Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

TEMA: Patienter och anhöriga
En liten patient
med stort tålamod
En kvinna har beskrivit sin sjukdomshistoria
på almanacksbladen. De vittnar
om lång väntan på såväl kontakt, operation
som röntgensvar. Många telefonsamtal
resulterade till sist i behandling.
Våren 2005 hade jag en urinvägsinflammation
och en njurbäckeninflammation. Hade
inte ont men såg att urinen inte var klar och
luktade väldigt illa.
Kom till läkaren som tyckte att jag skulle
röntgas. Jag fick ingen remiss, semestern
kom och gick. I augusti ringde jag till röntgenavdelningen
– de hade inte fått någon
remiss, ej heller vårdcentralen, sade de, men
efter att de letat hittade de den.
Fick tid för njurröntgen den 29 augusti
2005 – samma dag fick jag återkomma till
läkaren. Han talade om att de hittat något
på min vänstra njure.
”Är det en tumör?” frågade jag.
”Ja,” svarade han. ”Jag skickar en remiss
idag till sjukhuset.”
Han frågade om jag kunde komma in på
kort varsel. ”Visst,” svarade jag.
Väntade, väntade och väntade på ett brev
eller telefonsignal, men inget kom. Till slut
ringde jag röntgenavdelningen, men de
hade ingen tid. Jag ringde urologiska avdelningen,
men de hade ingen tid. Ringde flera
gånger och fick till sist tid för skiktröntgen
den 11 oktober.
Den 3 november hade jag ett läkarbesök
inbokat. Då fick jag reda på att jag hade en
tumör på vänster njure i storleken 10 x 6 cm
– ”troligen elakartad eftersom den är så
stor,” sade läkaren.
Jag var då beredd att åka in vilken dag
som helst för operation. Jag ringde tidsbokningen
och fick beskedet att det inte fanns
någon tid detta år.
Den 9 november röntgades lungorna. Jag
tittade samtidigt in till sköterskorna som
ombesörjer tidsbokning och fick samma
svar: ”Ingen operationstid före januari 2006”.
Av en slump träffade jag min husläkare
och berättade för honom om avsaknaden
av besked och om min oro för min långa
väntan på operation. Dagen därpå ringde
han mig på jobbet och talade om att han
pratat med läkaren på sjukhuset.
Detta tog skruv! Dagen efter fick jag tid för
operation den 17 november.
Den 2 februari 2006 var jag på efterkontroll
hos läkaren – ingen röntgen.
(Dagen efter fick jag bältros.)
Återbesök den 7 september 2006 då buk
och lungor röntgades. Då hade jag ringt
och ändrat besökstiden eftersom jag fått tid
hos läkaren före röntgen – fick ändra igen
eftersom det bara var några dagar mellan
besöken.
Läkarbesöket blev då den 15 september
2006. I stort sett fick jag vända i dörren.
Han hade inget besked att ge mig och jag
hade åkt 9 mil förgäves. Jag bad då om ett
skriftligt röntgensvar.
På detta fick jag vänta och vänta. Efter en
tid talade min läkare in ett meddelande på
min mobiltelefon då han sade att han skulle
resa på semester i ett par veckor. Jag fick
inget meddelande om röntgensvaret.
Jag ringde sjukhuset för att få ett besked
från någon annan läkare. Fick löfte om att
min läkare skulle ringa, men han hörde inte
av sig och var ”ej anträffbar”. En annan
läkare skulle emellertid ringa mig vilket
också skedde.
”Allt såg bra ut,” sade han. ”Liten fläck på
lungan som inte vuxit”.
Döm om min förvåning när min läkare
ringde samma dag – han som inte var
anträffbar alltså. Detta var den 20 oktober.
Många telefonsamtal och oroliga tankar;
man är en liten ”bricka” i det stora hela. Jag
undrar ibland hur de som inte ringer och
”bråkar” orkar bära sin oro? ■
18. Rädda Livet nr 1/2007
Carin