ryggkrökningen. Metoden verkar i all sin originalitet synnerligen
brysk och osympatisk, och ett fall, som jag fick se, där metallstavarna förorsakat
besvärliga varbildningar, utan att puckeln på något som helst sätt påverkats,
gjorde ett avgjort avskräckande intryck.
Åv intresse var ju att på ort och ställe få kännedom om de allmänt bekanta
Langeska inläggen för de så vanliga fotdeformiteterna och fotskadorna och
i detalj lära känna tekniken för deras tillverkning, och material för dylika studier

124
saknades ingalunda. Under de dagar, jag vistades på polikliniken, kommo dagligen
minst ett 10-tal personer från när och fjärran för att hos Lange söka hjälp
for sina fotbesvär.
Jag såg även Lange utföra den av Stoffel angivna operationen för spastiska
förlamningar, d. v. s. att genom partiell genomskärning och resektion av de motoriska
nerverna till de i kontrakturerna deltagande musklerna reducera verkningarna
av spasmcn. Operationen verkar tilltalande och till sina principer fullt
riktig; också har ju Stoffel därmed vunnit vackra resultat.
Från Mimenen gick resan hemåt. Under vägen gjorde jag ett kort besök
på två dagar i Dresden, där jag besåg Schanz' stora kir.-ortopediska privatanstalt
med plats för ett 50-tal patienter samt den under hans ledning stående polikliniken
vid Dresdens Kryppelanstalt. Från Dresden reste jag över Berlin till Sverige och
tog vägen över Hälsingborg för att bese den nyss öppnade vanförekliniken därstädes
ävensom den provisoriska vanföreanstalten avsedd för 1912 års barnförlamningsfall.
Den senare inrymd i husarregementets forna kasern var för att vara
ett provisorium synnerligen lyckad med de gamla logementen omändrade till ljusa,
glada sjuksalar. Till det goda intrycket bidrog även anstaltens härliga läge alldeles
vid stranden av sundet och omgivet av en mindre trädgård, där man såg de
små patienterna göra försök att taga de första stapplande stegen efter den svåra
sjukdomen.
Den 15 juni var jag åter i Stockholm.

Bilaga n:r 3.
125
Erfarenheter med lokalanaestesi å Flottans Sjukhus i Karlskrona
1908-1913
av
Marinläkaren GUNNAR NILSON.
Som bekant har den lokala bedövningen vid operativa ingrepp under de
senare åren alltjämt åt sig erövrat nya områden och åtskilliga, relativt omfattande
ingrepp, för vilka narkos för ej länge sedan ansågs oundgänglig, utföras numera
på ett fullt betryggande sätt med lokalanaestesi, sedan ändamålsenliga metoder
utarbetats i detta hänseende. Jag vill blott såsom exempel nämna: nefrektomi,
mammarexstirpation med utrymning av axillarkörtlarna samt fullständig utrymning
av ena halssidans lymfkörtlar vid tuberkulos.
På många håll inom vårt land verkställes emellertid, efter vad jag har mig
bekant, en mängd operationer under allmän bedövning, för vilka lokalnaestesiens
utveckling gjort densamma obehövlig. Den alltid hotande faran av narkos, som
om ock ringa, dock alltid gör prognosen för ingreppet allvarligare, manar till att
i varje fall, där det är möjligt, använda lokal bedövning. Med anledning av ett
beklagligt dödsfall i sen kloroformdöd år 1908, gällande en ung, livskraftig man
efter anläggande av en enteroanastomos, har jag sedermera så mycket som möjligt
sökt tillgodogöra mig lokalanaestesiens landvinningar. I betraktande av frågans
«tora betydelse torde framläggandet av några resultat, som mitt visserligen ej så
stora material dock kunnat lämna, vara berättigat.
Såsom anaesteseringsmedel har jag alltjämt betjänat mig av den vanliga 1 %
aovokainlösningen med tillsats av några droppar adrenalin- eller suprareninlösning
för varje spruta à 10 ccm. Då jag av denna blandning ej förmärkt några
olägenheter och densamma utan risk kan insprutas uti ända till 50 ccm eller
mera på samma patient, sålunda tillräckligt för anaestesi inom ganska utsträckta
områden, har jag ej ansett nödigt pröva svagare lösningar, något som dock efter
tillsats av bikarbonat i viss mängd enl. Låicens undersökningar låter sig göra.
Enstaka gånger har en lindrig kollaps iakttagits hos patienterna under operationens
gång, för det mesta av rent nervös natur, enär den fullständigt försvunnit
strax efter ingreppets avslutande; några gånger har jag observerat för delar
av eller hela det första dygnet persisterande kräkningar och en slående blekhet
hos den- nyopererade, vilket jag är böjd att skriva på adrenalinidiosynkrasi.
Själva operationstekniken måste av lättförklarliga skäl taga hänsyn till bedövningsmetoden
och ställer sig därför vid lokalanaestesi något annorlunda mot vid
operationer i allmän narkos. Operatörens göranden och låtanden böra ju under
ingreppets gång inriktas på att åsamka patienten så litet obehag som möjligt.
Om man genast efter slutade injektioner börjar detsamma, är det bäst att efter
delningen av hud och underhudsfett omedelbart sörja för därstädes behövlig blodstillning.
Den lilla tid, som åtgår härför, visar sig nämligen i allmänhet lagom

126
för att djupare nenrala och perineurala injektioner skola hinna utöva sin fulla,
verkan. Skulle anaestesien därstädes befinnas bristfällig, kan man genom direkta
infiltrationer i eller omkring blottlagda nervgrenar förbättra densamma. Något
som vidare är av betydelse, är ett nätt och behändigt opererande utan allt för
mycken dragning och slitning i vävnaderna. S. k. trubbig dissektion bör sålunda,
helst ej alls komma till användning utan i st. préparation med skärande instrument,
vilka förorsaka patienten den minsta smärtan. Att man i motsats till vid
ingrepp under allmän narkos, som ju ej i onödan böra förlängas, här ej behöver
utveckla någon brådska, utgör endast en omständighet av betydande fördel såväl
beträffande operatör som patient.
Vad anaestesiens åvägabringande beträffar, komma dels injektioner kring till
operationsområdet gående nervgrenar, dels lokala infiltrationer på stället, dels
båda delarne kombinerade i fråga. A kroppens alla delar utom de nedre extremiteterna
har jag för själva hudsnittet gjort en kutan infiltration och därav ej iakttagit
några olägenheter för läkningen. Vid operationssnitt å benen uppkomma
däremot lätt små nekroser i hudkanterna motsvarande den kutana infiltrationen,
tydligen beroende på att de här sämre cirkulationsförhållandena ej räcka till för
att i tid häva anaemien i cntis, något som jag upprepade gånger hade tillfälleatt
konstatera vid mina första varixexstirpationer. Sedan jag här utelämnade den
kutana insprutningen, läktes även hudsnittskanterna på vanligt sätt. För uppsökande
av djupare belägna nervstammar finnas goda anatomiska hållpunkter.
Man går in på dessa ställen med en lång sprutspets, och efter någon övning iakttager
man snart det vitt skilda motstånd, olika vävnadslager lämna, och kan
sålunda säkert lokalisera, i vilket interstitium spetsen befinner sig. Att uti ett
sådant för samma instick verkställa injektioner eller infiltrationer på flera ställen
är sedan en enkel sak. De oftast behövliga longitudinella infiltrationerna längsett
tillämnat snitt kunna antingen utföras successivt under fortsatt införande av
sprutspetsen eller också, vilket är bekvämare, efter instickande av nålen så långt
som behövligt under traktion utåt med tömning av sprutan. Med någon vana.
verkställes tämligen omständliga anaesteseringar på betydligt kortare tid, än vad
ett exicitationsstadium vanligen brukar taga i en allmän narkos. Vid mera omfattande
ingrepp samt för att lugna oroliga patienter är en morfininjektion före
operationen af mycket värde.
Följande tabell innehåller en del operationer 1908—1913 utförda å Flottan»
sjukhus i Karlskrona med tillhjälp av lokal bedövning. Att däruti medtaga mindre
sådana, såsom t. ex. Eönigs operation, ligatur av vena saphena magna för värker,
ampntationer och exarticulationer å fingrar och tår, lättare exstirpationer
av svulster, praepatellarbursiter och dylikt, som väl överallt torde göras med
lokalanaestesi, har jag ej ansett nödigt.
Operationer.
Revbensresektion för tuberkulös osteit
Antal.
2
Avmejsling av exostoser och osteom 7
Artrotomi för ledmus 4
» » meniskluxation i knäleden 8
» » exstirpation av hypertrof. villi 1
Blodig reposition för luxatio pollicis 1
Tenoplastik å hand och fot 3
Exstirpation av tuberkulösa bursiter och hygrom ........... 5
Trpt 31

127
Antal.
Operation för »schnellende Hüfte»
» » Dupuytrens kontraktur
» » muskelbråck
Trpt 31
1
4
2
Exstirpation av varices extr. inf.s 104
Circumcision av underben för varicer 2
Kilexcision å läpp för kankroid 2
Staphylorhaphi 1
Kilexcision och plastik för rhinophyma 1
Plastik å halsen efter exstirp. av större naevus 1
» » handen för syndaktylia compl 1
Exstirpation av halslymfkörtlar för tuberkulos 10
» » axillarlymfkörtlar för tuberkulos 4
Thyreoidektomi för kolloidstruma 5
» » morbus Basedowi 1
Exstirpation av aberrerande struma i tungbasen l
» » bröstkörtel för cancer och adenom 2
Torakotomi med revbensresektion för empyem 12
Gastrotomi för främmande kropp 1
Gastroenterostomia antecol. anter. för cancer 2
» » » » ulcus duodeni et ventriculi.................... 2
Gastroenterostomia retrocol. poster, för ulcus ventriculi 1
Hepatotomi för tropisk leverabscess l
Exstirpation av appendix, fritt intervall 2
Enterorhaphi för tarmfistelsslutning 1
Radikaloperation för hernia lin. alb 1
Bassinis operation för hernia ing. mob 119
» » » » » incarc 5
Radikaloperation för cruralbråck 1
Exstirpation av haemorrhoidaltumörer 32
Operation för prolapsus ani l
Epicystotomi för blåssten 3
» explorativ l
Uretrotomia externa l
Operationer för phimosis 9
Winkelmanns operation för hydrocele 25
Radikaloperation för varicocele 51
Castratio 9
Exstirpation av hydrocele fun. spermat 3
Orchidopexi för retentio testis inguinal 2
Avlösning av hörselgång för corp. alien. meat. auditor. ext 1
Summa 459
Att utförligare ingå på enskildheter med avseende på anaesteseringen vid
i förteckningen upptagna ingrepp skulle föra för långt, varför jag inskränker mig
till påpekande av några enstaka huvudpunkter.
För revbensresektion infiltreras interkostalnerven ett litet stycke centralt om
operationsområdet. Därjämte har jag brukat göra en lokal insprutning i periostet
för att i möjligaste mån eliminera smärtan vid raspatoriets användning. Härvid
känner man sig för med sprutspetsen utefter benytan och injicerar successivt

128
smärre mängder novokainlösning. Avmäjsling av exostoser och osteom fordrar
«amma periostala anaestesering förutom lokal bedövning av de vävnader, som skola
genomskäras.
Vid de artrotomier, jag utfört, har tillräcklig känslolöshet åstadkommits genom
till snittlinjen inskränkta lokala injektioner uti hud, underhudsfett och det
perisynoviala bindvävslagret. Den sistnämnda inverkar även på synovialis alldeles
lagom för att extirpationer av menisker, ntskaffande av mures articulares och
dyl. smärre intraartikulära ingrepp skola försiggå utan nämnvärt obehag för
patienten.
Vad operationerna för varicer angår, så bestå en stor del av dem uti omfattande
exstirpationer med 25—35 cm. långa hudsnitt. Jag har för åstadkommande
av känslolöshet härvid funnit det bekvämast att utan närmare hänsyn
till de subkutana nervgrenarnas lokalisation helt enkelt anlägga transversella,
lineära infiltrationer å omkr. 10 à 12 cm. mellanrum ovanför och tvärs igenom
operationsområdet. Allt efter dettas storlek knnna då 1—4 sådana vara behövliga.
Då, som jag redan antytt, kutan infiltration här ej är på sin plats, måste
man dröja några minuter med hudsnittet i avvaktan på sensibilitetens avbrytande
i de perifert om injektionerna liggande områdena.
Att lokalanaestesien särskilt väl lämpar sig för ytliga plastiker såväl å hud
som slemhinna behöver knappast framhållas.
Bland operationer å halsen återkomma ju exstirpationer av lymfkörtlar för
tuberkulösa lymfom synnerligen ofta. Mindre sådana ingrepp, då det endast är
fråga om en enstaka körtelgrupp, verkställes naturligtvis utan svårighet i lokalanaestesi.
Men även fullständiga utrymningar av samtliga ena sidans halskörtlar
låta sig utföras därmed, blott man begagnar sig av den av Koclier angivna tekniken
med riklig injektion omkring nervgrenarnas utträdesställe vid mitten av
bakre sternocleidomastoideuskanten. Då det i det längsta föreföll mig nästan
otroligt, att denna anaesteseringsmetod i förening med en vanlig infiltration i
snittlinjen skulle vara tillräcklig för så pass omfattande ingrepp, så bibehöll jag
narkos för desamma. Desto mera överraskad blev jag därför för ej länge sedan,
då jag för att undvika narkos å en lungsiktig patient gjorde en dylik operation
med lokal bedövning och fann, att densamma funktionerade synnerligen väl. Sedan
har jag upprepade gånger varit i tillfälle att göra samma erfarenhet.
Tliyreoidektomierna göras väl numera nästan som regel i lokalanaestesi.
Åtskilliga kolleger hålla emellertid fast vid narkosen därför, att de säga sig finna
lokalanaestesien mindre tillförlitlig. En hel del misslyckaden därutinnan bero
säkerligen på, att man försummat anaestesera en gren av nervus laryngeus sup.,
som går snett nedåt utanpå cartilago thyreoid. Detta är av stor vikt för känslolöshet
vid strumans avlossande från tracheas övre del. Vad särskilt kvinnliga
patienter beträffar, har jag vid en del strumektomier under vikariat å Karlskrona
länslasarett kunnat konstatera deras ringare tolerans, när det gäller uthärdandet
av ett ingrepp i lokal bedövning av detta slag; särskilt gör sig oro och ängslan
mången gång märkbar vid morbus Basedowi, där det utan tvivel torde vara klokast
att individualisera med anaesteseringsmetoderna.
Med hänsyn till laparotomierna så går själva buksnittet att göra fullkomligt
smärtfritt efter kutan, subkutau och praeperitoneal injektion. Traktioner i
viscera äro som bekant smärtsamma och böra därför i möjligaste mån undvikas.
Både ventrikel och tarm äro emellertid känslolösa och låta sig i allmänhet
utan avsevärd tänjning å mesenterium framdragas tillräckligt i såret så att patienten
ntan nämnvärda obehag kan uthärda en gastroenterostomi eller appendektomi.
Allt letande i bukhålan efter en viss tarmdel inverkar emellertid oangenämt
för patienten med smärtor och kollapskänsla.

129
Då ju numera den tidiga operationen för blindtarmsinflammation är regel,
har jag mera sällan kommit i tillfälle att å fri mellantid exstirpera appendix.
Obekväma adhaerensbildningar m. m. göra narkos även då nödvändig, och jag
har därför endast att anteckna 2 appendektomier i lokalanaestesi.
Av de olika gastro-enterostomimetoderna är antecolica anter. lättast att
utföra under lokal bedövning, då viscera här i regel utan svårighet kunna framläggas
utanför buksnittet. Som nämnda metod i förening med uppfästning av
den tillförande slyngan mot fundus ventric. lämnar pålitligt resultat, är den
sålunda förtjänt att ihågkommas, då det gäller att å nedsatta individer undvika
narcos. I ett fall, där jag gjort gastro-enterostomia retrocolic. poster, för ulctts
ventric. i lokalanaestesi, var patientens tillstånd efter operationen av en slående
kontrast mot ett par andra fall, som strax förut i narkos undergått samma ingrepp
och i ett par dygn ledo av sövningens och operationshockens obehag. Vid
en hepatotomi för tropisk leverabscess syntes incisionen i levern, oaktat innefattande
riktigt med parenchym, ej förorsaka någon höggradigare smärtförniminel8e.
För alla ingrepp i bråckregionen, å funicul. spermat, och testes lämpar sig
den lokala bedövningen särskilt väl. Det är nämligen synnerligen lätt att åstadkomma
ledniDgsanaestesi genom injektioner kring de utefter funikeln löpande
nervgrenarna, ileoinguinalis och spermat, extern. Med en lämpligt avpassad kutan
och subkutan infiltration därtill förlöpa Bassinis operation, radikaloperation för
varicocele enligt den av mig angivna metoden, Winkelmanns operation för hydrocele,
kastration m. fl. ingrepp å dessa delar fullkomligt smärtfritt. Vid operationer
å testes är det fördelaktigast att förlägga insnittet i inguen strax ovanför
penisroten, pressa upp testis åt detta håll samt luxera ut den i snittet.
Man skulle kunna tycka, att exstirpation av haemorrhoider näppeligen
läte sig utföras i lokalanaestesi på grund av svårighet att åstadkomma den behövliga
dilatationen av anus. Uppmanar man emellertid vid ingreppets utförande
patienten att krysta litet och giva efter med sphinctern såsom vid avföring, så
slappas analringen alldeles tillräckligt för framdragning och exstirpation av haemorrhoiderna.
Endast sådana fall därav, som äro komplicerade med fissura et contractura
ani, torde vid operation erfordra narkos.
Epicystotomi låter sig för olika ändamål lätt verkställas i lokalanaestesi.
T. o. m. för prostatektomi denna väg finnas goda anaestesimetoder utarbetade.
Att blåssnitt för utskaffning av konkrement skall vara en enkel sak med lokal
bedövning faller nästan av sig självt. Infiltrationen göres i analogi med vid
laparotomisnitt. Under vikariat å Karlskrona länslasarett har jag med gott resultat
utfört exstirpation av blâspapillom och anläggning av blåsfistel. För minskning
av blåsslemhinnans sensibilitet insprutas lämpligen en stund före operationen
litet novokainlösning per kateter.
Jag vågar sålunda såsom min erfarenhet beträffande lokalanaestesien vid
ovan nämnda operativa ingrepp framhålla, att densamma visat sig synnerligen
ändamålsenlig, fullt tillräcklig för operationernas utförande och för patienterna
ofarlig.
Ibland framställes mot utsträcktare användning av lokalanaestesien den invändningen,
att den är tidsödande och sålunda opraktisk. Detta kan endast bero på
obekantskap med eller ovana vid metodiken. Injektioner och infiltrationer taga
i regel endast få minuter i anspråk, och om de göras i den ordningen, att först
huden, så de djupare lagren anaesteseras i samma följd, de vid operationen komma
att angripas, så kan man nästan omedelbart på den sista insprutningen lägga hudsnittet.
Endast vid enbär anaestesering av nerver centralt om operationsområdet
utan lokola infiltrationer är några minuters väntan behövlig för känslolöshetens
9—132990.

130
inträdande, i alla händelser oftast mycket kortare tid än excitationsstadiet vid en
vanlig narkos. Lokalanaestesien är sålunda i själva verket tidsbesparande. Om
flera operationer efter varandra skola göras under lokalanaestesi, är det, för att
densamma skall få tid att verka, mest praktiskt att infiltrera båda operationsområdena
samtidigt och så göra det första ingreppet på den patient, som erfordrar
den lättaste och kortvarigaste operationen. Under tiden inträder full känslolöshet
å den andra, till vilken man sålunda utan någon tidsutdräkt kan övergå.
En med normalt nervsystem utrustad vuxen individ fördrager en operation
under lokal bedövning utomordentligt väl och av patienter, som äga föregående
erfarenhet om narkos, hör man nästan alltid, att de föredraga den andra anaesteseringsmetoden.
Av patientens utseende och habitus samt beteende, då det blir
fråga om ett operativt ingrepp i lokal bedövning, kan man i regel ställa diagnosen
å hystero-neurasteni eller ej. Oro och ängslan före operationen följas, under det
densamma pågår, i så fall av smärtyttringar av rent nervös natur, vilka ej äro svåra
att skilja från den verkligt fysiska smärta, som t. ex. vidrörandet av en icke bedövad
nervgren vållar. Om en operation i lokalanaestesi hos sådana patienter ej
förlöper utan vissa jämmeryttringar, får man sålunda dock därav ej draga den
slutsatsen, att ingreppet förorsakat svårare smärta i vanlig bemärkelse. På förfrågan
efter avslutad operation, om smärtorna faktiskt varit så stora, som patientens
uppförande låtit förmoda, erhåller man också i regel nekande svar samt
uppgift om, att oro och ängslan varit orsaken därtill, varjämte de flesta förklara,
att det hela dock subjektivt förlupit betydligt lättare, än vederbörande från början
föreställt sig. Nämnda nervösa smärtyttringar förekomma i betydligt högre
antal hos kvinnliga patienter, vilkas tolerans mot en operation utan narkos givetvis
på intet sätt kan jämföras med manliga individers. Det är endast mera lugna
och robust anlagda kvinnor, som äga tillräcklig förmåga av självbehärskning för
att både våga sig på och sedan, utan att giva tappt, uthärda ett ingrepp i lokal
bedövning. Med avseende på barn gäller detta i ännu högre grad. Narkos är
sålunda i många fall med avseende pä kvinnor och särskilt i fråga om barn att
föredraga för undvikande av alltför stor shock å nervsystemet; och detta desto
mera, som ju dessa individer betydligt bättre än det manliga släktet visat sig
uthärda den med en allmän narkos förenade faran.
Det säkraste beviset för den lege artis utförda lokalanaetesiens smärtstillande
verkan vid operationer torde emellertid utgöras av klientelets eget förhållande.
För att allmänheten skall få klart för sig, att operationssmärtan kan hävas genom
lokala, bedövande insprutningar åtgår i regel ej så lång tid. Skulle patienterna
verkligen lida mera därav än av den allmänna narkosen, borde en minskning i
antalet operationssökande otvivelaktigt förmärkas. Vad mitt material beträffar,
har jag, sedan jag började tillämpa lokalanaestesien, ej alls kunnat konstatera
någon sådan, utan har en förändring ägt rum med avseende på patientantalet, så
har den snarare utgjorts av ökning. Lokalanaestesiens fördelar ha härstädes sedan
länge gått in i det allmänna medvetandet och betraktas av de flesta som en
självklar sak.
Stockholm. P. A. Norstedt & Söner 1913.