Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden
Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden
Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Andrum<br />
”Tack Gud för en ny dag”, brukade jag<br />
viska när jag skyndade till busshållplatsen<br />
våren 2003. Jag kände tacksamhet<br />
och förväntan i mitt nya jobb på psykoterapimottagningen.<br />
Efter år av arbete<br />
och studier fick jag nu vara på heltid i<br />
det yrke jag drömt om sedan tonåren.<br />
En sak som störde mig var tröttheten<br />
som blev allt djupare. Ryggen värkte och<br />
benen lydde mig inte alltid. Men flera<br />
läkare hade försäkrat att det bara var<br />
muskelbesvär. Vad kan en medelålders<br />
kvinna begära av en kropp som lydigt<br />
hängt med så länge?<br />
I september 2003 kunde jag inte längre<br />
gå. Efter röntgen konstaterades att jag<br />
hade cancer som spridit sig i skelettet.<br />
Jag har alltid trivts med ärliga besked<br />
och fick veta att min sjukdom inte kunde<br />
botas. Men jag skulle få hjälp att leva så<br />
länge och så bra som möjligt.<br />
Under den följande tiden rann krafterna<br />
ur mig. Jag hade ansträngt mig hårt<br />
under många månader men nu var<br />
orken slut. Det blev en osynlig gräns<br />
mellan mig och omvärlden. Jag gjorde<br />
mig beredd att dö. Lämnade ifrån mig<br />
nycklar, pengar och dagligt ansvar. Min<br />
man blev sjukskriven och visade talanger<br />
i omsorg och hushållsarbete som gjorde<br />
mig häpen. Barnen kom ofta och jag såg<br />
oron och sorgen i deras ansikten. Hemmet<br />
fylldes av blommor och hälsningar.<br />
Släktingar och vänner satt ofta vid sängen<br />
även om jag sov stor del av tiden. Jag<br />
kände vemod att behöva lämna mina<br />
kära. Allra tyngst var att inte längre riktigt<br />
nå mitt barnbarn. Vi hade lekt så<br />
härligt tillsammans. Under denna tunga<br />
period blev jag också bokstavligen tappad<br />
av min bår vid en sjuktransport. Jag<br />
bröt ett ben och en arm vid fallet utan att<br />
notera det. Kroppen gjorde redan så ont.<br />
Inom mig väntade jag på döden och blev<br />
förvånad när den dröjde. Gränslandet<br />
mellan liv och död kändes tryggt men<br />
fullt av sorg över det olevda livet. Samtidigt<br />
var livet så tungt med smärtor och<br />
behandlingar att det inte längre kändes<br />
som liv. Jag var tacksam för allt jag redan<br />
fått och min bön var ordlös.<br />
Med förundran såg jag på min omgivning<br />
som räknade med mitt tillfrisknande.<br />
Familjen gjorde allt för att ge mig<br />
det jag behövde. Hemsjukvården var beredd<br />
dygnet runt. Personalen på Radium-<br />
Jag<br />
älskar<br />
vardagen<br />
hemmet talade om när vi en dag skulle<br />
mötas på stan. Jag undrade ibland vad<br />
omgivningen skulle ha mig till om jag nu<br />
överlevde. Barnen förklarade att de i alla<br />
händelser inte brukade engagera mig när<br />
de tapetserade. ”Vi kommer till dig när vi<br />
vill prata. Och det kan du ju fortfarande”<br />
som en av sönerna sa.<br />
Oändligt sakta har krafter återvänt. Inte<br />
alls till den grad som förut men tillräckligt<br />
för ett vardagsliv. Jag älskar vardagen.<br />
Att kunna promenera på en trottoar, åka<br />
tunnelbana eller sitta med andra i biomörkret,<br />
det är lycka för mig.<br />
Ibland får jag frågor om min sjukdom,<br />
om jag inte ber om undret att bli frisk?<br />
Jag ser det inte riktigt så utan tycker att<br />
jag redan lever i undret. Det är livet som<br />
är undret!<br />
Jag läser ur min dagbok från juli förra<br />
året. På min födelsedag skrev jag: ”Jag är<br />
så tacksam för att jag är med i livet – det<br />
underbara, strävsamma, pulserande och<br />
flödande livet.”<br />
Margot Haglund<br />
Diakon, leg psykoterapeut<br />
22. <strong>Rädda</strong> <strong>Livet</strong> <strong>nr</strong> 1/<strong>2007</strong>
Change language