Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

More documents

Recommendations

Info

TEMA: Patienter och anhöriga » ”Trots att jag flyttat mycket har jag alltid återvänt till Christer. Vi har hållit kontakten under alla år.” När min storebror Mats plötsligt dog i en hjärtattack 2002 började jag lyssna mindre fördomsfullt på Christers syn på livet. Christer sade att jag, den tjurigt avvisande, var den siste som han trodde skulle fundera över livet efter detta. Helt plötsligt hade vi hittat ytterligare en beröringspunkt som band oss samman. Trots att jag flyttat mycket och bott i flera olika städer, så har jag återvänt till Christer och Östersund. Vi har alltid hållit kontakten och jag, med eller utan min familj, har varje år åkt upp till Östersund. Han har alltid varit inbjuden och deltagit i mina stora märkesdagar: 30-, 40- och 50-årsfesterna, bröllopet. Och han var ett självklart val som fadder för min förstfödda dotter Diana, som idag är 18 år. När vi träffats har det känts som om vi fortsatt där vi slutade året innan. Det var liksom en känsla av att vi aldrig varit ifrån varandra. Jag tog honom, och hans familj, för given, liksom han gjorde med mig och min familj. Under det ödesdigra telefonsamtalet från Christer vid tiotiden på kvällen den 7 september märker jag att han är lite dämpad. Plötsligt säger han att han har en tråkig nyhet att berätta. – Jag har cancer i magen och levern och det går inte att operera. Innan jag hinner reagera, fortsätter han: – Jag skulle gärna vilja att du och jag åker till New York ett par veckor och går på rockklubbar. Vi har pratat och drömt om just denna resa i över 20 år. Själv har jag bara sett det som just en dröm; något att snacka om när vardagen känts lite för grå och enahanda. – Jo, bara jag kan få fram pengar, svarar jag reflexmässigt. Det är just brist på pengar som alltid stoppat oss tidigare (plus brist på handlingskraft, hänsyn till fruar, barn, jobb och blablabla). Men jag förstår plötsligt vad det är Christer säger. Han vill göra den här resan med mig, innan det är för sent. – Självklart, jag kan åka när som helst, svarar jag. – Det vore nog bra om vi åker så snabbt som möjligt. Kan du kolla upp flyg, hotell och så där? – Jovisst, svarar jag. – Vad har hänt? frågar min fru Susanne som hört delar av samtalet. Jag försöker sakligt berätta, men när jag kommer till att Christer vill åka till New York med mig, så brister det. Jag börjar storgråta, och vi gråter tillsammans. Dagen efter, på fredag, pratar jag med Christers fru Maidie. Hon är förstås chockad och ledsen. Vi gråter i var sin ände av telefonen, hon i Östersund, jag i Stockholm. Hon tycker verkligen att vi ska försöka komma i väg till New York. – Det är inte ofta Christer säger att han vill göra något, och vill han det här nu, så ska han verkligen göra det. Du är ju som en bror för honom. Maidie och de fyra barnen, Anna 25 år, min gudson Oskar 23, Martina 18 och Otto 15, är frustrerade över att de inte får besked om hur lång tid Christer har kvar. De får inget besked från läkaren på Östersunds lasarett och har via Internet sökt information om levercancer och förstått att döden i värsta fall kan komma snabbt. Cancerpatienterna i Jämtland får nöja sig med en onkolog som en gång i veckan åker ner till Östersund från Umeå universitetssjukhus. Onkologen har inte tid att träffa Christer förrän den 27 september. Maidie och jag kommer överens om att jag inte ska boka USA-resan förrän Christer träffat onkologen. Jag tar reda på flygtider, hotell på Manhattan och jämför priser – medveten om att det gäller att snabbt boka när Christer väl träffat onkologen. 6. Rädda Livet nr 1/2007
De närmaste dagarna och veckorna känner jag bara en stor tomhet i bröstet och en oändlig trötthet. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig. Folk pratar med mig, men jag har svårt att ta in information. Den 27 september träffar Christer onkologen. Han tycker att Christer är i för dålig kondition och tillåter bara resa inom EU. Jag ringer och pratar med Christer på kvällen. Han föreslår att vi i stället kan åka till Skottland eller Irland. Vi kommer överens om Skottland. På torsdag förbereder jag Skottlandsresan och lägger upp en resrutt. På fredag tänker jag ringa Maidie för att spika avresedag och diskutera hur många dagar vi kan vara borta. Men Maidie hinner ringa mig först. – Christer har åkt in på akuten, säger hon. Han har våldsamma smärtor i magen och orkar ingenting. Maidie befarar att Christer ska dö. Han har dessutom fått en propp i lungan. Hon vill ta med honom hem, rädd för att han ska dö på sjukhuset. ”Det känns som slutet”, säger hon. På fredag eftermiddag lämnar jag min familj och Stockholm och åker ensam ut till vår stuga på Väddö i Stockholms norra skärgård. Jag känner att jag behöver komma ifrån vardagen och sörja ensam i lugn och ro. När jag kommer fram till stugan blir jag sittande i bilen. Jag lyssnar på en cd-skiva med musik som både jag och Christer gillar: Neil Young, Creedence Clearwater Revival, Bob Dylan och gamla rockhits från 60- och 70-talen. Jag dricker ett par pilsner och tänker på Christer. På kvällen ringer jag Maidie. Christer har fått kortison och morfin och har fått åka hem. Maidie säger att han är på gott humör. Men han är samtidigt trött, vid ett tillfälle somnade han stående i köket och tappade kaffekoppen i golvet. Jag pratar med Christer i telefonen och han säger att han ändå inte givit upp vår resa. – Jag ser verkligen fram emot Skottland, säger han. Jag vet inte om Christer inser att det, om inte ett mirakel inträffar, aldrig kommer att bli någon utlandsresa för oss. Jag tror inte Rädda Livet nr 1/2007 Musiken betydde mycket för Christer. En av hans gitarrer ställdes upp framför kistan. att Christers läkare skulle godkänna en flygresa nu när han blivit så dramatiskt sämre och dessutom drabbats av en blodpropp i lungan. Men jag fortsätter att planera. Kanske är det som Maidie säger att bara tanken på resan ger Christer något att se fram emot. Kanske vet han ändå men låter planerna leva vidare, kanske som en tröst för mig. Jag funderar på om jag ska åka upp för att träffa Christer en sista gång. Men jag är osäker. Det skulle i så fall vara för min egen skull, men behöver jag det? Jag känner mig trygg i min relation till Christer; vi känner och vet var vi har varandra och har absolut inget att reda upp innan det är för sent. Lördagen tillbringar jag på stugans veranda, omgiven av en kaskad av olika nyanser av grönt – tallar, mossor och lövträd – och med havsbruset i fjärran. Jag har stortröjan på. Det är en kylig och mulen höstdag, en perfekt dag för att frossa i ledsnad och sorg. Följande vecka blir Christer allt svagare. På fredag ringer Maidie mig och frågar om jag vill komma upp. Jag tvekar och säger att jag helst avstår; jag intalar mig att Christer och jag vet var vi har varandra och att ytterligare ett möte inte tillför något. ”Det är OK”, säger Maidie. På lördag ringer Oskar och säger att pappa blivit sämre. Även han undrar om jag ska komma upp. Jag säger samma sak TEMA: Patienter och anhöriga som till hans mamma. Sedan pratar jag med Christer och han säger: – Jag vill att du kommer upp! Där och då bestämmer jag mig ändå för att åka upp till Östersund. Jag börjar gråta igen. Mina tårar är aldrig långt borta, känns det som. Jag bokar nattåg och är uppe i Östersund på måndag morgon. Christer halvligger i soffan i vardagsrummet. Han blir glad av att se mig och försöker hålla humöret uppe. Maidie och barnen är samlade. Vänner kommer på besök till och från under hela dagen. Stämningen är så god som den kan vara och Christer är i högsta grad delaktig i samtalen. Men under ytan hos oss alla lurar förstås smärtan och sorgen. Jag hjälper Christer i och ur rullstolen för de regelbundna rökstunderna vid den öppna balkongdörren. Han är för svag för att själv förflytta sig. Framåt kvällen är han till och med för svag för att hålla i sin pipa, så jag håller den åt honom. Under tisdagen blir Christer mycket sämre. Han ligger i soffan med halvöppna ögon och andas tungt. Han piggnar till vid fyratiden och jag hjälper honom till toaletten. Därefter vill han ligga i sin säng. Familjen är hos Christer vid sängen under kvällen. Maidie inbjuder mig att sitta med, men jag säger nej med hänvisning till att familjen bör vara tillsammans denna stund och väljer att sätta mig ensam i vardagsrummet. Efter en stund kommer Oskar till mig och säger att det låter som om Christer ropar mitt namn och ber mig vara med i sovrummet, så då går jag in. Halv två på natten tar Christer sitt sista andetag. Jag tycker det känns skönt att Christer äntligen fått somna in; det har varit jobbigt att lyssna och se på Christers ansträngda andhämtning. Familjen är uppslukad av sorg och Maidie undrar om jag kan ringa och berätta om dödsfallet för Christers syster och moster. Jag åtar mig att göra det. Efter att ha suttit och pratat fram till fyra på morgonen stupar vi i säng. Onsdag morgon bokar jag eftermiddagståget tillbaka till Stockholm. Oskar vinkar av mig. När jag så sätter mig på min plats, kommer de tårar som jag hittills hållit inom mig sedan Christer dog. Jag har fått ta farväl av den nära vän som » 7.
Page 1 and 2: Rädda Livet E N T I D N I N G U T
Page 3 and 4: 24. 33. 28. Rädda Livet nr 1/2007
Page 5: Rädda Livet nr 1/2007 Christer i b
Page 9 and 10: Samtalsvän - unik mötesplats Canc
Page 11 and 12: - Vi levde som i en bubbla, säger
Page 13 and 14: Kungsljuset ger pengar till både r
Page 15 and 16: Österåsens hälsohem, Österåsen
Page 17 and 18: egravning bindande, men det är din
Page 19 and 20: Rädda Livet nr 1/2007 Vad har jag
Page 21 and 22: - Det ska vara enkelt att få konta
Page 23 and 24: Om kärlek, vänskap och arbete ”
Page 25 and 26: Susan är ledig från sitt arbete s
Page 27 and 28: och närstående cerpatienter. Mån
Page 29 and 30: Bertil Svensson var, förutom träd
Page 31 and 32: och alternativ medicin I detta samm
Page 33 and 34: En forskare blir aldrig färdig TEX
Page 35 and 36: Pontus Berglund låter tumörceller
Page 37 and 38: Vägen från ansökan till anslag E
Page 39 and 40: Att springa åt motsatt håll Jorde

Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?