Produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården - Webbutik ...

Produktivitet och effektivitet i 

hälso- och sjukvården

Produktivitet och effektivitet i 

hälso- och sjukvården

Sveriges Kommuner och Landsting 

118 82 Stockholm Besök Hornsgatan 20 

Tfn 08-452 70 00 Fax 08-452 70 50 

info@skl.se, www.skl.se 

© Sveriges Kommuner och Landsting 

Text och beräkningar Stefan Ackerby, Jessica Bylund, Lena Bäckström, Mona Heurgren, Jens Tjernström 

Grafisk form och produktion Elisabet Jonsson 

Omslagsillustration Jan Olsson Form & illustration ab 

Tryck Åtta.45 Tryckeri ab, Solna 

Papper Lessebo Linné naturvit 250 gr (omslag), Maxioffset 120 gr (inlaga) 

Typsnitt BerlingNova och Charlotte Sans skl. 

isbn 10 91-7164-154-8 

isbn 13 978-91-7164-154-0

Förord 

Under senare år har vuxit fram ett allt starkare intresse för att mäta och 

jämföra olika aspekter på hälso- och sjukvårdens kostnader, prestationer 

och resultat. Flera landsting använder systematiska jämförelser, 

mellan enheter inom det egna landstinget eller mellan det egna och 

andra landsting, som ett instrument för att identifiera områden för 

möjliga effektiviseringar. Inom Statistiska centralbyrån pågår för närvarande 

ett arbete med att ta fram mått på produktivitetsutvecklingen 

i olika delar av den offentliga verksamheten, däribland hälso- och 

sjukvården. 

Även om mycket återstår har möjligheterna att beskriva olika aspekter 

av effektiviteten ökat under de senaste åren. Genom en utveckling 

av statistiken finns nu möjligheter att ge en bättre beskrivning av vårdens 

prestationer och kostnader än vad som tidigare varit möjligt. Det 

pågår även ett omfattande arbete att utveckla mått på vårdens kvalitet 

och resultat. 

Sveriges Kommuner och Landsting samlar in och bearbetar mycket 

av den statistik som ligger till grund för att mäta och jämföra effektivitet 

på en övergripande nivå. Förbundet publicerar sedan några år uppgifter 

om produktivitet och produktivitetsförändringar på nationell 

nivå och för respektive landsting. Förbundets ambition är att bidra till 

att vidareutveckla och förbättra måtten, bland annat genom att publicera 

rapporter. 

Syftet med denna rapport är att redovisa data t.o.m. år 2004 om prestationer, 

kostnader och produktivitet i hälso- och sjukvården. Vidare 

är syftet att diskutera innebörden i begreppen effektivitet och produktivitet 

mot bakgrund av att dessa begrepp används allt flitigare och ofta 

i olika betydelser. 

Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp bestående av Stefan Ackerby, 

Mona Heurgren, Lena Bäckström, Jessica Bylund och Jens Tjernström. 

Stockholm i maj 2006 

Marianne Granath 

Statistiksektionen 

Avdelningen för ekonomi och styrning 

3

4 Produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården 

Innehåll 

Sammanfattning 5 

En effektiv hälso- och sjukvård 6 

Produktivitet – en del av effektiviteten 10 

Vårdens resurser 15 

Vårdens prestationer 19 

Slutsatser om hälso- och sjukvårdens produktivitet 26 

Jämförelse mellan landstingen 28 

Fortsatt arbete med indikatorer på vårdens effektivitet 32

Sammanfattning 

En effektiv hälso- och sjukvård använder befintliga resurser för att i 

högsta möjliga utsträckning bidra till att nå målen om en god hälsa för 

befolkningen. Det är emellertid ogörligt att fånga en så komplex verksamhet 

som hälso- och sjukvård i ett eller ett fåtal effektivitetsmått 

utan den måste beskrivas med flera mått och utifrån olika perspektiv. 

Produktiviteten – hur mycket vården presterar i förhållande till insatta 

resurser – är en del av effektiviteten. Vårdens prestationer mäts 

ofta med enkla administrativa mått, som läkarbesök eller vårdtillfällen. 

Under de senaste åren har skett ett omfattande utvecklingsarbete för 

att förbättra statistiken över vårdens prestationer och kostnader. Det 

gör det bland annat möjligt att ta hänsyn till förändringar i patienternas 

vårdtyngd och att koppla samman uppgifter om vårdens olika prestationer 

med motsvarande kostnader. Produktivitetsmått ska helst inkludera 

även kvalitetsaspekter på de tjänster vården tillhandahåller. Det 

saknas dock underlag för att på något systematiskt sätt göra en sådan 

kvalitetsjustering, varför produktivitet i detta sammanhang har en snävare 

innebörd och definieras som prestationer i förhållande till kostnader. 

Kostnaderna för hälso- och sjukvård har, efter 1990-talets besparingar, 

ökat förhållandevis mycket de senaste sex åren. Justerat för pris- och 

löneförändringar ökade kostnaderna med sammantaget knappt 10 procent 

mellan 1998 och 2004. Det avspeglas även i att personalstyrkan 

ökat. Tillgänglig statistik tyder på att prestationerna under denna period 

inte ökade i samma grad, det vill säga produktiviteten minskade. Under 

2003 och 2004, då det även finns ett mer utvecklat statistikunderlag, 

förefaller det dock ha skett ett trendbrott. Justerat för vårdtyngd 

ökade prestationerna i den somatiska specialistsjukvården med cirka 5 

procent, medan kostnaderna ökade med 1 ½ procent, det vill säga produktiviteten 

steg med cirka 3 ½ procent. 

Jämförelser mellan landstingen visar stora skillnader både vad avser 

nivån på kostnader per prestation och utvecklingen 2003 och 2004. Det 

kan finnas flera olika förklaringar till dessa skillnader, alltifrån olika rutiner 

för registrering och kodning av medicinska insatser till att man 

varit olika framgångsrik i att styra landstingets resurser. Jämförelser 

måste därför hanteras med stor försiktighet och syftet är att de ska vara 

underlag för fortsatta analyser snarare än en grund för utvärdering. 

5

6 

En effektiv hälso- och 

sjukvård 

I de allra flesta verksamheter råder brist på resurser i förhållande till de 

mål som eftersträvas. Resurser har alltid en alternativ användning. Varje 

krona som går till en del av vården innebär att det blir en krona 

mindre i någon annan del. Det gäller på alla nivåer: hur läkaren fördelar 

sin tid eller hur sjukvårdshuvudmannen fördelar budgetmedel. Detta 

gäller även på en övergripande samhällsnivå. En avvägning måste göras 

hur vi värderar det bidrag till hälsa och livskvalitet som vården kan 

ge när resurserna används där jämfört med värdet av de varor och tjänster 

som vi kan få när resurserna används till andra ändamål. Med ökade 

resurser i vården får vi fler läkare och sjuksköterskor, men färre ingenjörer 

eller lärare. 

Vården kommer aldrig att få förfoga över så stora resurser att all 

verksamhet som ger något som helst positivt bidrag till hälsa och välfärd 

kan bedrivas. När resurser ger större bidrag till välfärden om de används 

någon annanstans i samhället måste hälso- och sjukvården avstå 

från verksamhet, även om den är till gagn för medborgarna. 

Med effektivitet i en verksamhet menas hur väl målen för denna 

uppnås i förhållande till de resurser som används. Det innefattar att resurserna 

ska användas på bästa sätt i varje del av verksamheten, liksom 

att de används till rätt saker så att det samlade resultatet på bästa sätt 

bidrar till målen. En ökad effektivitet kan innebära både att minska på 

resursslöseri och att omfördela resurser mellan olika delar av verksamheten. 

För hälso- och sjukvården måste effektiviteten bedömas ur flera olika 

perspektiv: den medicinska professionens bedömning av vad som är 

bästa praxis, patientens bedömning av vad som är god vård eller sjukvårdspolitikerna 

bedömning utifrån de politiska mål som formulerats 

för hälso- och sjukvården. 

De övergripande målen finns formulerade i hälso- och sjukvårdslagen 

och säger att »målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och 

en vård på lika villkor för hela befolkningen.« Vidare ska behovet av 

vård, inte efterfrågan, vara styrande för vårdens planering och prioritering. 

Till skillnad från en marknad är det inte enbart konsumentens/patientens 

värdering av vårdtjänsterna som kan ligga till grund för 

en bedömning av vårdens effektivitet. Det är hur vården klarar att möta 

behoven som är avgörande. Vårdbehov definieras på medicinska grunder, 

som ohälsa som är möjlig att åtgärda, men måste även väga in patientens 

självupplevda vårdbehov. En behovsstyrd vård ger delvis andra

prioriteringar i resursanvändningen än vad en efterfrågestyrd vård skulle 

medföra. 

En ytterligare precisering av hälso- och sjukvårdens mål finns i Socialstyrelsens 

vägledning för God Vård. Där identifieras fem olika perspektiv 

för uppföljning och utvärdering av vården: 

• vården ska vara ändamålsenlig och bygga på kunskap och beprövad 

erfarenhet, 

• vården ska vara säker, skador och sjukdomar som uppkommer i vården 

ska minimeras, 

• vården ska vara patientfokuserad, det vill säga lyhörd för patientens 

individuella behov, 

• vården ska vara jämlik, den ska tillhandahållas och fördelas på lika 

villkor, och 

• vården ska vara tillgänglig inom rimlig tid. 

Vårdens effektivitet rymmer inte bara flera perspektiv utan kan även 

värderas på olika nivåer. Vi kan skilja mellan fem olika effektivitetsbegrepp 

1: 

Behandlingseffektivitet som värderar själva vårdinsatsen. Står resultatet 

för patientens hälsa av behandlingar, mediciner, operationer etc i 

proportion till kostnaden? Hur många patienter drabbas av komplikationer 

som skulle gå att undvika? Den strävan som finns mot en evidensbaserad 

vård, bland annat med hjälp av medicinska beslutsstöd, 

syftar till att öka behandlingseffektiviteten. 

Klinikeffektivitet som värderar vårdens basenheter – kliniken eller 

vårdcentralen – som en produktionsenhet. Är det rätt ansvarsfördelning 

mellan olika yrkeskategorier? Finns ett ändamålsenligt administrativt 

stöd så att personalens tid används rationellt? Det förbättringsarbete 

som bedrivs på många håll inom vården syftar både till en 

bättre och mer tillgänglig vård, men också till att ompröva rutiner med 

mera. för att utnyttja resurserna bättre. 

Processeffektivitet som värderar samordningen mellan olika delar i 

vårdkedjan, till exempel mellan sjukhusvård och primärvård. Behandlas 

patienter på fel vårdnivå? Finns beredskap i primärvården när patienter 

lämnar sjukhusvården? 

Struktureffektivitet som värderar vårdens organisatoriska uppbyggnad, 

geografiska fördelning med mera. Finns det för många akutsjukhus? 

Är det rätt balans mellan primärvård, närsjukvård och specialiserad 

sjukhusvård? Samverkar landstingen på bästa sätt? 

Systemeffektivitet som värderar vården som generellt system. Har vården 

tillräcklig förmåga att ta till vara ny kunskap eller förnya och anpassa 

verksamheten? Är vården rättvis, har alla tillgång till vård på lika 

villkor? 

1. Hämtat från Göran Arvidsson (2005). 

1. En effektiv hälso- och sjukvård 7


Dessa olika effektivitetsdimensioner går i varandra, men ger svar på olika 

frågor. En klinik kan vara effektiv, men om inte samordningen med 

andra delar i vården fungerar väl kan det samlade resultatet ändå bli en 

ineffektiv vård. Vården kan vara högproduktiv, men om vårdinsatserna 

inte verksamt bidrar till bättre hälsa blir vården ineffektiv. 

Problem att mäta 

De senaste åren har ett arbete bedrivits både nationellt och i landstingen 

för att utveckla mått som på olika sätt kan belysa hälso- och 

sjukvårdens effektivitet. Syftet är att kunna jämföra effektiviteten hos 

olika enheter med samma uppdrag och förändringar över tid, om vården 

blir mer eller mindre effektiv. Detta ger i sin tur underlag för att 

styra verksamheten mot största möjliga måluppfyllelse. 

En vanlig invändning i det sammanhanget är att det inte går att finna 

mått på hur effektiv en så komplex verksamhet som sjukvård är och 

i synnerhet inte mått som kan ligga till grund för styrningen av vården. 

Alla mått är med nödvändighet ofullkomliga. Några aspekter går att 

mäta, andra inte och ett samlande mått på effektiviteten hos ett landsting, 

en vårdcentral eller en sjukhusklinik kommer inte att kunna konstrueras. 

Mellan landsting, kliniker eller vårdcentraler finns det skillnader 

i rutiner, redovisningssystem och allmänna förutsättningar som 

försvårar jämförelser och gör att de lätt uppfattas som orättvisa. Vården 

förändras snabbt och det är inte alls samma verksamhet i dag som det 

var för kanske fem år sedan. Det gör att även jämförelser över tid kan 

uppfattas som tveksamma. 

Problemen med ofullkomliga mått blir påtagliga när sådana används 

i verksamhetsstyrningen. Det som är mätbart tenderar ofta att bli styrande 

för resursfördelningen, vilket i längden kan medföra en sämre 

verksamhet. Fokus på hög mätbar effektivitet kan innebära att viktiga 

värden i hälso- och sjukvården inte beaktas: att det blir mindre utrymme 

för personalen att lyssna på patienten eller att krav på att prestera 

mer leder till att vårdens långsiktiga utveckling försummas. Inom hälso- 

och sjukvård är kvalitetsaspekter ofta svåra att mäta. Det kan leda 

till att kvantitet – många patienter – premieras framför kvalitet – att 

patienterna får en effektiv vård. 

Även om tillgängliga mått har klara begränsningar är de ändå att föredra 

framför inga mått alls. Varje beslut om resurstilldelning baseras 

på en implicit föreställning av var resurserna gör störst nytta. I frånvaro 

av någon form av mått finns risken att det är den bild som förmedlas 

av media eller av den personal och de patientgrupper som har bäst 

möjligheter att göra sig hörda som har blir styrande. 

Men ofullständiga mått kan inte utgöra det enda underlaget för resursfördelning. 

Oftast bör måtten uppfattas som indikatorer på tillståndet 

i vården, inte som slutlig beskrivning av hur det faktiskt är. Resursfördelningssystem 

som alltför ensidigt baseras på indikatorer kan

leda till felaktiga prioriteringar. Ersätts en läkarmottagning efter antal 

läkarbesök blir tendensen att fler läkarbesök kommer till stånd, men 

inte nödvändigtvis bättre sjukvård. 

Ett starkt motiv för att mäta och jämföra produktivitet och effektivitet 

i hälso- och sjukvården är det förhållandet att den till största delen 

är skattefinansierad. För en vara eller tjänst som avyttras på en 

marknad förutsätts marknadens efterfrågan och produktens pris ge signaler 

om verksamheten är effektiv. Används för mycket resurser blir 

kostnaden för hög och verksamheten olönsam. Men lönsamheten kan 

bli dålig därför att det finns konkurrerande alternativ som konsumenterna 

uppfattar som bättre, vilket är en signal om att resurser används 

till fel saker. 

Avsaknad av en marknad gör att det saknas en mekanism som »bestraffar« 

låg effektivitet. Enheter med låg effektivitet kan fortleva och 

det skapar risker att onödigt mycket resurser binds upp i en verksamhet 

som ger mindre bidrag till målen för hälso- och sjukvården än andra 

verksamheter. Ett sätt att i detta avseende ersätta marknaden är att använda 

en systematisk uppföljning och jämförelse mellan enheter med 

samma uppdrag: hur mycket görs, vad kostar det och vilka är effekterna? 

Ett annat motiv för att mäta och jämföra rör den lokala demokratin. 

En viktig förutsättning för medborgarnas ansvarsutkrävande är att det 

finns en redovisning av hur skattemedlen används och i vilken utsträckning 

de bidrar till att nå uppställda mål. 

Det som går att mäta ger perspektiv på det omätbara. Om två enheter 

skiljer sig i mätbara avseenden – kostnader eller resultat – så måste 

andra faktorer kompensera för dessa skillnader för att vi ska kunna dra 

slutsatsen att de är lika effektiva. Även om inte finns några mått kan 

det ofta göras en bedömning av hur sannolikt det är. 

Att tillgängliga mått är ofullständiga kan bero på att det finns aspekter 

som inte går att mäta, ens teoretiskt. Men till stor del faller den 

ofullständiga empiriska bilden tillbaka på att kvaliteten och innehållet 

i registrering och rapportering av verksamhet inte är adekvat. Då är ofta 

det bästa sättet att utveckla och förbättra uppföljningsmöjligheterna 

att använda de mått som finns. Det är genom att provocera med jämförelser 

som dataunderlaget utvecklas. 

1. En effektiv hälso- och sjukvård 9

10 

Produktivitet – 

en del av effektiviteten 

I många sammanhang likställs begreppen effektivitet och produktivitet. 

För offentliga verksamheter i allmänhet och hälso- och sjukvård i synnerhet 

finns emellertid skäl att hålla isär dessa begrepp. Effektivitet bör 

uppfattas som överordnat och avse hur väl sjukvården klarar att uppnå 

målen i relation till insatta resurser. Det är alltid en hög effektivitet som 

eftersträvas. 

Produktivitet är ett snävare begrepp och definieras allmänt som förhållandet 

mellan hur mycket som produceras av en vara eller tjänst och 

hur stora resurser som används för att åstadkomma denna produktion. 

En ökad produktivitet innebär att man med samma resurser gör mer eller 

att man gör lika mycket med en mindre mängd resurser. För en 

varuproducerande verksamhet är det relativt enkelt att definiera och 

mäta vad och hur mycket som produceras. För hälso- och sjukvården är 

det betydligt svårare. 

En grundläggande svårighet hänger samman med att det sällan är 

själva vårdinsatsen i sig som är det vi efterfrågar och sätter värde på. 

Tvärtom är ju denna ofta förknippad med obehag. Det är istället dess 

resultat i form av bättre hälsa och livskvalitet som eftersträvas. Produktionen 

borde således mätas som hälso- och sjukvårdens bidrag till 

bättre hälsa och livskvalitet. Redan att mäta hälsa och livskvalitet är förenat 

med stora svårigheter. Därtill är sambanden mellan olika insatser 

i vården, behandlande eller förebyggande, och hälsan svåra att värdera 

även för den medicinska professionen. En del vårdinsatser kanske inte 

har särskilt stor effekt på hälsan som å andra sidan påverkas av mycket 

annat än hälso- och sjukvård. 

Det är därför i praktiken svårt att i vart fall på en övergripande nivå 

definiera och mäta hälso- och sjukvårdens »produktion« i termer av dess 

bidrag till bättre hälsa. Det pågår ett arbete i många kommuner och 

landsting att utveckla och följa indikatorer som är direkt relaterade till 

befolkningens hälsotillstånd, bland annat i form av så kallat hälsobokslut. 

Det är dock långt kvar till att utveckla mått som kvantifierar hälso- 

och sjukvårdens bidrag till hälsoutvecklingen och som kan relateras 

till resursinsatsen. De mått som beskriver hälso- och sjukvården är därför 

mer »processorienterade« än »effektorienterade«, det vill säga de talar 

om vad och hur mycket vården gör men inte så mycket om effekterna. 

Hälso- och sjukvårdens mål är inte att prestera så mycket som möjligt, 

utan att prestationerna i största möjliga utsträckning bidrar till en

god hälsa för hela befolkningen. Det innebär inte att det saknar intresse 

hur mycket som åstadkoms. Om effektiviteten visar sig vara lägre i 

ett landsting jämfört med övriga eller i svensk sjukvård jämfört med 

andra länders är det av vikt att veta om det förklaras av att vården gör 

fel prioriteringar, att kvaliteten i det som görs är låg eller om det snarare 

görs för lite. 

Produktivitet och prestationer 

I nationalräkenskaperna har produktionen i offentlig verksamhet traditionellt 

mätts med kostnaderna för de anställda och insatsvaror etc 

som behövs för att tillhandahålla tjänsterna. Produktionstillväxten definieras 

som kostnadsförändringen justerat för pris och löneutveckling. 

Fler anställda innebär således också högre produktion. Därmed blir produktivitetstillväxten 

definitionsmässigt alltid lika med noll, eftersom 

måttet på produktionen sammanfaller med måttet på resursinsatsen. 

En övergång till ett mindre resurskrävande arbetssätt innebär lägre produktion, 

men inte högre produktivitet. 

Ett mer utvecklat sätt att mäta produktiviteten är att relatera ett mått 

på vårdens prestationer – antal läkarbesök, behandlade patienter, genomförda 

operationer etc – till kostnader eller något annat mått på resursinsats 

(till exempel antal arbetade timmar). Olika slag av tjänster viktas 

samman med den genomsnittliga kostnaden för respektive tjänst. 

Exempelvis beräknas ett läkarbesök i primärvården i genomsnitt kosta 

2 ½ gånger mer än ett besök hos sjuksköterska. Om det under en period 

görs 100 läkarbesök och lika många sköterskebesök är produktionen 

motsvarande 140 läkarbesök. Om antalet besök nästa period ökat 

till 110 läkarbesök och 120 sköterskebesök är produktionen motsvarande 

148 läkarbesök (110+0,4 * 120). Detta mått kan sedan relateras till kostnaderna. 

Om det inte är fler läkare eller sköterskor, det vill säga oförändrad 

resursinsats, och kostnaderna inte ökat mer än vad som motsvarar 

pris- och löneökningar, har produktiviteten ökat (med 5,7 procent, 

148/140). 

Ju fler kategorier tjänsterna kan delas in i desto mer rättvisande blir 

måttet. Hur resurskrävande ett läkarbesök är kan skilja sig kraftigt. Antag 

att 20 av de 100 läkarbesöken i exemplet är extra resurskrävande och 

kostar två gånger mer än ett normalt besök och därför mäts som en 

egen kategori. Antag vidare att denna typ av besök svarar för halva ökningen 

av läkarbesöken, det vill säga 5 stycken. Produktionsmåttet ökar 

då från 160 (80+2 * 20+0,4 * 100) till 183 (85+2 * 25+0,4 * 120) vanliga läkarbesök 

eller med 15,6 procent istället för de 12 procent som blev fallet 

om ingen hänsyn tas till att de resurskrävande besöken ökat sin andel 

av den totala besöken. Vårdtyngdsmätningar med hjälp av drg, 

som vi redogör för i nästa avsnitt, är ett sätt att finfördela den specialiserade 

vårdens prestationer i kategorier efter resurskrav. 

2. Produktivitet – en del av effektiviteten 11


Det finns felkällor med att mäta produktion och därmed produktivitet 

med administrativa mått som läkarbesök eller vårdtillfälle på sjukhus. 

Rutiner och praxis kan förändras på ett sätt som ger en missvisande 

bild. I vissa fall har praxis förändrats så att exempelvis antalet läkarbesök 

under en vårdepisod minskat utan att det medicinska resultatet 

påverkas. Endera görs mer vid varje besök eller så försvinner onödiga 

besök. Det innebär att färre besök registreras och att den uppmätta produktionen 

därmed minskar. Den produktivitetsvinst den ändrade praxisen 

i realiteten innebär syns istället som en oförändrad eller till och 

med minskad produktivitet. 

På motsvarande sätt blir ett prestationsbaserat produktionsmått 

missvisande om det sker förändringar i praxis som innebär förskjutningar 

mellan olika slags prestationer i anslutning till samma vårdepisod. 

Antag exempelvis att läkarbesök kan ersättas med sköterskebesök, 

med bibehållen medicinsk kvalitet. Detta är uppenbarligen en produktivitetsvinst, 

antingen kan totalkostnaderna minska eftersom sköterskebesöken 

är billigare eller så kan läkarresurserna användas effektivare 

och det kan produceras fler läkarbesök. Men det billigare sköterskebesöket 

kommer att registreras som en mindre produktion än läkarbesöket 

så att både produktion och kostnader minskar. Den uppmätta produktiviteten 

påverkas inte. 

Ett exempel på praxisförändringar som påverkar den uppmätta produktiviteten 

är att alltfler behandlingar kan överföras från sluten till 

öppen vård. Det har medfört att vårdtillfällen ersatts med läkarbesök. 

Eftersom ett läkarbesök hade betydligt lägre genomsnittskostnad än ett 

vårdtillfälle och därmed mindre vikt, har den utvecklingen bidragit till 

att minska den uppmätta produktionen. Ett dyrt vårdtillfälle ersätts 

med ett billigt läkarbesök. En behandling i öppen vård är mindre resurskrävande 

än ett vårdtillfälle i slutenvård, men skillnaden är inte så 

stor som mellan ett genomsnittligt läkarbesök och vårdtillfälle. Därför 

ser det felaktigt ut som produktiviteten minskat. Men som vi redogör 

för i nästa avsnitt kan numera även prestationer i den öppna vården 

klassificeras efter vårdtyngd. Därmed är denna felkälla eliminerad. 

Hur stor effekten blir av sådana praxisförskjutningar hänger samman 

med hur finfördelad klassificeringen och därmed viktningen av 

vårdens olika prestationer är. Om en viss behandling identifieras som 

en egen prestation och därmed åsätts en kostnadsvikt i såväl sluten som 

öppen vård, spelar överföringen mellan vårdformerna ingen roll för den 

uppmätta produktiviteten. 

Produktivitet och kvalitet 

Med den definition av produktivitet som används för näringslivet räknas 

även kvalitetsförändringar hos en vara eller tjänst in i produktiviteten. 

En förbättrad kvalitet likställs med en ökad produktionsmängd. 

En bilfabrik som under ett år med samma resursinsats producerar lika

många men bättre bilar som året innan har ökat sin produktivitet. På 

motsvarande sätt ska, åtminstone i teorin, kvalitetsförbättringar av sjukvårdstjänster 

vägas in i ett produktivitetsmått. Om resultatet av ett 

visst kirurgiskt ingrepp förbättras, till exempel att fler patienter blir botade 

eller färre får komplikationer utan att det tillförts mer resurser, ska 

detta mätas som en ökad produktivitet. 

En sådan kvalitetsjustering kan göras för vissa specifika verksamheter 

inom vården och för vissa aspekter på kvalitet. Men på en mer övergripande 

nivå är det mycket svårt att mäta och sätta en siffra på kvaliteten. 

Därtill är kvalitet i hög grad en fråga om bedömning. Det som är 

god kvalitet för den ene kanske inte är det för den andre. Det är flera 

olika aspekter som ska vägas samman. Om en klinik medicinskt sett 

lyckas bättre än en annan klinik med samma uppdrag, men samtidigt 

har fler missnöjda patienter är slutsatsen inte självklar vilken av dem 

som har högst kvalitet. 

Motsvarande indelning i kvantitet och kvalitet kan även göras för resursinsatsen 

i vården. En läkartimme representerar en större insats av 

»humankapital« än en sjukskötersketimme och kostar också mer. En erfaren 

läkare representerar också ett större humankapital än en mindre 

erfaren. Sådana kvalitetsaspekter måste vägas in i ett mått på produktivitet 

och effektivitet. Om två kliniker åstadkommer exakt samma vård 

med samma kvalitet och med samma personalstyrka kan ändå produktiviteten 

skilja sig om den ena har färre läkare och fler sköterskor. Det 

kan i sin tur bero på olika sätt att fördela ansvaret för olika arbetsuppgifter. 

Om det går att nå samma resultat med lägre genomsnittlig kompetens 

är det en högre produktivitet. Eller annorlunda uttryckt – kompetensen 

hos respektive yrkesgrupp måste användas där den ger störst 

bidrag till att nå sjukvårdens mål. På motsvarande sätt bidrar ökad erfarenhet 

till att höja kompetensen. 

Ibland likställs kvalitet i resursinsats med kvalitet i den tjänst som 

produceras. En mer erfaren eller bättre utbildad läkare förmodas göra 

ett bättre jobb och vårdtjänsten därmed ha en högre kvalitet. Därmed 

påverkas inte produktiviteten – produktionens kvalitet mäts med kvaliteten 

i insatta resurser. Det är uppenbart att det måste finnas ett sådant 

samband, annars skulle utbildning och erfarenhet sakna betydelse. Men 

det är en öppen fråga om det finns en direkt utbytbarhet. Det kan ofta 

vara en strävan att det inte ska finnas något samband, tydliga rutiner ska 

göra att kvaliteten i vårdtjänsten är oberoende av vem som utför den. 

Men däremot kan ofta mer erfaren personal göra mer på samma tid. 

Produktiviteten – mängden prestationer och kvaliteten i dessa i förhållande 

till insatta resurser – är bara en del i effektiviteten, det vill säga 

vårdens bidrag till att nå målen. En vårdinsats kan utföras till låga kostnader 

och med god kvalitet, men ändå ha begränsat värde för patientens 

hälsa. Det kan finnas andra behandlingsmetoder som på ett bättre sätt 

bidar till att förbättra hälsan. Det kan vara fel saker som utförs. Även 

om en vårdinsats görs med hög kvalitet kanske det hade varit än mer ef- 

2. Produktivitet – en del av effektiviteten 13


fektivt att använda resurserna till förebyggande arbete som förhindrat 

att vårdbehovet uppkommit. 

Vad gäller den medicinska kvaliteten, liksom patientens upplevelse 

av vården, är det godtyckligt vad som är en kvalitetsförändring i själva 

vårdtjänsten (och således ska räknas som en produktivitetsförändring) 

och vad som är att betrakta som en annan och bättre tjänst (som ska 

räknas som en effektivitetsförändring). Det är bland annat avhängigt 

hur vårdtjänsten definieras: är det utförandet av ett visst kirurgiskt ingrepp 

för att behandla en specifik sjukdom eller mer generellt att behandla 

en viss diagnos eller än mer generellt vilken hjälp personer med 

en viss sjukdom får (inklusive den kommunala omsorgen)? 

Kvalitetsbedömning i vården blir därför mycket komplex. Det är inte 

alltid självklart vad som är en kvalitetsförbättring. I praktiken har detta 

lett till att begreppet produktivitet givits en snävare definition än för 

marknadsprodukter och avser vårdens prestationer i förhållande till resursinsatsen, 

medan alla aspekter på kvalitet, vare sig det är bättre rutiner 

som minskar sjukhusinfektioner eller insatser som förbättrar logistiken 

i vårdkedjan, betraktas som en ökad effektivitet. 

Det är alltid en hög effektivitet som bör eftersträvas, att med tillgängliga 

resurser få så stort bidrag som möjligt till att nå sjukvårdens 

mål. Hög produktivitet är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning 

för en effektiv vård. Även om en behandling kan utföras med 

mindre resurser blir den mer effektiv bara om den bidrar till att förbättra 

hälsa och livskvalitet. Det räcker inte med att vården är produktiv 

– att det utförs mycket, till exempel behandlas många patienter. Den 

måste även vara av hög kvalitet och att det är rätt saker som utförs, det 

vill säga sådant som ger stort bidrag till att nå målen. En stigande produktivitet 

kan vara förenad med en fallande effektivitet, om man gör 

mer till priset av en sämre kvalitet i vården. Men det kan också bli följden 

om resurser, till exempel till följd av ett ersättningssystem som belönar 

ökade prestationer, styrs till delar av vården som ger mindre bidrag 

till de övergripande målen. 

Nedanstående figur illustrerar hur de olika begreppen hänger ihop. 

Figur 1. Samband mellan begreppen produktivitet och effektivitet 

Kvantitet 

Kvalitet 

Resurser Prestationer Kvalitet Vårdresultat 

Produktivitet 

Vårdbehov 

Effektivitet 

Hälsa 

Mål

Vårdens resurser 

Vårdens viktigaste resurs är de människor som arbetar där och den kompetens 

de besitter. Men även sjukhusbyggnader, läkemedel, medicinsk 

utrustning och instrument, förbrukningsartiklar etc är resurser i vården. 

Som resurser räknas även sådana ting som it-system, byggnader och 

en rad kringtjänster som städning, transporter etc. Vårdens resurser 

omfattar med andra ord allt sådant som behövs för att verksamheterna 

ska kunna bedrivas. Som ett sammanfattande mått på resurserna används 

oftast kostnaderna för att anskaffa och bibehålla dessa resurser. 

I statistiken förekommer flera olika uppgifter om hur mycket hälsooch 

sjukvården kostar. Enligt den definition som vanligen används, 

bland annat i oecd:s jämförelser mellan olika länder, uppgick de totala 

utgifter för hälso- och sjukvård år 2004 till 233 miljarder kronor eller 

motsvarande 9,0 procent av bnp. I denna siffra ingår en schablonmässig 

uppskattning av utgifterna för den hälso- och sjukvård som bedrivs 

av kommunerna. 

Det förekommer även andra uppgifter över storleken på resurserna 

för hälso- och sjukvården. Skillnaderna mellan uppgifterna beror bland 

annat på olika avgränsning av vad som ska räknas som hälso- och sjukvård, 

men även på om uppgifterna avser endast landstingens kostnader 

eller om även kommunernas kostnader för hälso- och sjukvård inkluderas. 

Skillnaderna beror också på om man menar utgifter – som i nationalräkenskaperna 

– eller kostnader. 2 

Som framgår av tabell 1 har de samlade utgifterna för hälso- och 

sjukvården det senaste decenniet ökat med cirka 5 procent per år. Till 

största delen motsvaras kostnadsökningen av stigande priser och löner. 

Det saknas ett prisindex för hälso- och sjukvården. Landstingsprisindex, 

som mäter prisutvecklingen för landstingen totala verksamhet, bör 

dock väl spegla prisutvecklingen i sjukvården. Detta index har ökat med 

knappt 4 procent per år. Den egentliga resurstillväxten kan därmed 

uppskattas till 1 procent per år, med en snabbare tillväxt under senare 

delen av perioden. 

I Sveriges Kommuner och Landstings statistik och rapporter om 

landstingen används ofta begreppet nettokostnader. Med nettokostnader 

avses de kostnader som landstingen ska finansiera med skatter, ge- 

2. En mer utförlig redogörelse av begreppen finns i rapporten Kommer vi att ha råd med 

sjukvården? – Ett diskussionsunderlag om hälso- och sjukvårdens framtida finansiering, Sveriges 

Kommuner och Landsting, 2005. 

15


Tabell 1. Hälso- och sjukvårdens utgifter respektive landstingens nettokostnader 

Årlig procentuell förändring 

1993–2004 1998–2004 2001–2004 

Totala utgifter enligt nr 5,1 5,2 5,9 

Offentliga konsumtionsutgifter 

Landstingens nettokostnader för 

4,9 5,5 6,0 

hälso- o sjukvård 5,0 5,3 6,0 

Landstingsprisindex 4,0 3,8 3,9 

Reala kostnader 0,9 1,5 2,0 

Källor: scb, Sveriges Kommuner och Landsting och egna beräkningar. 

nerella statsbidrag och finansnetto. Intäkter från patientavgifter och 

specialdestinerade statsbidrag är då frånräknade. En orsak till att nettokostnad 

används istället för bruttokostnad – som ju omfattar samtliga 

kostnader på driftbudgeten – är att vissa kostnader dubbelräknas i 

bruttokostnadsbegreppet. Det gäller bland annat när kostnader för flera 

eller alla huvudmän summeras. 

År 2004 uppgick landstingens nettokostnader för hälso- och sjukvård 

till 140 miljarder kronor. Av tabell 2 framgår att kostnadsökningen var 

ungefär lika stor inom olika delar av vården. 

Personalen mäts oftast i antalet anställda (arbetade timmar) inom 

olika yrkeskategorier. Naturligtvis är även de anställdas erfarenhet, engagemang 

och värderingar etc en tillgång. Sådana faktorer är emellertid 

svårare att mäta. Kostnaderna för personalen beror därför dels på 

hur många som arbetar i vården dels på deras lönekostnader. Denna distinktion 

är betydelsefull när vi jämför hur kostnaden har förändrats 

över tiden. Högre kostnader kan vara uttryck för såväl ökade resurser 

som att resurserna blivit dyrare. I det följande redovisas utvecklingen av 

volym, det vill säga antalet faktiska årsarbetare. Med faktiska årsarbetare 

avses den överenskomna sysselsättningsgraden (enligt anställningsbevis) 

reducerat med omfattning för frånvaro 30 dagar i följd för 

till exempel föräldraledighet, sjukdom och utbildning. 

Tabell 2. Nettokostnader för hälso- och sjukvård efter område, åren 2002–2004 

Miljarder kronor samt procentuell förändring 

Verksamhet 2002 2003 2004 2002–2004, % 

Primärvård 24,0 25,0 26,2 9,2 

Spec. somatisk vård 75,8 81,5 82,2 8,4 

Spec. psykiatrisk vård 13,5 14,1 14,7 8,9 

Tandvård 4,3 4,4 4,5 4,7 

Övrig hälso- o sjukvård 10,4 11,6 12,2 17,3 

Pol. verksamhet avseende h o s 1,8 1,1 1,0 

Hälso- och sjukvård 129,8 137,7 140,0 

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling. Verksamhet och ekonomi i 

landsting och regioner (Sveriges Kommuner och Landsting 2005).

Antalet anställda inom landstingens hälsooch 

sjukvård uppgick år 2004 till knapp 200 000 

faktiska årsarbetare. Denna siffra inkluderar de 

av landstingen helägda bolagen, däremot inte privata 

entreprenörer som landstingen köper tjänster 

från. Av det totala antalet anställda har 36 

procent en högskoleutbildning 3. Detta kan jämföras 

med arbetsmarknaden som helhet där 32 

procent har en högskoleutbildning. De största 

personalkategorierna är sjuksköterskor (32 %), omvårdnadspersonal 

(18 %) och läkare (11 %). I yrkesgruppen 

omvårdnadspersonal ingår undersköterskor, 

sjukvårdsbiträden, skötare, vårdare och vårdbiträden. 

Antalet faktiska årsarbetare i landstingen ökade 

med 1,4 procent, motsvarande 2 800 årsarbetare, 

mellan åren 2001 och 2004. Antalet läkare och 

sjuksköterskor, mätt som årsarbetare, har dock 

ökat med drygt 7 procent. Samtidigt har omvårdnadspersonalen 

minskat med knappt 5 procent. 

Även gruppen övrig landstingspersonal har 

minskat. Till stor del kan detta sannolikt förklaras 

med att olika verksamheter har lagts ut på 

entreprenad eller motsvarande alternativt att 

verksamheten har bytt huvudman. 

Tabell 3. Faktiska årsarbetare i ett antal yrkesgrupper 2001–2004 

3. Hälso- och sjukvården till 2030 – Om sjukvårdens samlade resursbehov på längre sikt, Sveriges 

Kommuner och Landsting 2005. 

3. Vårdens resurser 17 

Figur 2. Personalens fördelning mellan olika yrkesgrupper 2004 

Procent 

Administrativ 

personal 9 % 

Paramedicin 7 % 

Övrig sjukvårdspersonal 

10 % 

Yrkesgrupp 2001 2002 2003 2004 

Läkare 21 179 21 606 22 318 22 810 

Sjuksköterskor 57 767 58 967 60 761 61 889 

Omvårdnadspersonal 37 506 38 108 37 492 35 686 

Övrig sjukvårdspersonal 19 764 20 169 20 381 19 979 

Paramedicin 13 615 13 883 14 135 14 130 

Administrativ personal 18 010 18 486 18 464 18 284 

Övrig landstingspersonal 27 708 26 692 26 050 25 581 

Samtliga 195 548 197 911 199 601 198 359 

Källa: Landstingsanställd personal 2004, Sveriges Kommuner och Landsting. 

Övrig landstingspersonal 

13 % 

Omvårdnadspersonal 18 % 

Läkare 11 % 

Sjuksköterskor 

32 % 

Not: I yrkesgruppen paramedicin ingår: sjukgymnast, arbetsterapeut, 

kurator, psykolog och logoped. I yrkesgruppen övrig sjukvårdspersonal 

ingår bland annat läkarsekreterare, barnskötare, medicintekniker, ambulanssjukvårdare, 

audionom, behandlingsassistent, arbetsterapibiträde, 

sjukhuskemist/-fysiker och fotvårdsspecialist. I yrkesgruppen administrativ 

personal ingår administrativ chef, utredningssekreterare, adbtekniker, 

administrativa assistenter, kanslist, kontorist, kontorsvaktmästare 

och telefonist. I yrkesgruppen övrig landstingspersonal ingår 

bland annat tandsköterska, tandläkare, tandtekniker, tandhygienist, lokalvårdspersonal, 

ingenjör/tekniker, kock, vaktmästare, hantverkare, 

fritidspersonal och dietist. 

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting.


Figur 3. Förändring av antal faktiska årsarbetare inom olika yrkesgrupper 

i landstingen 2001–2004 

Procent 

Procent 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

–2 

–4 

–6 

–8 

–10 

Läkare 

Sjuksköterskor 

Omvårdnadspersonal 

Övrig sjukvårdspersonal 

Paramedicin 

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting. 

Administrativ 

personal 

Övrig landstingspersonal 

Samtliga 

Den genomsnittliga utbildningsnivån och yrkeserfarenheten 

i sjukvården har ökat påtagligt. 

Medelåldern har stigit och därmed också den genomsnittliga 

tiden i yrket. Andelen högutbildade 

har stigit. Detta representerar som framgick ovan 

en ökad insats av humankapital. 

Det finns ett förhållandevis starkt samband 

mellan å enda sidan personalens utbildningsnivå 

och yrkeserfarenhet och å andra sidan den relativa 

lönenivån. Sjukvårdshuvudmännen har därmed 

fått betala för den högre utbildningen och 

att personalen nu är mer erfaren än tidigare. En 

beräkning visar att dessa faktorer isolerat bidrog 

till att öka lönerna med 7 procent mellan 1994 

och 2004 4. Denna ökade personalkostnad och resursinsats 

bör således avspeglas i fler prestationer 

per anställd eller i ökad kvalitet. I annat fall har 

sjukvårdshuvudmännen fått betala för en resursinsats 

utan motsvarande ökning i produktion, det 

vill säga en sänkt produktivitet. 

Prisförändringar och prisskillnader på insatta resurser som inte beror 

på kvalitetsskillnader ska dock inte påverka produktiviteten. Om lönenivån 

vid en klinik är högre än vid en annan behöver inte detta bero 

på högre kompetens eller erfarenhet. Det kan istället vara ett utslag av 

att den allmänna lokala lönenivån ligger högre. Den kostnadsskillnaden 

motsvarar därför inte någon skillnad i de resurser som används, utan i 

priset på resurserna. 

4. Analysrapporten. November 2005 – Produktivitet på andra villkor, Sveriges Kommuner 

och Landsting 2005.

Vårdens prestationer 

I produktivitetsberäkningarna ställs vårdens prestationer 

i relation till kostnaderna. Det är därför av avgörande 

betydelse för resultatet hur vårdens prestationer 

definieras. I detta avsnitt ska vi redogöra för 

hur prestationer definieras och beräknas i de nya nationella 

produktivitetsberäkningarna. 

Hälso- och sjukvårdens prestationer mäts traditionellt 

i två administrativa begrepp, vårdtillfällen 

och besök. Med vårdtillfälle avses en vårdkontakt 

som en patient har i slutenvård som avgränsas av inoch 

utskrivning inom ett medicinskt verksamhetsområde. 

Med besök avses en vårdkontakt inom 

öppenvård som innebär personligt möte mellan patient 

och vårdgivare. 

Antalet vårdtillfällen har successivt minskat i takt 

med att alltmer av vården kan ske utan att patienten 

läggs in på sjukhus. Men även antalet läkarbesök i 

specialistsjukvården har minskat, medan besöken i 

primärvården ligger ungefär oförändrade (se figur 

5). 

Sedan 2001 samlas årligen in uppgifter om prestationer 

och kostnader från landstingen enligt en detaljerad 

verksamhetsindelning – vi 2000. Denna möjliggör 

en betydligt mer nyansrik beskrivning av hälso- 

och sjukvårdens prestationer, särskilt inom den 

öppna vården och primärvården. Tabell 4 visar omfattningen 

av olika typer av prestationer 2002–2004. 

Som framgår av tabellen minskade antalet registrerade 

besök mellan 2002 och 2003. Detta kan hänga 

samman med osäkerhet i statistiken. Det kan även 

vara uttryck för det arbete som bedrivs på många 

håll med att effektivisera verksamheten och bland 

annat minska antalet onödiga besök. Antalet besök 

ökade sedan 2004, samtidigt som det skedde en förskjutning 

mot andra personalkategorier än läkare. 

Figur 4 Utvecklingen av antalet vårdtillfällen 1997–2004 

Miljontal 

Miljontal 

Figur 5 Utvecklingen av antalet läkarbesök 1997–2004 

Miljontal 

Miljontal 

1,55 

1,50 

1,45 

1,40 

1,35 

14,0 

13,5 

13,0 

12,5 

12,0 

11,5 

11,0 

10,5 

1997 

1997 

1998 

Specialistvård 

1998 

1999 

1999 

2000 

Primärvård 

2000 


2001 

2001 

2002 

2002 

2003 

Källa: Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. 

2003 

19 

2004 

2004


Tabell 4. Mått på hälso- och sjukvårdens prestationer i öppen vård och hemsjukvård 

Miljoner vårdkontakter 

2002 2003 2004 

Öppen specialiserad somatisk vård 

Läkarbesök 14,0 13,4 13,5 

Besök hos övrig personal 6,8 6,5 7,0 

Samtliga vårdkontakter (viktade) 16,7 16,0 16,3 


Öppen psykiatrisk vård 

–4,3 1,9 

Läkarbesök 1,0 1,0 1,0 

Besök hos övrig personal 3,1 3,1 3,3 

Samtliga vårdkontakter 2,3 2,2 2,3 


Primärvård 

–1,9 4,3 

Läkarbesök 13,9 13,2 13,6 

Övrig personal 28,3 27,3 27,6 

Samtliga vårdkontakter 25,2 24,2 24,6 

Årlig procentuell förändring –4,1 1,7 

Totalt hälso- och sjukvård 44,3 42,5 43,4 

Årlig procentuell förändring –4,1 1,9 


Att enbart använda dessa administrativa begrepp som mått på 

sjukvårdens prestationer ger emellertid en missvisande bild av vad 

sjukvården presterar i nuet och över tid. Detta beror på den ständiga 

förändring som sjukvården befinner sig i, på att innehållet i den vård 

som ges kan vara mycket olika vid olika sjukhus eller vårdenheter och 

på att patienterna och deras behov skiljer sig åt. De traditionella administrativa 

måtten kan inte spegla förskjutningar mellan vårdformer, 

skillnader i medicinsk praxis eller skillnader i patienternas sammansättning. 

Det finns därför ett behov av att vikta prestationerna efter vilka 

behandlingar/åtgärder som utförs, sjukdomstillstånd och den relativa 

resursförbrukningen. 

Nya möjligheter att beskriva vårdens prestationer 

Vi har i tidigare rapporter beskrivit de produktivitetsberäkningar som 

Landstingsförbundet utförde till och med 1998 5 och att de upphörde på 

grund av att prestationerna i sjukvården inte kunde beskrivas på ett 

rättvisande sätt. 

5. Att mäta produktivitet i sjukvården, Landstingsförbundet 2004 och Produktivitetsberäkningar 

i somatisk sjukvård 2002–2003, Sveriges Kommuner och Landsting 2005.

Sedan år 1999 har Landstingsförbundet (numera Sveriges Kommuner 

och Landsting) inom ramen av Centrum för Patientklassificering 

(cpk) 6 samarbetat med Socialstyrelsen för att få ett fullständigt nationellt 

beskrivningssystem för sluten- och öppenvård vid sjukhus. Det 

beskrivningssystem som används heter Norddrg och är ett gemensamt 

nordiskt system som ägs gemensamt av alla nordiska länder som förvaltas 

via Nordiska klassifikationscentret i Uppsala. I Sverige är cpk ansvarigt 

för Norddrg. 

drg står för Diagnos Relaterade Grupper och är ett sätt att gruppera 

vårdtillfällena efter sjukdom (diagnos), medicinska åtgärder (till exempel 

typ av kirurgiska ingrepp) och komplikationer men också efter 

hur resurskrävande patienterna är. Grupperingen i ett drg-system görs 

både från medicinska kriterier och resursåtgång, det vill säga de vårdtillfällen 

som förs till samma grupp hör till samma sjukdomskategori 

och är ungefär lika resurskrävande. 

Alla variabler som används i Norddrg baseras på redan befintliga 

och obligatoriska data i de existerande vårdadministrativa systemen. 

Själva grupperingen av vårdkontakter till specifika drg görs av ett datorprogram, 

drg-grupperaren. 

Norddrg för den slutna vården har funnits sedan 1999 och delar in 

vårdtillfällena i drygt 500 olika grupper för den slutna vården. Sedan 

2004 finns också möjligheter att gruppera vårdkontakter avseende dagkirurgi 

och endoskopier i den öppna vården (cirka 230 grupper). Dessutom 

finns från och med 2006 möjligheter att gruppera hela den sjukhusanslutna 

öppna vården (210 nya grupper). Totalt finns det därmed 

från och med 2006 knappt 1 000 grupper i Norddrg för hela den somatiska 

och psykiatriska vården. Förutsättningen för att kunna gruppera 

hela den öppna vården är att man inför och registrerar enligt den 

nya nationella åtgärdsklassifikationen, kvå 7. Norddrg-systemet uppdateras 

och utvecklas årligen i samarbete mellan de nordiska länderna. 

Hur viktas prestationerna? 

En förutsättning för att kunna beräkna relativa vikter för varje vårdtillfälle 

är det så kallade kpp-systemet (Kostnad Per Patient). I kppsystemet 

beräknas den verkliga resursförbrukningen per patient för respektive 

vårdkontakt (vårdtillfälle eller besök), med så kallad »bottom 

6. cpk är en nätverksorganisation mellan Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och 

Landsting som har som huvuduppgift av underhålla och utveckla Norddrg samt att 

sprida kunskap om sekundära patientklassificeringssystem. Mer information kan fås på 

http://www.socialstyrelsen.se/Om_Sos/organisation/Epidemiologiskt_Centrum/Enheter/CPK/ 

7. Klassifikation av Vårdåtgärder, den nya nationella klassifikationen av vårdåtgärder. 

Klassifikationen förväntas bli obligatorisk från och med 2007. Mer information finns 

på http://www.sos.se/epc/klassifi/KVA.htm 

4. Vårdens prestationer 21


Tabell 5. Kostnader och vikt för fem DRG i KPP-databasen 2003 

DRG Namn Medelkostnad Median- DRGinnerfall* 

kostnad vikt 

031 Hjärnskakning >17 år, 

komplicerat 18 400 14 000 0,5301 

090 Lunginflammation >17 år, 

ej komplicerat 23 400 20 400 0,6738 

121 Cirkulationssjukdomar med 

hjärtinfarkt, med kardiovaskulär 

komplikation 48 000 39 900 1,3805 

387N Nyfödd, födelsevikt 

1 000–1 499 gram 233 600 283 600 6,7151 

302 Njurtransplantation 256 700 292 300 7,3816 

Alla 34 800 22 900 1,00 

*Innan beräkningen av medelkostnader görs så trimmas materialet, det vill säga vårdtillfällen 

med extrema kostnader i respektive grupp exkluderas. Cirka 5 procent av 

vårdtillfällena i databasen definieras som ytterfall. De kvarvarande 95 procent av 

vårdtillfällena kallas för innerfall. 

Källa: kpp-databasen 2003. 

up«-teknik. Tekniken innebär att olika åtgärder och aktiviteter i vården 

definieras och kostnadsberäknas. Med utgångspunkt från vilka åtgärder 

som varit aktuella kan varje vårdtillfälle påföras en verklig kostnad. På 

så sätt får varje vårdkontakt en unik kostnad och en redovisning av vilka 

tjänster patienten har fått. Patienterna grupperas sedan till sina respektive 

drg-grupper och man kan på så sätt ta fram genomsnittliga 

kostnader per drg. 

Varje drg-grupp åsätts en relativ vikt som baserar sig på vårdtillfällenas 

verkliga kostnader. Vikterna per drg-grupp tas fram genom att 

den genomsnittliga kostnaden per vårdtillfälle beräknas för varje drggrupp. 

Denna kostnad jämförs med den genomsnittliga kostnaden för 

hela databasen och på så sätt får varje drg en relativ vikt som uttrycker 

den genomsnittliga resursåtgången för patienter i den aktuella gruppen. 

I tabell 5 visas exempel på kostnader och vikter för några drg. 

Inom varje drg-grupp finns en kostnadsspridning som kan se olika 

ut för olika grupper. Strävan i grupperingen är att spridningen av kostnader 

inom varje drg skall vara så liten som möjligt. Det är en del i den 

ständiga utvecklingen av systemet att göra grupperna mer medicinskt 

meningsfulla och mer resurshomogena. 

Alla drg-grupper är i sin kostnadsfördelning »högersneda«, det vill 

säga det finns alltid ett litet antal patienter med mycket höga kostnader. 

Dessa trimmas bort när beräkningar på materialet görs för att inte 

ett fåtal slumpmässiga fall ska kunna få stor påverkan på slutresultatet. 

I figur 6 på sidan 23 visas ett exempel på kostnadsspridningen i ett drg 

2003.

drg 122 har en »normal« fördelning av kostnader 

där medianvärdet och medelvärdet ligger nära varandra. 

Gruppen är ett exempel på en kostnadsmässigt 

väl fungerande drg-grupp. 

Det kan dock inom alla drg finnas en risk för att 

vissa sjukhus har en annan kostnadsfördelning än 

snittet inom gruppen, till exempel på grund av att 

det är »sista utpostens sjukhus« och därmed har svårare 

sjuka patienter inom den enskilda gruppen än 

genomsnittet. Då får man ett systematiskt fel vid 

beräkningarna. Variationerna inom en grupp ska 

helst vara slumpmässiga. Sådana fel kan påverka vid 

produktivitetsjämförelser mellan exempelvis universitetssjukhus 

och länssjukhus. 

Det nya prestationsmåttet 

I och med grupperingen av patienter i Norddrg får 

också varje vårdtillfälle en relativ vikt enligt exemplen 

i tabell 5 ovan. Det gör att varje vårdtillfälle 

kan viktas efter resursåtgång. Med hjälp av drg går 

att beskriva patientsammansättningen vid en given 

tidpunkt och över tid. 

Det mått som används för att beskriva prestationer 

justerade för fallblandning (case-mix) kallas 

drg-poäng. drg-poäng får man när man multiplicerar 

den relativa vikten med antalet vårdkontakter. 

Till exempel så genererar drg 001 i tabellen ovan 

9 981 drg-poäng (3 182 vårdtillfällen * 3,1368 i drgvikt). 

I figur 7 redovisas utvecklingen av vårdtillfällen, 

drg-Vikt och drg-poäng i svensk sluten somatisk 

vård 1999–2004. Vikterna är samma för alla år och 

har beräknats utifrån 2003 års viktlista. 

I figuren framgår behovet av att justera prestationerna 

med den relativa resursåtgång som respektive 

vårdkontakt har. Antalet vårdtillfällen har minskat 

under perioden med cirka 3 procent. Den genomsnittliga 

drg-vikten eller case-mix har under samma 

period ökat med 5 procent. Totalt sett har de viktade 

prestationerna ökat med drygt 2 procent under 

perioden. 

I de nationella produktivitetsberäkningarna används 

således måttet drg-poäng för att beskriva 

vårdens prestationer från år 2002 och framåt. Detta 

gäller för både den slutna vården och den öppna vår- 

4. Vårdens prestationer 23 

Figur 6. Kostnadsspridning för DRG 122 »Cirkulationssjukdomar med 

hjärtinfarkt, utan kardiovaskulär komplikation«, KPP-databasen 2003 

Frekvens 

Figur 7. Utveckling av vårdtillfällen, DRG-poäng och DRG-vikt (casemix) 

i Sverige 1999–2004, somatisk slutenvård 

Index 1999=100 

Index 

800 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

10 000 

106 

104 

102 

100 

98 

96 

94 

92 

1999 

Mediankostnad 31 700 

Medelkostnad 40 700 

50 000 

Vårdtillfällen 

2000 

100 000 

Ytterfallsgräns 119 200 

150 000 


2001 

Case-mix 


200 000 

2002 

250 000 

2003 

300 000 

Fler 

DRG-poäng 

2004


Tabell 6. Kostnadsutvecklingen 2001–2003 för de resursmässigt största DRG-grupperna 2003 

DRG DRG-namn Antal vårdtill- Genomsnitts- Genomsnittskostnad Förändring 

nr fällen KPP- vikt 2003 2003 2002 2001 2001–2003, 

databasen 2003 % 

001 Kraniotomi >17 år, ej trauma 3 182 3,1368 157 700 153 600 138 000 14 

014 Spec kärlsjukdom hjärna exkl. tia (Stroke) 7 731 1,4816 61 400 48 900 44 400 38 

209A Primära unilaterala ledproteser på nedre extremitet 5 104 2,2549 85 100 80 300 77 500 10 

373 Vaginal förlossning, ej komplicerat 22 179 0,5314 19 100 18 100 17 600 9 

112 Perkutana kardiovaskulära operationer 5 432 1,9675 72 400 65 500 66 400 9 

107 Koronar by pass-operationer utan kateterisering 2 677 3,4655 139 700 133 600 133 200 5 

483 Trakeostomi ej pga. öron-, näs- och halssjukdom 496 13,2831 708 100 633 400 607 300 17 

105 Operationer på hjärtklaff utan kateterisering 1 216 4,5574 210 000 200 100 198 100 6 

127 Hjärtsvikt och chock 6 223 0,8266 35 600 31 000 28 900 23 

108 Andra kardiotorakala operationer 976 3,6526 190 600 191 700 130 800 46 


den. I figuren ovan vägs vårdtillfällena samman med samma vikter för 

samtliga år. 

I tabell 6 redovisas kostnader och vikter för de resursmässigt största 

drg:na i den nationella kpp-databasen. Som framgår av tabellen kan 

kostnadsutvecklingen inom olika drg:n skilja sig markant. Inom neurologin 

har kostnaderna ökat relativt mycket (drg 014, Stroke). Inom 

hjärtsjukvården ser det olika ut för olika drg, för Hjärtsvikt och Andra 

torakala operationer (drg 127 och 108) har kostnadsökningen varit stor 

medan den för Bypassoperationer och pci (drg 107 respektive 112) har 

varit mindre. Det kan förklaras av ändrad medicinsk praxis (det vill säga 

nya behandlingsmetoder) eller att patienternas ålder eller sjukdomssvårighet 

förändras. Den relativa vikten för en drg varierar därför 

mellan åren. Förändringar i praxis kan även leda till att patienter 

med en viss diagnos byter drg, till exempel när ett kirurgiskt ingrepp 

ersätts med medicinering. 

Detta innebär att det kan spela roll vilket års drg-vikter som används 

för att vikta samman vårdtillfällena. Introduktionen av en ny och 

mindre resurskrävande medicinsk praxis vid behandling av en viss sjukdom 

kan innebära att vikten för en viss drg blir lägre när drg-vikterna 

revideras. Eftersom genomsnittsvikten i varje års viktlista alltid är 1,0 

per vårdtillfälle höjs då vikterna för alla andra drg. För att få ett mått 

på hur mycket de resursviktade prestationerna förändras mellan två år 

måste därför samma viktlista användas för båda åren, annars skulle 

måttet bara ge samma resultat som att räkna antalet vårdtillfällen. Det 

kan då bli skillnad om det är det första eller andra årets drg-vikter som 

används. Om antalet vårdtillfällen i den aktuella drg-gruppen stiger så 

kommer det att registreras som en större ökning i prestationerna med 

de gamla drg-vikterna än med de nya. Om däremot antalet vårdtillfällen 

i denna drg är oförändrat påverkas inte prestationsmåttet, det vill 

säga poängsumman för varje år.

För beräkningar över en flerårsperiod finns det möjlighet att välja 

två olika metoder när man använder drg för att vikta prestationerna. 

Antingen grupperas vårdtillfällena med samma grupperare för varje år 

och vägs samman med detta års viktlista eller byts grupperare och viktlista 

ut successivt för varje år. Det finns för och nackdelar med båda. 

Använder man samma grupperare och viktlista för alla år fångas den 

medicinsk–tekniska utveckling bättre. Detta gäller både förändringar 

då vårdtillfällen byter grupp och när effektiviseringar sker inom en 

grupp. 

Nackdelen med samma viktlistor är om det är många år bakåt som 

ska beskrivas, kan osäkerheten i grunddata vara stor. Det gäller både den 

tekniska aspekten av registreringen, till exempel koder som byts ut över 

tid, och mer metodiska förändringar av praxis för kodning. Risken för 

fel i grupperingen ökar därmed, och information kan gå förlorad. I detta 

avseende är det bättre att använda olika vikter och grupperare för 

varje år. 

Det är med andra ord inte självklart vilken modell som ska användas. 

Beräknar man produktivitet över långa tidsperioder torde användning 

av det aktuella årets viktlistor och grupperare vara det praktiskt enda 

möjliga. Vid kortare tidsperioder används idag det senaste årets vikter 

vilket ger en bättre bild av utvecklingen. 

Utökning av beräkningarna 

Den öppna somatiska vården är inkluderad i beräkningarna sedan 2002. 

För 2004 års besök innebär den nya grupperna i Norddrg 2006 en avsevärd 

förbättring av kvaliteten i beräkningarna. Alla läkarbesök kan i 

princip grupperas och få relevanta vikter mot tidigare år där i princip 

enbart dagkirurgiska besök kunde grupperas. 

För den psykiatriska vården finns sedan 2005 möjlighet att vikta prestationerna 

enligt det sätt som beskrivits ovan eftersom nya grupper för 

den slutna psykiatrisk vården infördes i Norddrg. Tester kommer att 

göras för att undersöka möjligheten att inkludera den psykiatriska vården 

i de nationella produktivitetsberäkningarna. För primärvården 

finns ännu inte något nationellt beskrivningssystem. Här behövs en utveckling 

av beskrivningssystemen innan nationella produktivitetsberäkningar 

kan genomföras. 

4. Vårdens prestationer 25

26 

Slutsatser om hälso- och 

sjukvårdens produktivitet 

Hälso- och sjukvårdens resurser, mätt som kostnader i fasta priser, ökade 

under perioden 1998–2004 med sammantaget drygt 9 procent. Sjukvården 

kostade därmed cirka 20 mdkr mer 2004 än vad den gjorde 1998, 

uttryckt i 2004 års prisnivå. Enligt nationalräkenskapernas redovisning 

ökade hälso- och sjukvårdens andel av bnp med nära en procentenhet. 

Personalstatistiken visar att det finns fler läkare och sjuksköterskor i 

vården i dag än vad det gjorde 1998. Det är naturligt att ställa frågan om 

detta resurstillskott motsvaras av att vården också åstadkommer mer. 

Förändringar i produktiviteten, prestationerna i förhållande till kostnaderna, 

ger en del av svaret. Som framgår ovan minskade antalet vårdkontakter 

(besök) och vårdtillfällen under denna tidsperiod. Med det 

traditionella måttet har således produktiviteten sjunkit. Men det ger en 

missvisande bild som i hög grad kan förklaras av förändrade arbetssätt 

i vården. Mer görs i öppen vården och registreras då som besök, vilket 

också innebär att den slutna vården, vårdtillfällena, blir mer resurskrävande. 

Efter en korrigering för vårdtyngd, där vårdtillfällena viktas med 

drg-poäng, förbyts en nedgång med drygt 2 procent till en lika stor ökning 

för prestationerna i den slutna vården. 

Från och med 2002 kan även besöken den öppna somatiska specialistsjukvården 

justeras för vårdtyngd, det vill säga mätas med drgpoäng. 

Ett dagkirurgiskt ingrepp registreras inte enbart som ett läkarbesök, 

utan viktas med relativ resursåtgång. Likaså kan hänsyn tas till 

andra vårdkontakter än läkarbesök. Därmed finns möjligheter att på ett 

bättre sätt än tidigare beskriva vårdens prestationer. Som framgår av tabell 

7 ökade produktiviteten i den somatiska specialistsjukvården, som 

svarar för cirka 45 procent av den totala sjukvården (60 procent av 

landstingens sjukvård), både 2003 och 2004. Sammantaget för båda åren 

ökade prestationerna med drygt 4 ½ procent medan kostnaderna steg 

med 1 ½ procent, det vill säga en produktivitetsökning med drygt 3 procent. 

En förhållandevis kraftig kostnadsökning 2003 motsvarades av en 

än större ökning av prestationerna 2003. Under 2004 genomförde 

många landsting åtgärder i syfte att dra ned kostnaderna för att nå ekonomi 

i balans. Det förefaller som att dessa åtgärder inte medförde att 

mängden prestationer reducerades.

För primärvårdens del är viktningen av vårdkontakterna 

grövre och hänsyn kan tas enbart till typ av 

kontakt. Statistiken visar här en nedgång i produktiviteten. 

Antalet besök och andra vårdkontakter 

minskade 2003 och 2004, medan kostnaderna steg. 

Det är sannolikt att en del av denna nedgång förklaras 

av ändrade arbetsrutiner, bland annat att »onödiga« 

läkarbesök undviks. 

Även om inte hela sjukvården fångas in i dessa 

siffror tyder de på att produktiviteten steg dessa 

båda år, i synnerhet under 2004 då kostnaderna drogs 

ned. Det skulle i så fall innebära att det skett ett 

trendbrott jämfört med åren dessförinnan. Perioden 

1998–2002 steg kostnaderna kraftigt och tillgänglig 

statistik tyder på att prestationerna inte ökade i samma 

grad. 

Det bör understrykas än en gång att vi utifrån detta 

underlag inte kan säga något om vårdens effektivitet, 

det vill säga om de medicinska resultaten förbättrades, 

väntetiderna kortades eller om måluppfyllelsen 

generellt ökade. 

5. Slutsatser om hälso- och sjukvårdens produktivitet 27 

Tabell 7. Förändring av prestationer och kostnader i somatisk speicalistsjukvård, 

2003 och 2004 

Procentuell förändring 

2003 2004 

Sluten vård 

Vårdtillfällen –0,2 0,9 

drg-poäng 

Öppen vård 

1,2 1,3 

Besök –4,3 1,9 

drg-poäng 6,8 2,4 

Summa drg-poäng 3,4 1,3 

Kostnader, fasta priser 3,4 –1,9 

Produktivitet 0,0 3,3 


28 

Jämförelse mellan landstingen 

Ett viktigt syfte med den statistik som Sveriges Kommuner och Landsting 

producerar är att ge möjligheter att jämföra landstingen med varandra. 

I detta avsnitt redovisas siffror om prestationer och kostnader i 

de enskilda landstingen. De reservationer som måste göras för den nationella 

statistiken är än mer relevanta för de landstingsvisa uppgifterna. 

Skillnader mellan landsting kan till exempel bero på olika rutiner 

för registrering och rapportering av prestationer eller indelning av 

verksamheten och därmed inte spegla skillnader i den faktiska produktiviteten. 

Syftet med att publicera siffrorna är att de skall vara utgångspunkt 

för fortsatt analys och leda till en förbättrad framtida statistik 

Produktiviteten i ett enskilt landsting kan belysas ur två perspektiv. 

Dels ur ett produktionsperspektiv, kostnad per producerad prestation, 

som ger en bild av hur mycket landstinget åstadkommer i de sjukhus, 

vårdcentraler m.m. som finns inom landstinget. Dels ett konsumtionsperspektiv, 

kostnad per konsumerad prestation, som visar hur mycket 

vård i förhållande till kostnader som landstinget ger medborgarna, oavsett 

om denna produceras i det egna landstinget eller hos något annat 

landsting. 

Kostnadsskillnader mellan landsting kan förklaras både av priser (till 

exempel att löneläget skiljer sig åt) och av att den egentliga resursinsatsen 

skiljer sig (till exempel personalstyrkan). Det saknas emellertid 

underlag att korrigera för regionala pris- och löneskillnader. I det följande 

jämförs därför kostnadsnivåerna utan hänsyn till sådana differenser 

och kostnadsförändringar räknas om till fasta priser med hjälp 

av landstingsprisindex för samtliga landsting. 

Produktivitet ur ett produktionsperspektiv 

Det traditionella måttet för att beräkna produktivitet är att titta på produktionen 

i förhållande till insatta resurser. Det måttet är inom 

sjukvården tillämpbart på såväl sjukhus/kliniknivå som landstingsnivå. 

I figur 8 redovisas förändringen i antalet producerade drg-poäng i 

förhållande till kostnadsförändringen uttryckt i fasta priser inom den 

somatiska specialistsjukvården 2004. I genomsnitt ökade produktiviteten, 

som vi konstaterat ovan, med drygt 3 procent. Men det var stora 

skillnader mellan de olika landstingen, från en uppgång med mer än 10 

procent till en nedgång på 3 ½ procent.

I figur 9 redovisas nivån den faktiska kostnaden 

per producerat drg-poäng år 2004. 

Ett drg-poäng kostar i genomsnitt drygt 40 000 

kronor. Stora skillnader finns mellan landstingens 

kostnad per drg-poäng sett ur ett produktionsperspektiv. 

Skillnaden mellan högsta och lägsta kostnadsnivå 

är cirka 30 procent. 

Skillnader kan delvis bero på metodproblem, 

kostnadsytterfallen kan inte exkluderas ur materialet 

8 vilket kan missgynna de landsting som har universitetssjukhus. 

Det finns också en strukturell aspekt 

som inte beaktas, alla landsting kan inte ha 

samma kostnader på grund av de geografiska och demografiska 

förutsättningarna. Detta utjämnas delvis 

i måttet kostnad per konsumerat drg-poäng. Även 

beaktat detta kvarstår dock stora skillnader (se nedan). 

Det bör här påpekas att förbättrade grundregistreringar 

och den nya möjligheten att gruppera besöken 

i Norddrg kan påverka utvecklingen av prestationerna 

så att det blir en större ökning än i verkligheten 

för 2004. Det är sannolikt så att det tidigare 

år funnits en underapportering av framförallt besök 

hos andra vårdgivare. Det innebär att det för vissa 

landsting kan finnas en »registervårdseffekt«, det 

vill säga att produktiviteten ökar mer än den annars 

skulle ha gjort på grund av bättra grunddata (till exempel 

Västmanland, Värmland, Jönköping och Kalmar). 

Produktivitet ur ett konsumtionsperspektiv 

Ett landsting har ansvaret för att tillhandahålla och finansiera sjukvård 

åt befolkningen i landstinget. Detta ska ske så effektivt som möjligt. 

Det är därför intressant ur ett landstingsperspektiv att jämföra konsumtion 

av sjukvård och hur mycket den konsumtionen kostar, oavsett 

om tjänsterna produceras i egen regi eller är köpta från annan huvudman. 

8. För detta krävs att alla sjukhus har kpp-system (Kostnad Per Patient). 

6. Jämförelse mellan landstingen 29 

Figur 8. Produktivitetsutvecklingen 2004 per landsting 

Procent 

Procent 

–4 –2 0 2 4 6 8 10 12 

Sörmland 

Norrbotten 

V:a Götaland 

Örebro 

Jämtland 

Skåne 

Västernorrland 

Gävleborg 

Värmland 

Kronoberg 

Riket 

Dalarna 

Blekinge 


Figur 9. Kostnad per DRG-poäng 2004 

Kronor 

Halland 

Jönköping 

Kalmar 

Östergötland 

Kronoberg 

Jämtland 

Västmanland 

Stockholm 

Gävleborg 

Riket 

Blekinge 

Skåne 

V:a Götaland 

Värmland 

Dalarna 

Örebro 

Västerbotten 

Uppsala 

Sörmland 


Norrbotten 

Halland 

Kalmar 

Jönköping 

Stockholm 

Västerbotten 

Uppsala 


Västmanland 

0 10000 20000 30000 40000 50000 



Figur 10. Kostnad per DRG-poäng ur ett konsumtionsperspektiv år 

2004 

Kronor 


Jönköping 

Halland 

Kalmar 

Uppsala 

Kronoberg 

Skåne 

Stockholm 

V:a Götaland 

Riket 

Jämtland 

Västerbotten 

Västmanland 

Gävleborg 

Örebro 

Värmland 

Blekinge 

Dalarna 

Gotland 

Södermanland 


Norrbotten 

0 10000 20000 30000 40000 50000 


Tabell 8. Förändring i antal konsumerade DRG-poäng och nettokostnader för 

somatisk specialistsjukvård 

Procentuell förändring 

2003 2004 

Antal Kostnad Produk- Antal Kostnad Produk- 

DRG-poäng tivitet DRG-poäng tivitet 

Stockholm 1,4 8,9 –6,9 2,8 –3,8 7,0 

Uppsala 13,2 0,1 13,1 

Sörmland 1,8 4,3 –2,4 –0,7 3,0 –3,6 

Östergötland 5,6 –0,5 6,1 –1,1 –8,3 7,8 

Jönköping 5,2 5,7 –0,4 8,1 0,6 7,4 

Kronoberg 2,4 –2,6 5,1 4,4 0,6 3,8 

Kalmar 2,6 –0,9 3,5 5,4 0,4 5,0 

Blekinge 5,3 –2,4 7,9 1,3 –2,9 4,4 

Skåne 4,2 3,5 0,6 1,0 0,3 0,7 

Halland 1,7 2,1 –0,4 5,1 –1,2 6,4 

V:a Götaland 3,5 0,3 3,2 –1,7 –0,6 –1,1 

Värmland 7,2 4,9 2,1 3,3 –0,3 3,6 

Örebro 0,2 –2,1 2,4 2,2 1,9 0,3 

Västmanland 12,3 –3,3 16,1 0,3 –4,6 5,2 

Dalarna 2,9 3,1 –0,1 2,8 –0,7 3,5 

Gävleborg 3,7 1,9 1,8 –0,1 –2,3 2,2 

Västernorrland 3,3 13,0 –8,5 –0,4 –4,0 3,8 

Jämtland 0,7 –0,3 1,0 –2,4 –1,5 –0,9 

Västerbotten 7,6 2,0 5,5 2,8 –6,4 9,8 

Norrbotten 1,8 1,7 0,1 –3,5 –2,4 –1,1 

Gotland 0,9 –10,7 12,9 


Vi har därför valt att ta fram också jämförelser för 

konsumerade drg-poäng och kostnad per konsumerad 

drg-poäng per landsting. Styrkan med att 

jämföra kostnad per konsumerat drg-poäng är att 

merkostnaderna för kostnadsytterfall och andra merkostnader 

vid universitetssjukhusen delvis utjämnas 

mellan landstingen. Måttet speglar också kostnaderna 

för olika strategier i landstingens sätt att organisera 

sjukvården. Landstingen kan välja att producera 

viss typ av vård själv eller att köpa från andra landsting. 

På så sätt speglar kostnad per konsumerat drgpoäng 

effektiviteten i resursanvändningen och konsumerade 

drg-poäng per invånare hur mycket vård 

som konsumerats av den egna befolkningen.

I måttet kostnad per konsumerad drg-poäng 

sker en utjämning för olika åldersstrukturer i landstingen. 

9 Det innebär att ingen åldersstandardisering 

av materialet behöver göras när man jämför kostnad 

per konsumerad drg-poäng mellan landstingen. 

Med detta mått mätt har produktiviteten ökat 

med drygt 3 procent mellan 2003–2004, vilket är 

samma ökning som ur ett produktionsperspektiv. 

Men som framgår av tabell 8 och figur 11 skiljer sig 

siffrorna för de enskilda landstingen. 

I figur 10 visas nivån på den faktiska kostnaden 

per konsumerat drg-poäng i respektive landsting. 

Även ur ett konsumtionsperspektiv är kostnadsskillnaderna 

mellan landstingen något mindre än ur 

ett produktionsperspektiv. Skillnaden mellan högsta 

och lägsta kostnadsnivå är cirka 24 procent. 

I figur 11 har produktivitetsförändringen delats 

upp på förändring i kostnader respektive prestationer. 

Samma reservationer kring utvecklingen av prestationer 

i den öppna vården kan göras här som gjordes 

ovan. 

De landsting som ökat produktiviteten har samtidigt 

dragit ned kostnaderna. Jönköping är det landsting 

som ökat vårdprestationerna allra mest, men eftersom 

kostnaderna inte ökade i motsvarande grad 

steg ändå produktiviteten. 

Informationen kan sammanställas också i ett så 

kallat fyrfältsdiagram. Figur 12 visar en kombination 

av hur mycket somatisk vård invånarna i ett landsting 

konsumerar och hur mycket landstinget betalar 

för den vården. 

Landstingens positioner visar hur man förhåller 

sig till genomsnittet ur två perspektiv, kostnad per 

drg-poäng och konsumerade drg-poäng per invånare. 

Sex landsting befinner sig i det övre vänstra 

hörnet, det vill säga man har en högre konsumtion 

än rikssnittet och en lägre kostnad per drg-poäng 

än rikssnittet. 

Mätningen av produktivitet på landstingsnivå är 

ett pågående utvecklingsarbete och förhoppningen 

är att kvaliteten och säkerheten i beräkningarna kommer 

att öka successivt vartefter kvaliteten i grunddata 

och i beskrivningssystemen ökar. 

6. Jämförelse mellan landstingen 31 

Figur 11. Utveckling av produktivitet, nettokostnader och konsumerade 

prestationer, åren 2002–2004 

Procent 

Procent 

–10 –5 0 5 10 15 20 25 

Produktivitet 

Sörmland 


Norrbotten 

Stockholm 

Skåne 

Jämtland 

V:a Götaland 

Örebro 

Riket 

Dalarna 

Gävleborg 

Värmland 


DRG-poäng 

Halland 

Jönköping 

Kalmar 

Kronoberg 

Blekinge 


Kostnad 

Västerbotten 

Västmanland 

Figur 12. Förhållandet mellan konsumerad vård (DRG-poäng) per invånare 

och kostnad per DRG-poäng för den konsumerade vården 

Riket = 100 procent 

Mängden vård, % 

110 

105 

100 

95 

90 

Hög produktivitet – mycket vård Låg produktivitet – mycket vård 

Uppsala Stockholm 

Kalmar 

Skåne 

Jönköping Kronoberg 

Halland 


9. Se Att beräkna sjukvårdens produktivitet – Beskrivning av metod för produktivitetsberäkningar 

och redovisning av resultat från en studie 2002, Landstingsförbundet 2004. 

V:a Götaland 

Blekinge 

Örebro 

Västerbotten Värmland 

Västmanland 

Jämtland 

Gävleborg 

Dalarna 

Gotland 


Södermanland 

Norrbotten 

Hög produktivitet – lite vård 

Låg produktivitet – lite vård 

85 

88 93 98 103 108 113 118 123 

Kostnad, % 


32 

Fortsatt arbete med indikatorer 

på vårdens effektivitet 

För att kunna spegla vårdens effektivitet behöver många dimensioner av 

vårdens resultat belysas, i enlighet med diskussionen ovan. 

Det pågår ett omfattande arbete för att utveckla indikatorer för att 

kunna belysa vårdens kvalitet och effektivitet ur flera olika perspektiv. 

Arbetet bedrivs både ute i landstingen och på nationell nivå inom ramen 

för »Öppna jämförelser av sjukvårdens effektivitet och kvalitet« 

som är ett samarbetsprojekt mellan Sveriges Kommuner och Landsting 

och Socialstyrelsen. 

Inom detta projekt utarbetas indikatorer ur följande perspektiv: 

• Medicinska resultat 

• Kostnader och produktivitet 

• Vård i rätt tid/tillgänglighet 

• Patienterfarenheter 

Samtliga dessa perspektiv på vårdens kvalitet och resultat inkluderas i 

begreppet effektivitet. Produktivitet är ett bland flera mått i denna 

mångdimensionella uppföljning. 

Tanken är att underlaget till indikatorerna främst ska hämtas ur redan 

existerade datakällor. Exempel på sådana är Väntetider i vården, 

Vårdbarometern, de nationella patientregistren och den nationella 

kpp-databasen. För uppföljning av medicinsk kvalitet kan de nationella 

hälsodataregistren och de så kallade kvalitetsregistren användas. Kvalitetsregistren 

syftar ursprungligen till att stödja lärande och utveckling 

i vården. Det finns för närvarande nära 60 sådana register för olika diagnosgrupper. 

Till registren rapporteras data om behandlade patienter, 

behandlingsmetoder, medicinska resultat, komplikationer, patientens 

bedömning av hälsotillstånd m.m. Detta är uppgifter som kan ligga till 

grund för utvärdering och jämförelser av kvalitet. 

Indikatorer som belyser olika perspektiv av hälso- och sjukvården 

kan ge en uppfattning om olika aspekter av vårdens kvalitet. Det finns 

däremot inget samlat mått som väger ihop dessa aspekter. Ambitionen 

i dagens arbete med indikatorer på nationell nivå är inte att åstadkomma 

någon samlad rangordning mellan landsting eller andra enheter 

inom vården. 

Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen planerar till 

i juni 2006 publicera en gemensam skrift där en nationell mångdimensionell 

indikatorbaserad modell för uppföljning av vårdens effektivitet 

för första gången ska presenteras.

En effektiv hälso- och sjukvård använder befintliga resurser 

för att i högsta möjliga utsträckning bidra till att nå 

målen om en god hälsa för befolkningen. En aspekt på en 

effektiv vård är produktiviteten – hur mycket vården presterar 

i förhållande till insatta resurser. Under de senaste 

åren har statistiken över vårdens prestationer och kostnader 

utvecklats och det går nu att ge en bättre bild av produktiviteten 

än vad som tidigare varit möjligt. 

I denna rapport redovisas statistik till ochmed år 2004. 

Vidare diskuteras innebörden i begreppen effektivitet och 

produktivitet mot bakgrund av att dessa begrepp används 

allt flitigare och ofta i olika betydelser. 

»Produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården« kan 

beställas från förbundens förlag, via telefon 020-31 32 30 

eller på fax 020-31 32 40. Priset är 100 kr exklusive moms 

och porto. 

Rapporten kan även hämtas från Sveriges Kommuner 

och Landstings webbplats: www.skl.se. 

ISBN 10 91-7164-154-8 

ISBN 13 978-91-7164-154-0 

118 82 Stockholm Besök Hornsgatan 20 

Tfn 08-452 70 00 Fax 08-452 70 50 

info@skl.se, www.skl.se 

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan

Produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården - Webbutik ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?