Ett slag för hälsan - Ergo
Ett slag för hälsan - Ergo
Ett slag för hälsan - Ergo
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
20 / RECENSIONER <strong>Ergo</strong> #11 / 2007<br />
Betygen sätts i skala 0–5<br />
MUSIK<br />
Sympatiskt utan överraskningar<br />
Daniel Lemma<br />
“Somebody On Your Side”<br />
(Dextra Music)<br />
Det känns lite lustigt att skriva om Daniel Lemma, <strong>för</strong><br />
han tillhör verkligen den där skaran artister som jag<br />
inte har någon åsikt om. Eagle-Eye Cherry/Sophie Zelmani-genren.<br />
Artister som utan tvekan hade kunnat<br />
byta låtar med varandra utan att i alla fall jag hade<br />
märkt det. Inte <strong>för</strong> att de är speciellt lika egentligen,<br />
utan mer <strong>för</strong> att de liksom bjuder på precis samma<br />
variation och spektrum i sin musik. Ingen skulle få en<br />
chock om Daniel Lemma plötsligt gjorde en vis-skiva<br />
på svenska, men inte heller om han skulle samarbeta<br />
med New Yorks coolaste hiphop-producent. Det gör att<br />
man kan vaccinera sig mot Daniel Lemma. Man kan ta<br />
<strong>för</strong>siktiga doser av hans musik, och sedan blir man aldrig<br />
överraskad av den igen.<br />
Nya albumet “Somebody On Your Side” är precis vad<br />
jag tänker mig att det ska vara. Pop-singer/songwritersoul.<br />
Ibland tycker jag det är bra på riktigt. Till exempel<br />
den svängiga singeln “Keeps Getting Better”, en<br />
tassande Motown-dänga fast utan hattar, svett och linnen.<br />
Mer Billy Joel än Dexys. Bra! Överlag fi nns något<br />
befriande chosefritt med Daniel Lemma. Även om han<br />
har ungefär samma det-bästa-ur-pophistorien-referenser<br />
som fl era andra svenska soloartister nu, så får jag<br />
genom musiken en mer sympatisk och mindre kreddsökande<br />
känsla av honom. Kanske <strong>för</strong> att referenserna<br />
drar lite åt de töntigare alternativen. Mer Cat Stevens<br />
än Van Morrison. Bra igen!<br />
Svårt att se den här skivan någon annanstans än i<br />
bakgrunden av söndagsstädningen, men där är den å<br />
andra sidan ett väldigt bra alternativ.<br />
Föredömligt franskt<br />
Leeroy<br />
”Open Bar”<br />
(Virgin Music France)<br />
ROGER GUNNARSSON<br />
Språk<strong>för</strong>bistringen sägs ofta vara den största anledningen<br />
till att svensk musikjournalistik i så liten grad intresserar<br />
sig <strong>för</strong> Frankrike. När man inte <strong>för</strong>står vad någon<br />
sjunger och än mindre kan göra vettiga intervjuer med<br />
artisterna i fråga sjunker intressevärdet snabbare än en<br />
fransk rappares lugn och sans när han hör namnet Sarkozy.<br />
Allt det här är lika <strong>för</strong>ståeligt som det är synd, <strong>för</strong><br />
utbytet i den andra riktningen blomstrar och fransk musikpress<br />
skriver gladeligen om <strong>för</strong>sta bästa sidoprojekt<br />
som avdankade Popsicle-medlemmar får <strong>för</strong> sig att ge ut.<br />
Vägvinnande fi nsk hårdrock<br />
Prime Mover<br />
”Imperfekt”<br />
(Firebox Records)<br />
ANNONS 60MM 4-SPALT<br />
När det kommer till hiphop är avsaknaden av intresse<br />
<strong>för</strong> den franska scenen ändå långt mindre <strong>för</strong>ståeligt.<br />
Dels <strong>för</strong> att det är en oerhört vital, <strong>slag</strong>kraftigt och kreativ<br />
scen, men också eftersom journalister paradoxalt<br />
nog intresserar sig enormt lite <strong>för</strong> vad som faktiskt sägs<br />
när det kommer till rap och hiphop. Mycket till textanalys<br />
har det aldrig varit frågan om.<br />
Saian Supa Crew är möjligen ett av ett fåtal undantag<br />
från denna raljanta generalisering, och när nu Leeroy,<br />
deras vassaste rappare (som dock har lämnat gruppen)<br />
släpper soloalbum är det <strong>för</strong>hoppningsvis återigen<br />
läge <strong>för</strong> en blixtvisit i rampljuset.<br />
”Open Bar” är nämligen ett ohyggligt bra kommersiellt<br />
franskt hiphopalbum. Kommersiellt <strong>för</strong> att det <strong>för</strong>söker<br />
täcka alla baser och tillfredsställa alla lyssnarkategorier,<br />
och franskt <strong>för</strong> att det är så tydligt inspirerat<br />
av reggae, ragga och zouk. Även textämnesmässigt är<br />
det spridda skurar om homosexuellas rättigheter, socialrealism,<br />
skryt och sprit. De omöjliga ordlekar som<br />
gör Saian Supa Crews texter så svåra att <strong>för</strong>stå har tonats<br />
ner. Dessutom är Leeroy en <strong>för</strong>edömligt tydlig rappare<br />
utan att <strong>för</strong> den skull ha en platt och intetsägande<br />
röst.<br />
Albumet fungerar dessutom riktigt bra som<br />
klubbhiphop. ”Petits Travers” technoknorrar sig ut på<br />
dansgolvet hand i hand med Mr. Oizo och titelspåret är<br />
en snabb reggae med samma omedelbara charm som<br />
Murs ”Badman” om någon nu minns den. Båda dessa<br />
två och ett par spår till borde fungera hur fi nt som helst<br />
med dansskorna på, <strong>för</strong>hoppningsvis är längtan efter<br />
att få höra dom spelas ute inte <strong>för</strong>gäves.<br />
Nightwish<br />
”Dark Passion Play”<br />
(Nuclear Blast/Sound Pollution)<br />
BJÖRN BERGLUND<br />
James Hollingworth – ja, Prime Movers ärliga mansstämma<br />
på 70-talsbotten får mig att omedelbart tänka på den<br />
svenska barnrockens konung. Den fi nlandssvenska accenten<br />
(<strong>för</strong>sta gången jag upplever dylikt på skiva) skickar<br />
lika naturligt tankarna till Mumintrollen. De <strong>för</strong>sta<br />
intrycken pekar således spikrakt i riktning barnskiva.<br />
Men det dröjer bara någon minut innan vi dyker in<br />
i ett bökigt mellanparti och Prime Mover befäster sig<br />
som symfi gt progband. Tvära kast och 70-talsklaviatur<br />
befäster bilden, medan de poetiska texterna om vardagens<br />
vedermödor/fröjder (pingis, trollskog och brustna<br />
hjärtan) slår vidare på 70-talssträngarna. Texterna är<br />
<strong>för</strong>resten synnerligen fi nurliga (”mästerverk som mest<br />
är verk”) och innehåller sköna språkfel, samtliga fullt<br />
medvetna fi nlandismer.<br />
Inalles en rolig, tänkvärd och väldigt välspelad skiva,<br />
även om man kan tycka att sångaren kunde variera<br />
röstlägena ett par hekto. Med sina tydligt nostalgiska<br />
vibbar från ett svunnet 70-tal (notera <strong>för</strong> övrigt skivtiteln)<br />
rekommenderas Prime Mover varmt åt vänner av<br />
Beardfi sh och Dungen.<br />
Helt andra angreppssätt (och kommersiella framgångsutsikter)<br />
antar landsmännen i Nightwish. Dessa<br />
har hållit sina fans på brutal sträckbänk i ett halvår<br />
avseende ny sångerska, och när nu svenska Anette Olzon<br />
träder fram, får bandet mitt fulla godkännande.<br />
Föregångaren Tarja Turunens operaröst funkade enligt<br />
mina öron aldrig särskilt väl i hård metal (även om<br />
jag i princip hyllar musikaliska korsbefruktningar, har<br />
aldrig opera och rock klaffat helt). Stort tack således till<br />
att pop/AOR-sångerskan Anette beretts plats med sin<br />
vackra, sensuella röst i fi naste Abba-klass. Musikaliskt<br />
håller sig väl Nightwish till den musikalpyntade, ultrapompösa<br />
symfmetall – komplett med jätteorkester<br />
– som gjort dem kända, men nyordningen vid mikrofonen<br />
får mig att <strong>för</strong> <strong>för</strong>sta gången vilja lyssna gång på<br />
gång. Vid enstaka tillfällen hade Olzon mått gott av lite<br />
dialektcoaching, men det är petitesser i sammanhanget.<br />
Självklart kommer en del fans att överge Nightwish,<br />
men står allt rätt till, vinner de desto fl er nya.<br />
FILM<br />
Återvunnen musikal<br />
“Hairspray”<br />
Regi: Adam Shankman<br />
Premiär: 19 ok tober på SF<br />
DANIEL REICHBERG<br />
Drömfabrikens återvinningssystem måtte jobba på<br />
högvarv. De uteblivna framgångarna <strong>för</strong> den livlösa<br />
”The Producers”, efter Mel Brooks ”Det våras <strong>för</strong> Hitler”,<br />
avskräckte tydligen inte eftersom man nu fi lmatiserar<br />
Broadwaymusikaler som baserats på fi lmer allt fl itigare.<br />
Så fi lmatiseringen av musikalen som bygger på smaklöshetens<br />
kung John Waters allra snällaste fi lm var väntad<br />
och frågan är om inte denna tredje inkarnation klär berättelsen<br />
i dess allra mest passande skrud. Här snurrar<br />
nämligen allt kring musik och fi lm, eller åtminstone tv.<br />
1962 i Baltimore är allas blickar fästa på dansshowen<br />
”Corny Collins Show” där de snajdigaste ungdomarna<br />
får visa upp sig. För den gladlynta rultan Tracy Turnblad<br />
skulle det betyda allt att vara med och dansa, men<br />
hur bra hon än stuffar är det inte alla som tycker att<br />
knubbisar passar i rutan. Nykomlingen Nikki Blonsky<br />
spelar Tracy med glittrande ögon och ett leende som<br />
går från öra till öra. Hon är bara <strong>för</strong> mycket av allting,<br />
precis som den klämkäcka fi lmen, och märkligt nog kapitulerar<br />
man raskt in<strong>för</strong> bägge.<br />
Graden av uppskattning lär dock bero på hur mycket<br />
man gillar sång som dialog, pastischer i pastell och,<br />
inte minst, om man står ut med John Travolta som Tracys<br />
feta mamma Edna. I originalet från 1988 skänkte
Change language